Klimatsmart kylskåp

Ambitionerna att spara energi vid användning av våra populära vitvaror, typ kylskåp, har nått nya höjder. Sålunda läser jag i produktbeskrivningen för ett nytillverkat kylskåp att man använder energisnål LED-belysning. Jag antar att denna omständighet lyfts fram som ett försäljningsargument, för att få mig som klimatmedveten konsument att välja just detta kylskåp. Men undra hur mycket energi som en gammaldags glödlampa gjorde slut på, därinne i kylskåpets närmast beständiga mörker. En mycket ungefärlig bedömning ger vid handen att den lilla lampan är tänd högst 10 timmar per år. Om lampan hade en märkeffekt på 10W så blev årsförbrukningen blygsamma 0,1 kWh, vilket motsvarar en elkostnad på 10 öre per år.

Den fantastiska LED-lampan, installerad i det nya kylskåpet, drar bara ca 1 W. Årsförbrukning sålunda 0,01 kWh. Elkostnad 1 öre per år. Inte dåligt, jag kommer att spara elenergi motsvarande en kostnad av 9 öre. Varje år! Måste köpa det kylskåpet, genast. (Varning: Detta är ironi!)

LED-lampan har fler fördelar (som märkligt nog inte nämns i broschyren), den har nämligen en livslängd (total brinntid) som vida överstiger den gamla glödlampans. LED-lampan i kylskåpet har sannolikt en livslängd i storleksordningen 10.000 timmar, vilket gör att den kommer att hålla i 1.000 år! Så länge håller inte kylskåpets kompressor.

Den som influerats av filosofin kring 'sustainability', ett hållbart samhälle, kan ju bidra genom att när man byter kylskåp flytta över den inte alls förbrukade lilla LED-lampan till det nya kylskåpet, om detta sistnämnda går att köpa utan monterad lampa.

Finns mycket att göra, för klimatmedvetna och hållbarhetsinriktade vitvarukonsumenter.

PeopleRadar24

Det tycks bli allt vanligare att våra ständiga övervakare (typ Google och Facebook) "hjälper till" att förhöja här-och-nu-upplevelserna var vi än råkar befinna oss. Plötsligt fick jag en idé:

Det finns något som heter FlightRadar24, till stor glädje för alla flygintresserade. Man öppnar en karta (på PC/webb eller i en mobil-app) och där visas alla trafikflygplan med klickbar symbol, exakt där de just då befinner sig. Klickar man på ikonen så får man basala data om flighten ifråga, så som flygplanstyp, höjd, fart, destination osv. I varje flygplan finns en s k transponder, som regelbundet sänder ut dessa data.

Det borde vara en enkel match att skapa motsvarande applikation avseende personers rörelser. Nästan alla människor är ju också utrustade med en slags transponder (smart-phonen) som uppenbarligen skickar iväg en massa användbar information (iaf till Google, Facebook, FRA och NSA). Föreställer mig att man etablerar en webbsajt (samt en app, förstås) där man visar var alla människor befinner sig i ett visst ögonblick, och genom att klicka på symbolen ska man få fram en mängd intressanta data om individen. Alternativt skulle man kunna ha en sökruta i webbformuläret där man skriver in personnummer, kreditkortsnummer eller andra kända uppgifter om en viss person, och så vips får man på kartan se var personen befinner sig. Tror att detta skulle bli en succé ;-)

Googles överdrivna hjälpsamhet

Besökte idag ett lite avsides beläget köpcentrum i norra förorterna. Efter en kort stund där får jag en 'avisering' i mobilen som informerar mig om att jag befinner mig i ett populärt köpcentrum och jag uppmuntras även att ta en bild och ladda upp den på Google Maps, så att "tusentals" (ja det stod så) människor kan se den. Jag har tidigare vant mig vid att få personaliserad reklam på kvällen när jag går in på Facebook, men det här var nytt - realtidsuppmaningar. Tur att man inte bryr sig.

