Viral intelligens

Jag har alltid ogillat uttrycket 'Artificiell intelligens', dvs att det som vissa datamaskiner uppvisar skulle vara 'konstgjort'. Men intelligensen i sig kan knappast vara 'konstgjord', den kan möjligtvis uppkomma som ett resultat av "ingenjörskonst". Jag föreslår istället en terminologi som relaterar till den typ av entitet som är bärare av intelligensen ifråga. Sålunda identifierar jag följande huvudgrupper:

1. Maskin-intelligens. Motsvaras av det man idag avser med AI. Grunden är en maskin uppbyggd av icke-levande materia.

2. Human-intelligens. De avancerade kognitiva förmågor som förekommer hos arten Homo Sapiens. 　

3. Animal intelligens. Härmed avses intelligens hos andra djur än människor. Ej att förväxla med 'animal magnetism' som är någonting helt annat.

4. Viral intelligens. Virus är en partikel uppbyggd av biologisk materia. Den innehåller genetisk kod i form av DNA eller RNA. Som exempel består coronavirusets RNA av 30.000 nukleotider. När viruset infekterar en mottagarcell så sker en sofistikerad omprogrammering av den stackars angripna cellen. Viruset kan även mutera, och på det sättet "förbättra" sina egenskaper. En slags biologisk intelligens. Måhända med större evolutionspotential än människans tröga fortplantning. Viral Darwinism.

Löpa linan ut

Ursprunget till en del idiom kan vara svårförståeligt. Att "löpa linan ut". Vadå för lina? Uttrycket syftar knappast på den typ av balansakter som cirkuskonstnärer utövar (dessa springer ogärna på linan). Inte heller om att springa längs t ex en nedfallen kraftledning eller tvättlina. Näej, jag tror det handlar om något slag av förvanskning.


I maritima sammanhang (så som segling) kan det ibland vara nödvändigt att låta t ex ett "fall" (en form av lina) löpa ut helt och hållet genom ett block. Och vid flugfiske så kan det handla om den nylonlina som fiskaren successivt låter löpa ut längre och längre tills man nått önskad längd. Eller att det är fisken som drar ut linan helt.


Idiomet skulle i så fall egentligen lyda, att "låta linan löpa ut", alltså i bägge exemplen att fullfölja en intention där linan är objektet för handlingen. Det skulle alternativt kunna röra sig om en felöversättning av engelskans "end of the line", alltså ändhållplats, slutlig destination; dvs att man får lov att åka ("löpa") ända fram dit, när man nu ändå påbörjat en viss "resa". Då kan det sålunda, bildligt talat, handlat om t ex en busslinje - inte en lina.


Motsvarigheten på engelska till uttrycket "löpa linan ut" sägs vara "Go the whole hog". 'Hog' betyder gris, och enligt en tolkning härrör uttrycket från köttaffärer där kunden väljer mellan att köpa den ena eller den andra delen av en styckad gris, men landar i beslutet att ta hela grisen, the whole hog. Så i direkt översättning skulle det alltså bli, att "köpa hela grisen"; ej att förväxla med idiomet "köpa grisen i säcken" vilket ju symboliserar något helt annat.

Partiell immunitet

Jag misstänker att begreppet flockimmunitet gör mer skada än nytta. Nyttan kan vara att det upplevs som någonting positivt att se fram emot. Skadan är att begreppet kan tolkas som att hela befolkningen (=flocken) blivit immun, och att man då kan börja leva som vanligt igen. Men så förhåller det sig inte - viruset finns kvar i samhället även om en viss andel av befolkningen blivit immun, och så länge det finns individer som är mottagliga för sjukdomen så kommer viruset fortsätta att infektera, om än i lägre takt.


Osäkerheterna är stora beträffande vilken grad av immunitet som en individ som varit infekterad av viruset kan ha utvecklat, och hur snabbt den avtar med tiden. Det är inte heller klarlagt vilket värde som gäller för virusets genuina smittsamhet R(0).


Vore det inte bättre att tala om partiell immunitet? Spridningsmåttet R(e) varierar sannolikt avsevärt mellan såväl grupper som geografiska områden, och över tid. Med kännedom om den partiella immuniteten för specifika delpopulationer så borde det vara lättare att utforma adekvata restriktionsåtgärder.

