Med skator i blick

Av DO:s lagtolkningar framgår att vissa komplimanger och blickar kan uppfattas som sexuella trakasserier. Ta denna komplimang till exempel: "De där brallorna är jättesnygga på dig!" Antagligen ett sexuellt trakasseri, eftersom det är osannolikt att komplimangen avser byxornas egenskaper som sådana. Dock tycker jag det är lite märkligt att ett uttryck som är avsett att vara, och även definitionsmässigt är, något positivt, ska behöva upplevas som negativt. Personligen tycker jag det är mycket jobbigare att bli bemött av misshag, än att få en uppskattande blick oavsett vilken del av kroppen den avser.

Handlingar som att tafsa, eller smeka, samt vissa andra former av beröring kan med fog upplevas som kränkande, om de är oönskade. Komplimanger i största allmänhet kan möjligtvis betraktas som en gråzon (jfr exemplet i ingressen), men grova "komplimanger" är naturligtvis kränkande.

Blickar representerar en annan dimension, tycker jag intuitivt. Kroppslig beröring är en fysisk handling, samma gäller en muntligt uttalad komplimang (ljudvågor hörs). Synsinnet sänder däremot inte ut några fysiska signaler. Blickens primära syfte är att få en viss del av synfältet återgivet på gula fläcken i ögat. Kan detta vara trakasserande? Rimligtvis inte - i sig. Det som upplevs som jobbigt för offret är upplevelsen av att bli betittad, och det är kanske allvarligt nog. Jag gör ibland en del (harmlösa) experiment, i vardagen. Här är ett, som visar betydelsen av blickens riktning:

Ibland när jag är på väg att passera en skata som befinner sig lite vid sidan om min gåriktning, så försöker jag i det längsta hålla blicken riktad stint framåt, men ändå observera skatan i ögonvrån. Vid ett bestämt tillfälle riktar jag blicken direkt mot skatans ögon, och då flyger den omedelbart iväg! Man kan alltså misstänka att bilden i skatans hjärna av att ett par ögon är riktade mot den upplevs som ett hot. Då är det inte så konstigt att även en del människor upplever obehag inför andras blickar, särskilt om blickarna fokuserar på kroppsdelar som är förknippade med erotisk laddning.

Oupplysta förövare

I vissa former av tarvliga mellanmänskliga handlingar finns det uppenbarligen en slags upplysningsskyldighet för offret, gentemot förövaren. Här är några exempel:
  
1. En manlig chef tafsar vid upprepade tillfällen på sin kvinnliga sekreterare. Sekreteraren håller länge tyst, men till slut anmäler hon chefen för sexuella trakasserier. Hon får genast frågan: "Men har du inte berättat för chefen att du ogillar hans beteende?"

2. En lunchrestaurang serverar mig en wienerschnitzel som under paneringen visar sig bestå av väsentligen senor, fettslamsor och brosk. Jag orkar inte klaga på restaurangen, men berättar om händelsen för några vänner. Jag får direkt frågan: "Men varför klagade du inte hos kocken"?

3. Min granne har kört grävmaskin i upp till 10 timmar per dygn i 3-4 månaders tid, utan att åstadkomma särskilt imponerande resultat på sin tomtmark. Grävmaskinen alstrar drygt 90 dB, vilket på min tomt upplevs som ett kraftigt buller. När jag äntligen bestämmer mig för att göra en anmälan, får jag frågan: "Men har du inte berättat för honom att du störs av hans verksamhet?"

Min uppfattning är att i samtliga dessa fall så borde det vara fullständigt uppenbart för "förövaren" att "offret" lidit skada. Men så tycker många i dagens samhälle tydligen inte att det är. Man kan undra varför. En möjlig ledtråd dyker upp när jag läser tolkningarna i anslutning till brottsbalkens paragraf om "ofredande". Där står:

"Den som ofredar måste veta om att det den gör är fel. En person som genom att spela hög musik stör sina grannar ofredar dem från och med den tidpunkt då grannarna talat om för denne att det är störande."

Motsvarande formulering finns även i anvisningarna till Diskrimineringslagen, avseende sexuella trakasserier.

Om rättsväsendet inte har högre tankar än så om "förövarnas" förmåga till insikt om effekterna av deras beteende, då är det illa. Jag kommer osökt att tänka på några tidigare blogginlägg på temat hänsyn.

