Bilbälten och vaccin

Året är 1959. Gustav har just blivit pensionär, och blickar tillbaks på sitt liv som bilist. Han tycker om att köra bil, och hans vänner upplever honom som en skicklig och omdömesgill förare. Gustav har kört 50.000 mil och aldrig varit inblandad i någon trafikolycka. Han har haft många bilar, men på den tiden fanns inte bilbälten. Antalet trafikoffer per år låg runt 1.300 personer. Antalet personbilar var ca 1.3 miljoner. Alltså ett dödsoffer per 1.000 bilar, lite slarvigt uttryckt. Motsvarande jämförelsetal idag är ungefär ett på 10.000 (under förutsättning att man använder bilbälte).

Gustav ska köpa ny bil, årsmodell 1960, och blir erbjuden bilbälte, som tillägg. En avancerad konstruktion som blixtsnabbt anpassar bältets elasticitet till en eventuell kollisions aktuella retardationsparametrar. Det var bara en liten hake: en gång på 100.000 dras bältet plötsligt åt så hårt att föraren kvävs till döds, innan han ens kört iväg med bilen.

Hur agerar Gustav? Är han beredd att ta risken att bli kvävd (1 på 100.000) och alltså satsa på den moderna uppfinningen, eller fortsätter han köra utan bälte; det har ju gått bra i 40 år, och risken för att omkomma i en bilolycka bedömer Gustav som försumbar. Han vet också att han har stora möjligheter att själv minska risken att bli inblandad i en trafikolycka - med hjälp av erfarenhet, förutseende och god uppmärksamhet. Risken att bli kvävd av bältet är något han inte alls kan påverka.

Gustav frågar försäljaren om det möjligen finns andra tillverkare av bilbälten, och där man inte riskerar att plötsligt bli kvävd. Ja det finns några stycken, svarar försäljaren. Så bra, svarar Gustav, då vill jag ha bälte av den typen. Nja, så går det tyvärr inte till, svarar försäljaren, det är först när vi levererar bilen som vi uppger vilket fabrikat bilbälte som bilen försetts med.

Gustav avstår då, för "säkerhets" skull, från bilbälte i nya bilen. Försäljaren beskyller då Gustav för att reagera irrationellt och osolidariskt - sett ur hela samhällets synvinkel är det värt att ta risken att något tiotal människor omkommer i "onödan", eftersom antalet omkomna i trafiken kommer att halveras om alla använder bilbälte. "Nyttan överväger riskerna", som det heter...

Befogade behörigheter

Alla viktiga tekniska funktioner i dagens bilar styrs och övervakas av en eller flera datorer. Bränsleinsprutning, tändning, varvtalsreglering etc styrs elektroniskt. Helt naturligt, och jag skulle aldrig komma på tanken att ifrågasätta datorpogrammens rätt att avläsa sensorer och styra olika reglersystem, hydraulik och sådant.


Men antag att man skulle få en främmande app, från t ex Google Play Store, nedladdad till bilens datorer. Jag skulle inte bli förvånad om den appen vill få tillgång till exempelvis:
- throttle position
- oxygen sensor
- run time since engine start
- absolute load value
- fuel injection timing
- vapor pressure
- exhaust gas temperature


Det finns hundratals spännande data för en sådan tänkt app att plocka fram, och förändra. Jamen det där måste väl ändå vara helt irrelevant för en sådan, hypotetisk app, från "Google-butiken"? Mja, ta en titt på listan i blogginlägget 2020-05-09 så kan vi diskutera saken.


Till yttermera visso planerar flera stora biltillverkare att integrera Googles Android Automotive operativsystem i nya bilar, som del av det man brukar kalla infotainment-systemet. Då blir det möjligt att ladda ner alla dessa evärdliga appar precis som om bilen var en android-mobil. Bäva månde de bilburna integritetshaveristerna, inför en sådan utveckling.