Invers karantän

Eftersom jag tillhör de s k riskgrupperna i Corona-sammanhang så håller jag mig hemma i största möjliga utsträckning. Men jag anser inte att jag därmed sitter i nån karantän. Det är ju inte jag som misstänks vara smittad och därmed behöver sättas i karantän - det är ju i samhället utanför mitt isolat som smittan härjar.
Det vore alltså mer relevant att betrakta det omgivande samhället som den verkliga karantänen. Min isolerade belägenhet borde snarare benämnas som en "Invers karantän", dvs en omvänd karantän. Eller kanske ett "Antivirus-isolat".
Rent etymologiskt kommer ordet 'karantän' från italienskans 'quaranta giorni' som betyder 'fyrtiodagars-period'. Även ur den synpunkten är 'karantän' ett missvisande begrepp, eftersom isoleringen av riskgrupperna kan förväntas pågå i ca 400 dagar, en "quattrocentin" alltså.

Googlomobilen

I inlägget 'Att starta en mobil' (2020-04-11) beskrev jag mina vedermödor med att få igång min nya mobil, utan att så att säga "Passera Gå" (där representerat av Googles användarvillkor). Kom då att erinra mig följande:


I den tecknade serien Fablernas Värld förekom ett fordon kallat Drullomobilen (Drulle Sköldpaddas snabba bil).


Det vore kanske inte helt fel att påstå att alla Android-baserade smartphones i grunden är Google-telefoner, ett slags Googlomobiler om ordvitsen tillåts. "Märken" som Sony, Samsung, Huawei (t o m 2019), Xiaomi, Oppo, Nokia, Doro, Motorola kanske bara representerar "kosmetiska" skillnader, som exempelvis antalet kameror (behöver man verkligen fyra kameror i mobilen?)

Mera om hänsyn

Här är ett försök till vidareutveckling av analysen i inlägget 'Att ta hänsyn' (2020-01-16). Man kan urskilja tre typer av "fall":


Fall 1, en rent subjektiv ansats: A resp B får skatta sina känslor på en skala från 1 till 10. A ska alltså uppskatta graden av upplevt obehag till följd av B:s agerande, medan B ska skatta graden av frustration över att eventuellt behöva avstå från sin aktivitet. Den som anger högst siffervärde "vinner". Metoden har den uppenbara nackdelen att bägge parter troligen kommer att överskatta sina negativa känslor.


Fall 2, en rent formell lösning: Samhället, med eller utan hjälp av den etiska domaren, tar fram en "katalog" över tänkbara (klasser av) situationer i samhället där man stipulerar gränser och definitioner för störande beteende. Exempelvis ska det anses störande att på en konsert i Berwaldhallen börja tuta i sin egen eventuellt medhavda trumpet. Gränserna ska även kunna tolkas "neråt" så att säga - det kan t ex anses att A generellt får tolerera att B:s bebis gallskriker på cafeet.


Fall 3, vägda bedömningar. Utan hinder av A:s resp B:s självskattningar (Fall 1) så ska den etiska domaren kunna döma till nackdel avseende den som angett det högsta siffervärdet. Domaren har alltså rätt att tillföra en egen värdering; även om A tycks (alt. tycker sig) lida avsevärt av B:s beteende, så kan domaren anse att B likväl ska ha rätt att tillfoga A detta lidande. Domaren måste kunna ange skäl för sin bedömning; den får naturligtvis inte vara helt godtycklig. Visst stöd kan kanske hämtas i katalogen (Fall 2) men på det här sättet blir tillämpningen inte så rigid; och betydelsen av de subjektiva elementen tonas ner något.


Apropå inverkan av de subjektiva aspekterna kan det ju vara så att A lättare skulle kunna acceptera B:s beteende om A fick reda på bakgrunden till detta. A skulle alltså påverkas i sin bedömning genom att ha fått en större förståelse för B:s situation. Omvändningen bör också kunna gälla - om B förstod varför A reagerat så starkt, kanske detta kunde få B att reducera graden av störning.


