Fattig installation

Undrar om det går dåligt för konsthallarna i Sverige. Hur ska man annars förstå att arrangörerna tar till allt mer absurda sätt för att locka besökare. Som t ex tilltaget att placera några autentiska tiggare i en utställningshall, till beskådande för ortens konstvänner. Om nu arrangörerna är i behov av pengar till verksamheten, så vore det väl bättre om de själva placerade sig, som tiggare, i utställningslokalen. Men det kanske skulle kännas förnedrande...

Helande morbidism

Enligt klassisk psykodynamisk teori är det bra om man kan bearbeta sina eventuella tidigare livstrauman. Vad det egentligen är som händer inne i hjärnan (och kroppen) under den processen förefaller dock vara lite oklart. En inte helt ovanlig metod är att patienten (klienten) får gestalta sin problematik i form av teckningar och målningar som sedan analyseras tillsammans med terapeuten.

Några frågor inställer sig, nästan osökt:

1. Bör alstren från sådana processer visas upp i det offentliga rummet, om nu någon skulle komma på en sådan idé? Ja kanske, effekterna av att få exponera sina bekymmer för en större publik kan möjligen vara helande för upphovspersonen. Och de betraktare som går dit får väl skylla sig själva, om de mår dåligt av den konstupplevelsen. Det är ju frivilligt att gå på utställning. Och så finns det antagligen de som ”njuter” av att se morbid konst. Men jag tror inte att ”vanligt folk” mår särskilt bra av att se de makabriteter som kan förekomma i sådana verk.

2. Ska sagda alster med självklarhet betraktas som "konst"? Svår fråga. Vad är konst? Ett näraliggande svar kunde vara "allt som berör". Okej då. Det finns forskare som anser att det är våld  när en man ger en kvinna en, av henne just då oönskad, uppskattande blick. Definitionsfrågor alltså.

3. Är den "svåra", morbida konsten med självklarhet också "bra" konst? Antagligen en ointressant fråga, svår att separera från sådana aspekter som ekonomisk spekulation. Dock är det tveksamt om avbildade makabriteter kan betraktas som vacker konst, men den delen av värdeskalan kanske är passé.

Bloody art

Jag har i ett antal blogginlägg diskuterat morbidismens framväxt inom konstvärlden. De motivmässiga ingredienserna utgörs av allehanda blodiga makabriteter, gestaltade i form av t ex oljemålningar eller fotografier. Nu har en konstnär tagit ytterligare ett steg när det gäller att tänja på gränserna - han använder riktigt blod, i stället för olje- eller akrylfärg, när han utför sina verk/installationer. Så kreativt (ironi). Vad jag förstår använder konstnären blodpulver som han blandar med något lämpligt lösningsmedel och sedan låter rinna ner över en serie anatomiska kollage, allt detta till konstkritikernas förtjusning. För egen del undrar jag, med viss bävan, vad nästa steg ska bli.

Morbidism

Impressionism, realism, surrealism, expressionism, minimalism, futurism. Välkända konstriktningar. Men det verkar vara dags att mynta ett nytt begrepp, för att beteckna vad som tycks vara en av de mer upplyfta konstformerna idag: Morbidismen. Den ena konstnären efter den andra utnämns till nånting "fint" av konstetablissemanget. Deras konstverk präglas vanligen av olika former av makabriteter, ju värre desto "bättre". Samtidigt beskrivs den traditionellt vackra konsten som jolmig, tråkig och intetsägande. Om det är så att en majoritet av den konstintresserade allmänheten omfattar kulturelitens värderingar, då är det på samma gång bra och illa. Bra eftersom det publika konstlivet i så fall är en korrekt avspegling av vad folk i allmänhet tycker; illa om man vill ha högre tankar om människor än att de skulle njuta av att frossa i makabriteter. Frånvaron av massmediala protester mot den morbida konsten är måhända en ledtråd i tolkningen av stämningsläget i nationen. Vid enstaka tillfällen lyckas dock "moraliska extremister"(?) ta sig in på morbidistiska konstutställningar och förstöra verken.

Konst som berör

Konst ska beröra, sägs det. I princip kan det vara såväl positiva som negativa känslor som väcks upp. Men i många nutida konstsammanhang förefaller det vara den negativa reaktionen som konstnären vill framkalla. Alltså att uppröra, utmana, tänja gränser och chockera. Ju mer makabert, desto "bättre". Allt detta till kulturetablissemangets ohöljda förtjusning.

Jag har svårt att förstå varför just konsten valts ut att fylla denna upprörande funktion i våra själsliv. Det räcker väl att följa nyhetssändningarna i TV för att man ska få dygnsdosen av elände återgivet på näthinnan. Min personliga åsikt är att konsten snarare borde vara en motvikt mot de makabra och morbida verklighetsskildringarna.

Jag läste nyligen en "programförklaring" från en konstnär jag just lärt känna. Hennes uttryckliga ambition var att betraktaren ska uppleva hennes konst som en stråle av solljus och glömma bort alla bekymmer. En sådan inställning uppskattar jag verkligen!

