Skåptorrt

Efter flytt till bostadsrätt har jag fått tillgång till gemensam tvättstuga. Där finns såväl torkskåp som torktumlare. Min tidigare erfarenhet av de sistnämnda är att de har nån slags automatik som stänger av värmen när maskinen anser att tvätten blivit "skåptorr". Hm, lika torr som tvätten i torkskåpet, eller vadå? Nä, de menar förstås att tvätten inte alls är torr, utan fuktig, skåpfuktig alltså. Men vem vill lägga in fuktig tvätt i linneskåpet? Skåptorr är en lika fånig term som snustorr - är nånting torrt så är det. Allt annat är i varierande grad fuktbemängt. Befängt.

 

I praktiken gör jag så att jag kör tumlaren på maxvärme under maximalt inställbar tid. Då blir tvätten torr, riktigt kruttorr!

Bloody art

Jag har i ett antal blogginlägg diskuterat morbidismens framväxt inom konstvärlden. De motivmässiga ingredienserna utgörs av allehanda blodiga makabriteter, gestaltade i form av t ex oljemålningar eller fotografier. Nu har en konstnär tagit ytterligare ett steg när det gäller att tänja på gränserna - han använder riktigt blod, i stället för olje- eller akrylfärg, när han utför sina verk/installationer. Så kreativt (ironi). Vad jag förstår använder konstnären blodpulver som han blandar med något lämpligt lösningsmedel och sedan låter rinna ner över en serie anatomiska kollage, allt detta till konstkritikernas förtjusning. För egen del undrar jag, med viss bävan, vad nästa steg ska bli.

Akutunderhållning

Jag tillbringade några timmar på en akutmottagning igår eftermiddag. På väggen i väntrummet satt en TV där bl a ett entimmesavsnitt av reality-serien 112 visades. Ambulanser, sirener, blåljus, neonvästar och lemlästade människor. Himla smart programval. Men avsikten var kanske att vi patienter skulle komma in i "rätt" sinnesstämning. Om vi nu inte redan var det...

Idiottäthetens betydelse

Jag har i ett tidigare blogginlägg (2014-06-17) redovisat mina beräkningar av idiottätheten, i första hand så som den manifesteras i storstadens biltrafik. Omräknat till andel bilister innebär resultaten att ungefär 1 på 10 beter sig illa. Några läsare kanske tycker att detta inte låter särskilt mycket. Det skulle alltså finnas hopp, när 9 av 10 inte beter sig knäppt. Då ska man dock betänka att effekterna (upprördhet, motaggression) hos den som blivit utsatt för det aggressiva beteendet sitter i betydligt längre tid än det normalt tar innan man åter blir konfronterad av ett liknande beteende. Det är alltså i första hand frekvensen, dvs hur många gånger per tidsenhet som detta sker, som är det viktiga. Om det tar en halvtimme att skaka av sig de omedelbara effekterna av en sådan händelse, så blir det för stor ackumulerad belastning om det bara går tre minuter mellan varje "påhopp". Det är därför jag anser att detta ändå är ett stort problem.

Uteblivna bussar

Lokaltidningar är pålitliga förmedlare av egendomliga nyheter. Som den här: "Ingen vet varför bussarna uteblir".

 

Inte så konstigt med det. Saker försvinner. Hela flygplan kan försvinna. Apropå sådant, här är några av de mer spektakulära ”förklaringarna” till flight MH370:s försvinnande, enligt en artikel i Mirror:

 

- någon lyckades ta över kontrollen genom att fjärrstyra planet

- planet gömde sig, i radarskugga, alldeles under ett annat plan

- planet togs till fånga av ett flygande tefat

- planet försvann inom en okänd motsvarighet till Bermudatriangeln

- planet gjordes osynligt, alternativt upplöstes, med hjälp av hemlig teknologi

 

Kul att det finns människor med livlig fantasi. Undrar förresten hur en utebliven buss ser ut? I vart fall är den osynliggjord för de stackars väntande trafikanterna.

Idiotdensitet

Jag tvingas väl be om ursäkt för att jag återigen beklagar mig över alla idiotiska beteenden i trafiken, men jag tycker faktiskt detta är ett påtagligt problem. Jag har försökt uppskatta ungefär hur ofta man konfronteras med ett dylikt aggressivt (och potentiellt farligt) beteende. Beräkningarna tyder på att ca 20 ggr per timme observerar man, vid färd i storstadstrafiken, beteenden som jag betecknar som idiotiska. (Se definition i blogginlägg 2014-01-23). Förekomsten uppgår alltså till vad som på tyska kanske skulle uttryckas som etwa zwanzig stundenidioten.

