Mail som dialogmedium

"Att maila är också ett sätt att vara tillsammans". Så lyder min travestering av Televerkets slogan från 1970-talet. Men påfallande många av dem som jag skickar mail till verkar inte instämma i den devisen. Jag har i ett tidigare inlägg (Maildisciplin, 2014-06-09) berört några möjliga "tekniska" orsaker. Nedan är några tänkbara psykologiskt grundade förklaringar. Beträffande svårigheterna att få klarhet i människors bevekelsegrunder, se även exemplet "Svårtolkad flirtsituation" (blogginlägg  2017-10-02).
- Mottagaren tycker i och för sig att det är trevligt att få mina mail, men förstår inte att det kunde vara trevligt för mig att få en respons.
- Mottagaren tycker att innehållet i mina mail verkar intressant, men orkar inte sätta sig in på djupet i sakfrågorna.
- Mottagaren är egentligen trött på alla mina mail, men vill inte framföra detta explicit till mig.
- Mottagaren tycker sig inte ha tid med mina mail; en prioriteringsfråga helt enkelt.
- Mottagaren upplever det jobbigt att uttrycka sig skriftligt, särskilt i diskussionens form. Kan innefatta en rädsla att missförstås; att inte kunna förmedla adekvata nyanser.
- Mottagaren ser en risk att kommunikationen kommer på avvägar. Kan vara en befogad farhåga, särskilt för den som använder nätgiganternas mailsystem.
- Moderna människor verkar föredra att kommunicera i kortform; med tweets (140 tkn), bilder (Instagram) och Facebook (Gilla-klick). Långa utläggningar är antagligen otidsenligt.
Det jag försöker åstadkomma med mina mail, är tankeutbyte. För mig känns sådant stimulerande, men så kanske det inte är för alla. Eller så tillgodoser man den typen behov på andra sätt.