Jag har stängt av GPS-funktionen i min mobil, men jag låter den ibland (passivt) känna av tillgängliga wifi-nät i grannskapet. Om jag tar en bild (med mobilen alltså) så är Google genast framme med sin hjälpsamhet och föreslår något geografiskt begrepp som jag kan tagga bilden med. Om jag tar en bild på en blåmes i buskarna utanför porten där jag bor så föreslår Google att jag ska tagga bilden med namnet på ett konsultbolag som tydligen har ett wifi-nät i närheten. Alltså, hur knäppt får det bli?

Idiotmaskiner

Jag har på sistone konfronterats med en del moderna hushållsmaskiner. Till samtliga finns en bruksanvisning, vanligen i elektronisk form, där merparten av sidorna upptas av säkerhetsföreskrifter (se även blogginlägg 2014-07-10). Oftast finns en passus om att apparaten inte får användas av idioter (även om detta inte uttrycks riktigt så brutalt). Samtidigt är utrustningen utformad så att den verkar gjord för just idioter. En På/Av-knapp och en Auto-funktion för själva användningsområdet. Inget mer, inga inställningsmöjligheter.

Hemma i bostadsföreningens gemensamma tvättstuga har vi efter en större renovering begåvats med ett helautomatiskt torkskåp. Efter en kort tidsrymd har fläkten i skåpet blåst ner den då halvblöta tvätten till en stor hög på torkskåpets golv, och stängt av värmen. Jag skulle själv vilja kunna välja tid, temperatur och fläkthastighet. Manuellt alltså. Frågan är om tillverkaren inte betror oss användare om att klara av alla dessa val. Så frågan är huruvida det är tillverkaren, användarna eller maskinen som förtjänar idiotstatus.

Dubbel timme

En tänkt dialog, igen:

- I natt regnade det som tusan, i en halvtimme.

- Jaha, när var det?

- Det började kvart i tre och slutade kvart över två.

Sensmoral: För sådant som inträffar mellan kl 02:00 och kl 02:59 under den natt då man övergår från sommartid till normaltid, så bör man ange om klockslaget avser sommartid eller normaltid.

Den sista meningen ovan borde alltså förtydligats, på följande vis:

- Det började kvart i tre (sommartid) och slutade kvart över två (normaltid).

Dejta en panschis

Har fått idé till en ny dokusåpa, med rubricerad titel. Upprinnelsen är en inte helt otänkbar dialog mellan två gamla vänner, en man och en kvinna.

- Jag har blivit jätteförälskad i en ny kvinna.
  - Jaha?
- Fast hon är ju lite yngre förstås...
  - Mmm, tänkte väl det...
- Typ 20.
  - Jaja, 20 år yngre är väl okej.
- Nej, hon är 40.
  - Jaså, är hon bara 40 bast, jaja, men det kan nog fungera.
- Mmm, nja, neej, hon är alltså 40 år yngre....öh
  - Suck.
- Vadå 'suck'?
  - Men det fattar du väl, det kan ju inte bli något!
- Vadå 'bli något', varför måste allting 'bli' något, varför kan det inte bara få vara så som det är, så länge det är så?
  - Jag har minsann levt ihop med samma man i 40 år, vi är jämngamla, jämställda, och har verkligen jobbat med vårt förhållande.
- Jamen det låter ju jättefint.
  - Hallå är du sarkastisk eller..?
- Vem, jag? Icke det ringaste..
  - Grrr...
- Precis. Hellre gubbsjuk än avundsjuk, säger jag ;-)

Svår sport

Råkade hamna på en lustig webbsida, med ursprung i USA, men text på svenska, uppenbarligen automatöversatt sådan. Tillåter mig citera några av webbsidans goda råd till den som tänker börja spela golf:

"Bestämma vilken golfklubb ska användas för en viss skott är inte längre bara ett val mellan ett strykjärn eller en skog"

Svårt val, men golf är en svår sport. Det gäller att, som det står i texten, "kombinera de bästa egenskaperna hos ett strykjärn och en skog." Försök med det, den som kan!

Under rubriken 'Kvinnors Hybrider' kan man läsa följande:

"En kvinno hybrid med en vindsvåning på 18 till 20 grader..."

Hm, kvinnohybrid, nån ny slags HBTQ-variant? Kylig lägenhet.