Det är naturligtvis svårt att analysera mellanmänskliga konflikter, men jag tycker ändå att, med hänsyn till detta förhållande, ett antal relevanta aspekter blivit belysta i de här två inläggen. (Se där - ytterligare en användning av begreppet 'hänsyn')

Att ta hänsyn

Vad innebär det egentligen att ta hänsyn? Här är en inledande analys:


Antag att A känner sig illa berörd, eller åtminstone störd, av att bli utsatt för ett skeende som iscensatts av B.
A menar att B borde ta hänsyn till A genom att avstå från aktiviteten ifråga.
B menar å sin sida att A borde tolerera att aktiviteten utförs; alternativt uttryckt som att A borde ta hänsyn till B:s intresse av detta.
Om B faktiskt skulle avstå från aktiviteten, så skapar detta frustration hos B; men samtidigt slipper A känna sig illa berörd/störd.


Att visa hänsyn kan alltså ta sig olika former:
1) den mer klassiska, att inte utsätta andra för obehag, t ex buller.
2) en lite mer abstrakt (passiv) variant där man tolererar att andra utsätter omgivningen för obehag.


Det som är gemensamt för dessa två sätt att utöva hänsynstagande är att det handlar om att sätta andra människors välbefinnande framför sitt eget. Vid ett försök till objektiv bedömning av handlingsalternativen i den tänkta situationen ska alltså "värdet" av två känslotillstånd vägas mot varandra: A:s upplevda obehag ställs mot B:s frustration  av att eventuellt avstå från att iscensätta skeendet.


Om en tänkt "etisk domare" sålunda anser att A:s känsla av obehag inför den aktuella situationen är mer betydande (eller ska tillmätas större vikt) än B:s frustration av att behöva avstå från sitt beteende, ja då bör B inte få utöva aktiviteten ifråga. Men  om det anses viktigare att tillgodose B:s intresse än A:s intresse tvingas alltså A utstå (tolerera) obehaget. Det kan dock vara något problematiskt att väga dessa olika aspekter mot varandra. Exempelvis måste det finnas lämpliga och rimliga kriterier att hänvisa till. En delmängd av sådana kan handla om "allas lika värde", rättigheter, allmän plats, frihet/liberalism.


Man kan även uttrycka dilemmat som på vems villkor situationen ska utspelas; är det A:s villkor (att slippa obehaget) eller B:s villkor (att få utöva aktiviteten), och hur ska man kunna avgöra vems villkor som ska gälla (annat än genom den tänkta  etiska domaren)? Man skulle i och för sig kunna tänka sig att det uppstod en diskussion mellan A och B, som i bästa fall ledde till någon form av kompromiss. Men om diskussionen urartar finns naturligtvis risken att det uppstår handgemäng, och då vinner den  som är störst och starkast, så som det alltid varit under evolutionens lopp.


Önskvärt vore att samhället kunde etablera tydliga normer för mellanmänskligt uppträdande - troligen en utopi så länge den nyliberalistiska ego-vågen härskar - var och en ska få göra precis så som hen önskar. Se blogginlägg 2015-02-25. Rent generellt tycks  det vara så i dagens samhälle att den enes önskan att slippa bli störd är underordnad den andres intresse att utöva de störande aktiviteterna; det må röra sig om såväl oväsen som anstötliga eller förargelseväckande beteenden, låt vara av mindre dignitet än  sådant som kan lagföras, men som likväl kan uppfattas som obehagsskapande.


Slutligen finns frågan om A resp B skulle kunna agera på helt andra sätt: A skulle kanske kunna välja att lämna den plats där det hela utspelas - likaledes skulle B kunna välja en annan plats. Dock skulle såväl A som B troligen kunna anföra personliga skäl  till varför de vill vara på just denna (för de båda gemensamma) plats, just då.


Så här definieras förresten den engelskspråkiga motsvarigheten till adjektivet 'hänsynsfull' (considerate):
- Careful not to inconvenience or harm others.
- Having or showing  regard for the  needs or feelings of others.

Onämnbara områden

Här är några exempel på samhällets våndor att hantera benämningar på vissa uppenbara demografiska omständigheter. Man kan se ett spektrum från överdrivet stigmatiserande uttryck till ambitioner att med ordvrängeri skyla över ett politiskt misslyckande.

