31 maj 2019

Vallhundsbeteende

Vad är det som gör vissa människor benägna att utveckla vallhundsbeteende? (Jfr blogginlägg 2019-05-21: Får, hund, eller katt). Fenomenet yttrar sig genom att personen ifråga ("vallhunden") försöker påverka andra till att omfatta "rätt" inställning i någon aktuell samhällsfråga, exempelvis migration, feminism, klimat. Vallhunden utgår ifrån att det finns en "korrekt" uppfattning om själva sakförhållandet, inte sällan med hänvisning till vetenskap ("forskning visar att...") eller till de förhärskande politiska/ideologiska tongångarna (den s k åsiktskorridoren). Den metod vallhunden använder är skam- och skuldbeläggning av de oönskade beteendena och därmed också ett direkt eller indirekt avståndstagande från de individer som har "fel" uppfattning. Här är några försök att kartlägga orsakerna till det beskrivna vallhundsbeteendet utifrån ett psykologiskt perspektiv:


- Makt över människor: Vissa individer verkar drivas av en vilja att påverka andra människors åsikter och beteenden, nästan som ett slags självändamål, en maktutövning.


- Föräldraskap/lydnad: Upplevelser av auktoritära förhållanden under uppväxten kan spöka i det undermedvetna, och yttra sig som impulser att "ge igen" på vuxna människor; en slags psykologisk bearbetning av egna traumata. Föräldrarollen gentemot egna barn kan också ha gett bränsle. Ta exempelvis det klassiska svaret på barnets upprepade frågor om varför det måste göra på ett visst sätt. Svaret är alltså "Därför att pappa (eller mamma) säger det!". Spöket i hjärnan har svårt att hantera frustrationen över att, i det här fallet barnet, inte gör så som föräldern önskar.


- Duktig flicka/pojke, dvs visa för sitt överjag (och omgivningen) hur duktig man är. Även detta handlar om barndomen, i relation till upplevt beröm från föräldrar.


- Besserwisser-mentalitet: Känslan av att man faktiskt vet bäst och är moraliskt mer högtstående, samt vikten av att exponera detta inför andra och vägleda de mindre vetande. Bidrar till att förstärka den egna självbilden.


- Milgramist-tendenser: Varningslamporna lyser när personen tillrättavisar andra med hänvisning till vad en "auktoritet" anser vara korrekt beteende. Se blogginlägg 2014-06-04 och 2015-10-08.


- Missriktad/överdeterminerad aggression: Här avses den klassiska psykologiska mekanism där ett vredesutbrott inte står i rimlig proportion till dispytens sakinnehåll, och heller inte borde riktats mot den aktuella personen. Aggressiva utspel kan också vara tecken på att vallhunden börjar få slut på hållbara sakargument.


- Lusten att smådjävlas med andra människor; en slags skadeglädje.


- Avundsjuka. Inte så ovanligt att folk blir provocerade av att se andra bete sig på ett sätt som man egentligen själv också skulle vilja, men där man hindras av det egna överjaget eller andra tillbakahållande krafter.


- Markering av grupptillhörighet: Den som omfattar en viss ideologi, politik eller människosyn, vill naturligtvis markera tillhörighet till den egna gruppen. Ett sätt är då att gruppens medlemmar förenas i sitt förkastande av oliktänkarnas ideologier.


- Ideologisk förblindning: Man kan vara så styrd, omedvetet, av en viss ideologi, att man inte förmår se saker och ting på ett annat sätt än det som är konsistent med, eller föreskrivet av, just den ideologi man själv omfattar.


Flertalet av dessa psykologiskt grundade förklaringar har inte särskilt mycket att göra med själva sakfrågan, dvs innehållet i det som vallhunden bråkar om. Ett tydligt exempel i dessa dagar är den s k flygskammen, där vallhunden tagit till sin uppgift att skälla på de medmänniskor som åker på flygresor.


Det finns studier som påvisar ett samband mellan SDO (Social Dominance Orientation) och faktaresistens, särskilt s k klimatförnekelse. Mitt intryck är att det (även) finns ett samband mellan SDO och vallhundsbeteende.