Bilbälten och vaccin

Året är 1959. Gustav har just blivit pensionär, och blickar tillbaks på sitt liv som bilist. Han tycker om att köra bil, och hans vänner upplever honom som en skicklig och omdömesgill förare. Gustav har kört 50.000 mil och aldrig varit inblandad i någon trafikolycka. Han har haft många bilar, men på den tiden fanns inte bilbälten. Antalet trafikoffer per år låg runt 1.300 personer. Antalet personbilar var ca 1.3 miljoner. Alltså ett dödsoffer per 1.000 bilar, lite slarvigt uttryckt. Motsvarande jämförelsetal idag är ungefär ett på 10.000 (under förutsättning att man använder bilbälte).

Gustav ska köpa ny bil, årsmodell 1960, och blir erbjuden bilbälte, som tillägg. En avancerad konstruktion som blixtsnabbt anpassar bältets elasticitet till en eventuell kollisions aktuella retardationsparametrar. Det var bara en liten hake: en gång på 100.000 dras bältet plötsligt åt så hårt att föraren kvävs till döds, innan han ens kört iväg med bilen.

Hur agerar Gustav? Är han beredd att ta risken att bli kvävd (1 på 100.000) och alltså satsa på den moderna uppfinningen, eller fortsätter han köra utan bälte; det har ju gått bra i 40 år, och risken för att omkomma i en bilolycka bedömer Gustav som försumbar. Han vet också att han har stora möjligheter att själv minska risken att bli inblandad i en trafikolycka - med hjälp av erfarenhet, förutseende och god uppmärksamhet. Risken att bli kvävd av bältet är något han inte alls kan påverka.

Gustav frågar försäljaren om det möjligen finns andra tillverkare av bilbälten, och där man inte riskerar att plötsligt bli kvävd. Ja det finns några stycken, svarar försäljaren. Så bra, svarar Gustav, då vill jag ha bälte av den typen. Nja, så går det tyvärr inte till, svarar försäljaren, det är först när vi levererar bilen som vi uppger vilket fabrikat bilbälte som bilen försetts med.

Gustav avstår då, för "säkerhets" skull, från bilbälte i nya bilen. Försäljaren beskyller då Gustav för att reagera irrationellt och osolidariskt - sett ur hela samhällets synvinkel är det värt att ta risken att något tiotal människor omkommer i "onödan", eftersom antalet omkomna i trafiken kommer att halveras om alla använder bilbälte. "Nyttan överväger riskerna", som det heter...

Läsa-mail-ordning

Antag att jag fått ett antal nya (hittills olästa) mail av en god vän eller kollega, under de senaste dagarna. Det färskaste mailet ligger överst i mailkorgen, och innehållet i mailen kan vara av blandad art. I vilken ordning bör jag lämpligen läsa dessa mail?


Alt 1: Börja med det senast inkomna: Fördelen är att jag snabbt fångar upp avsändarens mest aktuella synpunkter; hen kanske också vidareutvecklat sina tidigare resonemang i en viss fråga. Nackdelen är att jag missar tidsföljden i personens tänkande.


Alt 2: Börja med det tidigast inkomna: Logiken och tidsskeendena i avsändarens värld blir tydliga, vilket underlättar tolkningen för mig som mottagare.


För egen del tillämpar jag oftast Alt 2 - efter att snabbt ha scannat av allt nyinkommet, för att bedöma om något visst mail verkar vara av mer brådskande art.

Olika slags mailvänner

Jag har gjort ett försök till indelning av olika typer av "mailvänner", med utgångspunkt i mina egna erfarenheter:


A. Mailvän som regelmässigt besvarar mina mail, och som nästan alltid tillför egna reflektioner, och även själv initierar intressanta mail till mig.
B. Mailvän som relativt ofta besvarar mina mail; men vanligen kortfattat. Skickar sällan på eget initiativ mail till mig.
C. Mailvän som sällan besvarar mina mail, men ändå säger sig läsa dem. Skickar i stort sett aldrig egeninitierade mail till mig.


Slutligen finns ju de som aldrig besvarar mail, och aldrig själva skickar förstahandsmail. Tveksamt om dessa personer ska betraktas som "mailvänner".

Mail som dialogmedium

"Att maila är också ett sätt att vara tillsammans". Så lyder min travestering av Televerkets slogan från 1970-talet. Men påfallande många av dem som jag skickar mail till verkar inte instämma i den devisen. Jag har i ett tidigare inlägg (Maildisciplin, 2014-06-09) berört några möjliga "tekniska" orsaker. Nedan är några tänkbara psykologiskt grundade förklaringar. Beträffande svårigheterna att få klarhet i människors bevekelsegrunder, se även exemplet "Svårtolkad flirtsituation" (blogginlägg  2017-10-02).
- Mottagaren tycker i och för sig att det är trevligt att få mina mail, men förstår inte att det kunde vara trevligt för mig att få en respons.
- Mottagaren tycker att innehållet i mina mail verkar intressant, men orkar inte sätta sig in på djupet i sakfrågorna.
- Mottagaren är egentligen trött på alla mina mail, men vill inte framföra detta explicit till mig.
- Mottagaren tycker sig inte ha tid med mina mail; en prioriteringsfråga helt enkelt.
- Mottagaren upplever det jobbigt att uttrycka sig skriftligt, särskilt i diskussionens form. Kan innefatta en rädsla att missförstås; att inte kunna förmedla adekvata nyanser.
- Mottagaren ser en risk att kommunikationen kommer på avvägar. Kan vara en befogad farhåga, särskilt för den som använder nätgiganternas mailsystem.
- Moderna människor verkar föredra att kommunicera i kortform; med tweets (140 tkn), bilder (Instagram) och Facebook (Gilla-klick). Långa utläggningar är antagligen otidsenligt.
Det jag försöker åstadkomma med mina mail, är tankeutbyte. För mig känns sådant stimulerande, men så kanske det inte är för alla. Eller så tillgodoser man den typen behov på andra sätt.