Invandrarghetton: Uttryck som började användas i Sverige på 1980-talet. Ghetto låter verkligen otrevligt - det för tankarna till ökända slumområden i en del amerikanska städer. Förståeligt att man tidigt började leta efter andra begrepp.

Utanförskapsområden: Visst, det finns befolkningsgrupper som känner sig stå utanför det övriga samhället. Men mycket mer än så säger ju inte ordet. Vem som helst kan för övrigt känna sig utanför (uppleva utanförskap) i olika omständigheter och skeden av  livet.

Särskilt utsatta områden: Ett alltför generellt och svävande uttryck som i själva verket döljer ett spektrum av faktisk problematik, som explicit borde beskrivas med adekvat terminologi. Dessutom är det knappast området i sig som är 'utsatt', utan de människor  som bor där.

Områden med låg socioekonomisk status: Uttrycket har under lång tid använts som ett slags "förklarande" mantra i en närmast papegojmässig akademisk retorik.

No-Go zoner: Ett lite väl dramatiskt begrepp, med rötter i bl a gerilla-sammanhang. En uppmjukning kunde kanske vara 'Preferably-not-goto' zoner.

Områden med socioekonomiska utmaningar: Äntligen, där kom det - 'utmaningar'!

Avslutningsvis mitt eget blygsamma bidrag:

Områden med stor integrationspotential: Klockrent enligt min uppfattning. Ordledet 'potential' för tankarna till fastighetsmäklarnas försök att få renoveringsbehov att framstå som nånting positivt.

Kundväggen

Uttrycket 'Betalvägg' illustrerar det man möts av när man utnyttjat sin kvot av gratisartiklar på t ex en tidnings webbsajt. En liknande omständighet stöter jag ofta på när jag försöker få kontakt med t ex en nätoperatörs kundtjänstfunktion. "Just nu är det många som ringer - ditt samtal är placerat i kö - din plats i kön är 143". Och även om man tålmodigt väntar kvar, så är det inte alltid så att supportpersonen lyckas lösa ens problem. Man har s.a.s. slagit huvudet i 'Kundväggen'. Alla stora serviceorganisationer gömmer sig numera bakom den här typen av kundvägg - ett sätt att minska kostnaderna och samtidigt låta företagets verkliga experter jobba i fred.

En tillbakablick kan vara på sin plats:

I gamla tiders bilverkstäder (fram till ca 1960/70) kunde man oftast få prata direkt med den mekaniker som tog hand om ens bil. Då var det enkelt att förklara vad man upplevde att det var för fel på bilen, och få sakkunnig återkoppling från den erfarne yrkesmannen.  Några decennier senare hade alla verkstäder med självaktning placerat ett "filter", kallat Kundmottagare, mellan kunden och verkstadsfolket. I bästa fall kunde man som kund få förmedlat några telegrammatiskt kortfattade synpunkter via arbetsordern. Av det  informationsinnehåll som förekom i den forna verkstadsmiljön återstod nu bara en bråkdel.

Motsvarande fenomen (s k Kundtjänst) har nu etablerats i snart sagt varenda miljö där det finns en relation kund/serviceföretag. Inom IT-branschen har man dessutom flera nivåer; du kommer som kund primärt till 'first line support', den kompetensmässigt minst  kvalificerade nivån. Så här kan kvalifikationskraven för de jobben vara formulerade:


- För att få jobb som IT-supporttekniker behövs inte alltid erfarenhet. Du kommer långt med ett servicetänk och bra bemötande. Har du arbetat med människor tidigare, kanske i kundtjänst, på restaurang, eller i butik så är det alltid en fördel.

- Men för vissa jobb kan du behöva ha erfarenhet av teknisk felsökning, IT-support och problemlösning. Det kan vara att du har hjälpt bekanta med IT-relaterade problem utöver det vanliga.

- Oavsett bakgrund behöver du ha ett intresse för IT, system och teknik.

Det var bättre förr. Gäller såväl kommunikationen på bilverkstan som den direktkontakt man även i andra sammanhang kunde ha med olika experter.