Svårtolkad flirtsituation

Antag att en man upplever att en kvinna i hans omgivning börjar bli "intresserad" av honom. Han tycker att hon uppträder på ett särdeles inbjudande sätt, just mot honom. Mannen har en längre tid känt förtjusning till kvinnan, och signalerar nu också tydligt detta. Han vill dock inte själv vara den som tar initiativ till en tänkbar fördjupning av relationen, eftersom kvinnan är gift och mannen skild. Han menar att eftersom det är hon som tar den största risken, så borde det vara hon som tar de första stegen. Men tiden går, och "ingenting händer". Varför? Här är några möjliga förklaringar, som torde äga generell giltighet i likartade situationer:

- Kvinnan anser att det är mannen som ska ta initiativet.

- Kvinnan vill inte riskera sitt äktenskap.

- Kvinnan är seriöst intresserad av att fördjupa relationen, men vågar inte själv ta initiativet, av rädsla att göra bort sig, i det fall hon misstagit sig på mannens intresse.

- Kvinnan är förvisso attraherad av mannen, men en fördjupning av deras relation vore i strid med hennes moraluppfattning.

- Kvinnan söker bekräftelse genom att göra mannen attraherad - men hon vill inte ha något utöver denna avståndsbekräftelse.

- Kvinnan är egentligen inte särskilt intresserad, men vill inte säga detta rakt ut, av rädsla att såra mannen.

- Kvinnan bara retar mannen, av något skäl.

- Kvinnan bara spelar intresserad, för att framstå som en allmänt behaglig och älskvärd person.

- Kvinnan är helt omedveten om att hon uppträder på ett sätt som av mannen uppfattas som klart inbjudande.

Slutligen finns ju den teoretiska möjligheten att mannen fullständigt misstolkat situationen.

Allt är ihopkopplat

Börjar bli dags för oljebyte i bilen, tänkte jag, och gick in på min verkstad, för att höra hur lång väntetid de hade för service. Ca en månad, visade det sig. Ok, bäst att jag åtminstone kollar oljenivån nu, ifall det behöver fyllas på lite. Åker hem, och utför oljekontrollen som sker elektroniskt i min moderna lilla bil. Uj uj, miniminivån nästan passerad, inte bra.

Mindre än en halvtimme senare får jag ett SMS från biltillverkarens centrala kundcenter: "Din bil indikerar servicebehov. Ta kontakt med verkstaden". Slump? Javars, det var ett bra tag sedan förra oljebytet, så kanske kalenderväckarklockan ringt där på bilfirman. Men ändå, lite spöklikt kändes det, så jag försökte rekapitulera, och spekulera kring, omständigheterna.

Alltså, en timme tidigare besökte jag märkesverkstaden, dock utan att identifiera mig (eller bilen), i vart fall inte aktivt. Och så min elektroniska kontroll av oljenivån. Men okej, jag hade förstås med mig mobilen in på verkstaden, och den "vet" naturligtvis var jag befinner mig, och kan rapportera det vidare på vanligt sätt. Men till kundcentret? Avancerat, i så fall.

Nej, jag misstänker nog att bilen själv kontaktat kundcentret för att påtala sin oljebrist. Hurdå? Jag har visserligen en bluetooth-förbindelse mellan bilens entertainmentanläggning (en simpel radio) och min mobil, så rent teoretiskt skulle bilen kunna använda sig av min mobil för kommunikationen. Långsökt.

Men så kom jag på det: Som tillval när bilen var ny fanns nån slags funktion (som jag inte valde att skaffa) där bilen själv ringer 112 om jag kraschar och blir medvetslös. Bra funktion, i och för sig. Sannolikt är det så att bilen, trots att jag inte köpt detta tillval, ändå har denna funktionalitet tekniskt förberedd i bilens dator; dvs ett eget SIM-kort med tillbehör.

Nästa dag går jag in på verkstadskontoret och beskriver vad jag upplevt, och frågar lite försåtligt om det verkligen kan vara slumpen. Då avslöjas hela sanningen för mig, och jo, jag hade helt rätt i min misstanke - bilen har detta (hemliga) SIM-kort; en dator känner av resultatet av oljenivåmätningen och skickar diskret iväg ett meddelande till kundcentret. Jisses!

