Placebovaccinets effektivitet

Jag försöker förstå vad man menar med ett vaccins effektivitet (eng. efficacy). Här är min något förenklade tolkning:

Antag att 20.000 försökspersoner får vaccinet, och att 20.000 istället får en placebo-spruta. Å så väntar man ett tag, och kollar hur många som blivit sjuka. Antag då att av dem som fått vaccinet är 19.900 fortfarande friska, medan i placebogruppen är "bara" 19.600 alltjämt friska. Fast man uttrycker det antagligen som att i placebogruppen har så många som 400 blivit sjuka, medan bland dem som fått vaccinet har bara 100 blivit sjuka. Antalet sjukdomsfall har reducerats med 75% =effektiviteten hos det riktiga vaccinet.

Men då skulle jag, lite fräckt, kunna påstå att placebovaccinets "absoluta effektivitet" är 98%, eftersom 98% av dem som fått placebosprutan har klarat sig från Covid. Inte just därför, naturligtvis, utan pga att det inte är särskilt många fler än ca 2% som drabbats, i mitt exempel. Det man försöker mäta, eller rättare sagt uppskatta, är ju hur effektivt vaccinet är OM man utsätts för smitta.

Att platta till kurvan

Jag har svårt att frigöra mig från föreställningen att Sveriges, låt vara outtalade, pandemistrategi baserats på en förhoppning att befolkningen någorlunda snabbt skulle uppnå 'flockimmunitet', och detta genom att acceptera ett icke obetydligt mått av smittspridning i samhället. Det pedagogiska budskapet har varit att "platta till kurvan" så att denna trycks ner precis till sjukvårdens kapacitetstak. Men man kan ju lika gärna uttrycka det som att man låtit smittspridningskurvan växa ända upp till sjukvårdssystemets bristningsgräns. Det visade sig på ett relativt tidigt stadium att realismen hos den eventuella tanken på naturlig flockimmunitet var överskattad. Jag har i blogginlägget "Flockimmunitetens Moment 22" (2021-05-26) motiverat varför.

Flockimmunitetens Moment 22

Eftersom mindre än 20% av smittbärarna svarar för mer än 80% av smittspridningen (s k klustersmitta), så måste en oacceptabelt stor andel av befolkningen ha blivit sjuk för att flockimmunitet ska kunna uppstå. Om man ändå skulle tillåta en sådan omfattande smittspridning, så skulle viruset få ohållbart många tillfällen att utveckla och sprida nya mutationer. Risk finns då att några av dessa gjort viruset mindre känsligt för de antikroppar som bildats hos personer som insjuknat av de första virusgenerationerna.

Massvaccinering ter sig sålunda som det enda kraftfulla sättet att dämpa pandemin. Dock blir det en kapplöpning mellan vaccinutveckling och virusets mutationsdynamik. Det gäller att hinna få en tillräckligt stor andel av befolkningen vaccinerad mot de dominerande virusstammarna.

Svarta lådor på fartyg

Antag att ett trafikflygplan med 200 passagerare störtar i Östersjön, och att vraket hamnar på 50 meters djup. Man skulle utan tvekan plocka upp vartenda fragment av flygplanet, och låta haveriutredarna bokstavligen lägga pussel med bitarna för att fastställa olycksorsaken. Även kvarlevorna efter de omkomna skulle säkerligen omhändertagits.

​När ett fartyg med närmare 1000 passagerare förliser, så föredrar man istället att bokstavligen lägga locket på. Till detta ansåg sig de högsta ansvariga säkert haft goda skäl. Om motiven rört sådant som fara för rikets säkerhet, eller risk för underminering av allmänhetens förtroende för Staten, vet vi inte. Kan de värden, som ytterst sett regeringen försvarat, verkligen motivera vad som uppfattas som en mörkläggning? Det lär väl knappast ha blivit världskrig om sanningen kommit fram? Om det nu inte är (hela) sanningen som redovisats i haveriutredningens (JAICs) rapport från 1997.

​Alla trafikflygplan är sedan 1960-talet utrustade med två "svarta lådor" (egentligen orange till färgen); den ena lagrar mängder av tekniska data från flygningen (FDR, Flight Data Recorder), den andra innehåller ljudupptagningar från cockpit (CVR, Cockpit Voice Recorder). Något liknande arrangemang blev inte obligatoriskt inom sjöfarten förrän 2002.

​M/S Estonias förlisning 1994 ter sig alltjämt som en gåta, såväl vad gäller de bakomliggande orsakerna, som det exakta händelseförloppet. Om det hade funnits en Voyage Data Recorder (VDR) ombord, så skulle utredningsarbetet ha underlättats dramatiskt. Frågan är bara om inte den svarta lådan skulle ha försvunnit ner i det 10-15 meter djupa dylagret runt fartygsvraket...

Flygplan och vaccin

Antag att Elon Musk får för sig att börja bygga trafikflygplan. Han kan ju det här med snabba fordon; elbilar, höghastighetståg och rymdraketer. Sagt och gjort, bara ett år senare genomförs premiärflygningen med Tesla Big Macs; ett flygplan som använder raketdrift från start upp till marschhöjden på 20.000 meter, därefter en kombination av glidflykt och elmotorstöd till en ordinär landning. Till premiärturen har man lockat ett antal hugade försökspassagerare; flygningen slutar lyckligt - alla välbehållna men några klagar över huvudvärk och öronsusningar. Serieproduktionen startar och efter ytterligare något år genomförs var tionde långdistansflygning i världen med Teslas plan.

Inom civil luftfart inträffar totalhaverier 1 gång per 1-2 miljoner flygningar, och olyckor visar sig drabba även Teslas skapelse, faktiskt lite för ofta, statistiskt sett, kom det att visa sig. Verklighetens motsvarighet till Tesla Big Macs heter Boeing 737 MAX. Den flygplanstypen togs fram under stark tidspress, då man höll på att tappa marknadsandelar till konkurrenten Airbus. Och så gjorde Boeing några fatala konstruktionsmissar. Och flygplanstypen fick flygförbud som varade i två år.

Att utveckla en ny flygplanstyp tar normalt uppemot 10 år. Att utveckla ett nytt vaccin har brukat ta minst 10 år.

Bilbälten och vaccin

Året är 1959. Gustav har just blivit pensionär, och blickar tillbaks på sitt liv som bilist. Han tycker om att köra bil, och hans vänner upplever honom som en skicklig och omdömesgill förare. Gustav har kört 50.000 mil och aldrig varit inblandad i någon trafikolycka. Han har haft många bilar, men på den tiden fanns inte bilbälten. Antalet trafikoffer per år låg runt 1.300 personer. Antalet personbilar var ca 1.3 miljoner. Alltså ett dödsoffer per 1.000 bilar, lite slarvigt uttryckt. Motsvarande jämförelsetal idag är ungefär ett på 10.000 (under förutsättning att man använder bilbälte).

Gustav ska köpa ny bil, årsmodell 1960, och blir erbjuden bilbälte, som tillägg. En avancerad konstruktion som blixtsnabbt anpassar bältets elasticitet till en eventuell kollisions aktuella retardationsparametrar. Det var bara en liten hake: en gång på 100.000 dras bältet plötsligt åt så hårt att föraren kvävs till döds, innan han ens kört iväg med bilen.

Hur agerar Gustav? Är han beredd att ta risken att bli kvävd (1 på 100.000) och alltså satsa på den moderna uppfinningen, eller fortsätter han köra utan bälte; det har ju gått bra i 40 år, och risken för att omkomma i en bilolycka bedömer Gustav som försumbar. Han vet också att han har stora möjligheter att själv minska risken att bli inblandad i en trafikolycka - med hjälp av erfarenhet, förutseende och god uppmärksamhet. Risken att bli kvävd av bältet är något han inte alls kan påverka.

Gustav frågar försäljaren om det möjligen finns andra tillverkare av bilbälten, och där man inte riskerar att plötsligt bli kvävd. Ja det finns några stycken, svarar försäljaren. Så bra, svarar Gustav, då vill jag ha bälte av den typen. Nja, så går det tyvärr inte till, svarar försäljaren, det är först när vi levererar bilen som vi uppger vilket fabrikat bilbälte som bilen försetts med.

Gustav avstår då, för "säkerhets" skull, från bilbälte i nya bilen. Försäljaren beskyller då Gustav för att reagera irrationellt och osolidariskt - sett ur hela samhällets synvinkel är det värt att ta risken att något tiotal människor omkommer i "onödan", eftersom antalet omkomna i trafiken kommer att halveras om alla använder bilbälte. "Nyttan överväger riskerna", som det heter...

Viral intelligens

Jag har alltid ogillat uttrycket 'Artificiell intelligens', dvs att det som vissa datamaskiner uppvisar skulle vara 'konstgjort'. Men intelligensen i sig kan knappast vara 'konstgjord', den kan möjligtvis uppkomma som ett resultat av "ingenjörskonst". Jag föreslår istället en terminologi som relaterar till den typ av entitet som är bärare av intelligensen ifråga. Sålunda identifierar jag följande huvudgrupper:

1. Maskin-intelligens. Motsvaras av det man idag avser med AI. Grunden är en maskin uppbyggd av icke-levande materia.

2. Human-intelligens. De avancerade kognitiva förmågor som förekommer hos arten Homo Sapiens. 　

3. Animal intelligens. Härmed avses intelligens hos andra djur än människor. Ej att förväxla med 'animal magnetism' som är någonting helt annat.

4. Viral intelligens. Virus är en partikel uppbyggd av biologisk materia. Den innehåller genetisk kod i form av DNA eller RNA. Som exempel består coronavirusets RNA av 30.000 nukleotider. När viruset infekterar en mottagarcell så sker en sofistikerad omprogrammering av den stackars angripna cellen. Viruset kan även mutera, och på det sättet "förbättra" sina egenskaper. En slags biologisk intelligens. Måhända med större evolutionspotential än människans tröga fortplantning. Viral Darwinism.

Läsa-mail-ordning

Antag att jag fått ett antal nya (hittills olästa) mail av en god vän eller kollega, under de senaste dagarna. Det färskaste mailet ligger överst i mailkorgen, och innehållet i mailen kan vara av blandad art. I vilken ordning bör jag lämpligen läsa dessa mail?


Alt 1: Börja med det senast inkomna: Fördelen är att jag snabbt fångar upp avsändarens mest aktuella synpunkter; hen kanske också vidareutvecklat sina tidigare resonemang i en viss fråga. Nackdelen är att jag missar tidsföljden i personens tänkande.


Alt 2: Börja med det tidigast inkomna: Logiken och tidsskeendena i avsändarens värld blir tydliga, vilket underlättar tolkningen för mig som mottagare.


För egen del tillämpar jag oftast Alt 2 - efter att snabbt ha scannat av allt nyinkommet, för att bedöma om något visst mail verkar vara av mer brådskande art.

Olika slags mailvänner

Jag har gjort ett försök till indelning av olika typer av "mailvänner", med utgångspunkt i mina egna erfarenheter:


A. Mailvän som regelmässigt besvarar mina mail, och som nästan alltid tillför egna reflektioner, och även själv initierar intressanta mail till mig.
B. Mailvän som relativt ofta besvarar mina mail; men vanligen kortfattat. Skickar sällan på eget initiativ mail till mig.
C. Mailvän som sällan besvarar mina mail, men ändå säger sig läsa dem. Skickar i stort sett aldrig egeninitierade mail till mig.


Slutligen finns ju de som aldrig besvarar mail, och aldrig själva skickar förstahandsmail. Tveksamt om dessa personer ska betraktas som "mailvänner".