Ingen reagerar

Mobil-appar är nog den största förbannelse som drabbat mänskligheten i modern tid, ur integritetssynpunkt. Ett mer effektivt globalt övervakningssystem finns inte. Det förvånar mig att inte särskilt många av de drygt 3 miljarder användarna av nätgiganternas tjänster tycks reagera, i vart fall inte så att det märks. Måhända skulle det krävas ett engagemang i paritet med klimatpanikens dimension för att något ska hända.


Den som eventuellt betraktar mina farhågor som överdrivna, kan ju läsa artikeln "Are you ready? Here is all the data Facebook and Google have on you" av Dylan Curran i The Guardian 2018-03-30. Bakgrunden är att man kan begära ut en kopia av alla data som Google (resp Facebook) lagrat om en. Artikelförfattaren fick ta emot en fil på 5.5 GB från Google, motsvarande ca 3 miljoner A4-sidor.
Hur många som läst Guardian-artikeln vet jag inte. Knappast alla de 3 miljarder android-användarna; kanske inte ens en tiondels promille av dem. Jag tycker mig kunna urskilja ett antal orsaker till avsaknaden av engagemang i denna fråga:


- Naivitet, godtrogenhet.
- Man vill inte veta.
- Man vet, förstår implikationerna, men bryr sig ändå inte på det rent personliga planet.
- I den mån man anar hur det ligger till, så sätter man sig över detta. Fåfänga och bekvämlighet väger tyngre.
- Man kan inte föreställa sig att det skulle kunna vara så som jag beskriver.
- Fokusering på nuet - inga konsekvensanalyser avseende risk för framtida missbruk av insamlade data.
- Eftersom man inte uppfattar sig som någon med onda avsikter, så tycker man sig inte ha något att frukta.
- Man utgår ifrån att i den mån någon obehörig fysisk person tar del av det insamlade materialet, så kommer den personen att förbli anonym i förhållande till användaren. Det vore nog en annan sak om det var ens granne, eller partner.
- Man irriteras på principiella grunder, men finner det utsiktslöst att åstadkomma någon förändring.


Men merparten användare kanske faktiskt uppskattar Googles "hjälpsamhet". Det intrycket kan man i alla fall få när man läser recensioner, användarforum eller artiklar i vissa datatidskrifter. Där uttrycker man snarare sin irritation över att systemen blivit  "segare", att röstassistenten inte fattar vad man menar etc etc. Inte en tanke på integritetsproblematiken. Aningslösa teknikfantaster, en lika tacksam målgrupp som de socialt nyfikna tillika fåfänga Facebook-användarna.


Eller är det kanske som med tobaksbruk - rökning av den enskilda cigaretten orsakar inte några omedelbara cancersmärtor - den eventuella effekten kommer decennier senare. Ungefär som med 'likes' på Facebook - en enskild statusuppdatering eller ett oförsiktigt tryck på gilla-knappen medför inte några omedelbara obehag - men om någon obehörig i framtiden missbrukar alla aggregerade uppgifter kan det bli jobbigt. Men det är då det.


Det kasseras omkring 1 miljard mobiler varje år. Den enklaste åtgärden för att komma tillrätta med den integritetskränkande övervakningstyrannin vore om alla de som slänger sin gamla mobil lät bli att skaffa en ny.

Mobilappars behörigheter

Egentligen bryr jag mig inte personligen särskilt mycket i att de s k nätgiganterna (främst Google och Facebook) och deras samarbetspartners i princip vet allt om mig, eller i vart fall kan sammanställa ett stort antal detaljerade uppgifter om mina förehavanden,  om de finner anledning till detta. Jag känner mig tämligen övertygad om att våra mobiltelefoner inte bara skickar vidare mer eller mindre exakta positionsuppgifter hela tiden (mobilen samlar t o m in platsdata genom GPS även när telefonen är i 'flygläge')  utan även använder mikrofonen för att lyssna efter spännande signaler (t ex ultraljud) eller intressanta samtal. En genomsnittlig smartphone-användare har ett hundratal appar i sin mobil, av vilka ett flertal säkerligen lever ett eget liv därunder det käcka  mobilskalet. Det tar bara några sekunder att installera en mobil-app. Ibland, men alltmer sällan tycks det mig, får man uttryckliga frågor från appen om man vill ge den åtkomst till exempelvis kamera eller mikrofon. I många fall är det ju nödvändigt för att  appen ska kunna göra sitt jobb, men det finns appar där det känns mera tveksamt. Dessutom finns det inget som hindrar, ja förutom sådana omoderna företeelser som moral, att den som skapat programvaran låter den spionera ändå.


