Mera om hänsyn

Här är ett försök till vidareutveckling av analysen i inlägget 'Att ta hänsyn' (2020-01-16). Man kan urskilja tre typer av "fall":


Fall 1, en rent subjektiv ansats: A resp B får skatta sina känslor på en skala från 1 till 10. A ska alltså uppskatta graden av upplevt obehag till följd av B:s agerande, medan B ska skatta graden av frustration över att eventuellt behöva avstå från sin aktivitet. Den som anger högst siffervärde "vinner". Metoden har den uppenbara nackdelen att bägge parter troligen kommer att överskatta sina negativa känslor.


Fall 2, en rent formell lösning: Samhället, med eller utan hjälp av den etiska domaren, tar fram en "katalog" över tänkbara (klasser av) situationer i samhället där man stipulerar gränser och definitioner för störande beteende. Exempelvis ska det anses störande att på en konsert i Berwaldhallen börja tuta i sin egen eventuellt medhavda trumpet. Gränserna ska även kunna tolkas "neråt" så att säga - det kan t ex anses att A generellt får tolerera att B:s bebis gallskriker på cafeet.


Fall 3, vägda bedömningar. Utan hinder av A:s resp B:s självskattningar (Fall 1) så ska den etiska domaren kunna döma till nackdel avseende den som angett det högsta siffervärdet. Domaren har alltså rätt att tillföra en egen värdering; även om A tycks (alt. tycker sig) lida avsevärt av B:s beteende, så kan domaren anse att B likväl ska ha rätt att tillfoga A detta lidande. Domaren måste kunna ange skäl för sin bedömning; den får naturligtvis inte vara helt godtycklig. Visst stöd kan kanske hämtas i katalogen (Fall 2) men på det här sättet blir tillämpningen inte så rigid; och betydelsen av de subjektiva elementen tonas ner något.


Apropå inverkan av de subjektiva aspekterna kan det ju vara så att A lättare skulle kunna acceptera B:s beteende om A fick reda på bakgrunden till detta. A skulle alltså påverkas i sin bedömning genom att ha fått en större förståelse för B:s situation. Omvändningen bör också kunna gälla - om B förstod varför A reagerat så starkt, kanske detta kunde få B att reducera graden av störning.


Det är naturligtvis svårt att analysera mellanmänskliga konflikter, men jag tycker ändå att, med hänsyn till detta förhållande, ett antal relevanta aspekter blivit belysta i de här två inläggen. (Se där - ytterligare en användning av begreppet 'hänsyn')

Att ta hänsyn

Vad innebär det egentligen att ta hänsyn? Här är en inledande analys:


Antag att A känner sig illa berörd, eller åtminstone störd, av att bli utsatt för ett skeende som iscensatts av B.
A menar att B borde ta hänsyn till A genom att avstå från aktiviteten ifråga.
B menar å sin sida att A borde tolerera att aktiviteten utförs; alternativt uttryckt som att A borde ta hänsyn till B:s intresse av detta.
Om B faktiskt skulle avstå från aktiviteten, så skapar detta frustration hos B; men samtidigt slipper A känna sig illa berörd/störd.


Att visa hänsyn kan alltså ta sig olika former:
1) den mer klassiska, att inte utsätta andra för obehag, t ex buller.
2) en lite mer abstrakt (passiv) variant där man tolererar att andra utsätter omgivningen för obehag.


Det som är gemensamt för dessa två sätt att utöva hänsynstagande är att det handlar om att sätta andra människors välbefinnande framför sitt eget. Vid ett försök till objektiv bedömning av handlingsalternativen i den tänkta situationen ska alltså "värdet" av två känslotillstånd vägas mot varandra: A:s upplevda obehag ställs mot B:s frustration  av att eventuellt avstå från att iscensätta skeendet.


Om en tänkt "etisk domare" sålunda anser att A:s känsla av obehag inför den aktuella situationen är mer betydande (eller ska tillmätas större vikt) än B:s frustration av att behöva avstå från sitt beteende, ja då bör B inte få utöva aktiviteten ifråga. Men  om det anses viktigare att tillgodose B:s intresse än A:s intresse tvingas alltså A utstå (tolerera) obehaget. Det kan dock vara något problematiskt att väga dessa olika aspekter mot varandra. Exempelvis måste det finnas lämpliga och rimliga kriterier att hänvisa till. En delmängd av sådana kan handla om "allas lika värde", rättigheter, allmän plats, frihet/liberalism.


Man kan även uttrycka dilemmat som på vems villkor situationen ska utspelas; är det A:s villkor (att slippa obehaget) eller B:s villkor (att få utöva aktiviteten), och hur ska man kunna avgöra vems villkor som ska gälla (annat än genom den tänkta  etiska domaren)? Man skulle i och för sig kunna tänka sig att det uppstod en diskussion mellan A och B, som i bästa fall ledde till någon form av kompromiss. Men om diskussionen urartar finns naturligtvis risken att det uppstår handgemäng, och då vinner den  som är störst och starkast, så som det alltid varit under evolutionens lopp.


Önskvärt vore att samhället kunde etablera tydliga normer för mellanmänskligt uppträdande - troligen en utopi så länge den nyliberalistiska ego-vågen härskar - var och en ska få göra precis så som hen önskar. Se blogginlägg 2015-02-25. Rent generellt tycks  det vara så i dagens samhälle att den enes önskan att slippa bli störd är underordnad den andres intresse att utöva de störande aktiviteterna; det må röra sig om såväl oväsen som anstötliga eller förargelseväckande beteenden, låt vara av mindre dignitet än  sådant som kan lagföras, men som likväl kan uppfattas som obehagsskapande.