Ett av skälen till att jag lyckades lista ut bakgrunden, kan vara mitt intresse för flygplan, även försvunna sådana. Ni vet, MH370, som automatiskt skickade iväg signaler med information om motorernas tillstånd. Samma idé, alltså.

Ett modernt uttryck för allt detta är "Internet-of-things", Sakernas internet. Det är en 'ding things värld', för att travestera en gammal biofilm.

Dialogrutor och tyfoner

Jag har ingen inblick i hur datamiljön ser ut för de operatörer som har mandat att dra igång Hesa Fredrik, men jag misstänker att man har dataskärmar med diverse symboler och så en muspekare. Gissningsvis krävs det några knapptryck för att aktivera en skarp sändning av VMA-signalen, det som alltså resulterade i ett falsklarm över hela Stockholm förra söndagen. Rimligen borde det komma upp en dialogruta på operatörens bildskärm med frågan "Vill du verkligen skrämma slag på hela Stockholms befolkning?" Och så ska Nej-rutan vara mycket större än Ja-rutan. Alltså samma idé som mitt förslag ang passagerarflygplanet som plötsligt var på väg över i ryggläge (Se blogginlägg 2014-08-30).

En annan bidragande orsak till det utdragna signalerandet i söndags var det faktum att operatören (av säkerhetsskäl naturligtvis) sitter så till att hen inte hör det larm som satts igång utomhus. Man borde kanske sätta upp en särskild tyfon i operatörsrummet, som går igång samtidigt som de externa larmen.

Det var bättre förr (tror jag). Då tryckte operatören på stora, mekaniska och försänkta knappar (omöjliga att utlösa av misstag) och omkopplaren mellan skarp sändning resp övning var monterad i en särskild dosa på väggen och manövrerades med fysisk nyckel, antagligen av den person som var betrodd att övervaka verksamheten i dåtidens larmcentral.

Svårt test

Det som avgör svårighetsgraden hos ett kunskapstest med flervalsfrågor är inte frågorna i sig utan svarsalternativens utformning. Ett exempel är det test som personer som söker medborgarskap i Danmark måste genomgå. Där finns bl a en fråga om vilket år som en populär filmserie (Olsen-banden) lanserades. Svarsalternativen är 1968, 1970, 1971. Troligen en svår fråga även för många av de infödda danskarna. Paradoxalt nog torde frågan vara enklare för den invandrade målgruppen, eftersom dessa personer fått i läxa att läsa in sig på ett kompendium omfattande ca 200 sidor, där bl a Olsen-årtalet förekommer. Det som testet "mäter" är alltså den sökandes förmåga att lära sig skäligen meningslösa men exakta årtal utantill. Undrar om man blir en bättre samhällsmedborgare av sådant.

Omvänt Turingtest

I det klassiska Turingtestet kommunicerar en försöksperson (FP) med två olika "individer", A respektive B. Den ena är en vanlig människa, medan den andra utgörs av en avancerad dator programmerad att simulera mänskligt tänkande. Kommunikationen sker som chat-sessioner; FP ställer frågor via sin bildskärm och får svar från A resp B. Försökspersonens uppgift är att avslöja vilken av A eller B som är datorn. Misslyckas FP med detta anser man att datorn klarat Turingtestet.

Efter att jag sett några TV-utfrågningar av svenska politiker så har jag fått idén till ett "omvänt" Turingtest: Antag att A är en känd partiledare och att B är en någorlunda ordinär dator men med hyfsad artificiell intelligens. Om FP då bedömer att det är A som är datorn så menar jag att partiledaren "klarat" det omvända Turingtestet, dvs uttrycker sig så stereotypt att FP tror sig kommunicera med en maskin.

Facebook vet allt

När jag försöker ta bort annonser ur mitt Facebook-flöde så beskriver FB ibland orsaken till att just jag fått just den aktuella annonsen. Häromdagen angavs ett av skälen vara att annonsen gick till alla som var minst 27 år gamla. Lustig gräns, i och för sig, och i mitt fall överträffas den med råge. Ett annat skäl angavs vara att jag nyligen befunnit mig i Täby (jag bor alltså inte där). Började fundera över hur Facebook kunde veta det. Här är några idéer:

- Jag hade stängt av Google Platstjänster, GPS och sådant, men mobilen skickar ju ändå information om min ungefärliga position, till teleoperatören, FRA, NSA, troligen även till Google och Facebook.