Om den nedinstallerade appen inte självmant ber användaren om lov att använda den ena eller andra funktionaliteten i mobilen, så kan man, om man är lite händig med datormedia, och har oändligt med tid, navigera bland olika menyer i mobilen och i efterhand  justera en del enskildheter i dessa 'medgivanden'. Om man har en android-mobil så kan man alltid själv kolla i Google Play Store vilka behörigheter som respektive app anser sig behöva. MSB:s app 'Krisinformation' kräver t ex följande, i mitt tycke relativt  harmlösa, behörigheter:
- approximate location (network-based)
- precise location (GPS and network-based)
- receive data from Internet
- view network connections
- full network access
- run at startup
- prevent device from sleeping


Efter misstanken att mobilen otillbörligen spionerade på mig, dvs utanför de behörigheter jag aktivt medgivit (se blogginlägget 2017-07-02), så har jag nu gått igenom vilka behörigheter Facebook specificerar för sin mobil-app. Här är "hela listan":


- read calendar events plus confidential information
- add or modify calendar events and send email to guests without owners' knowledge
- read phone status and identity
- take pictures and videos
- read the contents of your USB storage
- modify or delete the contents of your USB storage
- retrieve running apps
- read your text messages (SMS or MMS)
- read your contacts
- modify your contacts
- record audio
- view Wi-Fi connections
- approximate location (network-based)
- precise location (GPS and network-based)
- read your own contact card
- find accounts on the device
- add or remove accounts
- write call log
- directly call phone numbers
- read phone status and identity
- read call log
- download files without notification
- receive data from Internet
- read TV channel/program information
- write TV channel/program information
- adjust your wallpaper size
- pair with Bluetooth devices
- change network connectivity
- run at startup
- full network access
- read Google service configuration
- reorder running apps
- view network connections
- read battery statistics
- change your audio settings
- set wallpaper
- install shortcuts
- modify system settings
- read sync settings
- connect and disconnect from Wi-Fi
- draw over other apps
- prevent device from sleeping
- toggle sync on and off
- create accounts and set passwords
- access Bluetooth settings
- control Near Field Communication
- send sticky broadcast
- control vibration
- expand/collapse status bar
(De angivna behörigheterna baseras på uppgifter avlästa 2020-01-09 och återges här med reservation för eventuella småfel.)


Mycket av det som förtecknas som behörigheter i Facebooks app skulle jag inte ens själv, som användare av mobilen, klara av att utföra. Och som om allt detta inte vore nog - det finns en diskret brasklapp: "När du uppdaterar Facebook-appen kan ytterligare  funktioner läggas till automatiskt i alla behörighetsgrupper."


Men vad innebär det i praktiken att en app har fått en viss behörighet, t ex 'take pictures and videos'. Är det bara ett slarvigt sätt att uttrycka en teknisk omständighet: Om du vill ta en bild med mobilen och direkt ladda upp den på Facebook, så kanske  det är appen som rent tekniskt "hjälper" mobilkameran att ta bilden. Och då måste ju appen ha behörighet att använda kameran. Eller är det så att appen självständigt kan använda kameran, när den själv så önskar? Oavsett vilket, så kan vi inte veta om appen  skickar materialet vidare via internet till någon "okänd" mottagare.


Facebook medger att en del av de begärda behörigheterna kan låta skrämmande, och har därför i sitt Hjälpcenter exemplifierat hur Facebook-appen använder vissa av behörigheterna. Man hänvisar också till att det är Android som definierat och benämnt alla förekommande behörigheter.

Mera om hänsyn

Här är ett försök till vidareutveckling av analysen i inlägget 'Att ta hänsyn' (2020-01-16). Man kan urskilja tre typer av "fall":


Fall 1, en rent subjektiv ansats: A resp B får skatta sina känslor på en skala från 1 till 10. A ska alltså uppskatta graden av upplevt obehag till följd av B:s agerande, medan B ska skatta graden av frustration över att eventuellt behöva avstå från sin aktivitet. Den som anger högst siffervärde "vinner". Metoden har den uppenbara nackdelen att bägge parter troligen kommer att överskatta sina negativa känslor.


Fall 2, en rent formell lösning: Samhället, med eller utan hjälp av den etiska domaren, tar fram en "katalog" över tänkbara (klasser av) situationer i samhället där man stipulerar gränser och definitioner för störande beteende. Exempelvis ska det anses störande att på en konsert i Berwaldhallen börja tuta i sin egen eventuellt medhavda trumpet. Gränserna ska även kunna tolkas "neråt" så att säga - det kan t ex anses att A generellt får tolerera att B:s bebis gallskriker på cafeet.