Konstnärlig immunitet

Häromveckan fick jag via mail en inbjudan till visning av en aktuell konstutställning. Själva mailet var textbaserat, och för mer info hänvisades till en bilagd pdf. Jag öppnade slentrianmässigt filen, och fick faktiskt en chock. Tillsammans med sedvanlig info om tid och plats så fanns ett smakprov på den aktuella konsten. Det var en oljemålning med ett synnerligen makabert motiv. Jag har aldrig sett något liknande. Såväl själva återgivandet som sådant, som de underliggande djuppsykologiska dimensionerna, representerar kvalificerade nivåer av morbiditet. Jag lät omedelbart uttrycka min tveksamhet till det lämpliga i att uppmuntra visning av den här typen av bilder.

Jag förutser att det kan bli en del diskussion kring min kritiska reaktion. En synpunkt jag väntar att få emot mig är att man måste värna om de konstnärliga uttryckens immunitet - att "allt" tål att visas och även göras (typ fejkade psykosgenombrott och videofilmad vandalisering). Jag har aldrig tillmätt den synpunkten någon större argumentstyrka. Snarare skulle jag påstå att det vore hälsosamt med åtminstone någon slags känsla för tabu-begrepp även inom konstens domäner.

I en del TV-program förekommer det att man varnar känsliga tittare för vissa obehagliga inslag. Det är bra att man gör så, eftersom de som ännu inte blivit helt avtrubbade (härdade) kan rädda sig ännu en tid. Varningen kan tyvärr å andra sidan uppfattas som en inbjudande signal om att här kommer några riktigt otäcka scener för den som gillar sådant. Benägenheten hos vissa individer att söka upp extremt perversa bilder och videos på internet är ett allvarligt problem. Jag kommer i ett senare blogginlägg att försöka analysera varför olika människor ändå reagerar på olika sätt (positivt, negativt, neutralt) på bilder av den art jag inledningsvis beskrivit. Det blir alltså en psykologisk analys. Känsliga läsare varnas.

Bullerallergi

Min påtagliga irritation över bullerstörningar leder väl snart till att jag betraktas som ljudöverkänslig, och blir förlöjligad och förföljd så som de tidiga elallergikerna. Men om man tittar evolutionsmässigt på hörselns betydelse förstår man att känslighet för ljud haft ett fundamentalt överlevnadsvärde. Hörselsinnet är t ex överlägset synen när det gäller tidig upptäckt av fara. Du kan inte se en fiende som nalkas dig utanför ditt synfält, men hörseln varskor dig så fort angriparen gör minsta väsen av sig. De ursprungligaste delarna av hjärnan är konstruerade för att väcka alarmberedskap hos individen. Om du blir störd när du sover så aktiveras därigenom de högre hjärnfunktionerna så att du ska kunna göra en mer förfinad analys av situationen. Samtidigt utsätts kroppen för ett fysiologiskt stresspåslag. Och på det viset kan upprepade, kraftiga och plötsliga, bullerstörningar till slut leda till en överkänslighetssituation, på motsvarande sätt som massexponering av t ex björkpollen kan få immunförsvaret att klappa ihop.

Bullerdefinition

Begreppet "buller" har, definitionsmässigt, kommit att användas som ett samlingsbegrepp för sådana ljud som man upplever som störande. Det handlar sålunda om subjektiva bedömningar. Olika lyssnare kan t ex uppfatta en rockkonsert respektive en operaaria väldigt olika, ur ljudstörningssynpunkt. Olika människor har också olika toleransnivåer när det gäller höga ljud överhuvudtaget. Ljudets karaktär har också betydelse. Normal samtalston på en meters håll påstås ge samma utslag på en bullermätare som ljudet från grannens motorsåg 50 meter bort.

Själv förknippar jag ordet buller mest med lågfrekvent oregelbundet ljud, som när en grävmaskin skyfflar omkring jord och stenmassor. Tjutande, vinande eller visslande ljud skulle jag intuitivt inte kalla buller, snarare oväsen. Och rena höga toner, frambringade av något musikinstrument eller den mänskliga rösten, är väl vare sig buller eller oväsen, men kan likväl uppfattas störande. Så frågan är hur väl valt samlingsbegreppet buller egentligen är. Men man får väl lära sig leva med det. Precis som med bullret.