Mail som dialogmedium

"Att maila är också ett sätt att vara tillsammans". Så lyder min travestering av Televerkets slogan från 1970-talet. Men påfallande många av dem som jag skickar mail till verkar inte instämma i den devisen. Jag har i ett tidigare inlägg (Maildisciplin, 2014-06-09) berört några möjliga "tekniska" orsaker. Nedan är några tänkbara psykologiskt grundade förklaringar. Beträffande svårigheterna att få klarhet i människors bevekelsegrunder, se även exemplet "Svårtolkad flirtsituation" (blogginlägg  2017-10-02).
- Mottagaren tycker i och för sig att det är trevligt att få mina mail, men förstår inte att det kunde vara trevligt för mig att få en respons.
- Mottagaren tycker att innehållet i mina mail verkar intressant, men orkar inte sätta sig in på djupet i sakfrågorna.
- Mottagaren är egentligen trött på alla mina mail, men vill inte framföra detta explicit till mig.
- Mottagaren tycker sig inte ha tid med mina mail; en prioriteringsfråga helt enkelt.
- Mottagaren upplever det jobbigt att uttrycka sig skriftligt, särskilt i diskussionens form. Kan innefatta en rädsla att missförstås; att inte kunna förmedla adekvata nyanser.
- Mottagaren ser en risk att kommunikationen kommer på avvägar. Kan vara en befogad farhåga, särskilt för den som använder nätgiganternas mailsystem.
- Moderna människor verkar föredra att kommunicera i kortform; med tweets (140 tkn), bilder (Instagram) och Facebook (Gilla-klick). Långa utläggningar är antagligen otidsenligt.
Det jag försöker åstadkomma med mina mail, är tankeutbyte. För mig känns sådant stimulerande, men så kanske det inte är för alla. Eller så tillgodoser man den typen behov på andra sätt.

Facebooks Vänförslag

Jag försöker lista ut kriterierna för Facebooks s k Vänförslag ("Personer du kanske känner"). Tidigare baserades dessa regelmässigt på förekomsten av "Gemensamma vänner", men sedan en tid tillbaka får jag mängder av vänförslag som måste utgå från andra typer av (förmodade) kopplingar. Här är två exempel jag försökt "utreda":


I det första fallet rörde det sig om en person som jag känner mycket väl, men där det inte finns några uppenbara kopplingar, vare sig intressemässigt eller vilka facebookgrupper vi deltar i. Jag kom fram till följande: Personen ifråga har facebook-appen i sin mobil, och förstås även en telefonbok, där mitt mobilnummer finns med. Sannolikt har Facebook-appen scannat telefonboken, sedan sökt på mitt mobilnummer, hittat min bostadsadress, därefter enkelt fått fram mina födelsedata (6 siffror), och därigenom hittat min facebook-profil. Observera att jag inte har uppgett mitt mobilnummer i facebook-sammanhang; jag har heller inte facebook-appen i min mobil.
I det andra fallet verkar vänförslaget vara en person som är FB-vän till en person som är med i samma FB-grupp som jag, men denne sistnämnde har jag ingen egen FB-relation till.


Rent allmänt kan man också ha följande hypoteser:
- Kan det vara så att vissa (för mig okända) personer som hemskt gärna vill bli min FB-vän, men som drar sig för att skicka en formell s k Vänförfrågan, istället hittat en mekanism som gör att de dyker upp i listan med Vänförslag?
- Ovanstående kunde också vara en grund för rena spam. Sådant dyker ju upp ibland även bland Vänförfrågningar.
- Misstankar lär finnas att facebook-appen loggar platsuppgifter, och försöker koppla ihop personer som varit på samma plats (t ex hos samma tandläkare).


Bara "på kul" skummar jag hela listan med vänförslag, totalt ca 200 namn. Av dessa är omkring hälften av arten "Gemensam vän". När jag tittar igenom de personförslag som inte baseras på förekomst av gemensamma vänner, så kan jag konstatera att Facebook  har fullständigt fel i sin förmodan att det rör sig om "Personer jag kanske känner". Jag känner faktiskt inte till en enda av dessa! Facebook borde alltså skapa en särskild rubrik för de vänförslag som inte är framsorterade på basis av gemensamma vänner: "Personer du säkert inte känner". Vad det nu kan vara för vits med det.

Patientväggen

Jag har i blogginlägget 'Kundväggen' (2020-01-04) beskrivit svårigheterna att få direktkontakt med kvalificerad personal inom framförallt tjänstesektorn. Efter att ha hamnat i den s k vårdsvängen är jag benägen att införa ytterligare ett (snarlikt) begrepp: Patientväggen
Här är några exempel på hur en patientvägg kan vara uppbyggd:


1. Utgångspunkten är att det ska vara omöjligt att nå en läkare genom att ringa dennes direktnummer eller skicka epost. Man hänvisas istället till något slags talsvarssystem som registrerar den uppringandes telefonnummer och meddelar att man senare under dagen blir uppringd av någon sköterska på mottagningen.
2. I vissa fall kan man få beskedet att den aktuella läkaren ringer upp ett visst datum, dock ospecificerat när på dagen.


Det generella problemet med dessa två exempel är att man som patient tvingas ha beredskap att svara i telefonen varje ögonblick den aktuella dagen; man får oftast bara en chans och risken att man missar tillfället är avsevärd, eftersom telefonen bara ringer 10 sekunder, därefter tröttnar den uppringande och provar med nån annan patient. Man kanske måste ha en blåtand inmonterad i örat, så att man ständigt är uppkopplad?


När det efterlängtade samtalet äntligen kommer, så står det "Privat nummer" på mobilskärmen (möjligen ibland "Hemligt nummer"). Vid sådana tillfällen har jag, i alla fall förr i tiden, misstänkt att det rör sig om oseriösa telefonförsäljare. Eller Polisen. Nu har jag "lärt" mig att det kan vara från sjukvården, så då brukar jag svara. Senast jag gjorde det så var det nån bedragare som på dålig svenska sade sig stå vid porten för att leverera ett paket som jag (inte) beställt, och ville att jag skulle swisha 1070 kronor...
Faktiskt lite oklart varför sjukvården gömmer sig bakom hemliga nummer. Läkaren vill naturligtvis inte avslöja sitt mobilnummer, men hur "farligt" kan det vara att t ex storsjukhusets växelnummer syns på displayen?


Alternativet epost är uppenbarligen bannlyst inom sjukvårdssektorn; orsakerna anges på något diffusa grunder handla om patientsäkerhet (precis som i fallet med hemliga telefonnummer). Verkar inte som att det görs någon avvägning mellan integritetsproblematiken och de hälsorisker för patienten som kan vara förknippade med utebliven läkarkontakt.


Jag har full förståelse och respekt för att läkarna måste få möjlighet att arbeta koncentrerat och effektivt med sina patienter. Medicinsk omvårdnad fungerar ypperligt - bara man lyckas passera sådana flaskhalsar som rigida kommunikationsrutiner och överfulla akutmottagningar (gällde även innan pandemin). Problemen tycks väsentligen vara av administrativ/organisatorisk, juridisk/byråkratisk, strukturell och resursmässig art.


Jag har dock upptäckt ett sätt att etablera textkommunikation med hälsovården: Genom att logga in med BankId på 1177 Vårdguidens e-tjänster så kan man utväxla meddelanden med de mottagningar som är anslutna till systemet. Denna tjänst är dock ingenting som aktivt "marknadsförs".
Samtliga affärsbanker tillämpar för övrigt ett liknande upplägg; det är fullständigt omöjligt att penetrera deras kundvägg - enda sättet är att ansluta sig till deras respektive internetbank (koder, dosor, BankId mm) och sedan kommunicera inne i deras system på liknande sätt som gäller i sjukvården.

Löpa linan ut

Ursprunget till en del idiom kan vara svårförståeligt. Att "löpa linan ut". Vadå för lina? Uttrycket syftar knappast på den typ av balansakter som cirkuskonstnärer utövar (dessa springer ogärna på linan). Inte heller om att springa längs t ex en nedfallen kraftledning eller tvättlina. Näej, jag tror det handlar om något slag av förvanskning.


I maritima sammanhang (så som segling) kan det ibland vara nödvändigt att låta t ex ett "fall" (en form av lina) löpa ut helt och hållet genom ett block. Och vid flugfiske så kan det handla om den nylonlina som fiskaren successivt låter löpa ut längre och längre tills man nått önskad längd. Eller att det är fisken som drar ut linan helt.


Idiomet skulle i så fall egentligen lyda, att "låta linan löpa ut", alltså i bägge exemplen att fullfölja en intention där linan är objektet för handlingen. Det skulle alternativt kunna röra sig om en felöversättning av engelskans "end of the line", alltså ändhållplats, slutlig destination; dvs att man får lov att åka ("löpa") ända fram dit, när man nu ändå påbörjat en viss "resa". Då kan det sålunda, bildligt talat, handlat om t ex en busslinje - inte en lina.


Motsvarigheten på engelska till uttrycket "löpa linan ut" sägs vara "Go the whole hog". 'Hog' betyder gris, och enligt en tolkning härrör uttrycket från köttaffärer där kunden väljer mellan att köpa den ena eller den andra delen av en styckad gris, men landar i beslutet att ta hela grisen, the whole hog. Så i direkt översättning skulle det alltså bli, att "köpa hela grisen"; ej att förväxla med idiomet "köpa grisen i säcken" vilket ju symboliserar något helt annat.

Google som betaltjänst

Basala Google-tjänster så som Search och Maps tillgängliggörs gratis, oavsett om man använder PC eller mobil/padda. Motprestationen är att Google tillåts kartlägga hela ens privatliv. Genom att nagelfara sekretessinställningarna vid PC-användning kan man där i någon mån reducera integritetsintrånget, men i smartphone-miljön är det i praktiken omöjligt, pga alla dessa appar och dessas långtgående behörigheter.
För egen del skulle jag gärna betala en månadsavgift för tillgång till Googletjänster, under förutsättning att Google garanterade mig fullständigt integritetsskydd. Det har gjorts en del undersökningar kring användarnas betalningsvilja, men tyvärr framgår det inte tillräckligt tydligt huruvida denna är villkorad med integritetskravet. För mig vore detta en självklarhet, och då skulle jag vara benägen att betala 299 kronor per månad.

Intelligent tangentbord

Jag har i inlägget "Övervakad - so what" (2020-07-11) beskrivit ett antal åtgärder man kan tillgripa för att minska nätgiganternas tillgång till privat information i mobilen. Utöver de åtta punkter jag redovisat har det dykt upp ytterligare en, som jag inte tidigare upptäckt: SwiftKey. Ett "intelligent" tangentbord som visar sig förfölja användaren tvärs över alla appar i mobilen. SwiftKey snappar upp allt man skriver på mobilens tangentbord, oavsett applikation, och bildar i bakgrunden en frekvensordlista. Så om jag t ex ofta skriver ordet 'idiot' (mycket adekvat exempel i mitt fall) så lär sig SwiftKey ganska snart att jag verkar gilla det ordet, vilket gör att bara jag börjar skriva de två bokstäverna 'id...' i vilken tillämpning (app) som helst, så föreslår SwiftKey att det är 'idiot' som jag håller på att skriva. Jag tillåter mig misstänka att "någon" har tillgång till nämnda frekvensordlista. Konstigt vore det annars.


Här är tre sätt att minska SwiftKey-appens inflytande:
- Regelbundet tömma den personanpassade ordlistan på dess innehåll. Kommandot för detta är tyvärr omsorgsfullt gömt i mobilen.
- Växla över till tangentbordets 'Inkognitoläge". Då tappar SwiftKey tillfälligt sin inlärningsförmåga.
- Avinstallera hela SwiftKey tangentbordet. Det är naturligtvis av arten Förinstallerad app, och jag vet faktiskt inte om det är möjligt att ta bort den. Alldeles trivialt tycks det i alla fall inte vara.