Fall 3, vägda bedömningar. Utan hinder av A:s resp B:s självskattningar (Fall 1) så ska den etiska domaren kunna döma till nackdel avseende den som angett det högsta siffervärdet. Domaren har alltså rätt att tillföra en egen värdering; även om A tycks (alt. tycker sig) lida avsevärt av B:s beteende, så kan domaren anse att B likväl ska ha rätt att tillfoga A detta lidande. Domaren måste kunna ange skäl för sin bedömning; den får naturligtvis inte vara helt godtycklig. Visst stöd kan kanske hämtas i katalogen (Fall 2) men på det här sättet blir tillämpningen inte så rigid; och betydelsen av de subjektiva elementen tonas ner något.


Apropå inverkan av de subjektiva aspekterna kan det ju vara så att A lättare skulle kunna acceptera B:s beteende om A fick reda på bakgrunden till detta. A skulle alltså påverkas i sin bedömning genom att ha fått en större förståelse för B:s situation. Omvändningen bör också kunna gälla - om B förstod varför A reagerat så starkt, kanske detta kunde få B att reducera graden av störning.


Det är naturligtvis svårt att analysera mellanmänskliga konflikter, men jag tycker ändå att, med hänsyn till detta förhållande, ett antal relevanta aspekter blivit belysta i de här två inläggen. (Se där - ytterligare en användning av begreppet 'hänsyn')

Att ta hänsyn

Vad innebär det egentligen att ta hänsyn? Här är en inledande analys:


Antag att A känner sig illa berörd, eller åtminstone störd, av att bli utsatt för ett skeende som iscensatts av B.
A menar att B borde ta hänsyn till A genom att avstå från aktiviteten ifråga.
B menar å sin sida att A borde tolerera att aktiviteten utförs; alternativt uttryckt som att A borde ta hänsyn till B:s intresse av detta.
Om B faktiskt skulle avstå från aktiviteten, så skapar detta frustration hos B; men samtidigt slipper A känna sig illa berörd/störd.


Att visa hänsyn kan alltså ta sig olika former:
1) den mer klassiska, att inte utsätta andra för obehag, t ex buller.
2) en lite mer abstrakt (passiv) variant där man tolererar att andra utsätter omgivningen för obehag.


Det som är gemensamt för dessa två sätt att utöva hänsynstagande är att det handlar om att sätta andra människors välbefinnande framför sitt eget. Vid ett försök till objektiv bedömning av handlingsalternativen i den tänkta situationen ska alltså "värdet" av två känslotillstånd vägas mot varandra: A:s upplevda obehag ställs mot B:s frustration  av att eventuellt avstå från att iscensätta skeendet.


Om en tänkt "etisk domare" sålunda anser att A:s känsla av obehag inför den aktuella situationen är mer betydande (eller ska tillmätas större vikt) än B:s frustration av att behöva avstå från sitt beteende, ja då bör B inte få utöva aktiviteten ifråga. Men  om det anses viktigare att tillgodose B:s intresse än A:s intresse tvingas alltså A utstå (tolerera) obehaget. Det kan dock vara något problematiskt att väga dessa olika aspekter mot varandra. Exempelvis måste det finnas lämpliga och rimliga kriterier att hänvisa till. En delmängd av sådana kan handla om "allas lika värde", rättigheter, allmän plats, frihet/liberalism.


Man kan även uttrycka dilemmat som på vems villkor situationen ska utspelas; är det A:s villkor (att slippa obehaget) eller B:s villkor (att få utöva aktiviteten), och hur ska man kunna avgöra vems villkor som ska gälla (annat än genom den tänkta  etiska domaren)? Man skulle i och för sig kunna tänka sig att det uppstod en diskussion mellan A och B, som i bästa fall ledde till någon form av kompromiss. Men om diskussionen urartar finns naturligtvis risken att det uppstår handgemäng, och då vinner den  som är störst och starkast, så som det alltid varit under evolutionens lopp.


Önskvärt vore att samhället kunde etablera tydliga normer för mellanmänskligt uppträdande - troligen en utopi så länge den nyliberalistiska ego-vågen härskar - var och en ska få göra precis så som hen önskar. Se blogginlägg 2015-02-25. Rent generellt tycks  det vara så i dagens samhälle att den enes önskan att slippa bli störd är underordnad den andres intresse att utöva de störande aktiviteterna; det må röra sig om såväl oväsen som anstötliga eller förargelseväckande beteenden, låt vara av mindre dignitet än  sådant som kan lagföras, men som likväl kan uppfattas som obehagsskapande.


Slutligen finns frågan om A resp B skulle kunna agera på helt andra sätt: A skulle kanske kunna välja att lämna den plats där det hela utspelas - likaledes skulle B kunna välja en annan plats. Dock skulle såväl A som B troligen kunna anföra personliga skäl  till varför de vill vara på just denna (för de båda gemensamma) plats, just då.


Så här definieras förresten den engelskspråkiga motsvarigheten till adjektivet 'hänsynsfull' (considerate):
- Careful not to inconvenience or harm others.
- Having or showing  regard for the  needs or feelings of others.

Åsiktspåverkan

Jag har övergett föreställningen att man med saklig argumentation skulle kunna få andra människor att ändra uppfattning i den ena eller andra frågan.

- "Jamen vi vill ändå tycka så här", är en vanlig reaktion.
- "Jamen varsågod gör det då" har numer blivit min standardrespons på detta.