Föreställ dig situationen när du första gången ska starta din nyinköpta högteknologiska bil; och det första du måste göra, för att överhuvudtaget kunna starta motorn, är att godkänna Googles användarvillkor (jfr blogginlägg 2020-04-11).

Korta avstånd

Ett ständigt återkommande gissel i trafiken är de bilister som lägger sig alldeles bakom min bil, och detta i farter mellan 70-120 km/tim. Om jag skulle tvingas tvärbromsa så har den bakomvarande inte en chans att få stopp på sitt fordon. Det finns några specifika situationer där jag anser att man inte ska behöva få nån i häcken:

- Om man på en enfilig väg håller hastighetsbegränsningen plus 30 km/tim.

- Om man går ut i vägrenen för att underlätta omkörning, men sådan ändå inte sker.

- Om man i högerfilen på motorvägen håller lagstadgad hastighet.

- Om man i vänsterfilen på motorvägen håller samma fart som framförvarande trafik.

Observera att några av exemplen ovan är rent teoretiska ;-)

Halkvarning

Jag köpte för en tid sedan ett par nya golfskor, eftersom jag råkat förväxla två kollin i senaste flytten, och kassen med lite nyare skor hamnade på tippen (förlåt, Återvinningscentralen menar jag). Golfskor har ett antal nabbar (eng:softspikes cleats) undertill på sulan, för att ge bättre fäste mot marken när golfaren ska försöka svinga sitt redskap. Förutom de sedvanliga små papperslapparna med reklam för skornas förträfflighet, så fanns en lapp med varningstext. Den var skriven med enbart versaler, och här återger jag texten in extenso, dock med små bokstäver:

"CAUTION: Whilst softspikes cleats offer excellent traction, they, like metal spikes, may not prevent slipping under certain circumstances. To minimise the risk of slipping or falling, exercise caution when walking on wet or oily wood, steep slopes, dead grass, grass cuttings, or on hard smooth surfaces such as, but not limited to, ice, rocks, concrete, tile, marble and hardwood floors."

Ja, det är lätt att förlora fotfästet...

De flesta nya bilar brukar vara utrustade med ett automatiskt stabiliseringssystem, som griper in om föraren misslyckas att hantera bilen på t ex halt väglag. I instruktionsboken till min nya bil står det såhär om det systemet (som kallas DSC på just den bilmodellen): "Trots sin sinnrika konstruktion kan DSC inte upphäva naturlagarna". En närmast ödmjuk formulering, kanske värd att ta efter för golfskotillverkaren.

Självkörande bilar

Transportstyrelsen håller på att utreda vilka lagändringar som eventuellt kan behövas om (när) man inför självkörande bilar på våra vägar. Generaldirektören menar att en stor del av ansvaret för bilarnas framfart i ett sådant läge kommer att härledas till tillverkaren. Han förutsåg t o m att det skulle kunna vara OK att "föraren" sover och/eller är berusad. Om detta uttalande inte bara är ett (dåligt) skämt, finns det anledning att påminna om mina blogginlägg (t ex 2009-03-30) ang vissa negativa effekter av datorernas intåg i trafikflygplanen. Min återkommande ståndpunkt är att oavsett hur raffinerad teknik som än implementeras i alla våra fantastiska motoriserade farkoster, så måste det finnas en kompetent förare (pilot) på plats som snabbt kan ta över om (när) tekniken fallerar.

Avståndsanpassning

Antag att Bil B ligger 10 meter bakom Bil A, och att bägge kör i 90 km/tim. Ett alldeles på tok för kort avstånd alltså. Enligt Trafikförordningens 3 kap 2 § gäller följande: "Avståndet till ett framförvarande fordon skall anpassas så att det inte finns risk för påkörning om det saktar in eller stannar."  Rent teoretiskt finns det två sätt att öka avståndet i det inledningsvis nämnda fallet:

Nr 1. Bil B minskar farten.

Nr 2. Bil A ökar farten.

