Skala kabel

Jag har behov av att sätta på ett par banankontakter, på en högtalarkabel. Letade på webben efter en kabelskalare, alltså en specialtång som gör det lättare att skala kabel. Tänger fanns för olika dimensioner. Tyvärr var det lite oklart om måtten avsåg kabeldiametern eller tvärsnittsarean. Då slog det mig en lustig omständighet, som jag inte tänkt på tidigare: Det måste finnas EN dimension där måttet på diametern överensstämmer exakt med måttet på arean. Formeln för area är ju radien i kvadrat gånger pi. Radien i formeln kan vi uttrycka som halva diametern, och sedan är det bara att sätta areauttrycket lika med diametern. Resultatet blir att om diametern är 4 genom pi, dvs ca 1,27 så överensstämmer detta siffervärde för diametern (i millimeter) exakt med kabelns area (i kvadratmillimeter). Så i just det fallet spelar det alltså ingen roll om uppgiften ang kabeltången avser diameter eller area ;-)

Helikopter

Helikopter är ett intressant ord, rent etymologiskt. Någon kanske tror att det är sammansatt av ordleden heli och kopter. Men så är det inte. Den första delen av ordet helikopter kommer från grekiskans helix som betyder spiral (eller skruv), och den andra delen kommer från pteron, som betyder vinge. o:et i helik-o-pter är bara en bindevokal, eftersom det är lite obekvämt att uttala den direkta sammansättningen helixpter. Och x:et omvandlas till k innan o:et.

Då blir ordets ursprung begripligt, eftersom man kan betrakta en helikopters rotorsystem som en vinge (eg. flera) som skruvar sig upp genom luften, och därmed får farkosten att lyfta vertikalt. Aerodynamiskt är det naturligtvis en aning mer komplicerat...

På tyska heter helikopter Hubschrauber, dvs en slags "uppåtskruvare" (fritt översatt).

I den klassiska amerikanska tecknade serien 'B.C.' förekom en rollfigur med namnet Apteryx, beskriven som "a wingless bird with hairy feathers". (Ett liknande fågelsläkte existerar faktiskt på riktigt, kiwi-fåglar.) I samma serie (tror jag) hade någon uppfinningsrik varelse konstruerat vad som idag skulle kallas helikopter. När uppfinnaren var ute och provflög sin skapelse, sade någon av åskådarna "Han är ute och flyger med sin hackmaskin", alltså enligt den svenska översättningen. Det är kul med språk ;-)

Maildisciplin

Epost har kommit att nästan helt ersätta gamla tiders fysiska brev. Ett fysiskt brev hade, åtminstone som jag minns det, en speciell form av dignitet. Om man fick t ex ett handskrivet brev från Moster Märta, så var det ens moraliska skyldighet att (artigt) besvara det. All post som kom in i brevlådan gicks metodiskt igenom. Om man underlät att besvara ett brev, så kunde avsändaren med viss rätt klandra ens beteende: "Men har du inte läst mitt brev" lät den uppfordrande stämman.

 

Med epost verkar det inte fungera likadant. Jag skriver ofta epost-meddelanden till olika människor, och när jag inte får någon som helst återkoppling (inte ens ett "Tack för ditt mail - jag har läst det, och återkommer") så undrar jag naturligtvis om det kanske kommit bort i cyber-rymden, eller om mottagaren bara struntat i att befatta sig med det. Det verkar som att epost inte lyckats få samma dignitet som de fysiska breven haft (och möjligen alltjämt har). En (teknisk) förklaring kan naturligtvis vara att det kommer så mycket spam etc i adressatens epost-låda så att mina "viktiga" meddelanden drunknar i det samlade mailflödet. Men i så fall anser jag följande:

 

Varje individ borde ha EN (särskild) mailadress där man kan vara säker på att mottagaren tar del av ens mail. Alltså ett mailkonto som innehavaren håller rent från prenumerationer på olika listor, RSS och liknande.

Nanoalarmism

Nanoalarmism. Ett ord som inte finns. Sökning på Google ger noll träff. Då finns inte ordet. Förrän nu. Med begreppet nanoalarmism menar jag en rörelse som med viss (överdriven, kanske någon tycker) skärpa varnar för nanoteknikens risker. Ordet 'nano' kommer från grekiskans nanos som betyder dvärg. Och visst kan man som nanoalarmist känna sin litenhet, när man har att slåss mot det teknokratiska etablissemanget. Men så var det ju även för 1960-talets "könsalarmister", ni kommer ihåg låten "Vi måste höja våra röster för att höras". I början av 2000-talet är det väsentligen klimatalarmister som dominerat scenen. 'Global warming' ger ungefär 20 miljoner träffar i Google.

 

Nä, nu behövs något nytt att oroa sig för, nanokatastrofen. Vad blir effekterna när konstgjorda partiklar av molekylers storlek får möjlighet att härja runt i våra kroppars vävnader? Detta område, som går under namnet Nanotoxikologi, får jag säkert anledning att återkomma till.

Var och varannan

Uttrycket "var och varannan" är intressant. Man kan t ex tänka sig påståendet "Var och varannan man möter på trottoaren stirrar ner på sin smartphone". Ett inte alls osannolikt konstaterande. Men hur stor andel är egentligen "var och varannan"? Låt oss analysera:

 

'Var' kan ses som en kortform av 'varje' och avser i så fall en förekomst på 100%. 'Varannan' betyder 50%. Frågan är då hur vi ska betrakta 'och:et'. Man kan knappast se det som additivt, ty då skulle det bli 100+50=150 %. Måhända är det som att blanda varmt och kallt vatten, dvs resultatet blir ett medelvärde. Ok, då skulle 'var och varannan' kunna tolkas som (100+50)/2=75 %, eller uttryckt med ord, tre av fyra. Jaa, kanske inte så tokigt tänkt.

Henkontakter

Som jag nämnt i föregående blogginlägg (2014-06-05) är det brukligt att inom elektriska tillämpningar tala i termer av hane resp hona för att särskilja de två komplementära typerna av kopplingsdon. Vanliga benämningar är t ex RCA-hane, eller 2-polig DIN-hona.

Uppenbarligen har könsalarmisternas härnadståg ännu inte nått denna bransch. Men det är väl bara en tidsfråga innan vi tvingas ersätta de etablerade könsbefläckade beteckningarna med det samlande begreppet henkontakter. Undrar bara hur de ska se ut - och hur man ska kunna koppla dem samman. Men det kanske är en underordnad frågeställning. Eller uppslag till aprilskämt för något hobbyelektronikföretag.

Nya könsbegrepp

I detta genusupplösningens tidevarv känns det angeläget att försöka komma överens om en otvetydig definition av begreppet kön. Min uppfattning är att man ska basera definitionen på strikt anatomiska (biologiska, medicinska) grunder. Man kan i 999 fall av 1000 fastställa, genom en enkel okulär besiktning, om en viss individ är försedd med ett fortplantningsorgan av typen P eller V. En näraliggande analogi kan hämtas från det elektrotekniska området. Ta banankontakter som exempel. Dessa finns av två typer, stift respektive hylsa (muff). Finurligt nog kallas bananstiftet för hane medan hylsan benämns hona. I t ex hifi-sammanhang kan man föra in ett bananstift i en bananhylsa, lägga på en spänning, och då flyter ström genom dessa kontakter och ljuv musik uppstår (i högtalarna alltså). Analogin känns kristallklar, och kan knappast väcka anstöt.