Däggfåglar

Vad som föreföll vara en zoologisk sensation dominerade förstasidan på vår lokaltidning. Rubriken löd:
"Talgoxe födde sina ungar i askkopp"

Men antagligen var det bara så att ett ord fallit bort ur rubriken. Så här skulle det nog vara:
"Talgoxe födde upp sina ungar i askkopp"

Förbiflygande fåglar

När fågelskådare registrerar sina iakttagelser används vanligen en standardiserad terminologi avseende den observerade fågelns aktuella beteende. De vanligast förekommande aktiviteterna (hos fåglarna alltså) synes vara 'födosökande' respektive 'förbiflygande'. Den sistnämnda aktiviteten ter sig ur en lekmans synvinkel som skäligen naturlig, när det gäller just fåglar. Den som studerar fiskars beteende anger förmodligen 'förbisimmande', och den som studerar t ex gräshoppor kan ju ange 'förbihoppande'. Detta bara sagt i förbigående...

Skämt åsido. Jag uppfattar 'förbiflygande' som en slags "Övrigt"-kategori. I så fall har jag ett konkret förslag till utökning av beteendekategoriseringen: Jag har i många år studerat tornsvalornas (eg. tornseglarnas) beteende. Jag fascineras, som den flygintresserade person jag är, av dessa fåglars fenomenala luftakrobatik. För mig är det uppenbart att dessa fåglar njuter av att flyga så som de gör; att de lika uppenbart leker med varandra där uppe i lufthavet. Likt små jaktplan jagar de sina kompisar i halsbrytande svängar och dykningar. Alltså: När det gäller den sortens beteende skulle jag vara benägen att införa termen 'leker', som egen term eller som underbegrepp till det neutrala, på gränsen till intetsägande, uttrycket 'förbiflygande'.

Asfaltfåglar

Den fågelart som jag oftast ser trippa omkring ute på landsvägarna är sädesärlan. Om nu denna iakttagelse skulle visa sig vara utbredd, kan man fråga sig varför just sädesärlan uppvisar det beteendet. En klassisk hypotes skulle vara att den hittar föda på eller omedelbart ovanför vägbanan. Men sädesärlan föredrar (flygande) insekter, och sådana brukar vara vanligare i närheten av fuktig mark, inte på en sommarvarm vägbana. Aah, den går kanske omkring där för att värma sina frusna små fötter? Nej, jag har en bättre hypotes: Sädesärlan är som vanligast på vägar med lite sliten, gammal grå asfalt. Just det, lika grå som fågeln. Antagligen tror fågeln att den är kamouflerad när den är på asfaltvägen, att den alltså inte så lätt upptäcks av sina predatorer. Vad den inte "tänker" på, är att bilar också representerar ett hot för små fåglar.

Evolutionen uppvisar många exempel på hur arter anpassar sig till omgivningens betingelser. Rent teoretiskt borde det vara så att de sädesärlor som av något skäl inte uppehåller sig på vägarna borde ha större chans att få sina genetiska varianter fortplantade, och på lång sikt skulle vi alltså få bort sädesärlorna från vägarna. För deras eget bästa, alltså.

Tvåkanalsmodellen

För de flesta människor domineras den vakna här-och-nu-upplevelsen av de intryck som förmedlas via sinnesorganen. Jag kallar den signalvägen för realkanalen. Innehållet i realkanalen har vanligen starka kopplingar till känslor och sinnestillstånd. Faktiska händelser ger upphov till olika reaktioner, som glädje eller ilska. Många människor har härutöver en förmåga att göra sig inre bilder, föreställningar, om sådant som inte är omedelbart närvarande i den yttre världen. Den processen försiggår i något som jag brukar kalla imaginärkanalen (från engelskans imagery). Även innehållet i imaginärkanalen kan ge starka känslomässiga reaktioner. Den relativa balansen mellan de olika kanalerna kan variera väldigt mycket mellan olika individer. Personer där realkanalen är helt dominerande brukar jag benämna realkanaliker, medan sådana personer som påverkas markant av imaginärkanalens innehåll kan kallas imaginärkanaliker. Nattliga drömmar utspelas i imaginärkanalen, och då är det hjärnan själv som styr innehållet, medan realkanalen vilar.

