Jag har gjort ett försök till indelning av olika typer av "mailvänner", med utgångspunkt i mina egna erfarenheter:
A. Mailvän som regelmässigt besvarar mina mail, och som nästan alltid tillför egna reflektioner, och även själv initierar intressanta mail till mig.
B. Mailvän som relativt ofta besvarar mina mail; men vanligen kortfattat. Skickar sällan på eget initiativ mail till mig.
C. Mailvän som sällan besvarar mina mail, men ändå säger sig läsa dem. Skickar i stort sett aldrig egeninitierade mail till mig.
Slutligen finns ju de som aldrig besvarar mail, och aldrig själva skickar förstahandsmail. Tveksamt om dessa personer ska betraktas som "mailvänner".
28 augusti 2020
12 augusti 2020
Mail som dialogmedium
"Att maila är också ett sätt att vara tillsammans". Så lyder min travestering av Televerkets slogan från 1970-talet. Men påfallande många av dem som jag skickar mail till verkar inte instämma i den devisen. Jag har i ett tidigare inlägg (Maildisciplin, 2014-06-09) berört några möjliga "tekniska" orsaker. Nedan är några tänkbara psykologiskt grundade förklaringar. Beträffande svårigheterna att få klarhet i människors bevekelsegrunder, se även exemplet "Svårtolkad flirtsituation" (blogginlägg 2017-10-02).
- Mottagaren tycker i och för sig att det är trevligt att få mina mail, men förstår inte att det kunde vara trevligt för mig att få en respons.
- Mottagaren tycker att innehållet i mina mail verkar intressant, men orkar inte sätta sig in på djupet i sakfrågorna.
- Mottagaren är egentligen trött på alla mina mail, men vill inte framföra detta explicit till mig.
- Mottagaren tycker sig inte ha tid med mina mail; en prioriteringsfråga helt enkelt.
- Mottagaren upplever det jobbigt att uttrycka sig skriftligt, särskilt i diskussionens form. Kan innefatta en rädsla att missförstås; att inte kunna förmedla adekvata nyanser.
- Mottagaren ser en risk att kommunikationen kommer på avvägar. Kan vara en befogad farhåga, särskilt för den som använder nätgiganternas mailsystem.
- Moderna människor verkar föredra att kommunicera i kortform; med tweets (140 tkn), bilder (Instagram) och Facebook (Gilla-klick). Långa utläggningar är antagligen otidsenligt.
Det jag försöker åstadkomma med mina mail, är tankeutbyte. För mig känns sådant stimulerande, men så kanske det inte är för alla. Eller så tillgodoser man den typen behov på andra sätt.
- Mottagaren tycker i och för sig att det är trevligt att få mina mail, men förstår inte att det kunde vara trevligt för mig att få en respons.
- Mottagaren tycker att innehållet i mina mail verkar intressant, men orkar inte sätta sig in på djupet i sakfrågorna.
- Mottagaren är egentligen trött på alla mina mail, men vill inte framföra detta explicit till mig.
- Mottagaren tycker sig inte ha tid med mina mail; en prioriteringsfråga helt enkelt.
- Mottagaren upplever det jobbigt att uttrycka sig skriftligt, särskilt i diskussionens form. Kan innefatta en rädsla att missförstås; att inte kunna förmedla adekvata nyanser.
- Mottagaren ser en risk att kommunikationen kommer på avvägar. Kan vara en befogad farhåga, särskilt för den som använder nätgiganternas mailsystem.
- Moderna människor verkar föredra att kommunicera i kortform; med tweets (140 tkn), bilder (Instagram) och Facebook (Gilla-klick). Långa utläggningar är antagligen otidsenligt.
Det jag försöker åstadkomma med mina mail, är tankeutbyte. För mig känns sådant stimulerande, men så kanske det inte är för alla. Eller så tillgodoser man den typen behov på andra sätt.
05 augusti 2020
Facebooks Vänförslag
Jag försöker lista ut kriterierna för Facebooks s k Vänförslag ("Personer du kanske känner"). Tidigare baserades dessa regelmässigt på förekomsten av "Gemensamma vänner", men sedan en tid tillbaka får jag mängder av vänförslag som måste utgå från andra typer av (förmodade) kopplingar. Här är två exempel jag försökt "utreda":
I det första fallet rörde det sig om en person som jag känner mycket väl, men där det inte finns några uppenbara kopplingar, vare sig intressemässigt eller vilka facebookgrupper vi deltar i. Jag kom fram till följande: Personen ifråga har facebook-appen i sin mobil, och förstås även en telefonbok, där mitt mobilnummer finns med. Sannolikt har Facebook-appen scannat telefonboken, sedan sökt på mitt mobilnummer, hittat min bostadsadress, därefter enkelt fått fram mina födelsedata (6 siffror), och därigenom hittat min facebook-profil. Observera att jag inte har uppgett mitt mobilnummer i facebook-sammanhang; jag har heller inte facebook-appen i min mobil.
I det andra fallet verkar vänförslaget vara en person som är FB-vän till en person som är med i samma FB-grupp som jag, men denne sistnämnde har jag ingen egen FB-relation till.