Mitt förslag blir alltså att människor grupperas, definitionsmässigt, i endera av två grupper med avseende på om individen är utrustad med ett "bananstift" eller en "bananhylsa".

Man kanske t o m ska gå så långt som till att benämna de som innehar stift hane, och de som har hylsa hona. Människan är ju trots allt ett slags djur. Och så kan vi äntligen göra oss av med de förhatliga begreppen 'man' respektive 'kvinna'. En god gärning bara det.

I en enkät som nyligen sändes ut till ett stort antal personer (se blogginlägg 2014-06-02), gavs möjligheten att ange huruvida man betraktade sig som 'Man', 'Kvinna' eller 'Annat'. Det uppges att 2% valde alternativet Annat. Den här typen enkätproblematik försvinner praktiskt taget helt om vi inför mina definitioner/benämningar på kön. Då blir sådana stereotypa begrepp som 'manligt' respektive 'kvinnligt' inadekvata, åtminstone rent språkligt. Eftersom genusdebatten i mångt och mycket handlar om synen på generaliserbara egenskaper hos män resp kvinnor, och huruvida dessa egenskaper i så fall är väsentligen genetiskt (biologiskt) betingade eller relaterade till socialkonstruktivistiska erfarenheter, så kan det vara klokt att helt enkelt avföra orden 'man - manligt' och 'kvinna - kvinnligt' från agendan. Vi använder istället 'hane' resp 'hona' (utan motsvarande adjektivbildningar) och överlåter åt framtidens humanetologer att avgöra om det finns några genuina egenskapsmässiga skillnader mellan människosläktets hanar och honor.

Milgrammer

Milgrams lydnadsexperiment är enligt min mening ett av de starkaste och viktigaste psykologiska experiment som utförts i modern tid (efterkrigstid). Experimentet har kritiserats för att ha haft vissa etiska brister, men själva essensen har ovedersäglig sprängkraft: Att en auktoritär ledare kan få folk att medverka till våldshandlingar.

 

Jag inför nu några definitioner (på engelska):

 

Milgrammer. Person som genom mer eller mindre blind lydnad utför handlingar som beordrats av en överordnad auktoritet och som innebär lidande för andra människor.

 

Milgramming. Själva den handling, beteendet, som utförs av milgrammern.

 

Jag konfronteras ibland med beteenden som kan betecknas som (en lindrig form av) milgramming. Milgrammern hänvisar vanligen till något (mer eller mindre godtyckligt) regelverk, och utövar med stöd att detta MAKT över andra människor. Den som öppet vågar ifrågasätta milgrammerns handlande möts vanligen av svaret "Jag gör bara mitt jobb" eller "Vi har våra bestämmelser" eller "Min chef har sagt att vi ska göra så här".

 

Den omständighet som är mest beklämmande är när milgrammern uppenbart NJUTER av att sätta dit andra människor. Milgrammern kan alltså få utlopp för sina egna aggressiva impulser, och utföra oetiska handlingar, utan att själv behöva känna skuld.

 

Jag tror det finns skäl att vara på sin vakt mot den här sortens tendenser.

Firmabilars reklameffekt

I min pågående kartläggning av idiotiska beteenden i biltrafiken, så slås jag av att dessa inte sällan utövas av förare av firmabilar försedda med företagets namn. Alltså, hur tänker de egentligen? Deras fordon är ju en del i marknadsföringen av företagets varumärke, en slags rullande "reklampelare". Om jag blir utsatt för ett aggressivt beteende från en förare av en viss firmabil, så får jag automatiskt negativa associationer till företaget som sådant. Om jag sedan skulle anlita t ex en hantverkare, så väljer jag definitivt inte ett företag vars förare betett sig hänsynslöst i trafiken.

 

En del företag har t o m varit så "listiga" att de målat företagsnamnet spegelvänt, på fronten av firmabilen, så att det inte ska råda någon tvekan om vem det är som ligger och pressar alldeles bakom mig på motorvägen (jfr blogginlägg 2013-09-29).

Annat kön

I en stor enkätundersökning om arbetsmiljöfrågor fick de som svarade möjlighet att ange sitt kön enligt något av följande alternativ:

o  Man
o  Kvinna
o  Annat

Av de svarande hade 2% kryssat i Annat. Intressant. Undrar vilket/vilka kön som avses? Nästa gång borde enkätkonstruktören utforma svarsalternativen så här, tycker jag:

o  Man
o  Kvinna
o  Annat. Ange vilket: .....................

Då får vi som tillhör de genusmässigt oupplystas skara en möjlighet att upptäcka de nya könen.

Det jag egentligen tror att man menar, även om det inte uttryckts explicit, är huruvida man känner sig som en man, alternativt en kvinna, alternativt något annat, t ex en kastrerad katt. Dvs enkätfrågan handlar antagligen om könsuppfattning, dvs sådant som manligt/kvinnligt. Då vore det mer tydligt att utforma alternativen så här:

"Upplever du dig som:"

o  Man
o  Kvinna
o  Både och
o  Varken eller
o  Vet ej

Alternativet 'Både och' kan användas av t ex transvestiter, och alternativet 'Varken eller' kanske känns lämpligt för en del Queer-personer. Alternativet 'Vet ej' kan vara klokt att ta med, för de stackars människor som, helt förståeligt, lider av total genusförvirring.

Eller så kanske man kunde prova med de inom språkvetenskapen etablerade genusgrupperna.

"Vilket genus tillhör du?"

o  Maskulint
o  Feminint
o  Reale
o  Neutrum

Blir intressant att se om könsförnekarna väljer Reale eller Neutrum.

Retfull parkering

Att retas är i princip en form av aggression. Den som retas finner njutning (skadeglädje) i att håna, eller lura andra. Ett exempel: Jag parkerar dagligen på ett område där det är relativt ont om p-platser. Merparten platser gränsar mot husfasader, och bilarna står bredvid varandra, vinkelrätt mot väggen. När jag kör längs dessa rader av fullbelagda p-platser för att leta efter en tom plats, ser jag ofta EN till synes ledig lucka, en bit bort. Upprymd över att ha hittat vad som verkar vara en tom plats kör jag snabbt fram till luckan, svänger in --- bara för att finna att någon parkerat en lilleputtbil längst in i luckan. Personen ifråga kör alltid (jag har sett detta ett flertal gånger nu) in så långt som det bara är möjligt. Här är ett par hypoteser till förklaring av det beteendet:

1. Ägaren vill markera att om alla hade lika små bilar, så skulle det få plats två stycken i varje lucka. I praktiken skulle dock ägaren av den första bilen inte kunna köra därifrån om inte den andra bilisten först flyttar undan sitt fordon. Alltså inte så trolig förklaring.