Man kan anta att lagstiftaren i första hand tänkt på metod Nr 1. Men lagtexten är faktiskt formulerad i passivum, "skall anpassas" , så även genom metod Nr 2 uppfylls kravet på avståndsanpassning. Man skulle faktiskt kunna hävda att föraren av Bil A hjälper  föraren av Bil B att följa lagen. Min erfarenhet av dylika situationer säger mig att många förare av upphinnande fordon verkar helt oförmögna till adekvat avståndsanpassning. Möjligen kan föraren av Bil A tillfälligt tvingas överskrida gällande hastighetsbegränsning vid tillämpning av metod Nr 2. Om man (dvs jag = föraren av Bil A) i det läget ertappas av polisen för fortkörning, kommer jag att hävda att jag bara hjälpte bakomvarande med dennes avståndsanpassning, samt att jag rimligen måste ha en slags nödvärnsrätt att minska min egen risk att bli påkörd bakifrån. 'See you in court', som de säger i TV-serierna.

Idiottäthetens betydelse

Jag har i ett tidigare blogginlägg (2014-06-17) redovisat mina beräkningar av idiottätheten, i första hand så som den manifesteras i storstadens biltrafik. Omräknat till andel bilister innebär resultaten att ungefär 1 på 10 beter sig illa. Några läsare kanske tycker att detta inte låter särskilt mycket. Det skulle alltså finnas hopp, när 9 av 10 inte beter sig knäppt. Då ska man dock betänka att effekterna (upprördhet, motaggression) hos den som blivit utsatt för det aggressiva beteendet sitter i betydligt längre tid än det normalt tar innan man åter blir konfronterad av ett liknande beteende. Det är alltså i första hand frekvensen, dvs hur många gånger per tidsenhet som detta sker, som är det viktiga. Om det tar en halvtimme att skaka av sig de omedelbara effekterna av en sådan händelse, så blir det för stor ackumulerad belastning om det bara går tre minuter mellan varje "påhopp". Det är därför jag anser att detta ändå är ett stort problem.

Idiotdensitet

Jag tvingas väl be om ursäkt för att jag återigen beklagar mig över alla idiotiska beteenden i trafiken, men jag tycker faktiskt detta är ett påtagligt problem. Jag har försökt uppskatta ungefär hur ofta man konfronteras med ett dylikt aggressivt (och potentiellt farligt) beteende. Beräkningarna tyder på att ca 20 ggr per timme observerar man, vid färd i storstadstrafiken, beteenden som jag betecknar som idiotiska. (Se definition i blogginlägg 2014-01-23). Förekomsten uppgår alltså till vad som på tyska kanske skulle uttryckas som etwa zwanzig stundenidioten.

Firmabilars reklameffekt

I min pågående kartläggning av idiotiska beteenden i biltrafiken, så slås jag av att dessa inte sällan utövas av förare av firmabilar försedda med företagets namn. Alltså, hur tänker de egentligen? Deras fordon är ju en del i marknadsföringen av företagets varumärke, en slags rullande "reklampelare". Om jag blir utsatt för ett aggressivt beteende från en förare av en viss firmabil, så får jag automatiskt negativa associationer till företaget som sådant. Om jag sedan skulle anlita t ex en hantverkare, så väljer jag definitivt inte ett företag vars förare betett sig hänsynslöst i trafiken.

 

En del företag har t o m varit så "listiga" att de målat företagsnamnet spegelvänt, på fronten av firmabilen, så att det inte ska råda någon tvekan om vem det är som ligger och pressar alldeles bakom mig på motorvägen (jfr blogginlägg 2013-09-29).