Klimatagnostiker

I den polariserade debatten om klimatfrågorna har det utbildats två tydliga läger - på den ena sidan står 'alarmister/troende' och på den andra 'förnekare/skeptiker'. Ett relativt nytt uttryck har dykt upp: Klimatpopulist. Med detta skulle man alltså avse de stora skaror människor som tror sig veta bäst "även" om deras uppfattning tillkommit genom en form av masshysteri, orkestrerad av mäktiga influencers. Alltfler börjar också associera klimatpaniken med nån slags pseudoreligiös rörelse. Just denna senare iakttagelse får mig att lansera ett uttryck för de individer som tar avstånd från alarmister/troende/klimatpopulister. Mitt förslag är KLIMATAGNOSTIKER. Jag räknar mig själv till den gruppen; jag menar att vi ännu inte har tillräcklig kunskap (a gnosis) om klimatet. Den klassiska användningen av 'agnostiker' brukar avse den mer avgränsade betydelsen att man inte kan veta nånting om en eventuell guds existens. Men även med den uttydningen är ju uttrycket klimatagnostiker väl valt, med tanke på det religiösa elementet i klimatalarmismen.

Att kunna missförstå

Några exempel där verbet 'kunna' inte nödvändigtvis syftar på 'kunskap'.
På cafeet:
- Kan du göra en cappuccino också (alltså utöver att expediera en kanelbulle)?
  - Ja det kan jag, det är därför jag jobbar här!
- Jo det förstår jag, men vill du göra en cappuccino till mig?
  - Nej det vill jag inte.
- Okej, då skiter vi i det.
  - Nä jag skojade bara.
- Jag också ;-)
Hos SL-ombudet:
- Kan du ladda på ytterligare 300 kr i reskassa på mitt SL-kort?
  - Ja det kan jag, jag har gjort det flera gånger idag faktiskt.
- Just 300 kr alltså?
  - Ja precis.
- Himla tur då, så bra!
Exemplen får mig osökt att tänka på den gamla klassikern:
- Kan farbror säga hur mycket klockan är?
  - Ja det kan farbror.

Svår sport

Råkade hamna på en lustig webbsida, med ursprung i USA, men text på svenska, uppenbarligen automatöversatt sådan. Tillåter mig citera några av webbsidans goda råd till den som tänker börja spela golf:

"Bestämma vilken golfklubb ska användas för en viss skott är inte längre bara ett val mellan ett strykjärn eller en skog"

Svårt val, men golf är en svår sport. Det gäller att, som det står i texten, "kombinera de bästa egenskaperna hos ett strykjärn och en skog." Försök med det, den som kan!

Under rubriken 'Kvinnors Hybrider' kan man läsa följande:

"En kvinno hybrid med en vindsvåning på 18 till 20 grader..."

Hm, kvinnohybrid, nån ny slags HBTQ-variant? Kylig lägenhet.

Missvisande missvisning

I dessa GPS-navigeringens tidevarv kan det te sig något gammalmodigt att använda traditionella kompasser. Men vid ett mycket långvarigt strömavbrott eller annat globalt elektroniskt haveri kan det vara bra att i alla fall hjälpligt kunna ta sig fram i luften och till sjöss. Då konfronteras man med begreppet 'missvisning'. Eftersom den magnetiska nordpolen ligger en bit ifrån den geografiska så kommer kompassnålen i många fall att peka lite tokigt. I Syd- och Mellansverige anges missvisningen till ca 5 grader, ostlig. Med ostlig missvisning menas att kompassnålen "tror" att Nordpolen ligger 5 grader mer österut än vad som faktiskt är fallet. Sådan missvisning (dvs ostlig) benämns även som positiv, vilket kanske inte är helt intuitivt:

Antag att vi ritar en geografiskt korrekt kompassros i sanden, och märker ut gradtal på periferin. Norr-symbolen ska peka mot den geografiska nordpolen. Om vi sedan håller en fritt svängande kompassnål ovanför den sandiga kompassrosen så kommer nålen att peka på 5 grader, om missvisningen på platsen har fastställts till just 5 grader ostlig. Antag nu att vi kompletterar den lösa nålen med en 360-graders-skala, som i de klassiska kompasserna. Vi vrider in kompasshuset (med skalan) så att nålen pekar på 360 grader (dvs norr, noll grader). Då kommer kompassens skalmarkering för 355 grader att sammanfalla med en linje mot sandkompassens norr-riktning. Jag skulle då påstå att kompassens missvisning är negativ eftersom den visar ett för lågt värde. För att få fram den geografiskt korrekta riktningen måste man alltså korrigera magnetkompassens gradtalsvisning genom att lägga till 5 grader. Denna korrektion är förvisso positiv (dvs mot högre värden), men det är ju korrektionen det - inte själva missvisningen.