I Chrome finns för övrigt (också) något som kallas "Incognito mode". Med detta aktiverat så raderas browserhistoriken automatiskt, på mobilen, efter avslutad session. De sökningar man eventuellt gjort med Googles sökmotor, via Chrome, sparas naturligtvis som vanligt, centralt hos Google. Men även denna funktion lär gå att stänga av, djupt inne i Googles sekretesscenter. Men då lär sökresultaten försämras. Jaja, lite tvingas man väl bjuda på.

Övervakad - so what

Kina har en långt utvecklad "kultur" vad gäller övervakningsteknik. Det lär finnas runt 500 miljoner övervakningskameror i Kina, merparten troligen med ansiktsigenkänning. Övervakningen av medborgarna är kopplad till ett belöningssystem, där "goda" (politiskt korrekta) handlingar belönas med sociala poäng. I västvärlden har vi 3 miljarder mobila övervakningsenheter, s k smartphones. Skillnaden mot Kina är att västvärlden inte har Kinas sociala belöningssystem. Inte ännu.


Selfiekameran är för övrigt en genial uppfinning. Nästan alla man möter går ju och tittar ner i sin mobil; selfiekameran fungerar då som en alldeles utmärkt övervakningskamera, kanske t o m med ansiktsigenkänning (mobilen är för övrigt konstant identifierad via ägarens Google-konto). Samtidigt avbildar den främre kameran i vidvinkelformat med stor detaljrikedom personens omgivning; alltihop kompletterat med exakt GPS-information förstås.


Jag har i inlägget 'Ingen reagerar' (2020-06-30) spekulerat lite kring möjliga orsaker till att inte särskilt många i västvärlden verkar bry sig i att de kan vara övervakade via sina mobiler. Men för den som ändå vill minimera integritetsriskerna kommer här ett antal förslag till åtgärder:


- Avinstallera alla appar som verkar kräva obefogade behörigheter.
- Inaktivera sådana förinstallerade appar som kan ha tveksamma syften.
- Gå igenom alla kvarvarande appars behörighetslistor, och klicka bort sådana behörigheter som du finner suspekta.
- Inaktivera synkroniseringsfunktionerna i Chrome.
- Täck över mikrofon och kameralinser, utom när du (tillfälligt) använder dem.
- Sätt mobilen i 'flygläge' (utom när du verkligen behöver använda den).
- Se till att inte ha några känsliga uppgifter alls i mobilen. Gäller även minneskorten.
- Undvik att utväxla personliga meddelanden via mobilen.


Det är nog så att Google (och i stor utsträckning även Facebook) kan ta del av precis allt som finns i mobilen, såväl lagrade data som pågående interaktioner samt följbara länkar i form av notiser och annat. Men vad ska man då ha mobilen till, om man nu följer mina åtgärdsförslag? Jo, som en behändig liten dator; man kan detektera ultraljudssignaler, kolla upp flygplanstrafik, identifiera låtar som spelas i högtalarsystem, mäta bullernivåer, analysera det hörbara ljudspektrat, kolla om det kommer en solstorm, vädret på golfbanan, senaste världsnyheterna; ja det finns tusentals användbara appar som inte explicit avslöjar hela ens privatliv. Att Google registrerar mitt intresse för t ex flyg, golf och bra popmusik står jag ut med. Jag har dessutom Spotify såväl i mobilen som på datorn, och där registreras naturligtvis min musiksmak. Men jag tillåter inte sådana appar att snoka efter annat på mobilen. Det är främst möjligheterna till försåtligt spionage jag vänder mig mot, ty det känns motbjudande, osmakligt, oetiskt. Om det nu förekommer i praktisk verklighet, vill säga. De tekniska förutsättningarna finns dock, enligt min uppfattning. Och merparten användare har nog omedvetet godkänt detta förhållande.


Eller så får man väl kapitulera helt och hållet, och satsa på en osmart mobil. Vadå "satsa" förresten, en dylik mackapär får man för några hundra kronor. Man kan ringa telefonsamtal med den, skicka och ta emot sms, ta bilder (ja vissa modeller har faktiskt kamera), och den är befriad från internet, appar och annat elände. En nackdel är att de stora kommersiella telenäten kanske inte längre kommer att supporta den "simpla" (läs: gammaldags) överföringsteknologi (2G) som dessa enkla mobiler är byggda för.

Ingen reagerar

Mobil-appar är nog den största förbannelse som drabbat mänskligheten i modern tid, ur integritetssynpunkt. Ett mer effektivt globalt övervakningssystem finns inte. Det förvånar mig att inte särskilt många av de drygt 3 miljarder användarna av nätgiganternas tjänster tycks reagera, i vart fall inte så att det märks. Måhända skulle det krävas ett engagemang i paritet med klimatpanikens dimension för att något ska hända.


Den som eventuellt betraktar mina farhågor som överdrivna, kan ju läsa artikeln "Are you ready? Here is all the data Facebook and Google have on you" av Dylan Curran i The Guardian 2018-03-30. Bakgrunden är att man kan begära ut en kopia av alla data som Google (resp Facebook) lagrat om en. Artikelförfattaren fick ta emot en fil på 5.5 GB från Google, motsvarande ca 3 miljoner A4-sidor.
Hur många som läst Guardian-artikeln vet jag inte. Knappast alla de 3 miljarder android-användarna; kanske inte ens en tiondels promille av dem. Jag tycker mig kunna urskilja ett antal orsaker till avsaknaden av engagemang i denna fråga:


- Naivitet, godtrogenhet.
- Man vill inte veta.
- Man vet, förstår implikationerna, men bryr sig ändå inte på det rent personliga planet.
- I den mån man anar hur det ligger till, så sätter man sig över detta. Fåfänga och bekvämlighet väger tyngre.
- Man kan inte föreställa sig att det skulle kunna vara så som jag beskriver.
- Fokusering på nuet - inga konsekvensanalyser avseende risk för framtida missbruk av insamlade data.
- Eftersom man inte uppfattar sig som någon med onda avsikter, så tycker man sig inte ha något att frukta.
- Man utgår ifrån att i den mån någon obehörig fysisk person tar del av det insamlade materialet, så kommer den personen att förbli anonym i förhållande till användaren. Det vore nog en annan sak om det var ens granne, eller partner.
- Man irriteras på principiella grunder, men finner det utsiktslöst att åstadkomma någon förändring.


Men merparten användare kanske faktiskt uppskattar Googles "hjälpsamhet". Det intrycket kan man i alla fall få när man läser recensioner, användarforum eller artiklar i vissa datatidskrifter. Där uttrycker man snarare sin irritation över att systemen blivit  "segare", att röstassistenten inte fattar vad man menar etc etc. Inte en tanke på integritetsproblematiken. Aningslösa teknikfantaster, en lika tacksam målgrupp som de socialt nyfikna tillika fåfänga Facebook-användarna.


Eller är det kanske som med tobaksbruk - rökning av den enskilda cigaretten orsakar inte några omedelbara cancersmärtor - den eventuella effekten kommer decennier senare. Ungefär som med 'likes' på Facebook - en enskild statusuppdatering eller ett oförsiktigt tryck på gilla-knappen medför inte några omedelbara obehag - men om någon obehörig i framtiden missbrukar alla aggregerade uppgifter kan det bli jobbigt. Men det är då det.


Det kasseras omkring 1 miljard mobiler varje år. Den enklaste åtgärden för att komma tillrätta med den integritetskränkande övervakningstyrannin vore om alla de som slänger sin gamla mobil lät bli att skaffa en ny.

Befogade behörigheter

Alla viktiga tekniska funktioner i dagens bilar styrs och övervakas av en eller flera datorer. Bränsleinsprutning, tändning, varvtalsreglering etc styrs elektroniskt. Helt naturligt, och jag skulle aldrig komma på tanken att ifrågasätta datorpogrammens rätt att avläsa sensorer och styra olika reglersystem, hydraulik och sådant.


Men antag att man skulle få en främmande app, från t ex Google Play Store, nedladdad till bilens datorer. Jag skulle inte bli förvånad om den appen vill få tillgång till exempelvis:
- throttle position
- oxygen sensor
- run time since engine start
- absolute load value
- fuel injection timing
- vapor pressure
- exhaust gas temperature


Det finns hundratals spännande data för en sådan tänkt app att plocka fram, och förändra. Jamen det där måste väl ändå vara helt irrelevant för en sådan, hypotetisk app, från "Google-butiken"? Mja, ta en titt på listan i blogginlägget 2020-05-09 så kan vi diskutera saken.


Till yttermera visso planerar flera stora biltillverkare att integrera Googles Android Automotive operativsystem i nya bilar, som del av det man brukar kalla infotainment-systemet. Då blir det möjligt att ladda ner alla dessa evärdliga appar precis som om bilen var en android-mobil. Bäva månde de bilburna integritetshaveristerna, inför en sådan utveckling.


Föreställ dig situationen när du första gången ska starta din nyinköpta högteknologiska bil; och det första du måste göra, för att överhuvudtaget kunna starta motorn, är att godkänna Googles användarvillkor (jfr blogginlägg 2020-04-11).

Obehöriga behörigheter

Jag har tidigare redovisat mina misstankar att appen Google Play-tjänster tar sig extrema friheter, inne i min mobil (blogginlägg 2020-05-09). Här är ett färskt exempel:


Appen FlightRadar24, som visar aktuella flygdata för alla kommersiella flygningar, begär endast ett fåtal behörigheter, så som Plats. Standardbilden är en karta centrerad vid användarens position, med alla aktuella flygplansrörelser inritade.


När jag en kväll ska spana in ett ovanligt flygplan uppe i luften så startar jag appen, men möts av en uppfordrande dialogruta från Google. (Observera att FlightRadar24 inte har nånting alls att göra med Google-konglomeratet). Google påstår att FlightRadar24 inte kommer att fungera om jag inte ger Google Play-tjänster tillgång till Kalender, Kamera, Mikrofon, Telefon, SMS och Lagring. Alla utom möjligtvis kamera är helt obefogade i det här sammanhanget. Jag uppmanas öppna Inställningar och genast ge Google dessa rättigheter, som vid närmare granskning visar sig överensstämma exakt med de behörigheter jag tidigare nekat appen Google Play-tjänster! Jag struntar i Googles anmaning och klickar istället på knappen "Avbryt", och befarar då att FlightRadar24 ska stängas ner - men se, det gjorde den inte alls - den fungerade precis som vanligt! Slutsats: Google chansade på att jag skulle gå på deras fula trick. Nästa gång jag startade FlightRadar24 så nöjde sig Google med att kräva behörighet till 'Telefon'. Okej, de backade i alla fall en bra bit. Men tyvärr är det ju så att appen Google Play-tjänster förfogar över ett antal behörigheter som användaren inte kan neka. Dessa, ett 60-tal, har gömts under delrubriken 'Övrigt' (jfr blogginlägget 2020-05-09, igen) och en del av dem ser riktigt "giftiga" ut. Så Google klarar nog sitt "uppdrag" trots att de inte fått sin vilja igenom via FlightRadar24-appen.


Samma visa, fast i något annan skepnad, dyker upp när jag öppnar Spotify för att spela några låtar i mobilen. "Spotify-appen kommer inte att fungera om du inte ger Google tillgång till följande ... (specificerade men irrelevanta) ... funktioner i mobilen." Även denna uppmaning avfärdar jag, och Spotify-appen öppnar och levererar sitt material utan problem. När jag senare stänger appen finns det en 'avisering' på mobilens hemskärm som påstår att "Spotify kräver att...osv". Lite fräckt att antyda att det är Spotify som "kräver" det som jag misstänker i själva verket var Googles egna intressen.