Slutligen finns frågan om A resp B skulle kunna agera på helt andra sätt: A skulle kanske kunna välja att lämna den plats där det hela utspelas - likaledes skulle B kunna välja en annan plats. Dock skulle såväl A som B troligen kunna anföra personliga skäl  till varför de vill vara på just denna (för de båda gemensamma) plats, just då.


Så här definieras förresten den engelskspråkiga motsvarigheten till adjektivet 'hänsynsfull' (considerate):
- Careful not to inconvenience or harm others.
- Having or showing  regard for the  needs or feelings of others.

Högtidsbundna bakverk

Ända sedan första advent har jag kunnat frossa i saffransbullar på stadens cafeer. Men redan i mellandagarna verkar bagerierna ha upphört med den produkten. Egentligen lite märkligt, tycker jag. Hur kan det vara "tillåtet" att börja sälja semlor flera månader  innan fettisdagen? Är det viktigare att hålla på "stopp-datum" än "start-datum"? Förr i tiden var såväl kräftpremiären som surströmmings-dito strikt datumfixerade. Nu kan folk äta såväl kräftor som surströmming lite när som. Men detta tycks inte gälla saffransbröd.  Dock verkar det vara helt okej att använda saffran i t ex fiskrätter, året om. Hm - kanske saffransdoftande surströmmingsgryta kunde vara nå't.


En vanligt förekommande (under december månad alltså) form av saffransbröd benämns 'saffransknut'. Detta borde kunna användas som argument för att fortsätta tillverkningen fram till i vart fall Tjugondag Knut, dvs 13 januari. Eller så kunde man, i analogi  med Kanelbullens dag (4 okt), instifta 13 januari som 'Saffransknutens dag'. Såvitt jag kan se är inte det datumet upptaget av någon konkurrerande begivenhet vad gäller s k temadagar.


Kan i sammanhanget inte låta bli att påminna om detta gamla kåseri: Världsdjurdagen (2014-10-04)

Frihet

Ack, detta frihetsälskande folk. Du gamla du fria. Friheten är befäst på nationell nivå. Friheten att slippa ta hänsyn till andra. Frihet från ansvar och skuldkänslor. Frihet att väsnas, bråka och provocera. Friheten att publikt uttrycka sådant som andra mår dåligt av, friheten att tänja gränserna till det allra yttersta. Friheten att titta på vidriga, makabra bilder och videoklipp på internet. Friheten att förolämpa och förtala andra människor i "sociala" media. Friheten att bete sig omänskligt, helt enkelt. Individualismens "seger" över solidaritet, empati och hänsynstagande. Grattis, alla.

Vad är satir?

Uttrycksformen 'satir' kan, i likhet med yttrandefrihet som sådan, knappast vara ett självändamål. Man kan ibland få uppfattningen att bara ett visst alster etiketterats som satir så åtnjuter det "konstnärlig immunitet" (se blogginlägg 2013-11-15). Det kan finnas skäl att analysera vad som utmärker bra satir. Här är ett försök:

- Satirikern, måltavlan och läsarna bör befinna sig inom en och samma "kulturkrets", så att man har någorlunda likartade referensramar.

- Satiren ska vara riktad uppåt  i samhällets hierarkier, och är därmed ett medel för "den lilla människan" att kritisera de etablerade makthavarna. Att gissla egenheter hos framträdande politiker är legio.

- Man måste förmedla ett budskap, ha ett tydligt syfte med satiren. Att använda satiren som täckmantel för att bara vara oförskämd ter sig mindre motiverat.

- Humor är en viktig ingrediens. Synen på vad som är bra humor varierar naturligtvis, men sådant som ren skadeglädje ligger rimligtvis utanför konceptramen.

- Satiren ska vara intelligent utformad, skarpsynt, elegant och träffa mitt i prick.

- Karikering, hån och förlöjligande utgör basala beståndsdelar. Gränsen mot förtal eller förolämpning (ärekränkningsbrott) kan dock ligga snubblande nära. Ren lyteskomik är förhoppningsvis bannlyst. Det gäller alltså för satirikern att vara lagom elak.

- Den som producerar satir har ett ansvar för konsekvenserna. Motiven för publicering bör vägas mot riskerna. Yttrandefrihet är en mänsklig rättighet; därmed inte sagt att den är ett självändamål. Frihet måste alltid utövas med omdöme och hänsyn.

Min sammanfattande bedömning är att satirikerns uppgift kan ses som en grannlaga balansakt, på spetsen av en vässad blyertspenna, om man så vill.

Yttrandefrihetens villkor

Yttrande- och tryckfrihet innebär i grunden att envar har rätt att uttrycka vad som helst utan inblandning från Staten. I sällsynta fall kan emellertid förtal, förolämpning, samt missaktning av folkgrupp leda till åtal. Risken att bli dömd förefaller dock vara minimal. Men yttrande- och tryckfriheten innefattar inte någon universell rätt att undgå andra former av konsekvenser. Den som tänjer på gränserna för sin frihet, bör fråga sig om de intellektuella eller konstnärliga värdena av en viss publicering står i rimlig proportion till de eventuella negativa effekterna.