30 december 2019

Tyst i skogen!

När man är ute i naturen, t ex vandrar på en slingrande skogsstig, så handlar det om att uppleva intrycken med alla sina sinnen. Dofterna, ljuden och de vackra scenerier naturen presenterar för oss.



Understundom händer det att en grupp förskolebarn gör en liten exkursion i det närbelägna skogsområdet hemmavid. Småttingarnas vilda skränande hörs ända in i lägenheterna, mer än hundra meter bort. Det verkar som att nutidsmänniskan förlorat känslan för naturens inneboende storhet; nödvändigheten av den personliga utlevelsen tycks vara viktigare än inlevelsen i naturens mäktighet. Likadant är det när man ser någon joggare på väg genom skogen - iförd hörlurar med lämplig "störmusik".



Nu kan det naturligtvis vara så att barnens skrikande i själva verket är glädjetjut, över att ha hittat något spännande naturföremål. Den sortens upptäckarglädje är självklart positiv. Något mindre roligt tycker jag det är om ledarna introducerat någon form av tävlingsmoment, t ex vem hittar den största svampen eller något i den stilen. Själva tävlingsmomentet tar bort en del av den genuina naturupplevelsen, och leder även till mer skrik "Titta vilken stor svamp jag har hittat!"