Partiell immunitet

Jag misstänker att begreppet flockimmunitet gör mer skada än nytta. Nyttan kan vara att det upplevs som någonting positivt att se fram emot. Skadan är att begreppet kan tolkas som att hela befolkningen (=flocken) blivit immun, och att man då kan börja leva som vanligt igen. Men så förhåller det sig inte - viruset finns kvar i samhället även om en viss andel av befolkningen blivit immun, och så länge det finns individer som är mottagliga för sjukdomen så kommer viruset fortsätta att infektera, om än i lägre takt.


Osäkerheterna är stora beträffande vilken grad av immunitet som en individ som varit infekterad av viruset kan ha utvecklat, och hur snabbt den avtar med tiden. Det är inte heller klarlagt vilket värde som gäller för virusets genuina smittsamhet R(0).


Vore det inte bättre att tala om partiell immunitet? Spridningsmåttet R(e) varierar sannolikt avsevärt mellan såväl grupper som geografiska områden, och över tid. Med kännedom om den partiella immuniteten för specifika delpopulationer så borde det vara lättare att utforma adekvata restriktionsåtgärder.

Appen Kontakter

Tacka vet jag Windows 3.11, den sista version av Microsofts operativsystem där man som enkel användare ännu kunde förstå sig på den logiska strukturen, med entydiga sökvägar och bestämda platser för alla filer. Därefter har allting bara urartat, förlåt blivit mer "användarvänligt", med 'skrivbord', genvägar, Mina hit och Mina dit.
I och med dagens smartphones har det blivit närmast omöjligt att genomskåda hur allting är sammanvävt. Only Google knows how. Ett exempel:
Jag tänkte kopiera min kontaktbok från Samsung-mobilens minne, till SIM-kortet. Åtgärden kallas tydligen 'exportera', vilket i andra sammanhang betyder att man flyttar ett objekt från en plats till en annan. Vid export av t ex ett motorfordon lastas detta ombord på en båt och fraktas från tillverkarlandet till köparen. När man 'exporterar' en datafil från mobilens internminne så åker den både iväg och blir kvar. Sådant brukar jag benämna 'kopiera'.
I mina tidigare mobiler var 'Kontaktboken' en identifierbar entitet som gick att hantera direkt med kommandon inne i själva namnregistret. Men i min Samsung-mobil (årsmodell 2017) hanteras registret av en särskild Google-app, kallad Kontakter. Okej, men att exportera (flytta, kopiera) ett hundratal namn med tillhörande telefonnummer kan ju inte vara särskilt svårt. Men si det var precis vad det var. Mobilens programvara kunde inte "hitta" SIM-kortet. Visserligen hade jag mobilen i 'flygläge' och så hade jag nekat "Kontaktsboks-appen" några behörigheter som jag inte tyckte att den skulle behöva bara för att flytta några enkla kontaktuppgifter, exempelvis tillgång till Kamera, Kalender och Plats. Jag ger mig till slut, stänger av flygläget och tilldelar appen alla begärda behörigheter, eftersom jag var angelägen att få med mig alla mina kontaktuppgifter, via SIM-kortet till min nya mobil. Då uppenbarar sig en handfull nya kontakter, som integreras på det nya SIM-kortet. Det visade sig vara ett urval mailadresser som Google hittat i mitt gamla Gmailkonto. "Synkronisering", som det kallas.
I de stunder jag funderar över vilken organisation som de facto har världsherravälde, så blir det nog Google, som uppenbarligen "kontrollerar" 3 miljarder android-användares hela liv.

Invers karantän

Eftersom jag tillhör de s k riskgrupperna i Corona-sammanhang så håller jag mig hemma i största möjliga utsträckning. Men jag anser inte att jag därmed sitter i nån karantän. Det är ju inte jag som misstänks vara smittad och därmed behöver sättas i karantän - det är ju i samhället utanför mitt isolat som smittan härjar.
Det vore alltså mer relevant att betrakta det omgivande samhället som den verkliga karantänen. Min isolerade belägenhet borde snarare benämnas som en "Invers karantän", dvs en omvänd karantän. Eller kanske ett "Antivirus-isolat".
Rent etymologiskt kommer ordet 'karantän' från italienskans 'quaranta giorni' som betyder 'fyrtiodagars-period'. Även ur den synpunkten är 'karantän' ett missvisande begrepp, eftersom isoleringen av riskgrupperna kan förväntas pågå i ca 400 dagar, en "quattrocentin" alltså.

Dolda appar

Bland de förinstallerade apparna återfinns en kategori som skulle kunna kallas Dolda appar. En dold app finns inte med bland de ikoner som visas på hemskärmens sidor eller i dess app-förteckningar. Den sannolikt viktigaste dolda appen i androidmobilerna är Google Play-tjänster. Appens symbol utgörs av en pusselbit målad i Googles färger. Man kan hitta appen under Inställningar/Appar. Här är hela listan över den appens behörigheter:


Contacts
 read your contacts
 modify your contacts
Wi-Fi connection information
 view Wi-Fi connections
Device & app history
 read sensitive log data
 retrieve system internal state
 retrieve running apps
Identity
 find accounts on the device
 modify your own contact card
 read your own contact card
 add or remove accounts
SMS
 receive text messages (SMS)
 receive text messages (MMS)
 read your text messages (SMS or MMS)
 send SMS messages
Photos/Media/Files
 read the contents of your USB storage
 modify or delete the contents of your USB storage
Location
 approximate location (network-based)
 precise location (GPS and network-based)
Storage
 read the contents of your USB storage
 modify or delete the contents of your USB storage
Wearable sensors/Activity data
 body sensors (like heart rate monitors)
Calendar
 read calendar events plus confidential information
Camera
 take pictures and videos
Phone
 write call log
 directly call phone numbers
 reroute outgoing calls
 directly call any phone numbers
 add voicemail
 modify phone state
 read call log
Microphone
 record audio
Device  ID & call information
 read phone status and identity
Other
 listen for observations on network conditions
 allow Bluetooth pairing by Application
 Hotword detection
 capture audio output
 capture secure video output
 capture video output
 provide an in-call user experience
 download files without notification
 retrieve app ops statistics
 interact across users
 manage activity stacks
 add or remove a device admin
 manage preferences and permissions for USB devices
 manage voice keyphrases
 Audio Routing
 modify network usage accounting
 update component usage statistics
 Provide a trust agent
 retrieve running apps
 Interact with update and recovery system
 score networks
 start a task from recents
 read subscribed feeds
 write subscribed feeds
 modify app ops statistics
 reset display timeout
 Send broadcasts to Google Play
 read voicemail
 Read Google settings
 Modify Google settings
 control system backup and restore
 bind to a notification listener service
 set time
 receive data from Internet
 read frame buffer
 read your social stream
 write to your social stream
 create accounts and set passwords
 pair with Bluetooth devices
 control vibration
 send sticky broadcast
 disable your screen lock
 measure app storage space
 set time zone
 read Google service configuration
 use accounts on the device
 view network connections
 full network access
 reorder running apps
 connect and disconnect from Wi-Fi
 toggle sync on and off
 control Near Field Communication
 access Bluetooth settings
 control flashlight
 read sync settings
 modify system settings
 draw over other apps
 install shortcuts
 allow Wi-Fi Multicast reception
 run at startup
 prevent device from sleeping
 change network connectivity
 change your audio settings
(De angivna behörigheterna baseras på uppgifter avlästa 2020-01-25 och återges här med reservation för eventuella felaktigheter.)


Med tillgång till denna mängd avancerade behörigheter bör appen vara kapabel att utföra vad-som-helst i mobilen, och vad jag förstår är den intimt sammanvävd med själva operativsystemet. Appens "officiella" funktion är att försmidiga datatrafiken mellan Google Play Store och användarens mobil; hantera uppdateringar, kontroller och samordning av mobilens alla appar.


Google tycks f ö betrakta operativsystemet Android som en av sina tjänster, alltså kategorimässigt jämställd med sådant som Gmail, Chrome, Youtube. Kan te sig något märkligt, vid första anblicken. Operativsystemet är en teknisk förutsättning för alla androidmobiler, men som enkel nyttjare av mobilen kan man knappast "använda" operativsystemet till någonting speciellt. Men Googles definition av Android som en 'tjänst' kan samtidigt förklara varför jag tvingades godkänna villkoren för användning av Googles tjänster redan innan jag, som jag trodde, ens hade börjat använda dem. Men det hade jag ju, eftersom Android är en 'tjänst'. (Se blogginlägg 2020-04-11)


Appar som man själv laddat ner, t ex FlightRadar24, dras igång när man öppnar dem, och stänger ner när man avslutar sessionen. Man kan fråga sig hur det förhåller sig med de dolda förinstallerade apparna, som Google Play-tjänster. Måhända den appen alltid är igång, som ett slags "bakgrundsjobb". Obehagligt i så fall, med tanke på alla rättigheter som den appen tillskansar sig.


Android-apparnas behörigheter är strukturerade i 'huvudgrupper'; den avslutande rubricerad som Övrigt. Jag har tidigare nämnt att man som användare kan stänga av vissa behörigheter. Detta är såvitt jag kan se endast möjligt på huvudgruppsnivå. Och när det gäller gruppen 'Övrigt' så finns den överhuvudtaget inte med i den menyn där man som användare har möjlighet att neka specifika behörighetsgrupper. Lite trist, eftersom hela 63 st av Google Play-tjänsters sammanlagt 95 behörigheter återfinns i den gruppen.


Fotnot/Disclaimer: Alldeles nyligen upptäckte jag att Google tycks ha förändrat appen Play-tjänster, möjligen i samband med en uppdatering av operativsystemet. Jag har tyvärr inte kunnat överblicka vad dessa förändringar egentligen betyder - vi ska komma ihåg att Googles utbud av appar för olika tillämpningar uppgår till i runda tal 150 st. Operativsystemet sägs omfatta flera Gigabyte. Inte så enkelt att ha koll på allt detta, för en enkel användare...