 

Den här modellen har visat sig vara oerhört användbar (i alla fall för mig) för att förstå vad det är som styr olika människors upplevelser och beteenden.

Skala kabel

Jag har behov av att sätta på ett par banankontakter, på en högtalarkabel. Letade på webben efter en kabelskalare, alltså en specialtång som gör det lättare att skala kabel. Tänger fanns för olika dimensioner. Tyvärr var det lite oklart om måtten avsåg kabeldiametern eller tvärsnittsarean. Då slog det mig en lustig omständighet, som jag inte tänkt på tidigare: Det måste finnas EN dimension där måttet på diametern överensstämmer exakt med måttet på arean. Formeln för area är ju radien i kvadrat gånger pi. Radien i formeln kan vi uttrycka som halva diametern, och sedan är det bara att sätta areauttrycket lika med diametern. Resultatet blir att om diametern är 4 genom pi, dvs ca 1,27 så överensstämmer detta siffervärde för diametern (i millimeter) exakt med kabelns area (i kvadratmillimeter). Så i just det fallet spelar det alltså ingen roll om uppgiften ang kabeltången avser diameter eller area ;-)

Helikopter

Helikopter är ett intressant ord, rent etymologiskt. Någon kanske tror att det är sammansatt av ordleden heli och kopter. Men så är det inte. Den första delen av ordet helikopter kommer från grekiskans helix som betyder spiral (eller skruv), och den andra delen kommer från pteron, som betyder vinge. o:et i helik-o-pter är bara en bindevokal, eftersom det är lite obekvämt att uttala den direkta sammansättningen helixpter. Och x:et omvandlas till k innan o:et.

Då blir ordets ursprung begripligt, eftersom man kan betrakta en helikopters rotorsystem som en vinge (eg. flera) som skruvar sig upp genom luften, och därmed får farkosten att lyfta vertikalt. Aerodynamiskt är det naturligtvis en aning mer komplicerat...

På tyska heter helikopter Hubschrauber, dvs en slags "uppåtskruvare" (fritt översatt).

I den klassiska amerikanska tecknade serien 'B.C.' förekom en rollfigur med namnet Apteryx, beskriven som "a wingless bird with hairy feathers". (Ett liknande fågelsläkte existerar faktiskt på riktigt, kiwi-fåglar.) I samma serie (tror jag) hade någon uppfinningsrik varelse konstruerat vad som idag skulle kallas helikopter. När uppfinnaren var ute och provflög sin skapelse, sade någon av åskådarna "Han är ute och flyger med sin hackmaskin", alltså enligt den svenska översättningen. Det är kul med språk ;-)

Maildisciplin

Epost har kommit att nästan helt ersätta gamla tiders fysiska brev. Ett fysiskt brev hade, åtminstone som jag minns det, en speciell form av dignitet. Om man fick t ex ett handskrivet brev från Moster Märta, så var det ens moraliska skyldighet att (artigt) besvara det. All post som kom in i brevlådan gicks metodiskt igenom. Om man underlät att besvara ett brev, så kunde avsändaren med viss rätt klandra ens beteende: "Men har du inte läst mitt brev" lät den uppfordrande stämman.

 

Med epost verkar det inte fungera likadant. Jag skriver ofta epost-meddelanden till olika människor, och när jag inte får någon som helst återkoppling (inte ens ett "Tack för ditt mail - jag har läst det, och återkommer") så undrar jag naturligtvis om det kanske kommit bort i cyber-rymden, eller om mottagaren bara struntat i att befatta sig med det. Det verkar som att epost inte lyckats få samma dignitet som de fysiska breven haft (och möjligen alltjämt har). En (teknisk) förklaring kan naturligtvis vara att det kommer så mycket spam etc i adressatens epost-låda så att mina "viktiga" meddelanden drunknar i det samlade mailflödet. Men i så fall anser jag följande:

 

Varje individ borde ha EN (särskild) mailadress där man kan vara säker på att mottagaren tar del av ens mail. Alltså ett mailkonto som innehavaren håller rent från prenumerationer på olika listor, RSS och liknande.

Nanoalarmism

Nanoalarmism. Ett ord som inte finns. Sökning på Google ger noll träff. Då finns inte ordet. Förrän nu. Med begreppet nanoalarmism menar jag en rörelse som med viss (överdriven, kanske någon tycker) skärpa varnar för nanoteknikens risker. Ordet 'nano' kommer från grekiskans nanos som betyder dvärg. Och visst kan man som nanoalarmist känna sin litenhet, när man har att slåss mot det teknokratiska etablissemanget. Men så var det ju även för 1960-talets "könsalarmister", ni kommer ihåg låten "Vi måste höja våra röster för att höras". I början av 2000-talet är det väsentligen klimatalarmister som dominerat scenen. 'Global warming' ger ungefär 20 miljoner träffar i Google.