Ensligt läge

Enligt statistik från SCB är det endast 8 personer som bor riktigt ensligt i Sverige. Låter väldigt lite, men då ska man betänka att kriteriet är att avståndet till närmsta granne överstiger 10 km. Som kanske framgått letar jag (hittills förgäves) ett naturnära boende där det är fritt från störande grannar. Jag testar följande sökord, i Hemnet:

 

Ensligt läge: Detta är nog det starkaste begreppet, blir inte fler än ett tiotal träffar i hela Sverige. Och tittar man på objektsbeskrivningarna, så nog handlar det om kvalificerat ensliga lägen.

 

Enskilt läge: Några hundra träffar, blandad kompott.

 

Avskilt läge: Verkar vara det svagaste uttrycket. Men vad betyder ”avskild” egentligen? Enligt ordböckerna är några synonymer ’ostörd’, ’avsides’, ´liggande för sig själv’. Låter ju bra. Men i påfallande många objektsbeskrivningar som utmålar ett ’avskilt läge’ står det dock ”Brunn delas med grannen”. Och jag tror inte att den grannen bor särskilt långt bort...

 

Avskilt borde ju också kunna indikera frihet från buller. I en färsk annons som utlovade avskilt läge (dock delad brunn) så visade satellitbilden ett stenbrott, synbarligen i full drift, endast 50 meter från huset. Ett annat objekt som också marknadsförs som "avskilt" ligger 50 meter ifrån en stor motorväg. Man menar kanske att huset inte ligger i den breda mittremsan, utan helt avskilt från bägge körbanorna. Längre ner i texten erkänner man dock att läget är 'något trafikstört'.

 

Jag tror att man i de flesta fall ska tolka begreppet ’avskilt läge’ som att det berörda objektet tillsammans med en handfull intilliggande fastigheter som grupp betraktad ligger en bit ifrån övrig bebyggelse, ty så verkar det ofta vara.

Störande kyrkklocka

Många av de bullerproblem jag beskrivit handlar i grunden om en intressekonflikt. Den bullrandes intresse att bedriva den bullrande verksamheten ställs mot den bullerstördes intresse att slippa bullret. Miljööverdomstolen avgör en del sådana fall, och den juridiska retoriken kan nå extrema nivåer. Jag tillåter mig citera en strof ur ett mål som gäller störande kyrkklockor (MÖD 2002:3)

"Det begränsade värdet av att i dag via klockringning få reda på vad klockan är står inte i rimlig proportion till den olägenhet som samma klockringning skapar."

Citatet är taget från den klagandes talan, och motsvarande läsupplevelser finns även i inläggen från andra berörda. Jag rekommenderar varmt hela aktstycket ifråga, t ex som kvällsunderhållning.

Garanterad ljudnivå

Jag har länge misstänkt att vissa människors behov att väsnas har sin grund i en primitiv, aggressiv drivkraft. Samma typ av känsla som kan få folk att vilja kasta köksporslin på varandra, eller in i väggen. En fördel med den senare varianten är att det låter mer. Detta handlar också om njutning. Den som kör motorcykel utan ljuddämpare får säkert en kick av såväl ljudet som de mäktiga vibrationerna.

Viljan att bullra har även uppfattats av motorsågstillverkarna. Där anges nu en garanterad ljudnivå, som inte sällan kan uppgå till imponerande 100 dB. Det ni, med denna motorsåg kan ni garanterat komma upp i hela 100 dB!

Lågtempat kött

Blev häromveckan serverad helstekt fläskfilé på lunchrestaurangen. Mums trodde jag, men när jag skar en skiva av filén visade den sig vara randig och fläckig, omväxlande grön och brun. Såg inte så aptitligt ut tyckte jag, och tog upp en diskussion med personalen. Nä det är ingen fara, sa kocken, köttet är lågtempat. Det har stått i ugnen i 12 timmar. Hm, tänkte jag, om kött ligger lång tid i måttlig värme brukar det bli otjänligt. Ingen vettig människa lägger väl en rå bit fläskkött ute i solen en hel dag. Jag har nu frågat experter på området, och sanningen tycks vara att om köttbiten uppnått en viss föreskriven temperatur rakt igenom, så är det ofarligt att äta den. Dock kan den smaka pyton.

