Flygande tegelsten

Som psykologi- och flygintresserad kan jag inte upphöra att imponeras av nödlandningen i Hudsonfloden. Det är dels en extrem prestation mentalt sett, dels en ren flygarbragd. Att efter tusentals timmar av händelsefattiga rutinflygningar plötsligt hamna i ett akut nödläge, och då kunna hålla huvudet kallt och fatta ett antal svåra beslut och sedan elegant nödlanda på vattnet - det är stort. Den som till äventyrs har lite kunskap om segelflygning, inser svårigheterna att landa ett flygplan utan hjälp av motorer. Du måste så att säga pricka rätt direkt - du får ingen second chance. Och ska du landa ute i naturen (typ Hudsonfloden) så finns inga inflygningshjälpmedel att lita till. Ett "riktigt" segelflygplan sjunker med ca 1 meter per sekund. Det är hanterbart - man har i regel god tid på sig att korrigera inflygningen. Ett jetplan med utslagna motorer faller med kanske 5-10 m/s. Världens mest extrema motorlösa flygplan är ju Rymdfärjan. Väger ungefär som en Airbus A320, men sjunker med ca 50 m/s (180 km/h vertikalhastighet). När den avslutar färden i rymden skall den bromsas ner från 30.000 km/h till 350 km/h vid landning. Då gäller det också att pricka rätt. Det mesta sköts förstås av datorer, så där handlar det väsentligen om en ingenjörsmässig bedrift. Sista minuterna av landningsfasen brukar dock piloten/astronauten få ta över och flyga manuellt. En del (avundsjuka?) flygare beskriver det som att försöka landa en flygande tegelsten. I en spektakulär video från NASA kan ni följa inflygning och landning, filmad från rymdfärjans cockpit. Den som alltid undrat hur det ser ut i cockpit kan kolla denna vackra bild.