Halvseriöst om klimatet

Klimat finns inte - det är bara en teoretisk konstruktion, en abstraktion. Ingen levande varelse kan med sina sinnen uppfatta klimatet. Vad som verkligen finns och som vi kan uppleva direkt, är väder, och detta endast momentant, i varje ögonblick, och på varje plats på jordytan. Och till vädret och dess växlingar har människan alltid fått anpassa sig. Inget konstigt med det. Så länge havsnivån höjs i den takt som nu sker, med några millimeter per år, så hinner man undan. Om hela Antarktis ismassor skulle smälta på några timmar skulle det förvisso bli världens tsunami, men det lär inte kunna ske. Och om några tusen år eller så blir det sannolikt istid igen, och då tvingas en miljard människor flytta söderut.
De väderrelaterade komponenter vi direkt kan erfara är luftens temperatur, rörelse och humiditet. Dvs hur varmt det är, hur mycket det blåser och hur fuktigt det känns (inkl nederbörd, typ regn och snö). Temperaturen varierar med tiden på dygnet och årstiderna, och mellan olika platser på jordklotet.
Temperaturen i luftskiktet närmast jordytan varierar mellan ytterligheter som +50 och -70 grader Celsius, dvs ett intervall på 120 grader C. Normala svängningar över dygnet kan vara ca 20 grader C, och dito mellan olika årstider också ca 20 grader C. Jordens s k medeltemperatur är för närvarande ca 14.5 grader Celsius, och har ökat med ungefär en grad sedan 1800-talet. Uttryckt enligt den absoluta temperaturskalan, Kelvin-grader, så har Jordens medeltemperatur ökat från 286.65 grader K till 287.65 grader K. Big deal, ja kanske.
Den globala medeltemperaturen anges för övrigt med en förbluffande noggrannhet. Sålunda anses det vara en stor nyhet när temperaturrekord slås med några hundradelar av en grad. Frågan är vilket informationsvärde överhuvudtaget som ligger i det man definierar som Jordens medeltemperatur. Med tanke på hur allting varierar (se ovan) så ter sig måttet som sådant tämligen ointressant; annat än som en indikator, och det är väl så man ska se det. Medelvärden är annars ofta relativt meningslösa. Tidigare (tror jag) bestämdes medelvärdet av dygnets högsta resp lägsta temperatur, dvs endast två mätpunkter per dygn. Vid ett sådant förfarande missar man information om dygnets egentliga "värmeinnehåll", dvs hur skarpa toppar resp dalar det egentligen kan vara i temperaturkurvan över resp dygn. De satellitmätningar som görs sedan 1979 har i alla fall medfört förbättringar på den här punkten (tror jag).
Vindstyrkan nära jordytan varierar mellan 0 m/s (stiltje) upp till som mest kanske 50 m/s (orkan). Vanligt förekommande nivåer är 3-12 m/s, över land, i Sverige. Huruvida några tydliga trender i dessa värden har förmärkts de senaste århundradena är mig obekant.
Utomhusluftens relativa fuktighet brukar ligga nånstans i intervallet 50-99%.
Väderleksförhållandena förändras även storskaligt genom ett antal "fenomen", som varierar över tid och rum; El Nino och La Nina är väl de mest kända, där medeltemperaturen i stora områden kring Stilla Havet påverkas uppåt eller nedåt med flera grader. Andra spännande atmosfäriska företeelser är Nordatlantiska Oscillationen (NAO) som bland annat påverkar förhållandena vintertid här i Norden;  Madden-Julianoscillationen (MJO),  Stratosfäriska polarvirveln, Grönlandsblockering, Arktiska Oscillationen (AO),  Sudden Stratospheric Warming (SSW), Final Stratospheric Warming (FSW), Indian Ocean Dipole (IOD) och the Quasi-Biennial oscillation (QBO).
Jordens atmosfär består till 78% av kväve, 21% syre, vattenånga ca 1%. Koldioxidhalten är 0.04%, metan 0.0002%. Såväl vattenånga som koldioxid och metan är s k växthusgaser. Störst "verkningsgrad" har metanet, därefter koldioxiden och sist vattenångan. Mängderna koldioxid respektive metan ter sig storleksordningsmässigt sett betydelselösa, men så är det icke. Tillsammans svarar dessa gaser för ungefär hälften av växthuseffekten, vattenångan står för resten. Om det inte fanns några växthusgaser alls så skulle Jordens medeltemperatur sjunka till ca -18 grader Celsius, alltså precis som i frysboxen.
Teoretiskt sett torde varje fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären medföra en ökning av medeltemperaturen med ca 1 grad Celsius. Allt annat oförändrat, som man säger. Dvs vare sig återkopplingsmekanismer (positiva och/eller negativa) eller andra klimatpåverkande omständigheter (typ vulkanutbrott) finns då med i kalkylen. Inverkan av dessa andra effekter är tyvärr inte tillräckligt utforskade ännu. Särskilt gäller detta molnbildningen, vars inflytande på klimatutvecklingen är högst okänt. Men sannolikt av stor betydelse.
Mätningarna av atmosfärens koldioxidkoncentration utförs med en löjeväckande exakthet, exempelvis uppmättes 2019-09-20 ett värde av 0.00040808 (dvs 408.08 ppm). För praktiska ändamål torde en noggrannhet på en enhet i fjärde decimalen vara tillräcklig, dvs då kan man skilja mellan 0.0004 och 0.0005. Huruvida ens denna skillnad har någon signifikant betydelse för utvecklingen av den globala medeltemperaturen är tveksamt.
Klimatpaniken håller på att eskalera till masshysterins nivåer. Planeten riskerar "brinna upp" inom några decennier. Man ges intrycket att "medeltemperaturen" håller på att stiga så kraftigt att vi snart når en nivå där allting självantänder. Papper självantänder vid en temperatur på ca 200 grader Celsius, trä vid ca 300 grader Celsius , och det finns förvisso mycket skog här i norra Europa.
Det har tagit evolutionen ett par miljarder år att få fram arten Homo Sapiens. Under de senaste 500 årmiljonerna har jordens medeltemperatur fluktuerat mellan ca 10-25 plusgrader Celsius och koldioxidnivåerna mellan ca 200-3000 ppm (tror man). Det som ter sig lite paradoxalt är att människan, som i vart fall själv säkerligen anser sig vara den intelligentaste art som Naturen frambringat, skulle ha svårigheter att överleva en höjning av medeltemperaturen från 13.5 till säg 15.5 grader Celsius och inte heller en ökning av koldioxidhalten från 280 till säg 600 ppm. Det ter sig också lite märkligt att Jordens geosystem skulle vara så "fine tuned" så att klimatet tippar över ända av ytterligare några graders uppvärmning delvis orsakad av ytterligare några hundra ppm CO2. Jag påstår inte att det inte skulle kunna vara på det viset, men sett ur ett utvecklingshistoriskt och fysikaliskt perspektiv kan man ändå undra.
Alarmister utlyser nödläge för klimatet. Personligen anser jag att mänskligheten står inför ett antal betydligt allvarligare och mer närliggande hot; antibiotikaresistens, virussjukdomar/pandemier, solstormar, kärnvapenkrig, nanotoxikologi, Syntetisk biologi/Genetically Modified Organisms/Genome editing, miljögifter, plasten i haven. Bara för att nämna några.
Nej just det, jag glömde ju det mest fundamentala hotet, människans dumhet. Eller det kanske snarare ska ses som en bakomliggande orsak till många av de uppräknade riskerna, än ett hot i sig. En individ som lever i det tysta och bara är dum lär inte åstadkomma några globala katastrofer. Finns skäl att påminna om motsatsen också, se blogginlägg 2016-02-07 Global verkningsgrad.
Alldeles oaktat mitt raljerande kring klimatproblematiken, så anser jag att användningen av fossila bränslen, särskilt stenkol, bör begränsas kraftigt, och detta av en mängd "klassiska" miljöskäl; hela processen från utvinning till förbränning innebär stora påfrestningar på människor, djur, natur och miljö. Frågan är "bara" hur det ska gå till - Kina svarar för en tredjedel av världens totala koldioxidutsläpp, och mycket av detta handlar om kolkraft. Kina tycks ha föresatt sig att uppnå någon form av världsherravälde inom ett par decennier. En troligen nödvändig framgångsfaktor är tillgång på billig energi - läs kolkraft. En annan fundamental "tillgång" är styrelseskicket - en slags "klimatdiktatur", om man tillåter sig vara lite cynisk. Dock inte av det slag klimatglobalisterna önskar sig. Idealism står mot realism, så att säga.
Det enklaste kanske helt enkelt är att slappna av. Eller som en okänd tänkare uttryckt saken: "We are all part of a giant evolutionary experiment - Life on Earth". Liknande scenarier har säkerligen utspelats lite varstans i universum. Frågan är bara på vilket sätt det går åt skogen, med mänskligheten alltså. En del moderna filosofer formulerar sig så här: "It is not unreasonable to believe that extinction of mankind would be a good idea overall".
(Manusdatum 2019-11-01. Publicerat 2020-04-25)

Från sökruta till nätgigant

Jag försöker dra mig till minnes hur det var i Googles barndom, i slutet av 1990-talet. Vi satt på jobbet och slet med ganska primitiva söksystem för webben. Så kom Google med sin revolutionerande PageRank-teknik. Man kunde plötsligt göra avancerade fritextsökningar  i stora datamängder. Och därefter har utvecklingen fortsatt i rasande tempo. Jag försöker också påminna mig hur den tekniska infrastrukturen runt Google-användning såg ut i början. Jag har för mig att man med hjälp av dåtidens webb browser, typ Netscape, gick in på http:n för Googles sökmotor - där fanns (precis som idag) en ruta där man matade in sin söksträng, och som svar fick man en lista med http-adresser. Men inte var det väl så att Google redan på den tiden samlade in allsköns data om sina användare?
Idag erbjuder Google LLC (alltså företaget Google) närmare 150 egna appar via Google Play Store, som täcker alla upptänkliga aspekter av tillvaron. För egen del vill jag bara ha tillgång till sökrutan, och listan med sökträffar. På många android smartphones jag sett, finns det förvisso en Google sökruta på hemskärmen. Där kan man ju frestas mata in sin söksträng, i tron att det är en slags genväg till Google sökmotor. Men det är betydligt mer än så. I vänsterkanten av sökrutan finns en diskret symbol (ett "googlefärgat"  G) som används som logotyp för det jag kallar The Google Main App (GMA), se blogginlägg 2020-04-14 , där jag bl a redovisat appens långa lista med behörigheter. Så när man som godtrogen användare gör en sökning via rutan på hemskärmen aktiverar man hela GMA-komplexet. Jag har äntligen lyckats 'inaktivera' GMA, och då försvann såväl de inkopierade mms-bilderna som den förrädiska sökrutan på hemskärmen!
För att ändå kunna göra Google-sökningar via mobilen öppnar jag istället en browser och går direkt in på sökmotorns http. Utan att använda några suspekta appar, analogt med hur jag utför Googlesökning på datorn.

Bondfångarkonto

När jag var liten förekom en tingest kallad bondfångare - en flätad näverstrut i vars ena ände man lurade någon godtrogen person att sticka in ett finger. Genom att själv dra i strutens andra ände snördes struten åt vilket gjorde att "bondens" finger fastnade.  En motsvarighet i dagens digitala värld skulle kunna representeras av The Google Account (Google-kontot). Detta används som inloggning på Googles olika tjänster. När man dragit igång sin nya android-mobil (se inlägget 'Att starta en mobil' 2020-04-11) så är en av de första åtgärderna att etablera kontakt med Google Play Store, dvs den webbsajt varifrån man kan ladda ner allehanda appar. För att kunna använda den funktionen tvingas man logga in i "butiken" med hjälp av sitt Googlekonto. Väl inloggad på Play Store så visar det sig vara omöjligt att logga ut därifrån. Enda sättet är att ta bort Google-kontot helt och hållet från mobilen. Med bondfångar-analogin, att amputera fingret.
Likt bondfångarens näverstrut har Google lyckats fläta ihop de olika Google-tjänsterna i mobilen med hjälp av Google-kontot. I webbrowsern Google Chrome finns en funktion kallad 'Synkronisering'. Med denna aktiverad så ser mobilen till att automatiskt logga in användaren även på diverse andra Google-tjänster i mobilen, exempelvis Gmail. Den som eventuellt inleder sin Google-exkursion med att logga in i Gmail, blir med automatik även inloggad i Chrome. Denna hjälpsamhet går dock att inaktivera. Men inte heller från Gmail kan man logga ut, precis som med Play Store.
Det är för övrigt viktigt att förstå skillnaden mellan att logga in på sitt Googlekonto jämfört med att använda sin Google-login för att logga in på någon av Googles tjänster. Men det är kanske självklart.