Hensyn

Jag kan ha en viss förståelse för det rent språkliga behovet att skapa ett ord som kan användas i sådana fall där det är okänt om objektet tillhör manligt eller kvinnligt biologiskt kön. Man slipper skriva han/hon eller denna/denne eller vederbörande. Om någon vill använda hen i ett sammanhang där den biologiska könstillhörigheten är känd, så tycker jag att det blir mer problematiskt. Man skulle kunna misstänka att den som använder hen som objektsform avseende någon person med känd könstillhörighet gör detta utifrån sin egen uppfattning om könets betydelselöshet. Mot detta invänder jag att man, när man omnämner någon annan person, i första hand ska respektera den personens egen uppfattning om sin könsidentitet. Och än så länge tror jag att den absoluta majoriteten tillskriver sin biologiska könstillhörighet avsevärd signifikans. Och då är det inte riktigt schysst att kalla personen hen. Bristande hensyn, så att säga.

Hänsynslöshet

Jag blir alltmer irriterad på folk som inte tar hänsyn till andra. Flera av de föregående blogginläggen har handlat om detta fenomen. När jag var liten fick man minsann lära sig att ta hänsyn. I lägenheten under oss bodde ett äldre par. När jag och min lekkamrat lekte inomhus hände det att damen kom upp och ringde på. "Nu springer de på golvet igen!" ljöd den anklagande rösten, syftande på oss oskyldigt lekande barn. På söndagarna skulle man helst inte göra något alls, och definitivt inget som bullrade. Vilodagen var helgad. Snacka om hänsyn.

 

Det finns ett par fundamentala sätt att lära sig ta hänsyn:

 

- Fostran. Vuxna låter barn förstå hur man ska, respektive inte ska, bete sig.

 

- Empati. Man lever sig in i hur andra människor påverkas av ens eget beteende. Med hjälp av den förståelsen skulle man alltså kunna styra sina handlingar så att de blir mindre störande. Men det förutsätter förutom den empatiska förmågan också en vilja att anpassa sitt beteende.

 

Det är svårt att avgöra om dagens hänsynslöshet bottnar i en utbredd empatistörning eller är en effekt av bristande uppfostran. Mitt intryck är dock att det blir allt mer vanligt att man råkar ut för hänsynslöst beteende.

Bilen bakom

När jag kör in till stan på motorvägen ligger jag vanligen i vänsterfilen och håller samma fart som bilarna framför. Efter en kort stund blir jag nästan alltid ifattåkt av en annan bilist som lägger sig endast någon billängd bakom mig. Själv håller jag alltid en rimlig lucka till framförvarande. Tvingas jag tvärbromsa skulle den bakomvarande köra in i mig, och så får jag en whiplash-skada. Hur tänker folk? Så här kanske:

- Den bakom mig ser att det skulle få plats flera stycken bilar i luckan mellan mig och framförvarande, om man packar bilarna riktigt tätt.

- Han (det är i nio fall av tio en man) tänker försöka skrämma undan allihop på motorvägen, en i taget.

- Han njuter av revirintrånget som sådant och möjligheten att skada mig. En ren provokation alltså.

Men så tänker jag efter lite mer. Rent teoretiskt blir ju skadan (vid en eventuell kollision) mindre ju närmare han ligger, eftersom hastighetsskillnaden vid smällen då blir mindre. Låg han bara en centimeter bakom skulle jag ju inte hunnit minska min hastighet alls när han kör in i mig. Sämsta avståndet är gissningsvis 20-30 meter. Om jag då tvingas tvärbromsa så hinner min bil minska farten betydligt medan den bakomvarande knappt fått över foten till bromspedalen. Då blir hastighetsskillnaden vid krocken som störst. Hm, jag borde alltså uppmuntra de där bakom att ligga ännu närmare...

Bloggen återupptas

Jag återupptar nu arbetet med bloggen Acta Catastrophica, och välkomnar såväl nya som gamla läsare. Inläggen fortsätter att spinna på invanda temata - mina personliga reflektioner kring allehanda egendomligheter i tillvaron. En mindre justering av de gamla etiketterna har genomförts. Kommentarer till blogginläggen välkomnas!

Varning: Inläggen kan innehålla spår av ironi, raljans och sarkasm. Mycke´ nöje!