- Jag köpte en espresso macchiato på ett café i Täby Centrum, och betalade med mitt kontokort. Uppgifter om den transaktionen går säkert också vidare.

- Parkeringsgaraget har ett betalningssystem som automatiskt avläser bilens regnummer, så där är ännu en källa.

- Måhända finns övervakningskameror med ansiktsigenkänning också (ja varför skulle det inte finnas det?)

- Jag har nyligen skrivit mail till Täby Centrum. Även om jag inte använder Gmail, så kan operatörerna säkert scanna av innehållet i mina mail, och skicka vidare.

Men så plötsligt fick jag ytterligare en ledtråd från det allvetande Facebook-maskineriet: Jag hade tillfälligt använt internet genom uppkoppling med mobilen på caféets wifi! Men vänta nu - vad vet Facebook om mitt mobilinnehav...? Observera att jag inte har Facebook-appen i mobilen. Och jag har inte uppgett mitt mobilnummer till Facebook, även om de tjatar om att jag ska göra det. Men FB har kanske listat ut det ändå. Kvarstår ändå frågan hur FB snappat upp min internetaktivitet där på caféet - jag körde inte Google-sökning och har inte Google Chrome i mobilen. MEN så kom jag på att det jag gjorde var att uppdatera några android-appar och det gör man ju i Google Play butik. Och den är förstås kopplad till Facebook. Då så.

Missvisande missvisning

I dessa GPS-navigeringens tidevarv kan det te sig något gammalmodigt att använda traditionella kompasser. Men vid ett mycket långvarigt strömavbrott eller annat globalt elektroniskt haveri kan det vara bra att i alla fall hjälpligt kunna ta sig fram i luften och till sjöss. Då konfronteras man med begreppet 'missvisning'. Eftersom den magnetiska nordpolen ligger en bit ifrån den geografiska så kommer kompassnålen i många fall att peka lite tokigt. I Syd- och Mellansverige anges missvisningen till ca 5 grader, ostlig. Med ostlig missvisning menas att kompassnålen "tror" att Nordpolen ligger 5 grader mer österut än vad som faktiskt är fallet. Sådan missvisning (dvs ostlig) benämns även som positiv, vilket kanske inte är helt intuitivt:

Antag att vi ritar en geografiskt korrekt kompassros i sanden, och märker ut gradtal på periferin. Norr-symbolen ska peka mot den geografiska nordpolen. Om vi sedan håller en fritt svängande kompassnål ovanför den sandiga kompassrosen så kommer nålen att peka på 5 grader, om missvisningen på platsen har fastställts till just 5 grader ostlig. Antag nu att vi kompletterar den lösa nålen med en 360-graders-skala, som i de klassiska kompasserna. Vi vrider in kompasshuset (med skalan) så att nålen pekar på 360 grader (dvs norr, noll grader). Då kommer kompassens skalmarkering för 355 grader att sammanfalla med en linje mot sandkompassens norr-riktning. Jag skulle då påstå att kompassens missvisning är negativ eftersom den visar ett för lågt värde. För att få fram den geografiskt korrekta riktningen måste man alltså korrigera magnetkompassens gradtalsvisning genom att lägga till 5 grader. Denna korrektion är förvisso positiv (dvs mot högre värden), men det är ju korrektionen det - inte själva missvisningen.

Möjligen härrör uttrycket 'positiv missvisning' från iakttagelsen att kompassnålen rört sig i positiv riktning (dvs mot högre värden) på den tänkta sandfasta kompassrosen.

Osynlig brevlåda

Folk som har brevlådor vid husknuten brukar nästan reflexmässigt, tycks det, titta ner i lådan varje gång de passerar den, bara för att kolla om det kommit någon post. Med tanke på att fysiska försändelser i stor utsträckning ersatts av elektronisk post är det kanske lite överdrivet med denna frekventa kontroll av det eventuella innehållet i lådan. Men vad som egentligen är än mer egendomligt är hur sällan folk i allmänhet kollar sin epost. Många tittar inte ens en gång om dan, utan kanske bara nån gång i veckan. Jag misstänker att en förklaring till denna obalans kan vara att man faktiskt ser brevlådan där utanför ingången, medan den elektroniska motsvarigheten kanske kräver att man drar igång en dator, läsplatta eller dylikt. Lösningen vore kanske en datorskärm på väggen inne i tamburen, där de senast inkomna mailen presenteras. Skärmen kan vara ansluten till bostadens wifi, så att man sedan lätt kan behandla posten (e-mailen alltså).