 

Nä, nu behövs något nytt att oroa sig för, nanokatastrofen. Vad blir effekterna när konstgjorda partiklar av molekylers storlek får möjlighet att härja runt i våra kroppars vävnader? Detta område, som går under namnet Nanotoxikologi, får jag säkert anledning att återkomma till.

Var och varannan

Uttrycket "var och varannan" är intressant. Man kan t ex tänka sig påståendet "Var och varannan man möter på trottoaren stirrar ner på sin smartphone". Ett inte alls osannolikt konstaterande. Men hur stor andel är egentligen "var och varannan"? Låt oss analysera:

 

'Var' kan ses som en kortform av 'varje' och avser i så fall en förekomst på 100%. 'Varannan' betyder 50%. Frågan är då hur vi ska betrakta 'och:et'. Man kan knappast se det som additivt, ty då skulle det bli 100+50=150 %. Måhända är det som att blanda varmt och kallt vatten, dvs resultatet blir ett medelvärde. Ok, då skulle 'var och varannan' kunna tolkas som (100+50)/2=75 %, eller uttryckt med ord, tre av fyra. Jaa, kanske inte så tokigt tänkt.

Henkontakter

Som jag nämnt i föregående blogginlägg (2014-06-05) är det brukligt att inom elektriska tillämpningar tala i termer av hane resp hona för att särskilja de två komplementära typerna av kopplingsdon. Vanliga benämningar är t ex RCA-hane, eller 2-polig DIN-hona.

Uppenbarligen har könsalarmisternas härnadståg ännu inte nått denna bransch. Men det är väl bara en tidsfråga innan vi tvingas ersätta de etablerade könsbefläckade beteckningarna med det samlande begreppet henkontakter. Undrar bara hur de ska se ut - och hur man ska kunna koppla dem samman. Men det kanske är en underordnad frågeställning. Eller uppslag till aprilskämt för något hobbyelektronikföretag.

Nya könsbegrepp

I detta genusupplösningens tidevarv känns det angeläget att försöka komma överens om en otvetydig definition av begreppet kön. Min uppfattning är att man ska basera definitionen på strikt anatomiska (biologiska, medicinska) grunder. Man kan i 999 fall av 1000 fastställa, genom en enkel okulär besiktning, om en viss individ är försedd med ett fortplantningsorgan av typen P eller V. En näraliggande analogi kan hämtas från det elektrotekniska området. Ta banankontakter som exempel. Dessa finns av två typer, stift respektive hylsa (muff). Finurligt nog kallas bananstiftet för hane medan hylsan benämns hona. I t ex hifi-sammanhang kan man föra in ett bananstift i en bananhylsa, lägga på en spänning, och då flyter ström genom dessa kontakter och ljuv musik uppstår (i högtalarna alltså). Analogin känns kristallklar, och kan knappast väcka anstöt.

Mitt förslag blir alltså att människor grupperas, definitionsmässigt, i endera av två grupper med avseende på om individen är utrustad med ett "bananstift" eller en "bananhylsa".

Man kanske t o m ska gå så långt som till att benämna de som innehar stift hane, och de som har hylsa hona. Människan är ju trots allt ett slags djur. Och så kan vi äntligen göra oss av med de förhatliga begreppen 'man' respektive 'kvinna'. En god gärning bara det.

I en enkät som nyligen sändes ut till ett stort antal personer (se blogginlägg 2014-06-02), gavs möjligheten att ange huruvida man betraktade sig som 'Man', 'Kvinna' eller 'Annat'. Det uppges att 2% valde alternativet Annat. Den här typen enkätproblematik försvinner praktiskt taget helt om vi inför mina definitioner/benämningar på kön. Då blir sådana stereotypa begrepp som 'manligt' respektive 'kvinnligt' inadekvata, åtminstone rent språkligt. Eftersom genusdebatten i mångt och mycket handlar om synen på generaliserbara egenskaper hos män resp kvinnor, och huruvida dessa egenskaper i så fall är väsentligen genetiskt (biologiskt) betingade eller relaterade till socialkonstruktivistiska erfarenheter, så kan det vara klokt att helt enkelt avföra orden 'man - manligt' och 'kvinna - kvinnligt' från agendan. Vi använder istället 'hane' resp 'hona' (utan motsvarande adjektivbildningar) och överlåter åt framtidens humanetologer att avgöra om det finns några genuina egenskapsmässiga skillnader mellan människosläktets hanar och honor.