Man kan rent generellt fråga sig varför folk vill förändra varandras åsikter och beteenden. Jag har tidigare (2019-05-31 och 2019-09-27) framställt idén att ambitionen till storskalig åsiktspåverkan kan vara en primär psykologisk drivkraft hos vissa människotyper.

Här är några möjliga motiv:

- Relativ (interpersonell) makt, tillfredsställelsen av att känna sig stark och överlägsen andra, något som antagligen har rent evolutionsmässig bakgrund. Det här motivet gäller nog både män och kvinnor; det som skiljer är bara metoderna.

- Vardagsnära egoism; mitt liv förenklas om mina närmaste tänker och beter sig på ett sätt som passar mig, oavsett om detta i någon slags objektiv mening skulle vara ett "bättre" sätt än något annat.

- Politisk makt; man anser att hela samhället skulle fungera bättre om befolkningen anammade just min politiska åskådning. Den typen ambition kan naturligtvis vara en yttring av de två första punkterna.

Det förekommer olika former av åsiktspåverkan på samhällsnivå. Etablerad masskommunikation (Main Stream Media samt sociala media) utgör effektiva verktyg för detta. Framgången beror till stor del på att människan är ett flockdjur (se blogginlägget 2019-05-21).  Fenomenologiskt påminner dessa mekanismer i mycket om masspsykoser; hela flocken vallas i en viss riktning, och detta utan att de enskilda medlemmarna i flocken funderar så värst mycket på varför - man bara gör som alla andra, enklast så. Det här gör också  att flocken ganska snabbt, från tid till annan, kan ändra riktning. Argumentationstekniken i de här sammanhangen är inte sällan av känslomässig natur.

Folk i allmänhet kanske inte är så särskilt intresserade av vilken som är den mest sanna bilden av verkligheten, utan föredrar att leva på de villkor som passar ens egen uppfattning om tingens ordning. I det perspektivet är satsningar som anti-fake-news  tämligen meningslösa - lägg därtill frestelsen att man även där vinklar rapporteringen på ett agendastyrt sätt.

Men som sagt, för egen del har jag gett upp. Då och då kan jag tycka att det ger en rent intellektuell kick att diskutera ett specifikt ämne med någon klok person, men ambitionen att förändra lämnar jag åt sidan. Då slipper man också bli ovänner. Viktigt  är att man i debatter inte kritiserar den andra personen som sådan; man redovisar bara stillsamt sin egen uppfattning och argumenten för denna.

Jag har för övrigt stängt kommentarsfältet på min blogg. Innebär i praktiken ingen större skillnad, eftersom nästan inga läsare brukar kommentera. Men åtgärden bottnar ändå, i första hand principiellt, på resonemangen i det här inlägget. Jag fortsätter att  i Acta Catastrophica presentera mina egna tankar om allt möjligt i tillvaron, och så får läsaren bedöma detta utifrån sina egna referensramar.

Kundväggen

Uttrycket 'Betalvägg' illustrerar det man möts av när man utnyttjat sin kvot av gratisartiklar på t ex en tidnings webbsajt. En liknande omständighet stöter jag ofta på när jag försöker få kontakt med t ex en nätoperatörs kundtjänstfunktion. "Just nu är det många som ringer - ditt samtal är placerat i kö - din plats i kön är 143". Och även om man tålmodigt väntar kvar, så är det inte alltid så att supportpersonen lyckas lösa ens problem. Man har s.a.s. slagit huvudet i 'Kundväggen'. Alla stora serviceorganisationer gömmer sig numera bakom den här typen av kundvägg - ett sätt att minska kostnaderna och samtidigt låta företagets verkliga experter jobba i fred.

En tillbakablick kan vara på sin plats:

I gamla tiders bilverkstäder (fram till ca 1960/70) kunde man oftast få prata direkt med den mekaniker som tog hand om ens bil. Då var det enkelt att förklara vad man upplevde att det var för fel på bilen, och få sakkunnig återkoppling från den erfarne yrkesmannen.  Några decennier senare hade alla verkstäder med självaktning placerat ett "filter", kallat Kundmottagare, mellan kunden och verkstadsfolket. I bästa fall kunde man som kund få förmedlat några telegrammatiskt kortfattade synpunkter via arbetsordern. Av det  informationsinnehåll som förekom i den forna verkstadsmiljön återstod nu bara en bråkdel.

Motsvarande fenomen (s k Kundtjänst) har nu etablerats i snart sagt varenda miljö där det finns en relation kund/serviceföretag. Inom IT-branschen har man dessutom flera nivåer; du kommer som kund primärt till 'first line support', den kompetensmässigt minst  kvalificerade nivån. Så här kan kvalifikationskraven för de jobben vara formulerade:


- För att få jobb som IT-supporttekniker behövs inte alltid erfarenhet. Du kommer långt med ett servicetänk och bra bemötande. Har du arbetat med människor tidigare, kanske i kundtjänst, på restaurang, eller i butik så är det alltid en fördel.

- Men för vissa jobb kan du behöva ha erfarenhet av teknisk felsökning, IT-support och problemlösning. Det kan vara att du har hjälpt bekanta med IT-relaterade problem utöver det vanliga.

- Oavsett bakgrund behöver du ha ett intresse för IT, system och teknik.