Möjligen härrör uttrycket 'positiv missvisning' från iakttagelsen att kompassnålen rört sig i positiv riktning (dvs mot högre värden) på den tänkta sandfasta kompassrosen.

Mediakriget

Det verkar pågå ett slags inbördeskrig i media, mellan Rasister och Åsiktsfascister. Striderna utkämpas främst i dagstidningar, alternativ press samt sociala medier. Mitt val av benämningar på parterna i konflikten har inspirerats av de olika lägrens egna beskrivningar av motståndarna. Sålunda kan en person som ifrågasätter samhällets förmåga att hantera de stora flyktingströmmarna riskera att bli benämnd rasist, alternativt det lite mildare uttrycket främlingsfientlig, eller som värst nazist. "Rasisterna" å sin sida menar att deras motståndare är "åsiktsfascister", som genom politisk och massmedial påverkan upprätthåller en åsiktsmässigt tillrättalagd agenda. En mer neutral benämning skulle kunna vara "värdegrundsdemokrater", i det att man hänvisar till en uppsättning internationellt vedertagna normer för medmänskligt beteende.

Ytterligare ett skällsord har dykt upp i debatten, "faktaresistent". Låter obehagligt, som nån slags bakterie. Analogin är ändå inte så tokig, eftersom många osanna påståenden sprids 'viralt' på internet. Dock är det inte alldeles trivialt vad som ska betraktas som 'fakta'. Den som inte "tror" på att det har blivit varmare på jordytan under de senaste hundra åren kan nog betraktas som faktaresistent, i det avseendet. Hur varmt det kommer att bli på jorden om ytterligare hundra år är dock en fråga om bedömningar. Risk finns dock att den som inte delar den 'politiskt korrekta' uppfattningen i en viss fråga, beskylls för faktaresistens. I fallet med kriminalitet i utanförskapsområden verkar det dock vara den rikspolitiska nivån och mainstream media som länge förefallit faktaresistent. Sålunda har begreppet 'faktaresistent' den rent praktiska fördelen av att kunna användas som nedsättande omdöme på en meningsmotståndare, nästan oavsett vad själva sakfrågan gäller.

Googla språngdag

Googles hjälpsamhet är närmast rörande. När jag igår kåserade om skottdagen, så rubricerade jag inlägget 'Språngdagen' eftersom det är en helt rimlig översättning av det engelska begreppet 'leap day'. I samma ögonblick som jag formulerade detta så lekte jag med tanken att göra en google-sökning på ordet 'språngdag'. Och jo, det fick helt väntat resultat: "Menade du: sprängdeg"

Språngdagen

Skottdagen har fått sitt namn från att man 'skjuter in' en extra dag i almanackan, och det kalenderår då detta sker benämns skottår. På engelska heter skottdagen 'leap day', vilket kan översättas som 'språngdagen' eller 'överhoppningsdagen'. Kan tyckas egendomligt med tolkningen "hoppa över", när man i själva verket skjuter in (lägger till) en dag. Här är förklaringen:

Ett normalt kalenderår utgörs av 52 hela veckor plus en dag (7x52+1=365). Detta innebär att om t ex 1:a sept År 1 infaller på en måndag så kommer 1:a sept År 2 att infalla på en tisdag. Dvs veckodagarna flyttar sig framåt med en dag i taget. Men vid skottår händer något: Om 1:a sept året före ett skottår infaller på en måndag så kommer 1:a sept under skottåret att infalla på en onsdag. Veckodagsförflyttningen gör alltså ett 'språng', dvs hoppar över en mellanliggande veckodag. Men den effekten kan naturligtvis inte inträffa innan man skjutit in skottdagen, dvs 29 feb. Så under jan-feb under skottår så gör veckodagsnamnen inget extra hopp. Då kan man fråga sig hur den korrekta definitionen av leap year egentligen borde vara. Rimligen mars-dec under skottåret samt jan-feb året efter skottåret, eftersom överhoppningseffekten består tills dess man når 28 feb året efter skottåret.