2. Ägaren vill reta oss andra bilister, som luras tro att vi hittat en helt ledig plats, och som sedan blir gruvligt besvikna när vi upptäcker det miniatyriserade fordonet.

Enligt min uppfattning borde ägaren av lilleputtbilen ställa den på ett sådant sätt att bilens bakre del kommer i linje med övriga parkerade bilar. Då ger den inte det falska skenet av ledig lucka. Eftersom jag inte kan komma på något som helst logiskt skäl till att INTE göra på det sättet, så tvingas jag dra slutsatsen att förklaring nr 2 är den sannolika. I vart fall har personen ifråga retat mig till att skriva detta inlägg.

Rappeltyg

Ett annat underbart dialektalt uttryck, alltså vid sidan av hä (se blogginlägg 21/5), som jag snappat upp i min barndom, är adjektivet rapplig. Även detta tycks ha sitt ursprung i Norrland, och det betyder ungefär skranglig, ostadig, fallfärdig. En bristfälligt sammanfogad mekanisk konstruktion skulle nog betraktats som just rapplig. På något märkligt vis tycker jag att ordet låter precis som den omständighet det betecknar. En ordsammansättning (samtidig substantivering) som jag särskilt kommer ihåg är rappeltyg. Det kan alltså användas som benämning på sådana föremål som inte tål normal användning utan att genast falla sönder i sina beståndsdelar.

Att hä

En del dialektala uttryck är underbara. Här är ett (med norrländskt ursprung) som är mycket användbart: Verbet att hä

 

Några illustrativa exempel:

 

- hä undan grejerna

- hä i grönsakerna

- hä fram potatisen

- hä bort matresterna

- hä av locket

- hä på ugnen

 

Detta lilla verb har sålunda liknande betydelse som det engelska put (sätta, ställa, lägga), men 'hä' kan som synes ha en något vidare användning än så. Ordets tempusformer är:

 

Hä-hädde-hätt

 

Med tanke på avsaknaden i svenska språket av ett verb som samlar alla de nämnda betydelserna, så kanske Svenska Akademien skulle kunna intresseras för att upphöja denna lingvistiska delikatess till rikssvensk status.

NTF

För jämnt 80 år sedan bildades Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, NTF. Jag erinrar mig den logotyp som föreningen använde på 1960-talet; en klassisk triangelformad varningsskylt med orden ANSVAR OMDÖME HÄNSYN i den röda bården. Idag förstår jag varför man valde just en varningsskylt, och varför texten placerades nära kanten. Budskapet var väl en varning för att de tre begreppen var på väg att försvinna ut ur samhället. I dagens NTF-logga finns de inte kvar - inte i biltrafiken heller.

Indiskt trafikkaos

Jag börjar bli allt mer övertygad om att folk inte är riktigt kloka. Här är ett klipp från en nyhetsnotis ang biltrafiken i Bombay.

"De allra flesta förare tutar regelbundet och ofta utan anledning. Tutandet har blivit ett sätt att kommunicera och många skaffar sig dessutom extra kraftfulla tutor för att kunna överrösta andra."

Och längre ner i notisen beskrivs ett förslag som en uppfinnare tagit fram för att komma till rätta med trafikanternas beteende:

"... utvecklat en röd lampa som blinkar till i bilen varje gång man tutar. Tanken är att påminna föraren om att han eller hon tutar och att skapa en reflektion kring varför man gör det."

Min inledningsvis nämnda övertygelse blir inte mindre när jag begrundar det angivna lösningsförslaget.

Hemligt reg-nr

Jag ser ibland en bil vars ägare med fog kan påstå att fordonets registreringsnummer är hemligt. Tänk er situationen när bilen ska in på verkstad, och kundmottagaren frågar "Vad har fordonet för registreringsnummer" och ägaren svarar "Det är hemligt".

Helt genialt!

En stor lätt

En stor lättöl (50 cl) innehåller 11 ml ren alkohol. Hos mig ger det en alkoholhalt på närmare 0.3 promille, inom en halvtimme. Jag skulle alltså kunna ertappas och antagligen dömas för rattfylleri. Polisen skulle sannolikt misstro mig när jag påstår att jag bara druckit en lättöl, låt vara en stor sådan.

Vid ett tillfälle åt jag middag med en kollega som drack två st 33cl flaskor lättöl, detta med hänvisning till stark törst kombinerat med att hon skulle köra bil direkt efter middagen. Själv tog jag ett litet glas vin (12 cl), eftersom det kändes roligare. Även jag skulle köra (egen) bil från krogen. Kollegan undrade om jag var riktigt klok som drack vin i det läget, medan jag kontrade med att hon faktiskt druckit lika mycket alkohol som jag.

För mig är det ren rutin att räkna om alkoholintaget till antal milliliter ren alkohol. Då kan man undgå en plötslig körkortsåterkallelse med 12 månaders varaktighet, bara för att man tagit en stor lätt till lunchen.

Virtual Reality våld

Snart är den här - 3D hjälmen för allemansbruk som förmedlar en TOTAL upplevelse till din stackars hjärna. De olika scenerierna täcker praktiskt taget hela ditt synfält, och du kan även interagera med det virtuella skeendet. Den primära tillämpningen är dataspel, men i princip borde det vara möjligt att mata hjälmen med reella videofilmer, t ex allehanda morbiditeter från internet. I en entusiastisk nätartikel kan man se försökspersonen åka en simulerad berg-och-dalbana, vilket säkert är en extrem upplevelse där inne i hjälmen (dvs inne i hjärnan). En annan sekvens sägs innehålla en avrättning medelst giljotin, och jag antar att det är försökspersonen som är offer. Ja, vad häftigt (ironi).

Interaktionen är också viktig - sannolikt kan du ha ett tänkt vapen i din hand (ja varför inte en motorsåg) och röra din faktiska arm in i den virtuella världen på ett sådant sätt att du sågar av huvudet på en "fiende". Ja, vad kul (ironi). Jag har för mig att jag hört talas om ett psykologiskt experiment där försökspersonen fick sin egen (virtuella) arm avsågad i 3D-världen, något som naturligtvis också måste vara möjligt att animera. Försökspersonen tyckte dock att det var obehagligt. Tack för det.

Olaga våldsskildring

När filmcensuren sålunda avskaffats inställer sig frågan huruvida vilken morbid smörja som helst verkligen får visas offentligt, låt vara endast inför personer som fyllt 15 år. Neej, det finns faktiskt en paragraf i Brottsbalken (16 kap 10 c § SFS 2010:1881), där sådant regleras. Där framgår att det är olagligt att sprida rörliga bilder som närgånget eller utdraget skildrar grovt våld. Då är det, åtminstone i princip, möjligt att anmäla filmer som innehåller sådana skildringar. Lagstiftaren har dock valt synnerligen tänjbara begrepp - vad menar man med 'närgånget', 'utdraget' och 'grovt'.

En av poängerna med den dåvarande filmcensuren var att denna i praktiken tillämpade samma kriterier som formuleringarna i brottsbalken. Det fanns alltså inte lika stor anledning att polisanmäla filmer på den tiden, som det skulle kunna göra nu. Man kan dock undra om det varit något sådant rättsfall på senare tid.

