22 februari 2015

Vad är satir?


Uttrycksformen 'satir' kan, i likhet med yttrandefrihet som sådan, knappast vara ett självändamål. Man kan ibland få uppfattningen att bara ett visst alster etiketterats som satir så åtnjuter det "konstnärlig immunitet" (se blogginlägg 2013-11-15). Det kan finnas skäl att analysera vad som utmärker bra satir. Här är ett försök:

- Satirikern, måltavlan och läsarna bör befinna sig inom en och samma "kulturkrets", så att man har någorlunda likartade referensramar.

- Satiren ska vara riktad uppåt  i samhällets hierarkier, och är därmed ett medel för "den lilla människan" att kritisera de etablerade makthavarna. Att gissla egenheter hos framträdande politiker är legio.

- Man måste förmedla ett budskap, ha ett tydligt syfte med satiren. Att använda satiren som täckmantel för att bara vara oförskämd ter sig mindre motiverat.

- Humor är en viktig ingrediens. Synen på vad som är bra humor varierar naturligtvis, men sådant som ren skadeglädje ligger rimligtvis utanför konceptramen.

- Satiren ska vara intelligent utformad, skarpsynt, elegant och träffa mitt i prick.

- Karikering, hån och förlöjligande utgör basala beståndsdelar. Gränsen mot förtal eller förolämpning (ärekränkningsbrott) kan dock ligga snubblande nära. Ren lyteskomik är förhoppningsvis bannlyst. Det gäller alltså för satirikern att vara lagom elak.

- Den som producerar satir har ett ansvar för konsekvenserna. Motiven för publicering bör vägas mot riskerna. Yttrandefrihet är en mänsklig rättighet; därmed inte sagt att den är ett självändamål. Frihet måste alltid utövas med omdöme och hänsyn.

Min sammanfattande bedömning är att satirikerns uppgift kan ses som en grannlaga balansakt, på spetsen av en vässad blyertspenna, om man så vill.