Appen Google

Bland de förinstallerade apparna finns en som kort och gott heter 'Google'. För att vi ska kunna särskilja den appen från annat som bär Googles namn, så kallar jag den fortsättningsvis "The Google Main App" (GMA), ty den tycks vara en slags allomfattande installation med uppgift att förbättra användarupplevelsen. Appen är nedladdad över 5 miljarder gånger, så den lär finnas i varenda android-enhet. Här är listan på den appens behörigheter:
- take pictures and videos
- read phone status and identity
- directly call phone numbers
- read call log
- directly call any phone numbers
- read the contents of your USB storage
- modify or delete the contents of your USB storage
- approximate location (network-based)
- precise location (GPS and network-based)
- read calendar events plus confidential information
- add or modify calendar events and send email to guests without owners' knowledge
- read your Web bookmarks and history
- retrieve running apps
- edit your text messages (SMS or MMS)
- read your text messages (SMS or MMS)
- send SMS messages
- view Wi-Fi connections
- record audio
- read phone status and identity
- read your contacts
- modify your contacts
- read your own contact card
- add or remove accounts
- find accounts on the device
- download files without notification
- prevent app switches
- choose widgets
- Hotword detection
- interact across users
- manage preferences and permissions for USB devices
- manage voice keyphrases
- control media playback and metadata access
- Audio Routing
- update component usage statistics
- retrieve running apps
- adjust your wallpaper size
- Preload results
- receive data from Internet
- Permission to write Sound Search matches
- view configured accounts
- contacts data in Google accounts
- Read Google settings
- Modify Google settings
- modify secure system settings
- prevent device from sleeping
- write web bookmarks and history
- expand/collapse status bar
- allow Wi-Fi Multicast reception
- full network access
- change your audio settings
- set an alarm
- use accounts on the device
- connect and disconnect from Wi-Fi
- control vibration
- modify system settings
- draw over other apps
- measure app storage space
- access Bluetooth settings
- control flashlight
- run at startup
- set wallpaper
- change network connectivity
- read Google service configuration
- view network connections
- pair with Bluetooth devices
- control Near Field Communication
- send sticky broadcast
- read sync settings
- install shortcuts
(De angivna behörigheterna baseras på uppgifter avlästa 2020-01-07 och återges här med reservation för eventuella småfel.)
Med en brutal liknelse skulle jag beskriva den här Google-appen som en skenande centraldammsugare. Tänk dig ett hem med vakuum-uttag i varje rum, kopplat till en extremt stark centraldammsugare, som suger i sig i princip allt innehåll därhemma. Och det är du själv som öppnat ventilerna till detta system, genom att godkänna appens behörigheter. Ett exempel: När jag av misstag aktiverade GMA i min förra mobil, så får jag syn på en samling bilder som visade sig härröra från mottagna mms! GMA har alltså självsvåldigt gått igenom alla mina mms och lyft ut (kopierat) alla bilder och placerat dessa i GMA-appen. Och "naturligtvis" även vidarebefordrat dem till Googles högkvarter. Men visst, skärskådar man appens behörigheter så har jag "medgivit" detta.

Googlomobilen

I inlägget 'Att starta en mobil' (2020-04-11) beskrev jag mina vedermödor med att få igång min nya mobil, utan att så att säga "Passera Gå" (där representerat av Googles användarvillkor). Kom då att erinra mig följande:


I den tecknade serien Fablernas Värld förekom ett fordon kallat Drullomobilen (Drulle Sköldpaddas snabba bil).


Det vore kanske inte helt fel att påstå att alla Android-baserade smartphones i grunden är Google-telefoner, ett slags Googlomobiler om ordvitsen tillåts. "Märken" som Sony, Samsung, Huawei (t o m 2019), Xiaomi, Oppo, Nokia, Doro, Motorola kanske bara representerar "kosmetiska" skillnader, som exempelvis antalet kameror (behöver man verkligen fyra kameror i mobilen?)

Att starta en mobil

Jag har precis skaffat en ny android-mobil. Min förra var en Samsung och nu blev det Sony. Tänkte att jag i första vändan bara skulle mixtra lite med inställningar och sådant, så jag har ännu inte satt i SIM-kortet och har inget wifi,  sålunda ingen internet-åtkomst. Jag hälsas välkommen av en komigång-wizard; ställer in språk, tidszon, anger mitt namn (som jag naturligtvis fejkar) och lite andra trivialiteter. Sen tar det stopp. Jag tvingas godkänna Googles användarvillkor och sekretesspolicy, för att överhuvudtaget komma vidare.


Jag kollar upp användarvillkoren via min dator istället. Där framgår bl a att första gången man använder en Google-tjänst, vilket är ett naturligt nästa-steg i uppstarten, så anses man automatiskt ha godkänt villkoren. Jamen dåså, då hade jag väl inte behövt bli stoppad i mobilens komigång-sekvens, eller?


Okej, Google äger Android, så det är i princip deras programvara (operativsystem alltså). Men att man måste godkänna användarvillkoren för Googles tjänster för att överhuvudtaget kunna använda mobilen, känns lite tveksamt.


I nästa steg av mina uppstartprocedurer tillåter jag mobilen att kommunicera med internet, via en wifi-uppkoppling. Då tar mobilen uppenbarligen chansen att ladda ner en massa för mig osynlig programvara (jag kan naturligtvis inte bevisa detta - bara misstänka, baserat på indikationer på mobilskärmen).


Efter en liten stund får jag ett meddelande från Google, på min Samsung-mobil, att min förrförra mobil LG G3 alltjämt är inloggad på Google. Jag har mig veterligen aldrig loggat in själva mobilen på Google. Men jag har nog i något uppstartssammanhang uppmanats att använda mitt Googlekonto. Tror dock att jag varit tämligen restriktiv - och enbart gjort faktisk inloggning på Google Play Store. Tursamt nog fick jag nu en klickbar ruta där jag kunde avsluta Google-kontakten avseende min sedan länge avlagda LG-mobil.

Förinstallerade appar

Jag har i blogginlägget 2020-03-27 beskrivit hur s k 'behörigheter' fungerar när det gäller android-appar. Facebook-appen tycks regelmässigt återfinnas i kategorin 'Förinstallerad app', dvs en som är installerad i mobilen redan när man köper den. Dels verkar  det som att antalet sådana appar ökar, dels verkar det som att man inte på något enkelt sätt kan avinstallera dem, om man nu skulle vilja göra det. Troligen är det i flertalet fall omöjligt. Man kan i princip inaktivera dem (disable). I förlängningen skulle det kunna bli så att mobiltillverkaren lägger in egenproducerad programkod som den bedömer kan bli användbar för t ex nätgiganternas syften, som en del av operativsystemet.
Oklart för mig om förinstallerade appar ställer explicita frågor till användaren angående behörigheterna, t ex första gången man använder respektive app. Den som vågar kan ju testa. Jag avstår.

Mobilappars behörigheter

Egentligen bryr jag mig inte personligen särskilt mycket i att de s k nätgiganterna (främst Google och Facebook) och deras samarbetspartners i princip vet allt om mig, eller i vart fall kan sammanställa ett stort antal detaljerade uppgifter om mina förehavanden,  om de finner anledning till detta. Jag känner mig tämligen övertygad om att våra mobiltelefoner inte bara skickar vidare mer eller mindre exakta positionsuppgifter hela tiden (mobilen samlar t o m in platsdata genom GPS även när telefonen är i 'flygläge')  utan även använder mikrofonen för att lyssna efter spännande signaler (t ex ultraljud) eller intressanta samtal. En genomsnittlig smartphone-användare har ett hundratal appar i sin mobil, av vilka ett flertal säkerligen lever ett eget liv därunder det käcka  mobilskalet. Det tar bara några sekunder att installera en mobil-app. Ibland, men alltmer sällan tycks det mig, får man uttryckliga frågor från appen om man vill ge den åtkomst till exempelvis kamera eller mikrofon. I många fall är det ju nödvändigt för att  appen ska kunna göra sitt jobb, men det finns appar där det känns mera tveksamt. Dessutom finns det inget som hindrar, ja förutom sådana omoderna företeelser som moral, att den som skapat programvaran låter den spionera ändå.


Om den nedinstallerade appen inte självmant ber användaren om lov att använda den ena eller andra funktionaliteten i mobilen, så kan man, om man är lite händig med datormedia, och har oändligt med tid, navigera bland olika menyer i mobilen och i efterhand  justera en del enskildheter i dessa 'medgivanden'. Om man har en android-mobil så kan man alltid själv kolla i Google Play Store vilka behörigheter som respektive app anser sig behöva. MSB:s app 'Krisinformation' kräver t ex följande, i mitt tycke relativt  harmlösa, behörigheter:
- approximate location (network-based)
- precise location (GPS and network-based)
- receive data from Internet
- view network connections
- full network access
- run at startup
- prevent device from sleeping


Efter misstanken att mobilen otillbörligen spionerade på mig, dvs utanför de behörigheter jag aktivt medgivit (se blogginlägget 2017-07-02), så har jag nu gått igenom vilka behörigheter Facebook specificerar för sin mobil-app. Här är "hela listan":


- read calendar events plus confidential information
- add or modify calendar events and send email to guests without owners' knowledge
- read phone status and identity
- take pictures and videos
- read the contents of your USB storage
- modify or delete the contents of your USB storage
- retrieve running apps
- read your text messages (SMS or MMS)
- read your contacts
- modify your contacts
- record audio
- view Wi-Fi connections
- approximate location (network-based)
- precise location (GPS and network-based)
- read your own contact card
- find accounts on the device
- add or remove accounts
- write call log
- directly call phone numbers
- read phone status and identity
- read call log
- download files without notification
- receive data from Internet
- read TV channel/program information
- write TV channel/program information
- adjust your wallpaper size
- pair with Bluetooth devices
- change network connectivity
- run at startup
- full network access
- read Google service configuration
- reorder running apps
- view network connections
- read battery statistics
- change your audio settings
- set wallpaper
- install shortcuts
- modify system settings
- read sync settings
- connect and disconnect from Wi-Fi
- draw over other apps
- prevent device from sleeping
- toggle sync on and off
- create accounts and set passwords
- access Bluetooth settings
- control Near Field Communication
- send sticky broadcast
- control vibration
- expand/collapse status bar
(De angivna behörigheterna baseras på uppgifter avlästa 2020-01-09 och återges här med reservation för eventuella småfel.)


Mycket av det som förtecknas som behörigheter i Facebooks app skulle jag inte ens själv, som användare av mobilen, klara av att utföra. Och som om allt detta inte vore nog - det finns en diskret brasklapp: "När du uppdaterar Facebook-appen kan ytterligare  funktioner läggas till automatiskt i alla behörighetsgrupper."


Men vad innebär det i praktiken att en app har fått en viss behörighet, t ex 'take pictures and videos'. Är det bara ett slarvigt sätt att uttrycka en teknisk omständighet: Om du vill ta en bild med mobilen och direkt ladda upp den på Facebook, så kanske  det är appen som rent tekniskt "hjälper" mobilkameran att ta bilden. Och då måste ju appen ha behörighet att använda kameran. Eller är det så att appen självständigt kan använda kameran, när den själv så önskar? Oavsett vilket, så kan vi inte veta om appen  skickar materialet vidare via internet till någon "okänd" mottagare.


Facebook medger att en del av de begärda behörigheterna kan låta skrämmande, och har därför i sitt Hjälpcenter exemplifierat hur Facebook-appen använder vissa av behörigheterna. Man hänvisar också till att det är Android som definierat och benämnt alla förekommande behörigheter.

Mera om hänsyn

Här är ett försök till vidareutveckling av analysen i inlägget 'Att ta hänsyn' (2020-01-16). Man kan urskilja tre typer av "fall":


Fall 1, en rent subjektiv ansats: A resp B får skatta sina känslor på en skala från 1 till 10. A ska alltså uppskatta graden av upplevt obehag till följd av B:s agerande, medan B ska skatta graden av frustration över att eventuellt behöva avstå från sin aktivitet. Den som anger högst siffervärde "vinner". Metoden har den uppenbara nackdelen att bägge parter troligen kommer att överskatta sina negativa känslor.