Filmcensur

Filmcensuren avskaffades i Sverige för tre år sedan. Den som idag vill visa film på bio, och som accepterar en åldersgräns på 15 år, behöver inte lämna in filmen för förhandsgranskning. Det är bara i de fall där man önskar en lägre åldersgräns, som filmen måste underkastas granskning. Jahaja, så idag kan ungdomar som inte ens börjat gymnasiet få se vilken morbid smörja som helst på den stora bioduken. Jag är personligen tveksam till om alla 15-åringar mår bra av sådant.

Nu kan man naturligtvis hävda att eftersom biografbesök svarar för endast några få procent av den totala filmkonsumtionen, så skulle någon form av förbud mot visning av t ex grovt våld på bio bara ha marginell effekt. Och ett mer generellt förbud mot visning av videovåld skulle i praktiken vara omöjligt att kontrollera. Men jag tycker ändå att lagstiftning har ett värde i sig, genom att den statuerar vilka företeelser samhället inte accepterar. Staten tycks dock gå i motsatt riktning. Man har tillsatt en utredning som ska se över systemet med åldersgränser för biograffilm (Dir. 2013:77). Prövning med avseende på lägre åldersgränser än 15 år (dvs 11 år, 7 år eller helt barntillåten) utförs idag av Statens Medieråd. Utredarens uppdrag verkar vara att ta fram ett förslag där den filmgranskande verksamheten läggs över på "branschen" . Självreglering, som man uttrycker det.

Graphic video

Jag trodde i min enfald att det engelska ordet graphic helt enkelt betyder grafisk, dvs att det handlar om olika sätt att rent tekniskt framställa bilder. I datorer har vi 'grafikkort', som bearbetar bildinformation. Dagstidningar åskådliggör ofta olika skeenden i form av 'grafik', och då rör det sig om schematiska "teckningar". Men så oskyldigt trivial är inte uttolkningen av det engelska begreppet, som vi ska se.

Nå, vad tror ni att "graphic video"  kan vara för nånting? Låter ju lite som tårta på tårta (tautologi alltså). Jag menar, 'video' är väl definitionsmässigt 'grafisk' till sin karaktär. Provar att mata in söksträngen "graphic video" i Google och får en halv miljon träffar, där sida efter sida av sökresultaten utgörs av fullständigt makabra videoklipp! Helt förbryllad konsulterar jag några ordböcker på nätet och får snabbt en förklaring: Det engelska ordet graphic kan användas även i betydelsen 'detaljrikt återgivande, t ex av morbida omständigheter'. Då blir sammanhangen begripliga. Man har alltså kommit på ytterligare ett sätt att "etikettera" de vidrigheter som cirkulerar på internet. Allmänheten varnas.

Makabriteter på internet

Det är naturligtvis inte bara i konstens värld som makabriteter är allmänt förekommande. Det finns massvis med fullständigt vidriga videoklipp på internet, en del av dessa tillgängliggörs systematiskt genom särskilda webbsajter som specialiserat sig på det morbida temat. Eller, som en av grundarna av en sådan sajt uttrycker saken: "Det är så här världen ser ut, detta är på riktigt, vi måste visa det".

Jag tror inte det är nyttigt att konsumera videovåld. Det ter sig fortfarande som en gåta att så många människor uppenbarligen attraheras av morbida scener.

Morbidism

Impressionism, realism, surrealism, expressionism, minimalism, futurism. Välkända konstriktningar. Men det verkar vara dags att mynta ett nytt begrepp, för att beteckna vad som tycks vara en av de mer upplyfta konstformerna idag: Morbidismen. Den ena konstnären efter den andra utnämns till nånting "fint" av konstetablissemanget. Deras konstverk präglas vanligen av olika former av makabriteter, ju värre desto "bättre". Samtidigt beskrivs den traditionellt vackra konsten som jolmig, tråkig och intetsägande. Om det är så att en majoritet av den konstintresserade allmänheten omfattar kulturelitens värderingar, då är det på samma gång bra och illa. Bra eftersom det publika konstlivet i så fall är en korrekt avspegling av vad folk i allmänhet tycker; illa om man vill ha högre tankar om människor än att de skulle njuta av att frossa i makabriteter. Frånvaron av massmediala protester mot den morbida konsten är måhända en ledtråd i tolkningen av stämningsläget i nationen. Vid enstaka tillfällen lyckas dock "moraliska extremister"(?) ta sig in på morbidistiska konstutställningar och förstöra verken.

Makabritet

Jag behöver skapa ett nytt ord: Makabritet = makaber omständighet.

Jag håller på att försöka analysera de mekanismer i själsdjupen som får vissa människor att fascineras av våldsskildringar där de makabra dimensionerna är dominerande. För att det ska bli enklare rent språkligt, kommer jag att använda begreppet makabriteter för sådant innehåll i t ex bilder, filmer eller konstverk som representerar makabra omständigheter, t ex brutala avrättningar. Rent språkligt finns ju bara adjektivet makaber, men i analogi med substantiveringen av celeber -> celebritet så borde ordet makabritet kunna accepteras.

Konst som berör

Konst ska beröra, sägs det. I princip kan det vara såväl positiva som negativa känslor som väcks upp. Men i många nutida konstsammanhang förefaller det vara den negativa reaktionen som konstnären vill framkalla. Alltså att uppröra, utmana, tänja gränser och chockera. Ju mer makabert, desto "bättre". Allt detta till kulturetablissemangets ohöljda förtjusning.

Jag har svårt att förstå varför just konsten valts ut att fylla denna upprörande funktion i våra själsliv. Det räcker väl att följa nyhetssändningarna i TV för att man ska få dygnsdosen av elände återgivet på näthinnan. Min personliga åsikt är att konsten snarare borde vara en motvikt mot de makabra och morbida verklighetsskildringarna.

Jag läste nyligen en "programförklaring" från en konstnär jag just lärt känna. Hennes uttryckliga ambition var att betraktaren ska uppleva hennes konst som en stråle av solljus och glömma bort alla bekymmer. En sådan inställning uppskattar jag verkligen!

Reaktioner på morbid konst

Antag att vi låter två utvalda personer titta på en oljemålning som åskådliggör en extremt morbid situation. Personerna har valts ut genom psykologiska test, så att de representerar två distinkt olika sätt att fungera mentalt. Person nr 1 tittar på bilden, och beskriver på ett mycket sakligt sätt vilken typ av figurer som är avbildade och vad de är sysselsatta med. Och det är allt. När person nr 2 på motsvarande sätt tar del av bildens "formella" innehåll, så uppstår ytterligare ett antal processer inne i hjärnan. Personen associerar med liknande scenarios, verkliga eller fantiserade, självupplevda eller omtalade av andra, och skapar ett antal inre föreställningar på basis av det presenterade bildinnehållet. De inre föreställningarna är dessutom förknippade med starka känslomässiga reaktioner.

Vi utvidgar experimentet genom att leta upp ett antal försökspersoner som i princip fungerar på samma sätt som person nr 2 i det inledande tankeexperimentet. Nu vill vi försöka förstå varför vissa av dessa personer reagerar känslomässigt negativt på bilden, vissa positivt, och vissa inte alls.