Mediakriget

Det verkar pågå ett slags inbördeskrig i media, mellan Rasister och Åsiktsfascister. Striderna utkämpas främst i dagstidningar, alternativ press samt sociala medier. Mitt val av benämningar på parterna i konflikten har inspirerats av de olika lägrens egna beskrivningar av motståndarna. Sålunda kan en person som ifrågasätter samhällets förmåga att hantera de stora flyktingströmmarna riskera att bli benämnd rasist, alternativt det lite mildare uttrycket främlingsfientlig, eller som värst nazist. "Rasisterna" å sin sida menar att deras motståndare är "åsiktsfascister", som genom politisk och massmedial påverkan upprätthåller en åsiktsmässigt tillrättalagd agenda. En mer neutral benämning skulle kunna vara "värdegrundsdemokrater", i det att man hänvisar till en uppsättning internationellt vedertagna normer för medmänskligt beteende.

Ytterligare ett skällsord har dykt upp i debatten, "faktaresistent". Låter obehagligt, som nån slags bakterie. Analogin är ändå inte så tokig, eftersom många osanna påståenden sprids 'viralt' på internet. Dock är det inte alldeles trivialt vad som ska betraktas som 'fakta'. Den som inte "tror" på att det har blivit varmare på jordytan under de senaste hundra åren kan nog betraktas som faktaresistent, i det avseendet. Hur varmt det kommer att bli på jorden om ytterligare hundra år är dock en fråga om bedömningar. Risk finns dock att den som inte delar den 'politiskt korrekta' uppfattningen i en viss fråga, beskylls för faktaresistens. I fallet med kriminalitet i utanförskapsområden verkar det dock vara den rikspolitiska nivån och mainstream media som länge förefallit faktaresistent. Sålunda har begreppet 'faktaresistent' den rent praktiska fördelen av att kunna användas som nedsättande omdöme på en meningsmotståndare, nästan oavsett vad själva sakfrågan gäller.

Oväntat besök

För många år sedan hade Gevalia en annonskampanj med temat "Om du får oväntat besök", med animerade bilder av sådana situationer, som t ex en fallskärmshoppare som råkat landa på en balkong, och ett större passagerarfartyg som grundstött på en liten stugförsedd holme. Nyligen har min blogg fått oväntat besök. Jag brukar slentrianmässigt titta på besöksstatistiken, mest för att se om jag fortfarande har en stabil läsekrets, och så verkar det vara. Men så plötsligt, under ett enda dygn, så slår besöksräknaren i taket (okej, lite överdrivet). Min första tanke var att jag blivit utsatt för en hackerattack, men vem skulle vilja sänka min oskyldiga lilla blogg? Visst, den har en del sarkastiska inslag, men ändå. Men så plötsligt kommer jag på vad det måste ha varit. Här är två ledtrådar: Det hände 18 februari, och besökarna verkar främst ha kommit från USA (sådant går i grova drag att utläsa av statistiken).

Ok, vad hände i USA den 18 februari? Jo, Donald Trump antyder i ett tal att något katastrofalt hänt i Sverige. Min hypotes är alltså att ett antal nyfikna amerikaner gjort några slarviga googlesökningar och haft turen (oturen?) att hamna på bloggen Acta Catastrophica :-)

Man bugar och tackar för denna generösa marknadsföring, och jag hoppas att några av de kanske primärt besvikna läsarna ändå tittade på några av mina blogginlägg. Det som just då låg överst på bloggen handlar om allmänhetens låga förtroende för vetenskaplig verksamhet, förvisso en slags katastrof, men det var knappast vad Trump syftade på ...