Reaktioner på morbid konst

Antag att vi låter två utvalda personer titta på en oljemålning som åskådliggör en extremt morbid situation. Personerna har valts ut genom psykologiska test, så att de representerar två distinkt olika sätt att fungera mentalt. Person nr 1 tittar på bilden, och beskriver på ett mycket sakligt sätt vilken typ av figurer som är avbildade och vad de är sysselsatta med. Och det är allt. När person nr 2 på motsvarande sätt tar del av bildens "formella" innehåll, så uppstår ytterligare ett antal processer inne i hjärnan. Personen associerar med liknande scenarios, verkliga eller fantiserade, självupplevda eller omtalade av andra, och skapar ett antal inre föreställningar på basis av det presenterade bildinnehållet. De inre föreställningarna är dessutom förknippade med starka känslomässiga reaktioner.

Vi utvidgar experimentet genom att leta upp ett antal försökspersoner som i princip fungerar på samma sätt som person nr 2 i det inledande tankeexperimentet. Nu vill vi försöka förstå varför vissa av dessa personer reagerar känslomässigt negativt på bilden, vissa positivt, och vissa inte alls.

Den sistnämnda gruppen är intressant genom att den, trots att personerna kan göra sig de inre föreställningarna, inte tycks reagera känslomässigt. En rimlig tolkning är att dessa personer sett så många hemska bilder att de helt enkelt blivit avtrubbade.

Gruppen som reagerar positivt, eller i vart fall "attraheras" av bildens innehåll, är särskilt intressant. Vad är det för drivkrafter i själsdjupen som får vissa människor att intressera sig för perversa och morbida skildringar i konstnärlig eller verklig form? Psykologer har länge försökt utröna dessa mekanismer, men ”förklaringarna” känns något konstruerade. Förespråkarna för den här typen massmediala yttringar brukar hävda att man måste visa verkligheten så som den faktiskt ser ut, dvs ofta i all sin hemska brutalitet. Detta framförs som en slags självklarhet, något som inte kan (eller bör) ifrågasättas. Jag ser det nog mer som en uppfattning, som jag dessutom sällan funnit underbyggd med vettiga argument.

Slutligen har vi dem som reagerar med avsky, avsmak, upprördhet och vämjelse över bildinnehållet. De personerna har alltså förmåga att föreställa sig hur fruktansvärt det skulle vara om det skeende som utspelas på bilden också skulle hända i verkligheten, och de får dessutom starka känslomässiga reaktioner bara av själva tanken. De vet naturligtvis att det de ser på bilden inte är "på riktigt", men kan leva sig in i hur det skulle vara om det vore verkligt. De kan också föreställa sig hur andra betraktare, t ex barn, skulle kunna uppleva bildinnehållet. Frågan är om den här sortens betraktare snart utgör en minoritet i det moderna samhället. I vart fall riskerar dessa personer att bli betraktade som överdrivet "känsliga", när man lika gärna (eller snarare ännu hellre) borde betrakta de andra som skäligen avtrubbade, eller perverst lagda.

Konstnärlig immunitet

Häromveckan fick jag via mail en inbjudan till visning av en aktuell konstutställning. Själva mailet var textbaserat, och för mer info hänvisades till en bilagd pdf. Jag öppnade slentrianmässigt filen, och fick faktiskt en chock. Tillsammans med sedvanlig info om tid och plats så fanns ett smakprov på den aktuella konsten. Det var en oljemålning med ett synnerligen makabert motiv. Jag har aldrig sett något liknande. Såväl själva återgivandet som sådant, som de underliggande djuppsykologiska dimensionerna, representerar kvalificerade nivåer av morbiditet. Jag lät omedelbart uttrycka min tveksamhet till det lämpliga i att uppmuntra visning av den här typen av bilder.

Jag förutser att det kan bli en del diskussion kring min kritiska reaktion. En synpunkt jag väntar att få emot mig är att man måste värna om de konstnärliga uttryckens immunitet - att "allt" tål att visas och även göras (typ fejkade psykosgenombrott och videofilmad vandalisering). Jag har aldrig tillmätt den synpunkten någon större argumentstyrka. Snarare skulle jag påstå att det vore hälsosamt med åtminstone någon slags känsla för tabu-begrepp även inom konstens domäner.

I en del TV-program förekommer det att man varnar känsliga tittare för vissa obehagliga inslag. Det är bra att man gör så, eftersom de som ännu inte blivit helt avtrubbade (härdade) kan rädda sig ännu en tid. Varningen kan tyvärr å andra sidan uppfattas som en inbjudande signal om att här kommer några riktigt otäcka scener för den som gillar sådant. Benägenheten hos vissa individer att söka upp extremt perversa bilder och videos på internet är ett allvarligt problem. Jag kommer i ett senare blogginlägg att försöka analysera varför olika människor ändå reagerar på olika sätt (positivt, negativt, neutralt) på bilder av den art jag inledningsvis beskrivit. Det blir alltså en psykologisk analys. Känsliga läsare varnas.