Retfull parkering

Att retas är i princip en form av aggression. Den som retas finner njutning (skadeglädje) i att håna, eller lura andra. Ett exempel: Jag parkerar dagligen på ett område där det är relativt ont om p-platser. Merparten platser gränsar mot husfasader, och bilarna står bredvid varandra, vinkelrätt mot väggen. När jag kör längs dessa rader av fullbelagda p-platser för att leta efter en tom plats, ser jag ofta EN till synes ledig lucka, en bit bort. Upprymd över att ha hittat vad som verkar vara en tom plats kör jag snabbt fram till luckan, svänger in --- bara för att finna att någon parkerat en lilleputtbil längst in i luckan. Personen ifråga kör alltid (jag har sett detta ett flertal gånger nu) in så långt som det bara är möjligt. Här är ett par hypoteser till förklaring av det beteendet:

1. Ägaren vill markera att om alla hade lika små bilar, så skulle det få plats två stycken i varje lucka. I praktiken skulle dock ägaren av den första bilen inte kunna köra därifrån om inte den andra bilisten först flyttar undan sitt fordon. Alltså inte så trolig förklaring.

2. Ägaren vill reta oss andra bilister, som luras tro att vi hittat en helt ledig plats, och som sedan blir gruvligt besvikna när vi upptäcker det miniatyriserade fordonet.

Enligt min uppfattning borde ägaren av lilleputtbilen ställa den på ett sådant sätt att bilens bakre del kommer i linje med övriga parkerade bilar. Då ger den inte det falska skenet av ledig lucka. Eftersom jag inte kan komma på något som helst logiskt skäl till att INTE göra på det sättet, så tvingas jag dra slutsatsen att förklaring nr 2 är den sannolika. I vart fall har personen ifråga retat mig till att skriva detta inlägg.

NTF

För jämnt 80 år sedan bildades Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, NTF. Jag erinrar mig den logotyp som föreningen använde på 1960-talet; en klassisk triangelformad varningsskylt med orden ANSVAR OMDÖME HÄNSYN i den röda bården. Idag förstår jag varför man valde just en varningsskylt, och varför texten placerades nära kanten. Budskapet var väl en varning för att de tre begreppen var på väg att försvinna ut ur samhället. I dagens NTF-logga finns de inte kvar - inte i biltrafiken heller.

Indiskt trafikkaos

Jag börjar bli allt mer övertygad om att folk inte är riktigt kloka. Här är ett klipp från en nyhetsnotis ang biltrafiken i Bombay.

"De allra flesta förare tutar regelbundet och ofta utan anledning. Tutandet har blivit ett sätt att kommunicera och många skaffar sig dessutom extra kraftfulla tutor för att kunna överrösta andra."

Och längre ner i notisen beskrivs ett förslag som en uppfinnare tagit fram för att komma till rätta med trafikanternas beteende:

"... utvecklat en röd lampa som blinkar till i bilen varje gång man tutar. Tanken är att påminna föraren om att han eller hon tutar och att skapa en reflektion kring varför man gör det."

Min inledningsvis nämnda övertygelse blir inte mindre när jag begrundar det angivna lösningsförslaget.

Hemligt reg-nr

Jag ser ibland en bil vars ägare med fog kan påstå att fordonets registreringsnummer är hemligt. Tänk er situationen när bilen ska in på verkstad, och kundmottagaren frågar "Vad har fordonet för registreringsnummer" och ägaren svarar "Det är hemligt".

Helt genialt!

En stor lätt

En stor lättöl (50 cl) innehåller 11 ml ren alkohol. Hos mig ger det en alkoholhalt på närmare 0.3 promille, inom en halvtimme. Jag skulle alltså kunna ertappas och antagligen dömas för rattfylleri. Polisen skulle sannolikt misstro mig när jag påstår att jag bara druckit en lättöl, låt vara en stor sådan.

Vid ett tillfälle åt jag middag med en kollega som drack två st 33cl flaskor lättöl, detta med hänvisning till stark törst kombinerat med att hon skulle köra bil direkt efter middagen. Själv tog jag ett litet glas vin (12 cl), eftersom det kändes roligare. Även jag skulle köra (egen) bil från krogen. Kollegan undrade om jag var riktigt klok som drack vin i det läget, medan jag kontrade med att hon faktiskt druckit lika mycket alkohol som jag.