Den sistnämnda gruppen är intressant genom att den, trots att personerna kan göra sig de inre föreställningarna, inte tycks reagera känslomässigt. En rimlig tolkning är att dessa personer sett så många hemska bilder att de helt enkelt blivit avtrubbade.

Gruppen som reagerar positivt, eller i vart fall "attraheras" av bildens innehåll, är särskilt intressant. Vad är det för drivkrafter i själsdjupen som får vissa människor att intressera sig för perversa och morbida skildringar i konstnärlig eller verklig form? Psykologer har länge försökt utröna dessa mekanismer, men ”förklaringarna” känns något konstruerade. Förespråkarna för den här typen massmediala yttringar brukar hävda att man måste visa verkligheten så som den faktiskt ser ut, dvs ofta i all sin hemska brutalitet. Detta framförs som en slags självklarhet, något som inte kan (eller bör) ifrågasättas. Jag ser det nog mer som en uppfattning, som jag dessutom sällan funnit underbyggd med vettiga argument.

Slutligen har vi dem som reagerar med avsky, avsmak, upprördhet och vämjelse över bildinnehållet. De personerna har alltså förmåga att föreställa sig hur fruktansvärt det skulle vara om det skeende som utspelas på bilden också skulle hända i verkligheten, och de får dessutom starka känslomässiga reaktioner bara av själva tanken. De vet naturligtvis att det de ser på bilden inte är "på riktigt", men kan leva sig in i hur det skulle vara om det vore verkligt. De kan också föreställa sig hur andra betraktare, t ex barn, skulle kunna uppleva bildinnehållet. Frågan är om den här sortens betraktare snart utgör en minoritet i det moderna samhället. I vart fall riskerar dessa personer att bli betraktade som överdrivet "känsliga", när man lika gärna (eller snarare ännu hellre) borde betrakta de andra som skäligen avtrubbade, eller perverst lagda.

Uttrycket "Idiot"

Jag tycker mig allt oftare ha anledning beteckna folk som idioter. Låter naturligtvis inte så trevligt, och jag får också motta en del kritik för min användning av begreppet. Jag använder det dock endast undantagsvis som direkt tillmäle. Det är definitivt inte tänkt som en (förklenande) benämning på allmänt svagbegåvade individer – det är individens beteende i ett visst sammanhang som är avgörande för om han/hon, just då, riskerar att bli kallad idiot. Egentligen borde jag kanske uttrycka mig som ”Det där var ett idiotiskt beteende”, men det känns enklare med det korta, kärnfulla uttrycket ”Idiot”. Det finns naturligtvis ett flertal omständigheter som kan kvalificera en viss individ för "titeln" idiot. Här är ett förslag till mer generell formulering: ”Individ som genom sitt beteende uppsåtligen eller av ren dumhet framkallar fara eller olägenhet för andra människor må tillfälligt benämnas idiot”. Erinrar mig några illustrativa blogginlägg kring sådant...

Med skator i blick

Av DO:s lagtolkningar framgår att vissa komplimanger och blickar kan uppfattas som sexuella trakasserier. Ta denna komplimang till exempel: "De där brallorna är jättesnygga på dig!" Antagligen ett sexuellt trakasseri, eftersom det är osannolikt att komplimangen avser byxornas egenskaper som sådana. Dock tycker jag det är lite märkligt att ett uttryck som är avsett att vara, och även definitionsmässigt är, något positivt, ska behöva upplevas som negativt. Personligen tycker jag det är mycket jobbigare att bli bemött av misshag, än att få en uppskattande blick oavsett vilken del av kroppen den avser.

Handlingar som att tafsa, eller smeka, samt vissa andra former av beröring kan med fog upplevas som kränkande, om de är oönskade. Komplimanger i största allmänhet kan möjligtvis betraktas som en gråzon (jfr exemplet i ingressen), men grova "komplimanger" är naturligtvis kränkande.

Blickar representerar en annan dimension, tycker jag intuitivt. Kroppslig beröring är en fysisk handling, samma gäller en muntligt uttalad komplimang (ljudvågor hörs). Synsinnet sänder däremot inte ut några fysiska signaler. Blickens primära syfte är att få en viss del av synfältet återgivet på gula fläcken i ögat. Kan detta vara trakasserande? Rimligtvis inte - i sig. Det som upplevs som jobbigt för offret är upplevelsen av att bli betittad, och det är kanske allvarligt nog. Jag gör ibland en del (harmlösa) experiment, i vardagen. Här är ett, som visar betydelsen av blickens riktning:

Ibland när jag är på väg att passera en skata som befinner sig lite vid sidan om min gåriktning, så försöker jag i det längsta hålla blicken riktad stint framåt, men ändå observera skatan i ögonvrån. Vid ett bestämt tillfälle riktar jag blicken direkt mot skatans ögon, och då flyger den omedelbart iväg! Man kan alltså misstänka att bilden i skatans hjärna av att ett par ögon är riktade mot den upplevs som ett hot. Då är det inte så konstigt att även en del människor upplever obehag inför andras blickar, särskilt om blickarna fokuserar på kroppsdelar som är förknippade med erotisk laddning.

Oupplysta förövare

I vissa former av tarvliga mellanmänskliga handlingar finns det uppenbarligen en slags upplysningsskyldighet för offret, gentemot förövaren. Här är några exempel:
  
1. En manlig chef tafsar vid upprepade tillfällen på sin kvinnliga sekreterare. Sekreteraren håller länge tyst, men till slut anmäler hon chefen för sexuella trakasserier. Hon får genast frågan: "Men har du inte berättat för chefen att du ogillar hans beteende?"

2. En lunchrestaurang serverar mig en wienerschnitzel som under paneringen visar sig bestå av väsentligen senor, fettslamsor och brosk. Jag orkar inte klaga på restaurangen, men berättar om händelsen för några vänner. Jag får direkt frågan: "Men varför klagade du inte hos kocken"?

3. Min granne har kört grävmaskin i upp till 10 timmar per dygn i 3-4 månaders tid, utan att åstadkomma särskilt imponerande resultat på sin tomtmark. Grävmaskinen alstrar drygt 90 dB, vilket på min tomt upplevs som ett kraftigt buller. När jag äntligen bestämmer mig för att göra en anmälan, får jag frågan: "Men har du inte berättat för honom att du störs av hans verksamhet?"

Min uppfattning är att i samtliga dessa fall så borde det vara fullständigt uppenbart för "förövaren" att "offret" lidit skada. Men så tycker många i dagens samhälle tydligen inte att det är. Man kan undra varför. En möjlig ledtråd dyker upp när jag läser tolkningarna i anslutning till brottsbalkens paragraf om "ofredande". Där står:

"Den som ofredar måste veta om att det den gör är fel. En person som genom att spela hög musik stör sina grannar ofredar dem från och med den tidpunkt då grannarna talat om för denne att det är störande."

Motsvarande formulering finns även i anvisningarna till Diskrimineringslagen, avseende sexuella trakasserier.