Fall 2, en rent formell lösning: Samhället, med eller utan hjälp av den etiska domaren, tar fram en "katalog" över tänkbara (klasser av) situationer i samhället där man stipulerar gränser och definitioner för störande beteende. Exempelvis ska det anses störande att på en konsert i Berwaldhallen börja tuta i sin egen eventuellt medhavda trumpet. Gränserna ska även kunna tolkas "neråt" så att säga - det kan t ex anses att A generellt får tolerera att B:s bebis gallskriker på cafeet.


Fall 3, vägda bedömningar. Utan hinder av A:s resp B:s självskattningar (Fall 1) så ska den etiska domaren kunna döma till nackdel avseende den som angett det högsta siffervärdet. Domaren har alltså rätt att tillföra en egen värdering; även om A tycks (alt. tycker sig) lida avsevärt av B:s beteende, så kan domaren anse att B likväl ska ha rätt att tillfoga A detta lidande. Domaren måste kunna ange skäl för sin bedömning; den får naturligtvis inte vara helt godtycklig. Visst stöd kan kanske hämtas i katalogen (Fall 2) men på det här sättet blir tillämpningen inte så rigid; och betydelsen av de subjektiva elementen tonas ner något.


Apropå inverkan av de subjektiva aspekterna kan det ju vara så att A lättare skulle kunna acceptera B:s beteende om A fick reda på bakgrunden till detta. A skulle alltså påverkas i sin bedömning genom att ha fått en större förståelse för B:s situation. Omvändningen bör också kunna gälla - om B förstod varför A reagerat så starkt, kanske detta kunde få B att reducera graden av störning.


Det är naturligtvis svårt att analysera mellanmänskliga konflikter, men jag tycker ändå att, med hänsyn till detta förhållande, ett antal relevanta aspekter blivit belysta i de här två inläggen. (Se där - ytterligare en användning av begreppet 'hänsyn')

Att ta hänsyn

Vad innebär det egentligen att ta hänsyn? Här är en inledande analys:


Antag att A känner sig illa berörd, eller åtminstone störd, av att bli utsatt för ett skeende som iscensatts av B.
A menar att B borde ta hänsyn till A genom att avstå från aktiviteten ifråga.
B menar å sin sida att A borde tolerera att aktiviteten utförs; alternativt uttryckt som att A borde ta hänsyn till B:s intresse av detta.
Om B faktiskt skulle avstå från aktiviteten, så skapar detta frustration hos B; men samtidigt slipper A känna sig illa berörd/störd.


Att visa hänsyn kan alltså ta sig olika former:
1) den mer klassiska, att inte utsätta andra för obehag, t ex buller.
2) en lite mer abstrakt (passiv) variant där man tolererar att andra utsätter omgivningen för obehag.


Det som är gemensamt för dessa två sätt att utöva hänsynstagande är att det handlar om att sätta andra människors välbefinnande framför sitt eget. Vid ett försök till objektiv bedömning av handlingsalternativen i den tänkta situationen ska alltså "värdet" av två känslotillstånd vägas mot varandra: A:s upplevda obehag ställs mot B:s frustration  av att eventuellt avstå från att iscensätta skeendet.


Om en tänkt "etisk domare" sålunda anser att A:s känsla av obehag inför den aktuella situationen är mer betydande (eller ska tillmätas större vikt) än B:s frustration av att behöva avstå från sitt beteende, ja då bör B inte få utöva aktiviteten ifråga. Men  om det anses viktigare att tillgodose B:s intresse än A:s intresse tvingas alltså A utstå (tolerera) obehaget. Det kan dock vara något problematiskt att väga dessa olika aspekter mot varandra. Exempelvis måste det finnas lämpliga och rimliga kriterier att hänvisa till. En delmängd av sådana kan handla om "allas lika värde", rättigheter, allmän plats, frihet/liberalism.


Man kan även uttrycka dilemmat som på vems villkor situationen ska utspelas; är det A:s villkor (att slippa obehaget) eller B:s villkor (att få utöva aktiviteten), och hur ska man kunna avgöra vems villkor som ska gälla (annat än genom den tänkta  etiska domaren)? Man skulle i och för sig kunna tänka sig att det uppstod en diskussion mellan A och B, som i bästa fall ledde till någon form av kompromiss. Men om diskussionen urartar finns naturligtvis risken att det uppstår handgemäng, och då vinner den  som är störst och starkast, så som det alltid varit under evolutionens lopp.


Önskvärt vore att samhället kunde etablera tydliga normer för mellanmänskligt uppträdande - troligen en utopi så länge den nyliberalistiska ego-vågen härskar - var och en ska få göra precis så som hen önskar. Se blogginlägg 2015-02-25. Rent generellt tycks  det vara så i dagens samhälle att den enes önskan att slippa bli störd är underordnad den andres intresse att utöva de störande aktiviteterna; det må röra sig om såväl oväsen som anstötliga eller förargelseväckande beteenden, låt vara av mindre dignitet än  sådant som kan lagföras, men som likväl kan uppfattas som obehagsskapande.


Slutligen finns frågan om A resp B skulle kunna agera på helt andra sätt: A skulle kanske kunna välja att lämna den plats där det hela utspelas - likaledes skulle B kunna välja en annan plats. Dock skulle såväl A som B troligen kunna anföra personliga skäl  till varför de vill vara på just denna (för de båda gemensamma) plats, just då.


Så här definieras förresten den engelskspråkiga motsvarigheten till adjektivet 'hänsynsfull' (considerate):
- Careful not to inconvenience or harm others.
- Having or showing  regard for the  needs or feelings of others.

Åsiktspåverkan

Jag har övergett föreställningen att man med saklig argumentation skulle kunna få andra människor att ändra uppfattning i den ena eller andra frågan.

- "Jamen vi vill ändå tycka så här", är en vanlig reaktion.
- "Jamen varsågod gör det då" har numer blivit min standardrespons på detta.

Man kan rent generellt fråga sig varför folk vill förändra varandras åsikter och beteenden. Jag har tidigare (2019-05-31 och 2019-09-27) framställt idén att ambitionen till storskalig åsiktspåverkan kan vara en primär psykologisk drivkraft hos vissa människotyper.

Här är några möjliga motiv:

- Relativ (interpersonell) makt, tillfredsställelsen av att känna sig stark och överlägsen andra, något som antagligen har rent evolutionsmässig bakgrund. Det här motivet gäller nog både män och kvinnor; det som skiljer är bara metoderna.

- Vardagsnära egoism; mitt liv förenklas om mina närmaste tänker och beter sig på ett sätt som passar mig, oavsett om detta i någon slags objektiv mening skulle vara ett "bättre" sätt än något annat.

- Politisk makt; man anser att hela samhället skulle fungera bättre om befolkningen anammade just min politiska åskådning. Den typen ambition kan naturligtvis vara en yttring av de två första punkterna.

Det förekommer olika former av åsiktspåverkan på samhällsnivå. Etablerad masskommunikation (Main Stream Media samt sociala media) utgör effektiva verktyg för detta. Framgången beror till stor del på att människan är ett flockdjur (se blogginlägget 2019-05-21).  Fenomenologiskt påminner dessa mekanismer i mycket om masspsykoser; hela flocken vallas i en viss riktning, och detta utan att de enskilda medlemmarna i flocken funderar så värst mycket på varför - man bara gör som alla andra, enklast så. Det här gör också  att flocken ganska snabbt, från tid till annan, kan ändra riktning. Argumentationstekniken i de här sammanhangen är inte sällan av känslomässig natur.

Folk i allmänhet kanske inte är så särskilt intresserade av vilken som är den mest sanna bilden av verkligheten, utan föredrar att leva på de villkor som passar ens egen uppfattning om tingens ordning. I det perspektivet är satsningar som anti-fake-news  tämligen meningslösa - lägg därtill frestelsen att man även där vinklar rapporteringen på ett agendastyrt sätt.

Men som sagt, för egen del har jag gett upp. Då och då kan jag tycka att det ger en rent intellektuell kick att diskutera ett specifikt ämne med någon klok person, men ambitionen att förändra lämnar jag åt sidan. Då slipper man också bli ovänner. Viktigt  är att man i debatter inte kritiserar den andra personen som sådan; man redovisar bara stillsamt sin egen uppfattning och argumenten för denna.

Jag har för övrigt stängt kommentarsfältet på min blogg. Innebär i praktiken ingen större skillnad, eftersom nästan inga läsare brukar kommentera. Men åtgärden bottnar ändå, i första hand principiellt, på resonemangen i det här inlägget. Jag fortsätter att  i Acta Catastrophica presentera mina egna tankar om allt möjligt i tillvaron, och så får läsaren bedöma detta utifrån sina egna referensramar.

Onämnbara områden

Här är några exempel på samhällets våndor att hantera benämningar på vissa uppenbara demografiska omständigheter. Man kan se ett spektrum från överdrivet stigmatiserande uttryck till ambitioner att med ordvrängeri skyla över ett politiskt misslyckande.

Invandrarghetton: Uttryck som började användas i Sverige på 1980-talet. Ghetto låter verkligen otrevligt - det för tankarna till ökända slumområden i en del amerikanska städer. Förståeligt att man tidigt började leta efter andra begrepp.

Utanförskapsområden: Visst, det finns befolkningsgrupper som känner sig stå utanför det övriga samhället. Men mycket mer än så säger ju inte ordet. Vem som helst kan för övrigt känna sig utanför (uppleva utanförskap) i olika omständigheter och skeden av  livet.

Särskilt utsatta områden: Ett alltför generellt och svävande uttryck som i själva verket döljer ett spektrum av faktisk problematik, som explicit borde beskrivas med adekvat terminologi. Dessutom är det knappast området i sig som är 'utsatt', utan de människor  som bor där.

Områden med låg socioekonomisk status: Uttrycket har under lång tid använts som ett slags "förklarande" mantra i en närmast papegojmässig akademisk retorik.

No-Go zoner: Ett lite väl dramatiskt begrepp, med rötter i bl a gerilla-sammanhang. En uppmjukning kunde kanske vara 'Preferably-not-goto' zoner.

Områden med socioekonomiska utmaningar: Äntligen, där kom det - 'utmaningar'!

Avslutningsvis mitt eget blygsamma bidrag:

Områden med stor integrationspotential: Klockrent enligt min uppfattning. Ordledet 'potential' för tankarna till fastighetsmäklarnas försök att få renoveringsbehov att framstå som nånting positivt.

Kundväggen

Uttrycket 'Betalvägg' illustrerar det man möts av när man utnyttjat sin kvot av gratisartiklar på t ex en tidnings webbsajt. En liknande omständighet stöter jag ofta på när jag försöker få kontakt med t ex en nätoperatörs kundtjänstfunktion. "Just nu är det många som ringer - ditt samtal är placerat i kö - din plats i kön är 143". Och även om man tålmodigt väntar kvar, så är det inte alltid så att supportpersonen lyckas lösa ens problem. Man har s.a.s. slagit huvudet i 'Kundväggen'. Alla stora serviceorganisationer gömmer sig numera bakom den här typen av kundvägg - ett sätt att minska kostnaderna och samtidigt låta företagets verkliga experter jobba i fred.

