Professionella vallhundar

Jag har tidigare analyserat tänkbara psykologiska mekanismer bakom sådant vallhundsbeteende som "vanliga" människor kan utveckla. En del av dessa psykologiska drivkrafter återfinns sannolikt även bland de professionella opinionsbildarna, men där tillkommer även ekonomiska motiv (lön/arvode, vinst). Renodlat partipolitiska motiv är också vanligt förekommande, särskilt hos de massmedia som verkar inom den politiskt korrekta åsiktskorridoren.


De professionella vallhundarna uppträder i "ideologiska flockar". Här är några exempel på sådana områden i samhällsdebatten, och vilka skällsord som hundarna använder för att skrämma motståndarna till tystnad:


- Klimatet: Den som inte anser att klimathotet är mänsklighetens största ödesfråga, betecknas klimatförnekare.


- Migrationen: Den som är tveksam till om Sverige klarar av storskalig invandring, betraktas som rasist (eller det något svagare främlingsfientlig), eller nationalist och naturligtvis högerpopulist (vad det nu är för någonting).


- Feminism: Den som anser att män och kvinnor är olika i vissa grundläggande avseenden, betraktas som biologist, misogynist (kvinnohatare), jämlikhetsmotståndare, eller som en allmänt reaktionär figur.

En fotoblixt för klimatet

Svenskarnas "bidrag" till klimatproblemen vad gäller flygresor uppgår till i genomsnitt 1 ton CO2 per person och år. Låter tungt. Den mängden CO2 motsvarar Kinas totala utsläpp under några millisekunder, dvs lika lång (kort) tid som en fotoblixt. Den svensk som drabbats av flygskam och tror sig rädda klimatet genom att avstå flygresor, kan ju ta ett snack med Kinas politiska ledning. Eller läsa blogginlägget Symbolhandlingar, 2019-06-10.

Symbolhandlingar

"Det är bättre att skänka en krona till Röda Korset än att inte göra det". Ja, rent moraliskt är det väl så, även om just det bidraget inte har någon märkbar effekt på organisationens hjälparbete. "Jamen tänk om alla resonerar så..."
Användningen av plastpåsar i Sverige har halverats, tack vare en intensiv kampanj. Bakgrunden till denna var de helt berättigade larmrapporterna avseende all plast som ansamlas i världshaven. Någon signifikant effekt på just denna globala miljöproblematik får dock svenskens följsamhet inte. En vetenskaplig studie har visat att 90% av plasten i haven härrör från tio stora floder i Asien och Afrika. Det verkar finnas två huvudsakliga anledningar till detta: Brister i den regionala infrastrukturen, samt den cyniska exporten av plastavfall från rika länder för "återvinning" i mottagarländerna.

Och så detta hackande på svenskar som åker på flygresor. Svenskarnas "bidrag" till CO2-utsläppen pga flygresor är fullständigt försumbart. "Hur kan DU bidra till att minska koldioxidutsläppen", en insinuativ förmaning man ofta ser i pressen.

Den obekväma sanningen är att den här typen enskilda handlingar är enbart symbolhandlingar, i det att de inte har någon märkbar effekt på miljö eller klimat. Ändå är det världens hysteri kring sånt här. Varför? Jag tror svaret finns i blogginläggen "Får, hund eller katt" (2019-05-21) och "Vallhundsbeteende" (2019-05-31).

Sveriges befolkning utgör ca 0.13% av Jordens befolkning. Det enda som i konkreta termer skulle kunna motivera alla dessa symbolhandlingar vore att omvärlden, alltså stora delar av de 99.87%, faktiskt tog intryck av svenskarnas beteenden, och förändrade sina sätt att leva på motsvarande sätt. Jag känner mig personligen lite tveksam till att så skulle vara fallet.

En rent intrapsykisk effekt, som man i och för sig inte ska förringa, är att den som utför nämnda exempel på symbolhandlingar känner sig bättre till mods. Det är helt okej - det är när godheten antar hybrisliknande dimensioner och inbegriper känslan av att vara förmer än andra, eller där den viktigaste komponenten blir att öppet yvas över sin godhet, som steget inte är så långt till vallhundens beteende.