Om rättsväsendet inte har högre tankar än så om "förövarnas" förmåga till insikt om effekterna av deras beteende, då är det illa. Jag kommer osökt att tänka på några tidigare blogginlägg på temat hänsyn.

Konstnärlig immunitet

Häromveckan fick jag via mail en inbjudan till visning av en aktuell konstutställning. Själva mailet var textbaserat, och för mer info hänvisades till en bilagd pdf. Jag öppnade slentrianmässigt filen, och fick faktiskt en chock. Tillsammans med sedvanlig info om tid och plats så fanns ett smakprov på den aktuella konsten. Det var en oljemålning med ett synnerligen makabert motiv. Jag har aldrig sett något liknande. Såväl själva återgivandet som sådant, som de underliggande djuppsykologiska dimensionerna, representerar kvalificerade nivåer av morbiditet. Jag lät omedelbart uttrycka min tveksamhet till det lämpliga i att uppmuntra visning av den här typen av bilder.

Jag förutser att det kan bli en del diskussion kring min kritiska reaktion. En synpunkt jag väntar att få emot mig är att man måste värna om de konstnärliga uttryckens immunitet - att "allt" tål att visas och även göras (typ fejkade psykosgenombrott och videofilmad vandalisering). Jag har aldrig tillmätt den synpunkten någon större argumentstyrka. Snarare skulle jag påstå att det vore hälsosamt med åtminstone någon slags känsla för tabu-begrepp även inom konstens domäner.

I en del TV-program förekommer det att man varnar känsliga tittare för vissa obehagliga inslag. Det är bra att man gör så, eftersom de som ännu inte blivit helt avtrubbade (härdade) kan rädda sig ännu en tid. Varningen kan tyvärr å andra sidan uppfattas som en inbjudande signal om att här kommer några riktigt otäcka scener för den som gillar sådant. Benägenheten hos vissa individer att söka upp extremt perversa bilder och videos på internet är ett allvarligt problem. Jag kommer i ett senare blogginlägg att försöka analysera varför olika människor ändå reagerar på olika sätt (positivt, negativt, neutralt) på bilder av den art jag inledningsvis beskrivit. Det blir alltså en psykologisk analys. Känsliga läsare varnas.

Bullerallergi

Min påtagliga irritation över bullerstörningar leder väl snart till att jag betraktas som ljudöverkänslig, och blir förlöjligad och förföljd så som de tidiga elallergikerna. Men om man tittar evolutionsmässigt på hörselns betydelse förstår man att känslighet för ljud haft ett fundamentalt överlevnadsvärde. Hörselsinnet är t ex överlägset synen när det gäller tidig upptäckt av fara. Du kan inte se en fiende som nalkas dig utanför ditt synfält, men hörseln varskor dig så fort angriparen gör minsta väsen av sig. De ursprungligaste delarna av hjärnan är konstruerade för att väcka alarmberedskap hos individen. Om du blir störd när du sover så aktiveras därigenom de högre hjärnfunktionerna så att du ska kunna göra en mer förfinad analys av situationen. Samtidigt utsätts kroppen för ett fysiologiskt stresspåslag. Och på det viset kan upprepade, kraftiga och plötsliga, bullerstörningar till slut leda till en överkänslighetssituation, på motsvarande sätt som massexponering av t ex björkpollen kan få immunförsvaret att klappa ihop.

Bullerdefinition

Begreppet "buller" har, definitionsmässigt, kommit att användas som ett samlingsbegrepp för sådana ljud som man upplever som störande. Det handlar sålunda om subjektiva bedömningar. Olika lyssnare kan t ex uppfatta en rockkonsert respektive en operaaria väldigt olika, ur ljudstörningssynpunkt. Olika människor har också olika toleransnivåer när det gäller höga ljud överhuvudtaget. Ljudets karaktär har också betydelse. Normal samtalston på en meters håll påstås ge samma utslag på en bullermätare som ljudet från grannens motorsåg 50 meter bort.

Själv förknippar jag ordet buller mest med lågfrekvent oregelbundet ljud, som när en grävmaskin skyfflar omkring jord och stenmassor. Tjutande, vinande eller visslande ljud skulle jag intuitivt inte kalla buller, snarare oväsen. Och rena höga toner, frambringade av något musikinstrument eller den mänskliga rösten, är väl vare sig buller eller oväsen, men kan likväl uppfattas störande. Så frågan är hur väl valt samlingsbegreppet buller egentligen är. Men man får väl lära sig leva med det. Precis som med bullret.

Ensligt läge

Enligt statistik från SCB är det endast 8 personer som bor riktigt ensligt i Sverige. Låter väldigt lite, men då ska man betänka att kriteriet är att avståndet till närmsta granne överstiger 10 km. Som kanske framgått letar jag (hittills förgäves) ett naturnära boende där det är fritt från störande grannar. Jag testar följande sökord, i Hemnet:

 

Ensligt läge: Detta är nog det starkaste begreppet, blir inte fler än ett tiotal träffar i hela Sverige. Och tittar man på objektsbeskrivningarna, så nog handlar det om kvalificerat ensliga lägen.

 

Enskilt läge: Några hundra träffar, blandad kompott.

 

Avskilt läge: Verkar vara det svagaste uttrycket. Men vad betyder ”avskild” egentligen? Enligt ordböckerna är några synonymer ’ostörd’, ’avsides’, ´liggande för sig själv’. Låter ju bra. Men i påfallande många objektsbeskrivningar som utmålar ett ’avskilt läge’ står det dock ”Brunn delas med grannen”. Och jag tror inte att den grannen bor särskilt långt bort...

 

Avskilt borde ju också kunna indikera frihet från buller. I en färsk annons som utlovade avskilt läge (dock delad brunn) så visade satellitbilden ett stenbrott, synbarligen i full drift, endast 50 meter från huset. Ett annat objekt som också marknadsförs som "avskilt" ligger 50 meter ifrån en stor motorväg. Man menar kanske att huset inte ligger i den breda mittremsan, utan helt avskilt från bägge körbanorna. Längre ner i texten erkänner man dock att läget är 'något trafikstört'.

 

Jag tror att man i de flesta fall ska tolka begreppet ’avskilt läge’ som att det berörda objektet tillsammans med en handfull intilliggande fastigheter som grupp betraktad ligger en bit ifrån övrig bebyggelse, ty så verkar det ofta vara.

Störande kyrkklocka

Många av de bullerproblem jag beskrivit handlar i grunden om en intressekonflikt. Den bullrandes intresse att bedriva den bullrande verksamheten ställs mot den bullerstördes intresse att slippa bullret. Miljööverdomstolen avgör en del sådana fall, och den juridiska retoriken kan nå extrema nivåer. Jag tillåter mig citera en strof ur ett mål som gäller störande kyrkklockor (MÖD 2002:3)

"Det begränsade värdet av att i dag via klockringning få reda på vad klockan är står inte i rimlig proportion till den olägenhet som samma klockringning skapar."

Citatet är taget från den klagandes talan, och motsvarande läsupplevelser finns även i inläggen från andra berörda. Jag rekommenderar varmt hela aktstycket ifråga, t ex som kvällsunderhållning.