En tillbakablick kan vara på sin plats:

I gamla tiders bilverkstäder (fram till ca 1960/70) kunde man oftast få prata direkt med den mekaniker som tog hand om ens bil. Då var det enkelt att förklara vad man upplevde att det var för fel på bilen, och få sakkunnig återkoppling från den erfarne yrkesmannen.  Några decennier senare hade alla verkstäder med självaktning placerat ett "filter", kallat Kundmottagare, mellan kunden och verkstadsfolket. I bästa fall kunde man som kund få förmedlat några telegrammatiskt kortfattade synpunkter via arbetsordern. Av det  informationsinnehåll som förekom i den forna verkstadsmiljön återstod nu bara en bråkdel.

Motsvarande fenomen (s k Kundtjänst) har nu etablerats i snart sagt varenda miljö där det finns en relation kund/serviceföretag. Inom IT-branschen har man dessutom flera nivåer; du kommer som kund primärt till 'first line support', den kompetensmässigt minst  kvalificerade nivån. Så här kan kvalifikationskraven för de jobben vara formulerade:


- För att få jobb som IT-supporttekniker behövs inte alltid erfarenhet. Du kommer långt med ett servicetänk och bra bemötande. Har du arbetat med människor tidigare, kanske i kundtjänst, på restaurang, eller i butik så är det alltid en fördel.

- Men för vissa jobb kan du behöva ha erfarenhet av teknisk felsökning, IT-support och problemlösning. Det kan vara att du har hjälpt bekanta med IT-relaterade problem utöver det vanliga.

- Oavsett bakgrund behöver du ha ett intresse för IT, system och teknik.

Det var bättre förr. Gäller såväl kommunikationen på bilverkstan som den direktkontakt man även i andra sammanhang kunde ha med olika experter.

Högtidsbundna bakverk

Ända sedan första advent har jag kunnat frossa i saffransbullar på stadens cafeer. Men redan i mellandagarna verkar bagerierna ha upphört med den produkten. Egentligen lite märkligt, tycker jag. Hur kan det vara "tillåtet" att börja sälja semlor flera månader  innan fettisdagen? Är det viktigare att hålla på "stopp-datum" än "start-datum"? Förr i tiden var såväl kräftpremiären som surströmmings-dito strikt datumfixerade. Nu kan folk äta såväl kräftor som surströmming lite när som. Men detta tycks inte gälla saffransbröd.  Dock verkar det vara helt okej att använda saffran i t ex fiskrätter, året om. Hm - kanske saffransdoftande surströmmingsgryta kunde vara nå't.


En vanligt förekommande (under december månad alltså) form av saffransbröd benämns 'saffransknut'. Detta borde kunna användas som argument för att fortsätta tillverkningen fram till i vart fall Tjugondag Knut, dvs 13 januari. Eller så kunde man, i analogi  med Kanelbullens dag (4 okt), instifta 13 januari som 'Saffransknutens dag'. Såvitt jag kan se är inte det datumet upptaget av någon konkurrerande begivenhet vad gäller s k temadagar.


Kan i sammanhanget inte låta bli att påminna om detta gamla kåseri: Världsdjurdagen (2014-10-04)

3D-kartläggning av galleria

Jag har i en serie blogginlägg (1-4 nov, samt 13 dec) spekulerat kring de tekniska förutsättningarna att använda ultraljudssignaler för exakt positionsbestämning av besökarna i t ex köpcentra. För att insamlade data ska kunna åskådliggöras för "beställarna"  krävs en del bearbetning. Rådata utgörs av rumsliga koordinater, och dessa borde relativt enkelt kunna presenteras som punkter i ett grafiskt gränssnitt på en dataskärm.


Plötsligt erinrar jag mig ett tillfälle för något år sedan, då jag i det aktuella köpcentret observerade en person som gick omkring med ett egendomligt, stativförsett mätinstrument. Han placerade utrustningen, i tur och ordning, utanför öppningarna till  de respektive butikerna i gallerian, utförde sina mätningar under några minuter och flyttade sedan alltihop stegvis vidare i centrumgången. Jag frågade faktiskt mannen, med artig nyfikenhet, vad han höll på med. Han föreföll bli något generad av frågan, men  berättade att han utförde en 3D-kartläggning och att denna var beställd av fastighetsägaren.


En dylik uppmätning borde kunna resultera i en animerad 3D-karta över köpcentret; och sen är det en enkel match att översätta mobilernas platsdata till 'prickar' i 3D-animationen. I vart fall rent teoretiskt.

Tyst i skogen!

När man är ute i naturen, t ex vandrar på en slingrande skogsstig, så handlar det om att uppleva intrycken med alla sina sinnen. Dofterna, ljuden och de vackra scenerier naturen presenterar för oss.



Understundom händer det att en grupp förskolebarn gör en liten exkursion i det närbelägna skogsområdet hemmavid. Småttingarnas vilda skränande hörs ända in i lägenheterna, mer än hundra meter bort. Det verkar som att nutidsmänniskan förlorat känslan för naturens inneboende storhet; nödvändigheten av den personliga utlevelsen tycks vara viktigare än inlevelsen i naturens mäktighet. Likadant är det när man ser någon joggare på väg genom skogen - iförd hörlurar med lämplig "störmusik".



Nu kan det naturligtvis vara så att barnens skrikande i själva verket är glädjetjut, över att ha hittat något spännande naturföremål. Den sortens upptäckarglädje är självklart positiv. Något mindre roligt tycker jag det är om ledarna introducerat någon form av tävlingsmoment, t ex vem hittar den största svampen eller något i den stilen. Själva tävlingsmomentet tar bort en del av den genuina naturupplevelsen, och leder även till mer skrik "Titta vilken stor svamp jag har hittat!"

Ultraljudsmysteriet löst!

Jag har i fyra inlägg (1-4 nov) kåserat kring min upptäckt av ultraljudssignaler i köpcentra. Nu har mysteriet fått sin lösning; man skickar kontinuerligt ut en 20 kHz signal genom alla högtalarkablar i PAVA-systemen (Public Address/Voice Alarm) för att kunna upptäcka eventuella fel i överföringen (kortslutning eller avbrott). En bieffekt av detta är att den akustiska signalen också går ut i lokalerna - ohörbar för de flesta människor, men fullt möjlig att detektera med en smartphone.

Högtalarna fungerar sålunda som ett slags Ultrasonic Beacons (jfr inlägget 1:a nov) men i de anläggningar jag studerat används de inte för positionsbestämning (Ultrasonic Indoor Positioning Systems, UIPS). Förrädiskt nog utnyttjar de integritetsproblematiska UIPS-fyrarna samma frekvenser som pilottonen i PAVA-systemen, vilket kan skapa ett slags kamouflage som gör det svårare för en vanlig mobilförsedd konsument att upptäcka ultraljudsfyrarna.

Bland de tänkbara svarsalternativen i inlägget 2:a november är det alltså (första delen av) alternativ 6 som är korrekt. Svar Nr 9 ligger helt inom de tekniska möjligheternas ram, och jag skulle inte bli förvånad om de realiseras inom en inte alltför avlägsen framtid. Experiment i laboratoriemiljö har redan utförts med goda resultat, och en lite trubbigare positionsbestämning med hjälp av ultraljudsfyrar utanför specifika butiker har också testats, i smyg förstås.

Min beskrivning av det perfekta övervakningssystemet (3:e nov) verkar inte behöva revideras alls. Med tanke på alla dess "fördelar" skulle det som sagt inte förvåna mig om det implementeras nånstans i världen. Och i ett sådant läge handlar det kanske inte primärt om att i realtid dela ut digitala rabattcheckar till butikskunderna, utan om renodlade övervakningsintressen.

Och slutligen, de rekommendationer jag gav i inlägget 4:e november kan vara bra att spara för framtida bruk.

Ultraljudsfyrar - so what?

Måhända är det så att nutidsmänniskan, Homo Digitalus, resignerat eller i vart fall accepterat att minsta steg hen tar registreras nånstans i cyberrymden. Min upptäckt att positionsbestämning nu tycks kunna göras med centimeterprecision i sådana lokaler som utrustats med ultraljudsfyrar kanske bara möts med ännu en axelryckning. Men för den som alltjämt vill bjuda motstånd mot denna utveckling presenterar jag här några förslag:

1. Lämna mobilen hemma. Kan dock ge vissa abstinenssymptom.

2. Sätt ett ultraljudstätt skydd över mikrofonöppningen. Tvättsvampgurka (Luffa) påstås vara bra.

3. Sätt smartphonen i flygläge - då kan den inte vidarebefordra de bearbetade positionsuppgifterna, i vart fall inte i realtid.

4. Stoppa hela mobilen i foliehatten.

5. Stäng av strömmen till smartphonen när du är inne i berörd lokal.

6. Skaffa en simpel telefon-mobil, som vare sig har appar eller internet.

Tips: Det finns appar som effektivt detekterar ultraljud i det frekvensområde jag beskrivit. Om du installerar en sådan app larmar den vid upptäckt av misstänkta ultraljudssändare, och då kan du vidta någon av åtgärderna 2-5 ovan.

Det perfekta övervakningssystemet

Jag har i ett par blogginlägg (2019-11-01 och 2019-11-02) beskrivit min upptäckt av vad som skulle kunna vara grunden för ett ultraljudsbaserat positioneringssystem inne i ett stort köpcentrum. Här beskriver jag ett antal "fördelar" med sådana system.


- Systemet använder inte radiovågor, dvs det förekommer ingen elektromagnetisk strålning, så det krävs inget tillstånd från PTS.


- Installationen är i praktiken osynlig, och ljudvågorna är ohörbara (utom för hundar, men sådana får inte vistas i köpcentret). Det finns inga misstänkta synliga sändare, eller mottagare/avläsare som t ex kameror. Ultraljudet sänds ut i köpcentrets normala högtalarsystem integrerat med sedvanlig bakgrundsmusik.


- Det krävs inga skyltar som informerar om förekomsten av detta system; till skillnad från fallet med kameraövervakning.


- Köpcentrets ansvariga ledning kan hävda att man enbart tillhandahåller en infrastruktur i form av ett finmaskigt tredimensionellt positionsnät.


- Det är köpcentrets besökare som svarar för 'mottagarna' i positionssystemet, genom att bära med sig sina mobiler/smartphones. Telefonen fångar upp ultraljudssignalen, bearbetar den och skickar eventuellt data vidare nånstans...


- Troligen kan inte ens GDPR-spöket och/eller Datainspektionen komma åt detta, i dagens läge. Kunden får ju "skylla sig själv" om hen är så "obetänksam" att hen bär på en smartphone som fungerar som mottagare och vidareförmedlare av dold information.


- Köpcentret kan naturligtvis även tänkas ha eget intresse av en kartläggning av konsumenternas rörelsemönster inne i köpcentret, t ex för att kunna optimera placeringen av de olika butikerna.


- Med den här teknologin borde det också vara möjligt att med extrem exakthet placera ut Pokemon-figurer på strategiskt utvalda platser i köpcentret. Här kan man verkligen snacka om 'augmented reality'. Eller att förena nytta med nöje.


- Positionssystemet är för övrigt helt suveränt om man råkar tappa bort mobilen nånstans i köpcentret - det blir då möjligt att ta reda på, teoretiskt sett med centimeterprecision i tre dimensioner, var den ligger nånstans.


- Systemet "övervakar" i första hand alla s k kommunikationsytor, så som gångar inne i köpcentret. Men även stora enskilda butikslokaler kan ha glädje av ultraljudspositionering - då kan man se exakt vilken monter/hylla som en specifik kund stannar upp invid, för att direkt därefter anpassa annonseringen i mobilen - t ex locka med tillfälligt extrapris på utvalda varor som kunden är i närheten av. Ett underlag för "bättre" köpbeslut, eller hur?