Rent allmänt kan man också ha följande hypoteser:
- Kan det vara så att vissa (för mig okända) personer som hemskt gärna vill bli min FB-vän, men som drar sig för att skicka en formell s k Vänförfrågan, istället hittat en mekanism som gör att de dyker upp i listan med Vänförslag?
- Ovanstående kunde också vara en grund för rena spam. Sådant dyker ju upp ibland även bland Vänförfrågningar.
- Misstankar lär finnas att facebook-appen loggar platsuppgifter, och försöker koppla ihop personer som varit på samma plats (t ex hos samma tandläkare).
Bara "på kul" skummar jag hela listan med vänförslag, totalt ca 200 namn. Av dessa är omkring hälften av arten "Gemensam vän". När jag tittar igenom de personförslag som inte baseras på förekomst av gemensamma vänner, så kan jag konstatera att Facebook har fullständigt fel i sin förmodan att det rör sig om "Personer jag kanske känner". Jag känner faktiskt inte till en enda av dessa! Facebook borde alltså skapa en särskild rubrik för de vänförslag som inte är framsorterade på basis av gemensamma vänner: "Personer du säkert inte känner". Vad det nu kan vara för vits med det.
I det första fallet rörde det sig om en person som jag känner mycket väl, men där det inte finns några uppenbara kopplingar, vare sig intressemässigt eller vilka facebookgrupper vi deltar i. Jag kom fram till följande: Personen ifråga har facebook-appen i sin mobil, och förstås även en telefonbok, där mitt mobilnummer finns med. Sannolikt har Facebook-appen scannat telefonboken, sedan sökt på mitt mobilnummer, hittat min bostadsadress, därefter enkelt fått fram mina födelsedata (6 siffror), och därigenom hittat min facebook-profil. Observera att jag inte har uppgett mitt mobilnummer i facebook-sammanhang; jag har heller inte facebook-appen i min mobil.
I det andra fallet verkar vänförslaget vara en person som är FB-vän till en person som är med i samma FB-grupp som jag, men denne sistnämnde har jag ingen egen FB-relation till.
Rent allmänt kan man också ha följande hypoteser:
- Kan det vara så att vissa (för mig okända) personer som hemskt gärna vill bli min FB-vän, men som drar sig för att skicka en formell s k Vänförfrågan, istället hittat en mekanism som gör att de dyker upp i listan med Vänförslag?
- Ovanstående kunde också vara en grund för rena spam. Sådant dyker ju upp ibland även bland Vänförfrågningar.
- Misstankar lär finnas att facebook-appen loggar platsuppgifter, och försöker koppla ihop personer som varit på samma plats (t ex hos samma tandläkare).
Bara "på kul" skummar jag hela listan med vänförslag, totalt ca 200 namn. Av dessa är omkring hälften av arten "Gemensam vän". När jag tittar igenom de personförslag som inte baseras på förekomst av gemensamma vänner, så kan jag konstatera att Facebook har fullständigt fel i sin förmodan att det rör sig om "Personer jag kanske känner". Jag känner faktiskt inte till en enda av dessa! Facebook borde alltså skapa en särskild rubrik för de vänförslag som inte är framsorterade på basis av gemensamma vänner: "Personer du säkert inte känner". Vad det nu kan vara för vits med det.
01 augusti 2020
Patientväggen
Jag har i blogginlägget 'Kundväggen' (2020-01-04) beskrivit svårigheterna att få direktkontakt med kvalificerad personal inom framförallt tjänstesektorn. Efter att ha hamnat i den s k vårdsvängen är jag benägen att införa ytterligare ett (snarlikt) begrepp: Patientväggen
Här är några exempel på hur en patientvägg kan vara uppbyggd:
1. Utgångspunkten är att det ska vara omöjligt att nå en läkare genom att ringa dennes direktnummer eller skicka epost. Man hänvisas istället till något slags talsvarssystem som registrerar den uppringandes telefonnummer och meddelar att man senare under dagen blir uppringd av någon sköterska på mottagningen.
2. I vissa fall kan man få beskedet att den aktuella läkaren ringer upp ett visst datum, dock ospecificerat när på dagen.
Det generella problemet med dessa två exempel är att man som patient tvingas ha beredskap att svara i telefonen varje ögonblick den aktuella dagen; man får oftast bara en chans och risken att man missar tillfället är avsevärd, eftersom telefonen bara ringer 10 sekunder, därefter tröttnar den uppringande och provar med nån annan patient. Man kanske måste ha en blåtand inmonterad i örat, så att man ständigt är uppkopplad?
När det efterlängtade samtalet äntligen kommer, så står det "Privat nummer" på mobilskärmen (möjligen ibland "Hemligt nummer"). Vid sådana tillfällen har jag, i alla fall förr i tiden, misstänkt att det rör sig om oseriösa telefonförsäljare. Eller Polisen. Nu har jag "lärt" mig att det kan vara från sjukvården, så då brukar jag svara. Senast jag gjorde det så var det nån bedragare som på dålig svenska sade sig stå vid porten för att leverera ett paket som jag (inte) beställt, och ville att jag skulle swisha 1070 kronor...