Garanterad ljudnivå

Jag har länge misstänkt att vissa människors behov att väsnas har sin grund i en primitiv, aggressiv drivkraft. Samma typ av känsla som kan få folk att vilja kasta köksporslin på varandra, eller in i väggen. En fördel med den senare varianten är att det låter mer. Detta handlar också om njutning. Den som kör motorcykel utan ljuddämpare får säkert en kick av såväl ljudet som de mäktiga vibrationerna.

Viljan att bullra har även uppfattats av motorsågstillverkarna. Där anges nu en garanterad ljudnivå, som inte sällan kan uppgå till imponerande 100 dB. Det ni, med denna motorsåg kan ni garanterat komma upp i hela 100 dB!

Lågtempat kött

Blev häromveckan serverad helstekt fläskfilé på lunchrestaurangen. Mums trodde jag, men när jag skar en skiva av filén visade den sig vara randig och fläckig, omväxlande grön och brun. Såg inte så aptitligt ut tyckte jag, och tog upp en diskussion med personalen. Nä det är ingen fara, sa kocken, köttet är lågtempat. Det har stått i ugnen i 12 timmar. Hm, tänkte jag, om kött ligger lång tid i måttlig värme brukar det bli otjänligt. Ingen vettig människa lägger väl en rå bit fläskkött ute i solen en hel dag. Jag har nu frågat experter på området, och sanningen tycks vara att om köttbiten uppnått en viss föreskriven temperatur rakt igenom, så är det ofarligt att äta den. Dock kan den smaka pyton.

Hensyn

Jag kan ha en viss förståelse för det rent språkliga behovet att skapa ett ord som kan användas i sådana fall där det är okänt om objektet tillhör manligt eller kvinnligt biologiskt kön. Man slipper skriva han/hon eller denna/denne eller vederbörande. Om någon vill använda hen i ett sammanhang där den biologiska könstillhörigheten är känd, så tycker jag att det blir mer problematiskt. Man skulle kunna misstänka att den som använder hen som objektsform avseende någon person med känd könstillhörighet gör detta utifrån sin egen uppfattning om könets betydelselöshet. Mot detta invänder jag att man, när man omnämner någon annan person, i första hand ska respektera den personens egen uppfattning om sin könsidentitet. Och än så länge tror jag att den absoluta majoriteten tillskriver sin biologiska könstillhörighet avsevärd signifikans. Och då är det inte riktigt schysst att kalla personen hen. Bristande hensyn, så att säga.

Hänsynslöshet

Jag blir alltmer irriterad på folk som inte tar hänsyn till andra. Flera av de föregående blogginläggen har handlat om detta fenomen. När jag var liten fick man minsann lära sig att ta hänsyn. I lägenheten under oss bodde ett äldre par. När jag och min lekkamrat lekte inomhus hände det att damen kom upp och ringde på. "Nu springer de på golvet igen!" ljöd den anklagande rösten, syftande på oss oskyldigt lekande barn. På söndagarna skulle man helst inte göra något alls, och definitivt inget som bullrade. Vilodagen var helgad. Snacka om hänsyn.

 

Det finns ett par fundamentala sätt att lära sig ta hänsyn:

 

- Fostran. Vuxna låter barn förstå hur man ska, respektive inte ska, bete sig.

 

- Empati. Man lever sig in i hur andra människor påverkas av ens eget beteende. Med hjälp av den förståelsen skulle man alltså kunna styra sina handlingar så att de blir mindre störande. Men det förutsätter förutom den empatiska förmågan också en vilja att anpassa sitt beteende.

 

Det är svårt att avgöra om dagens hänsynslöshet bottnar i en utbredd empatistörning eller är en effekt av bristande uppfostran. Mitt intryck är dock att det blir allt mer vanligt att man råkar ut för hänsynslöst beteende.

Bilen bakom

När jag kör in till stan på motorvägen ligger jag vanligen i vänsterfilen och håller samma fart som bilarna framför. Efter en kort stund blir jag nästan alltid ifattåkt av en annan bilist som lägger sig endast någon billängd bakom mig. Själv håller jag alltid en rimlig lucka till framförvarande. Tvingas jag tvärbromsa skulle den bakomvarande köra in i mig, och så får jag en whiplash-skada. Hur tänker folk? Så här kanske:

- Den bakom mig ser att det skulle få plats flera stycken bilar i luckan mellan mig och framförvarande, om man packar bilarna riktigt tätt.

- Han (det är i nio fall av tio en man) tänker försöka skrämma undan allihop på motorvägen, en i taget.

- Han njuter av revirintrånget som sådant och möjligheten att skada mig. En ren provokation alltså.

Men så tänker jag efter lite mer. Rent teoretiskt blir ju skadan (vid en eventuell kollision) mindre ju närmare han ligger, eftersom hastighetsskillnaden vid smällen då blir mindre. Låg han bara en centimeter bakom skulle jag ju inte hunnit minska min hastighet alls när han kör in i mig. Sämsta avståndet är gissningsvis 20-30 meter. Om jag då tvingas tvärbromsa så hinner min bil minska farten betydligt medan den bakomvarande knappt fått över foten till bromspedalen. Då blir hastighetsskillnaden vid krocken som störst. Hm, jag borde alltså uppmuntra de där bakom att ligga ännu närmare...

Bloggen återupptas

Jag återupptar nu arbetet med bloggen Acta Catastrophica, och välkomnar såväl nya som gamla läsare. Inläggen fortsätter att spinna på invanda temata - mina personliga reflektioner kring allehanda egendomligheter i tillvaron. En mindre justering av de gamla etiketterna har genomförts. Kommentarer till blogginläggen välkomnas!

Varning: Inläggen kan innehålla spår av ironi, raljans och sarkasm. Mycke´ nöje!

Att parkera

Vissa människors parkeringsbeteende är fascinerande. Jag brukar studera sådana fenomen vid det närbelägna köpcentrat. Parkeringsområdet är stort, men fickorna är trånga. De flesta som ska parkera söker upp den lediga ficka som är allra närmast ingången till affärerna. Det spelar ingen roll hur trångt utrymmet är, eller hur krångliga och tidsödande manövrer som krävs för att komma in i fickan. Är det prestige (en slags tävling) det handlar om, att vara den som lyckas ta den närmaste fickan? Ju trängre man parkerar desto svårare blir det att ta sig ur den egna bilen. Man skapar också problem för de som redan står parkerade bredvid. Vid ett tillfälle då jag skulle hämta min bil (på en annan, mindre parkering) gick det inte att öppna förardörren mer än 10 cm, och det är för lite till och med för mig.

Högljudda män

Varför pratar en del människor så högt? Två män som står invid varandra utomhus och samtalar kan ofta uppfattas tydligt på mer än 50 meters håll. Jag kom in i omklädningsrummet i en sporthall häromkvällen. Där var helt tomt förutom tre män som "samtalade". När min spelpartner anlände kunde vi överhuvudtaget inte kommunicera på normalt sätt. Vi fick köra med teckenspråk. Golfare är också ett högljutt släkte. När några spelare träffas på golfklubben får alla i närheten ta del av deras jargong. Hemifrån hör jag fotbollstränarens gapande på idrottsplatsen 400 meter bort. GÅ-GÅ-GÅ skriker tränaren, vilket tycks betyda att den som har bollen ska springa.