Google-vinjetten idag avbildar en kanin (med nr 29) som gör ett språng över en annan kanin och lägger sig tillrätta som en leap day mellan kanin nr 28 och kanin nr 1. Gulligt, men som allegori över begreppet leap day tyvärr mindre adekvat, i vart fall ur historiskt perspektiv.

Dan före dan

Med dopparedan avses 24 december. Sålunda infaller 'dan före dan före dopparedan' 22 december. Men hur ska man egentligen tolka det synbarligen avhuggna uttrycket "dan före dan"? Många tycks mena att det sistnämnda 'dan' är liktydigt med dopparedan, och sålunda skulle man mena 23 dec. Men man skulle också kunna tolka detta andra 'dan' som syftande på det sista av de 'dan' som ingår i uttrycket "dan före dan före dopparedan", och i så fall är 'dan före dan' faktiskt 22 dec. Att man alltså bara utelämnat "före dopparedan". För om det sista 'dan'et faktiskt avser dopparedan, varför säger man då inte det, i klartext?

Häromdan var det förresten annandan. Då var juldan alltså "dan före häromdan". Mycket användbart uttryck.

Imorgon är det dan före dan, igen. Ja, dan före nyårsdan, alltså.

Lockande mackreklam

Den konsumentägda oljejätten har lanserat ett pikant reklamtrick. Se här:

"Vi älskar när du stannar till hos oss"

Låter riktigt inbjudande. Man kanske hittat en ny nisch. Eller menar man att personalen håller på med varandra, samtidigt som kunder kommer dit. Inte lika kul.

Får väl stanna till, och prova ;-)

Milgram på svenska

Jag har tidigare (blogginlägg 2014-06-04) infört begreppet 'Milgrammer', som ett uttryck (på engelska) för en person som reagerar med blind lydnad inför en auktoritär ledare. Själva beteendet, den oreflekterade följsamheten, kallade jag 'Milgramming'.

Behovet att skapa lämpliga ord även på svenska känns angeläget, så nu provar jag med följande:

Milgramist: Individ som reagerar med blind lydnad inför en auktoritär ledare. Milgramisten kan även hänvisa till rigida regelverk för att rättfärdiga sina handlingar.

Milgramering: Det beteende som Milgramisten uppvisar. Verbformen 'att milgramera' torde också vara användbar.

Milgramisering: Den process varigenom allt fler undersåtar i en specifik kontext kommer att utöva milgramering.

Milgramism: Uppfattningen hos det milgramerande kollektivet att blind lydnad är det enda rätta förhållningssättet.

Goda fortsättningar

Dagarna innan Julafton är det kutym att önska varandra God Jul. Men när är det egentligen dags för hälsningen 'God Fortsättning'? Om hälsningen avser fortsättningen av den primära  julhelgen, så är uttrycket tillämpligt på Juldagen och Annandagen. Många önskar 'God Fortsättning' även dagarna närmast efter Annandagen. Vad är det då som man önskar ska fortsätta på ett gott sätt? Möjligen den kristna julhögtiden, med utsträckning fram till trettondedag alternativt tjugondedag jul. Framåt nyårsafton är det dags för 'Gott slut', antagligen bara på året, får man hoppas. Hälsningen 'Gott Nytt År' bör om möjligt utbringas i omedelbar anslutning till själva tolvslaget. Redan på Nyårsdagens eftermiddag är det dags för God Fortsättning (igen), denna gång kanske på det nya året (som nätt och jämnt hunnit börja). Möjligen kan det också avse julhögtidens fortsättning, igen.

Själv brukar jag använda uttrycket 'Glad Mellandag' 27-30 december, som en sekulariserad uppmuntran till alla som trängs på mellandagsrean.