Faktiskt lite oklart varför sjukvården gömmer sig bakom hemliga nummer. Läkaren vill naturligtvis inte avslöja sitt mobilnummer, men hur "farligt" kan det vara att t ex storsjukhusets växelnummer syns på displayen?
Alternativet epost är uppenbarligen bannlyst inom sjukvårdssektorn; orsakerna anges på något diffusa grunder handla om patientsäkerhet (precis som i fallet med hemliga telefonnummer). Verkar inte som att det görs någon avvägning mellan integritetsproblematiken och de hälsorisker för patienten som kan vara förknippade med utebliven läkarkontakt.
Jag har full förståelse och respekt för att läkarna måste få möjlighet att arbeta koncentrerat och effektivt med sina patienter. Medicinsk omvårdnad fungerar ypperligt - bara man lyckas passera sådana flaskhalsar som rigida kommunikationsrutiner och överfulla akutmottagningar (gällde även innan pandemin). Problemen tycks väsentligen vara av administrativ/organisatorisk, juridisk/byråkratisk, strukturell och resursmässig art.
Jag har dock upptäckt ett sätt att etablera textkommunikation med hälsovården: Genom att logga in med BankId på 1177 Vårdguidens e-tjänster så kan man utväxla meddelanden med de mottagningar som är anslutna till systemet. Denna tjänst är dock ingenting som aktivt "marknadsförs".
Samtliga affärsbanker tillämpar för övrigt ett liknande upplägg; det är fullständigt omöjligt att penetrera deras kundvägg - enda sättet är att ansluta sig till deras respektive internetbank (koder, dosor, BankId mm) och sedan kommunicera inne i deras system på liknande sätt som gäller i sjukvården.
Här är några exempel på hur en patientvägg kan vara uppbyggd:
1. Utgångspunkten är att det ska vara omöjligt att nå en läkare genom att ringa dennes direktnummer eller skicka epost. Man hänvisas istället till något slags talsvarssystem som registrerar den uppringandes telefonnummer och meddelar att man senare under dagen blir uppringd av någon sköterska på mottagningen.
2. I vissa fall kan man få beskedet att den aktuella läkaren ringer upp ett visst datum, dock ospecificerat när på dagen.
Det generella problemet med dessa två exempel är att man som patient tvingas ha beredskap att svara i telefonen varje ögonblick den aktuella dagen; man får oftast bara en chans och risken att man missar tillfället är avsevärd, eftersom telefonen bara ringer 10 sekunder, därefter tröttnar den uppringande och provar med nån annan patient. Man kanske måste ha en blåtand inmonterad i örat, så att man ständigt är uppkopplad?
När det efterlängtade samtalet äntligen kommer, så står det "Privat nummer" på mobilskärmen (möjligen ibland "Hemligt nummer"). Vid sådana tillfällen har jag, i alla fall förr i tiden, misstänkt att det rör sig om oseriösa telefonförsäljare. Eller Polisen. Nu har jag "lärt" mig att det kan vara från sjukvården, så då brukar jag svara. Senast jag gjorde det så var det nån bedragare som på dålig svenska sade sig stå vid porten för att leverera ett paket som jag (inte) beställt, och ville att jag skulle swisha 1070 kronor...
Faktiskt lite oklart varför sjukvården gömmer sig bakom hemliga nummer. Läkaren vill naturligtvis inte avslöja sitt mobilnummer, men hur "farligt" kan det vara att t ex storsjukhusets växelnummer syns på displayen?
Alternativet epost är uppenbarligen bannlyst inom sjukvårdssektorn; orsakerna anges på något diffusa grunder handla om patientsäkerhet (precis som i fallet med hemliga telefonnummer). Verkar inte som att det görs någon avvägning mellan integritetsproblematiken och de hälsorisker för patienten som kan vara förknippade med utebliven läkarkontakt.
Jag har full förståelse och respekt för att läkarna måste få möjlighet att arbeta koncentrerat och effektivt med sina patienter. Medicinsk omvårdnad fungerar ypperligt - bara man lyckas passera sådana flaskhalsar som rigida kommunikationsrutiner och överfulla akutmottagningar (gällde även innan pandemin). Problemen tycks väsentligen vara av administrativ/organisatorisk, juridisk/byråkratisk, strukturell och resursmässig art.
Jag har dock upptäckt ett sätt att etablera textkommunikation med hälsovården: Genom att logga in med BankId på 1177 Vårdguidens e-tjänster så kan man utväxla meddelanden med de mottagningar som är anslutna till systemet. Denna tjänst är dock ingenting som aktivt "marknadsförs".
Samtliga affärsbanker tillämpar för övrigt ett liknande upplägg; det är fullständigt omöjligt att penetrera deras kundvägg - enda sättet är att ansluta sig till deras respektive internetbank (koder, dosor, BankId mm) och sedan kommunicera inne i deras system på liknande sätt som gäller i sjukvården.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