Google vet allt

Jag publicerade nyligen ett blogginlägg om bullerstörningar (från motorsågar och andra maskiner). Direkt efter publiceringen dök det upp en Google annonsruta i bloggverktyget. Den visade sig innehålla länkar till företag som erbjöd trädfällning, decibelmätare(!) och uthyrning av slipmaskiner. Dessutom undrade man i en annons om jag hade avloppsproblem (jag hade ju antytt min ovilja att dela brunn). I princip är denna "service" imponerande, men kanske i än högre grad är den skrämmande. Google vet allt.

Lunch på bygget

Vid elva-tiden drar ROT-verkarna iväg på lunch, och så blir allt tyst. Eller, nähä. Då hör jag hårdrock-konserten från gräsmattan. De har inte stängt av radion. I övrigt ligger byggarbetsplatsen öde. Då tar jag fram handgräsklipparen. Lika bra att lägga en egen ljudridå. Min diskreta gräsklippare överröstas dock av den motoriserade trimmern två kvarter bort, och rockmusiken. Plötsligt uppenbarar sig en av grannskapets småttingar som får syn på det förhistoriska monstret (handgräsklipparen alltså) och börjar gallskrika. Stackars barn tänker jag - har förstås aldrig sett ett motorlöst trädgårdsredskap. Grannarna själva har åkt bort. De stod väl inte ut med allt oväsen.

ROT-fylld sommar

ROT-avdraget, detta arbetsmarknads- och skattepolitiska påfund, har legat som en förbannelse över småhusområdet hela sommaren. Nyligen har ytterligare en granne dragit igång fasadrenovering, med sedvanliga bullerstörningar. ROT-lagen borde försetts med en tilläggsbestämmelse: "ROT-avdrag medges ej för arbeten utförda under juni-sept". Jag tvingas väl åka bort. Kanske skulle gå i kloster. Där bör det vara tyst. Nä förresten - kloster är gamla och behöver säkert renoveras.

Sommarväsen

Den här sommaren har jag försökt koppla av hemma på min uteplats. Näst intill omöjligt. Alltid är det någon i grannskapet som kör motorgräsklippare, kanttrimmer, slipmaskin, vedkap, borrmaskin etc. Ett intressant fenomen är att oljuden oftast avlöser varandra. Strax efter det att en granne är klar med motorsågen, så startar nästa sin slipmaskin. Endast sällan är flera grejer igång samtidigt. Man anar ett mönster i detta. Folk står kanske inte ut med tystnad. Jag tror t o m att en del människor njuter av att väsnas. Köra moppe utan ljuddämpare till exempel. En slags akustisk graffiti. Själv föredrar jag naturens egna ljud. Ett rejält åskväder stör mig mindre än alla dessa motoriserade redskap. Jag får väl flytta ut i skogen. Såg en husannons där det stod "Enskilt läge". Lite längre ner i samma annons stod "Brunn delas med grannen". Så var det med den enskildheten.

Hästkrafter och tornseglare

Ornitologer har alltså bestämt att de fåglar jag beskrev i föregående bloggpost ska kallas Tornseglare. Tänkte att jag skulle fråga någon inbiten fågelskådare hur stark motor han/hon har i sin bil. Gissar att jag skulle få svaret uttryckt i antal "hästar". För ungefär 15 år sedan ersattes dock enligt svensk lag begreppet hästkraft med kilowatt. Men det är ju skillnad på fåglar och hästar...

Det lär för övrigt finnas ett EU-direktiv som förbjuder användning av begreppet hästkraft vid t ex marknadsföring av bilar. Direktivet sägs träda i full kraft år 2010, så än finns lite tid att försöka vänja sig. Eller som en engelsman lär ha sagt apropå SI-systemets införande: We are approaching the Meter system inch by inch.

Tornsvalor

Vid den här tiden på våren brukar tornsvalorna anlända till Stockholmstrakten. Jag har haft koll på dessa flyttfåglars ankomst i över 40 år, och det har regelmässigt skett mellan 20-25 maj. Först kommer några stycken, och efter 3-4 dagar brukar de ha etablerat sig i större skaror. Igår iakttog jag de första för i år. Senare i veckan lär vi kunna se och höra dem över KTH Campus. Då är sommaren här!

(Benämningen Tornsvala byttes "officiellt" till Tornseglare år 1980. Fågeln är ju inte släkt med svalorna, utan är artmässigt en seglarfågel. Men vare sig bloggredaktören eller fågeln själv bryr sig om den namnändringen.)

Nästa istid

Snart kommer nästa istid. Ja om sisådär några tusen år alltså. Det är ganska snart, paleoklimatologiskt sett. Istider har kommit och gått, relativt regelbundet, under årmiljonerna. En istid kan pågå i närmare 100.000 år, medan de varma perioderna kan vara så korta som 10-15 tusen år. Den nuvarande interglaciala perioden började för ca 12 tusen år sedan, så den kanske är på väg mot sitt slut. Tyvärr vet man inte exakt när nästa istid inträffar. Det enda man kan vara tämligen säker på, är att den kommer. Orsakerna bakom dessa dramatiska klimathändelser tillskrivs förändringar i jordens bana runt solen, och ändring av jordaxelns lutning.

Under perioden 1942-1972 föll jordens medeltemperatur påtagligt. Kloka vetenskapsmän tillkallades, och i Science kunde man år 1972 läsa denna sensationella artikel. Man diskuterade på fullt allvar hypotesen att detta kunde vara början på vägen ner i en ny istid. I dag vet vi ju bättre, eller hur?

Köra bilen

I mitt förra inlägg beskrev jag de tre grundläggande prioriteter som varje pilot fått inpräntade i huvudet. Nu ska det handla om bilkörning. När jag passerar andra bilister på den flerfiliga infartsleden kollar jag ibland in vad som försiggår bakom ratten där. Inte sällan leker folk kontor: en uppslagen pärm på ratten, penna i handen och mobiltelefonen intryckt mot axeln. Då och då en blick på omgivande trafik. Piloternas huvudregel omformulerad för gatbruk bör vara:

1. Köra bilen.

Moderna bilar (liksom flygplan) innehåller ett antal datoriserade hjälpsystem. Farten kan anpassas automatiskt till framförvarande bilar, och i mörker kan IR-system upptäcka älgar och människor längs vägen. Det är väl bara en tidsfråga innan även bilar utrustas med komplett autopilot. Föraren övervakar det hela och kan i bästa fall ingripa om något går snett. Bilens datorer kommer naturligtvis att kunna misstolka information (precis som med höjdmätaren/autopiloten vid Schiphol-kraschen) och då är frågan om föraren snabbt kan vakna till och göra det han/hon egentligen borde gjort hela tiden - nämligen köra fordonet.

Det är för övrigt kul att köra bil, och flygplan, på riktigt! De som hellre vill köra datorer kan väl göra det i nånting som står stilla.