Lågtempat kaffe

Jag har fått lära mig att när man brygger kaffe ska förloppet gå snabbt och vattentemperaturen ska vara 92-96 grader, för att uppnå bästa resultat. Nu lanseras dock "Cold brew", som i bägge avseendena är raka motsatsen. Enligt beskrivningen "bryggs" denna dryck i kallt vatten, under en tid av 18-24 timmar. Lågtempat kaffe, alltså. (Jfr blogginlägget Lågtempat kött). Kaffe gjort på detta sätt påstås vara mer smakrikt och innehålla mindre mängd syror, jämfört med kaffe bryggt på traditionellt vis. Dessutom lång hållbarhet. Finns även buteljerat. Den händige kan göra koncentrat, och sedan späda med hett vatten, om man inte vill dricka kaffet kallt. Idel fördelar, vad jag förstår.

Förtroendet för forskning

Föreningen Vetenskap och Allmänhet publicerade förra året en bearbetning av SOM-institutets studie av svenska folkets syn på vetenskap och forskning. Resultatet av undersökningen summeras som att "Förtroendet för universitet och högskolor har sedan mätningarna började aldrig tidigare varit så högt." Man framhåller sålunda att 59 % av svenskarna har 'mycket stort eller ganska stort förtroende' för hur universitet och högskolor sköter sin verksamhet. Mjaha, 59 %, är det verkligen något att yvas över? "Ganska stort" förtroende är väl inte ett särskilt bra betyg för verksamheter som ska vila på vetenskaplig grund. Jag går in i tabellbilagan och finner att det endast är 12 % som har 'Mycket stort' förtroende för lärosätena. Det skulle jag vilja påstå är en anmärkningsvärt låg andel!


Jag gräver vidare i tabellmaterialet och finner att andelen som har 'Mycket stort förtroende' sjunker betydligt ju högre upp man kommer i åldersgrupperna för de svarande. Sålunda är mätvärdet för tonåringar 34% medan det för pensionärer bara är 7%. Jag avstår från att kommentera detta förhållande, mest pga att det inte rör sig om longitudinellt jämförbara data.


Den här typen mätningar har utförts sedan 1997. Under hela tidsperioden har andelen som svarat "Mycket stort eller Ganska stort" varierat inom intervallet 51-59 %. År 1999 var det t ex 58%. Apropå att det "aldrig tidigare" varit så högt som nu, dvs 59% ...


Mer intressant är att se hur stort allmänhetens förtroende är för forskningen inom olika discipliner. I det generella omdömet gällande universiteten/högskolorna som sådana kan ju inbegripas även förtroendet för utbildningens kvalitet och varför inte även sådant som ledning, administration och bibliotek? Här några nedslag:


Förtroendet för forskningen inom medicin- och teknikområdena har genom åren regelmässigt bedömts som "Mycket stort eller Ganska stort" av över 70% av de svarande. En relativ glädje är att svarskategorien 'Mycket stort' ligger 2-3 ggr högre än bedömningen av lärosätena som sådana.


Man kan i och för sig fråga sig hur allmänheten överhuvudtaget ska kunna förväntas ha en uppfattning om kvalitén i den vetenskapliga produktionen. Förtroende borde rimligen bygga på tillgång till lämpligt faktaunderlag, t ex att man regelbundet tar del av nyutkommen vetenskaplig litteratur. Det folk i allmänhet ser av vetenskapliga resultat har sannolikt passerat journalisternas "filter", så frågan är om det inte snarare är medias eventuella vinkling och definitivt deras prioritering av vad man rapporterar om som styr. T ex gjordes SOM-mätningen innan rabaldret kring konstgjorda luftstrupar. När forskning ifrågasätts, även inom akademien, finns naturligtvis risken att allmänhetens förtroende påverkas i negativ riktning. Men frågan är återigen hur intressant denna effekt egentligen är - vid sidan av dylika spektakulära händelser produceras ju årligen nära 50.000 andra forskningsresultat i Sverige. Som förhoppningsvis överlag håller hög vetenskaplig klass.


Bara som en intressant kontrast till SOM-undersökningen kan nämnas att 37% av svenskarna tror på övernaturliga fenomen (typ spöken och sådant). Detta enligt en undersökning som gjorts 2015 av föreningen Vetenskap och Folkbildning, icke att förväxlas med föreningen Vetenskap och Allmänhet.