Det var bättre förr. Gäller såväl kommunikationen på bilverkstan som den direktkontakt man även i andra sammanhang kunde ha med olika experter.

Tyst i skogen!

När man är ute i naturen, t ex vandrar på en slingrande skogsstig, så handlar det om att uppleva intrycken med alla sina sinnen. Dofterna, ljuden och de vackra scenerier naturen presenterar för oss.



Understundom händer det att en grupp förskolebarn gör en liten exkursion i det närbelägna skogsområdet hemmavid. Småttingarnas vilda skränande hörs ända in i lägenheterna, mer än hundra meter bort. Det verkar som att nutidsmänniskan förlorat känslan för naturens inneboende storhet; nödvändigheten av den personliga utlevelsen tycks vara viktigare än inlevelsen i naturens mäktighet. Likadant är det när man ser någon joggare på väg genom skogen - iförd hörlurar med lämplig "störmusik".



Nu kan det naturligtvis vara så att barnens skrikande i själva verket är glädjetjut, över att ha hittat något spännande naturföremål. Den sortens upptäckarglädje är självklart positiv. Något mindre roligt tycker jag det är om ledarna introducerat någon form av tävlingsmoment, t ex vem hittar den största svampen eller något i den stilen. Själva tävlingsmomentet tar bort en del av den genuina naturupplevelsen, och leder även till mer skrik "Titta vilken stor svamp jag har hittat!"

Optimerad kundupplevelse

Det omvända Turingtestet (se blogginlägg 2017-07-08) har "lyckats" om kommunikatören i en datoriserad session ger intryck av att vara en AI-robot. Här är några (anonymiserade) exempel på hur det kan låta när ett företag bemöter kundernas klagomål:
　
- Hej, tack för att du lämnat omdöme här på sajten, din åsikt är viktig för oss. Vi strävar alltid efter att optimera vår kundupplevelse och är förstås intresserade av hur vi kan utvecklas. Det verkar som du upplevt att vår tjänst inte fungerade som den  ska.
　
- Hej, tråkigt att du känner så! Vi jobbar konstant på att utveckla vår tjänst och ditt omdöme bidrar till vår utveckling!
　
- Vi strävar ständigt efter en bättre kundupplevelse.

Jag känner mig personligen tveksam till om kundens upplevelse av företaget förbättras genom den här sortens bemötande.

Maktråttor

Det finns olika typer 'maktmänniskor'. Lättast att identifiera är den makthungrige psykopaten, som eftersträvar en synlig maktposition. En ur psykologisk synvinkel intressant variant är vad jag brukar benämna 'maktråttor'. En maktråtta fungerar som en slags ställföreträdande diktator; maktråttan förmedlar på ett mer subtilt sätt vad som är önskvärda åsikter och beteenden, men retirerar snabbt in i skuggan om det börjar brännas. Möjligen kan man betrakta detta som ett förstadium till, eller mild variant av, milgramism (se blogginlägg 2014-06-04). Maktråttor har en förkärlek för statliga institutioner, och arbetar ofta som ett "osynligt" stöd åt högsta chefen. Njuter av sitt inflytande men vill inte skylta öppet med detta, och är i princip konflikträdd.
　
Maktråttan vill inte bli ställd till svars för sin uppfattning i brännande frågor. När det börjar kännas obehagligt, och/eller när råttans argument sviktar, så drar den sig undan. Detta skiljer den från Vallhunden (2019-05-31) som i ett sådant läge bara skäller ännu högre; även ifrån milgramisten som tydligt hänvisar till sin ledare och vad denne bestämt. Milgramisten är inriktad på att sätta dit människor, en i taget. Inte ovanligt bland parkeringsvakter, eller inom liknande "serviceyrken" ;-)  Reseräkningsgranskare i Staten är ett annat typiskt exempel; lågnivå-byråkrater som njuter av att hänvisa till ett stelbent regelverk, och ofta hakar upp sig på betydelselösa detaljer (se inlägget Petimeterviktning 2014-09-11).

Huskatterna

Metaforen med fårskocken, vallhundarna och vildkatterna (Blogginlägg 2019-05-21) behöver kompletteras med ytterligare en kategori, som jag försöksvis benämner 'huskatter'. Den gruppen är lite mer diffus, och dess individer återfinns nog såväl  inom fårskocken som här och där bland vildkatterna. Medan fårskocken karakteriseras av att dess medlemmar tycker det är okej att låta sig uppfostras av vallhundarna till det beteende samhället statuerat som politiskt korrekt, så är huskatternas attityd mer  av arten "Who cares", dvs de är medvetna om att det pågår ett påverkansprojekt; det kanske kan se ut som att de lydigt följer med strömmen, men i själva verket tar de avstånd från den ideologi som de i skocken förväntas efterfölja. De rör sig ytligt sett likt  flocken, men är ideologiskt immuna. De huskatter som sökt sig till vildkatterna, tar där rollen som ett slags passiva sympatisörer.