För mig är det ren rutin att räkna om alkoholintaget till antal milliliter ren alkohol. Då kan man undgå en plötslig körkortsåterkallelse med 12 månaders varaktighet, bara för att man tagit en stor lätt till lunchen.

Bilen bakom

När jag kör in till stan på motorvägen ligger jag vanligen i vänsterfilen och håller samma fart som bilarna framför. Efter en kort stund blir jag nästan alltid ifattåkt av en annan bilist som lägger sig endast någon billängd bakom mig. Själv håller jag alltid en rimlig lucka till framförvarande. Tvingas jag tvärbromsa skulle den bakomvarande köra in i mig, och så får jag en whiplash-skada. Hur tänker folk? Så här kanske:

- Den bakom mig ser att det skulle få plats flera stycken bilar i luckan mellan mig och framförvarande, om man packar bilarna riktigt tätt.

- Han (det är i nio fall av tio en man) tänker försöka skrämma undan allihop på motorvägen, en i taget.

- Han njuter av revirintrånget som sådant och möjligheten att skada mig. En ren provokation alltså.

Men så tänker jag efter lite mer. Rent teoretiskt blir ju skadan (vid en eventuell kollision) mindre ju närmare han ligger, eftersom hastighetsskillnaden vid smällen då blir mindre. Låg han bara en centimeter bakom skulle jag ju inte hunnit minska min hastighet alls när han kör in i mig. Sämsta avståndet är gissningsvis 20-30 meter. Om jag då tvingas tvärbromsa så hinner min bil minska farten betydligt medan den bakomvarande knappt fått över foten till bromspedalen. Då blir hastighetsskillnaden vid krocken som störst. Hm, jag borde alltså uppmuntra de där bakom att ligga ännu närmare...

Att parkera

Vissa människors parkeringsbeteende är fascinerande. Jag brukar studera sådana fenomen vid det närbelägna köpcentrat. Parkeringsområdet är stort, men fickorna är trånga. De flesta som ska parkera söker upp den lediga ficka som är allra närmast ingången till affärerna. Det spelar ingen roll hur trångt utrymmet är, eller hur krångliga och tidsödande manövrer som krävs för att komma in i fickan. Är det prestige (en slags tävling) det handlar om, att vara den som lyckas ta den närmaste fickan? Ju trängre man parkerar desto svårare blir det att ta sig ur den egna bilen. Man skapar också problem för de som redan står parkerade bredvid. Vid ett tillfälle då jag skulle hämta min bil (på en annan, mindre parkering) gick det inte att öppna förardörren mer än 10 cm, och det är för lite till och med för mig.

Köra bilen

I mitt förra inlägg beskrev jag de tre grundläggande prioriteter som varje pilot fått inpräntade i huvudet. Nu ska det handla om bilkörning. När jag passerar andra bilister på den flerfiliga infartsleden kollar jag ibland in vad som försiggår bakom ratten där. Inte sällan leker folk kontor: en uppslagen pärm på ratten, penna i handen och mobiltelefonen intryckt mot axeln. Då och då en blick på omgivande trafik. Piloternas huvudregel omformulerad för gatbruk bör vara:

1. Köra bilen.

Moderna bilar (liksom flygplan) innehåller ett antal datoriserade hjälpsystem. Farten kan anpassas automatiskt till framförvarande bilar, och i mörker kan IR-system upptäcka älgar och människor längs vägen. Det är väl bara en tidsfråga innan även bilar utrustas med komplett autopilot. Föraren övervakar det hela och kan i bästa fall ingripa om något går snett. Bilens datorer kommer naturligtvis att kunna misstolka information (precis som med höjdmätaren/autopiloten vid Schiphol-kraschen) och då är frågan om föraren snabbt kan vakna till och göra det han/hon egentligen borde gjort hela tiden - nämligen köra fordonet.

Det är för övrigt kul att köra bil, och flygplan, på riktigt! De som hellre vill köra datorer kan väl göra det i nånting som står stilla.