30 mars 2009

Flygande dator

För många år sedan gick ett passagerarplan i backen till följd av att piloterna var helt upptagna med felsökning av en kontrollampa. Ingen flög egentligen planet, som långsamt förlorade höjd utan att någon märkte det. Efter denna händelse formulerades tre enkla prioriteter som varje flygare ska ha inpräntade i huvudet:

1. Flyga planet
2. Navigera
3. Kommunicera

I första hand ska man alltså manövrera planet, se till att det håller sig flygande. Därefter kolla position och kurs, och tredje prioritet är radiokommunikation. Det verkar kanske självklart att man i första hand ska flyga planet, men med dagens avancerade hjälpsystem går det i princip att flyga pilotlöst, helt automatiskt, från start till landning. Ett modernt passagerarflygplan är tekniskt sett en dator med vingar.

Olyckan vid Schiphol för en tid sedan är ett exempel på hur illa det kan gå: Inflygningen styrdes av autopiloten (=dator). På 600 meters höjd ansåg höjdmätaren att planet befann sig på marknivå. Datorn tolkade detta som att man kommit ner på landningsbanan och stängde därför av motorerna. Och så var även denna stora passagerarjet förvandlad till ett segelflygplan.

Förr i tiden rekryterades i stort sett alla trafikflygare från Flygvapnet. Där hade piloterna tränats i att flyga "för hand" under pressande omständigheter. Att flyga dagens passagerarplan handlar mer om systemövervakning, i vart fall så länge inget går snett. Nu har det varit flera olyckor eller tillbud där motorerna blivit utslagna. Kanske segelflygklubbarna blir nästa rekryteringsbas för trafikflyget.

21 mars 2009

Ekar i asfalten

Det ekar ihåligt under asfalten när jag klampar omkring ute i mina träskor, så här års. Måste bero på tjällossningen, tänker jag. Isen i den frusna marken under asfalten smälter till vatten, och eftersom vatten tar mindre plats än is så blir det kanske ett tomrum under asfalten? I alla fall under några veckor, tills allt har geggat ihop sig som vanligt igen. Bäst att gå försiktigt.

14 mars 2009

Läcker baklänges

Har till min initialt endast relativa glädje sett att Google hittat min blogg, trots att jag blockerat sökmotorns besök. Insåg att det inte skulle hålla, det är inte gjort så. Det räcker med att RSS-flödena exponeras i någon inbjudande blogg. Och vips är Google där, slurrrp. Men det gör inte så mycket. Det är klart att det läcker baklänges när allt ändå är hopkopplat. Ganska häftigt, egentligen. Tror jag ska ticka yes i den där Google-boxen. Lika bra. Bara onödigt besvär för Google att behöva gå omvägar till intressant information. Som den här.

12 mars 2009

Tvånollor

För ett år sedan trodde jag inte att Webb2.0 kunde ha något värde i akademiska sammanhang. För en månad sedan betraktade jag Twitter som en fullständigt hysterisk företeelse. Idag har jag ändrat uppfattning. De nya sätten att kommunicera har sina förtjänster. Även om det finns tveksamheter också. Beträffande integritet och sådant.

En tråkig effekt är segregeringen, det blir ett Webb2.0-lag och ett Webb1.0-lag. Tvånollor och Ettnollor (för att travestera det gamla begreppet nollåttor). Jag tillhör nu tvånollorna; vi utbyter information och "umgås" inom gemensamma referensramar. Men ettnollorna är inte med. De är visserligen inte utestängda genom någon aktiv åtgärd från vår sida - men de är likväl inte med.

Måhända är det ändå ettnollorna som blir vinnare på sikt - vi tvånollor utsätter oss definitivt för större risker genom den globala exponeringen. Men det kanske det är värt.

08 mars 2009

Twittrande snabbtelefon

Kommer ni ihåg snabbtelefonerna? Man bara tryckte på en knapp och omedelbart stod man i dubbelriktad högtalarkontakt med ett annat rum. En obehaglig känsla av att inte veta vilka personer som var där kunde infinna sig. Tänk om någon obehörig lyssnar till det jag säger. Och även de oskyldigt lyssnande kunde bli illa berörda av att ha uppsnappat någon i deras tycke känslig information. Så tänkte och kände man då, för kanske 20 år sedan. Men idag twittrar och bloggar vi ohämmat inför en skara av miljontals människor. Handlar detta bara om en bedräglig känsla av anonymitet - och att man skriver istället för talar? Eller har motivet att synas blivit starkare?