Relativt meningsfullt

- Hej, har du skänkt några pengar till Röda Korset?
  - Nej faktiskt inte. Om det ska vara någon mening med sådana privata insatser så borde man väl bidra med åtminstone några tusen kronor, och det känns lite tveksamt för min del.
- Aha, jag förstår. Vet du, jag skänkte faktiskt 1 krona idag till Röda Korset. Kändes riktigt meningsfullt, tyckte jag.
  - Men du är ju inte klok, en krona gör väl ingen som helst skillnad i deras hjälparbete!?
- Mja, hur menar du då? Du tänker ju avstå från flygresor i ett år för att bidra i kampen mot den globala uppvärmningen.
  - Jamen det är väl skillnad!
-Öh jaha, hur då?
  - Men det fattar du väl själv, vad är en futtig liten krona värd i det här sammanhanget!?
- Jo, jag har räknat lite på det där; en krona utgör lika stor andel av Röda Korsets totala budget som ditt bidrag till minskningen av de globala koldioxidutsläppen.
  - Äh, löjligt, minskningen av mitt koldioxidavtryck i atmosfären motsvarar ett helt ton CO2, 1000 kg, betydligt mer än din lilla enkrona. Så det så.
- Mmmm...

Symbolhandlingar

"Det är bättre att skänka en krona till Röda Korset än att inte göra det". Ja, rent moraliskt är det väl så, även om just det bidraget inte har någon märkbar effekt på organisationens hjälparbete. "Jamen tänk om alla resonerar så..."
Användningen av plastpåsar i Sverige har halverats, tack vare en intensiv kampanj. Bakgrunden till denna var de helt berättigade larmrapporterna avseende all plast som ansamlas i världshaven. Någon signifikant effekt på just denna globala miljöproblematik får dock svenskens följsamhet inte. En vetenskaplig studie har visat att 90% av plasten i haven härrör från tio stora floder i Asien och Afrika. Det verkar finnas två huvudsakliga anledningar till detta: Brister i den regionala infrastrukturen, samt den cyniska exporten av plastavfall från rika länder för "återvinning" i mottagarländerna.

Och så detta hackande på svenskar som åker på flygresor. Svenskarnas "bidrag" till CO2-utsläppen pga flygresor är fullständigt försumbart. "Hur kan DU bidra till att minska koldioxidutsläppen", en insinuativ förmaning man ofta ser i pressen.

Den obekväma sanningen är att den här typen enskilda handlingar är enbart symbolhandlingar, i det att de inte har någon märkbar effekt på miljö eller klimat. Ändå är det världens hysteri kring sånt här. Varför? Jag tror svaret finns i blogginläggen "Får, hund eller katt" (2019-05-21) och "Vallhundsbeteende" (2019-05-31).

Sveriges befolkning utgör ca 0.13% av Jordens befolkning. Det enda som i konkreta termer skulle kunna motivera alla dessa symbolhandlingar vore att omvärlden, alltså stora delar av de 99.87%, faktiskt tog intryck av svenskarnas beteenden, och förändrade sina sätt att leva på motsvarande sätt. Jag känner mig personligen lite tveksam till att så skulle vara fallet.

En rent intrapsykisk effekt, som man i och för sig inte ska förringa, är att den som utför nämnda exempel på symbolhandlingar känner sig bättre till mods. Det är helt okej - det är när godheten antar hybrisliknande dimensioner och inbegriper känslan av att vara förmer än andra, eller där den viktigaste komponenten blir att öppet yvas över sin godhet, som steget inte är så långt till vallhundens beteende.

Vallhundsbeteende

Vad är det som gör vissa människor benägna att utveckla vallhundsbeteende? (Jfr blogginlägg 2019-05-21: Får, hund, eller katt). Fenomenet yttrar sig genom att personen ifråga ("vallhunden") försöker påverka andra till att omfatta "rätt" inställning i någon aktuell samhällsfråga, exempelvis migration, feminism, klimat. Vallhunden utgår ifrån att det finns en "korrekt" uppfattning om själva sakförhållandet, inte sällan med hänvisning till vetenskap ("forskning visar att...") eller till de förhärskande politiska/ideologiska tongångarna (den s k åsiktskorridoren). Den metod vallhunden använder är skam- och skuldbeläggning av de oönskade beteendena och därmed också ett direkt eller indirekt avståndstagande från de individer som har "fel" uppfattning. Här är några försök att kartlägga orsakerna till det beskrivna vallhundsbeteendet utifrån ett psykologiskt perspektiv:


- Makt över människor: Vissa individer verkar drivas av en vilja att påverka andra människors åsikter och beteenden, nästan som ett slags självändamål, en maktutövning.


- Föräldraskap/lydnad: Upplevelser av auktoritära förhållanden under uppväxten kan spöka i det undermedvetna, och yttra sig som impulser att "ge igen" på vuxna människor; en slags psykologisk bearbetning av egna traumata. Föräldrarollen gentemot egna barn kan också ha gett bränsle. Ta exempelvis det klassiska svaret på barnets upprepade frågor om varför det måste göra på ett visst sätt. Svaret är alltså "Därför att pappa (eller mamma) säger det!". Spöket i hjärnan har svårt att hantera frustrationen över att, i det här fallet barnet, inte gör så som föräldern önskar.


- Duktig flicka/pojke, dvs visa för sitt överjag (och omgivningen) hur duktig man är. Även detta handlar om barndomen, i relation till upplevt beröm från föräldrar.


- Besserwisser-mentalitet: Känslan av att man faktiskt vet bäst och är moraliskt mer högtstående, samt vikten av att exponera detta inför andra och vägleda de mindre vetande. Bidrar till att förstärka den egna självbilden.


- Milgramist-tendenser: Varningslamporna lyser när personen tillrättavisar andra med hänvisning till vad en "auktoritet" anser vara korrekt beteende. Se blogginlägg 2014-06-04 och 2015-10-08.


- Missriktad/överdeterminerad aggression: Här avses den klassiska psykologiska mekanism där ett vredesutbrott inte står i rimlig proportion till dispytens sakinnehåll, och heller inte borde riktats mot den aktuella personen. Aggressiva utspel kan också vara tecken på att vallhunden börjar få slut på hållbara sakargument.


- Lusten att smådjävlas med andra människor; en slags skadeglädje.


- Avundsjuka. Inte så ovanligt att folk blir provocerade av att se andra bete sig på ett sätt som man egentligen själv också skulle vilja, men där man hindras av det egna överjaget eller andra tillbakahållande krafter.


- Markering av grupptillhörighet: Den som omfattar en viss ideologi, politik eller människosyn, vill naturligtvis markera tillhörighet till den egna gruppen. Ett sätt är då att gruppens medlemmar förenas i sitt förkastande av oliktänkarnas ideologier.


- Ideologisk förblindning: Man kan vara så styrd, omedvetet, av en viss ideologi, att man inte förmår se saker och ting på ett annat sätt än det som är konsistent med, eller föreskrivet av, just den ideologi man själv omfattar.


Flertalet av dessa psykologiskt grundade förklaringar har inte särskilt mycket att göra med själva sakfrågan, dvs innehållet i det som vallhunden bråkar om. Ett tydligt exempel i dessa dagar är den s k flygskammen, där vallhunden tagit till sin uppgift att skälla på de medmänniskor som åker på flygresor.


Det finns studier som påvisar ett samband mellan SDO (Social Dominance Orientation) och faktaresistens, särskilt s k klimatförnekelse. Mitt intryck är att det (även) finns ett samband mellan SDO och vallhundsbeteende.

Får, hund eller katt

Det tycks mig som att befolkningen grovt sett kan indelas i tre grupper, med en analogi hämtad från djurens värld.


Fårskocken: Utgör den ojämförligt största gruppen. Består av individer som mer eller mindre reflektionslöst anpassar sig till de ideologiska förhållningssätt som auktoriteter inom politik och massmedia linjerar upp.


Vallhundarna:  Professionella opinionsbildare som ser till att fåren håller sig inom den utstakade åsiktskorridoren. Även vanliga människor kan börja agera som vallhundar, inom släkt eller vänkrets. Vanliga medel är skam- och skuldbeläggning av åsikter och beteenden som av samhällets styrande anses som oönskade.


Vildkatterna: Individer som tänker och reflekterar självständigt; som skaffar sig information på egen hand, väljer sin egen väg, och inte låter sig påverkas av vallhundarnas skällande.

Att kunna missförstå

Några exempel där verbet 'kunna' inte nödvändigtvis syftar på 'kunskap'.
På cafeet:
- Kan du göra en cappuccino också (alltså utöver att expediera en kanelbulle)?
  - Ja det kan jag, det är därför jag jobbar här!
- Jo det förstår jag, men vill du göra en cappuccino till mig?
  - Nej det vill jag inte.
- Okej, då skiter vi i det.
  - Nä jag skojade bara.
- Jag också ;-)
Hos SL-ombudet:
- Kan du ladda på ytterligare 300 kr i reskassa på mitt SL-kort?
  - Ja det kan jag, jag har gjort det flera gånger idag faktiskt.
- Just 300 kr alltså?
  - Ja precis.
- Himla tur då, så bra!
Exemplen får mig osökt att tänka på den gamla klassikern:
- Kan farbror säga hur mycket klockan är?
  - Ja det kan farbror.

Dejta en panschis

Har fått idé till en ny dokusåpa, med rubricerad titel. Upprinnelsen är en inte helt otänkbar dialog mellan två gamla vänner, en man och en kvinna.

- Jag har blivit jätteförälskad i en ny kvinna.
  - Jaha?
- Fast hon är ju lite yngre förstås...
  - Mmm, tänkte väl det...
- Typ 20.
  - Jaja, 20 år yngre är väl okej.
- Nej, hon är 40.
  - Jaså, är hon bara 40 bast, jaja, men det kan nog fungera.
- Mmm, nja, neej, hon är alltså 40 år yngre....öh
  - Suck.
- Vadå 'suck'?
  - Men det fattar du väl, det kan ju inte bli något!
- Vadå 'bli något', varför måste allting 'bli' något, varför kan det inte bara få vara så som det är, så länge det är så?
  - Jag har minsann levt ihop med samma man i 40 år, vi är jämngamla, jämställda, och har verkligen jobbat med vårt förhållande.
- Jamen det låter ju jättefint.
  - Hallå är du sarkastisk eller..?
- Vem, jag? Icke det ringaste..
  - Grrr...
- Precis. Hellre gubbsjuk än avundsjuk, säger jag ;-)