Milgrammer

Milgrams lydnadsexperiment är enligt min mening ett av de starkaste och viktigaste psykologiska experiment som utförts i modern tid (efterkrigstid). Experimentet har kritiserats för att ha haft vissa etiska brister, men själva essensen har ovedersäglig sprängkraft: Att en auktoritär ledare kan få folk att medverka till våldshandlingar.

 

Jag inför nu några definitioner (på engelska):

 

Milgrammer. Person som genom mer eller mindre blind lydnad utför handlingar som beordrats av en överordnad auktoritet och som innebär lidande för andra människor.

 

Milgramming. Själva den handling, beteendet, som utförs av milgrammern.

 

Jag konfronteras ibland med beteenden som kan betecknas som (en lindrig form av) milgramming. Milgrammern hänvisar vanligen till något (mer eller mindre godtyckligt) regelverk, och utövar med stöd att detta MAKT över andra människor. Den som öppet vågar ifrågasätta milgrammerns handlande möts vanligen av svaret "Jag gör bara mitt jobb" eller "Vi har våra bestämmelser" eller "Min chef har sagt att vi ska göra så här".

 

Den omständighet som är mest beklämmande är när milgrammern uppenbart NJUTER av att sätta dit andra människor. Milgrammern kan alltså få utlopp för sina egna aggressiva impulser, och utföra oetiska handlingar, utan att själv behöva känna skuld.

 

Jag tror det finns skäl att vara på sin vakt mot den här sortens tendenser.

Firmabilars reklameffekt

I min pågående kartläggning av idiotiska beteenden i biltrafiken, så slås jag av att dessa inte sällan utövas av förare av firmabilar försedda med företagets namn. Alltså, hur tänker de egentligen? Deras fordon är ju en del i marknadsföringen av företagets varumärke, en slags rullande "reklampelare". Om jag blir utsatt för ett aggressivt beteende från en förare av en viss firmabil, så får jag automatiskt negativa associationer till företaget som sådant. Om jag sedan skulle anlita t ex en hantverkare, så väljer jag definitivt inte ett företag vars förare betett sig hänsynslöst i trafiken.

 

En del företag har t o m varit så "listiga" att de målat företagsnamnet spegelvänt, på fronten av firmabilen, så att det inte ska råda någon tvekan om vem det är som ligger och pressar alldeles bakom mig på motorvägen (jfr blogginlägg 2013-09-29).

Annat kön

I en stor enkätundersökning om arbetsmiljöfrågor fick de som svarade möjlighet att ange sitt kön enligt något av följande alternativ:

o  Man
o  Kvinna
o  Annat

Av de svarande hade 2% kryssat i Annat. Intressant. Undrar vilket/vilka kön som avses? Nästa gång borde enkätkonstruktören utforma svarsalternativen så här, tycker jag:

o  Man
o  Kvinna
o  Annat. Ange vilket: .....................

Då får vi som tillhör de genusmässigt oupplystas skara en möjlighet att upptäcka de nya könen.

Det jag egentligen tror att man menar, även om det inte uttryckts explicit, är huruvida man känner sig som en man, alternativt en kvinna, alternativt något annat, t ex en kastrerad katt. Dvs enkätfrågan handlar antagligen om könsuppfattning, dvs sådant som manligt/kvinnligt. Då vore det mer tydligt att utforma alternativen så här:

"Upplever du dig som:"

o  Man
o  Kvinna
o  Både och
o  Varken eller
o  Vet ej

Alternativet 'Både och' kan användas av t ex transvestiter, och alternativet 'Varken eller' kanske känns lämpligt för en del Queer-personer. Alternativet 'Vet ej' kan vara klokt att ta med, för de stackars människor som, helt förståeligt, lider av total genusförvirring.

Eller så kanske man kunde prova med de inom språkvetenskapen etablerade genusgrupperna.

"Vilket genus tillhör du?"

o  Maskulint
o  Feminint
o  Reale
o  Neutrum

Blir intressant att se om könsförnekarna väljer Reale eller Neutrum.

Retfull parkering

Att retas är i princip en form av aggression. Den som retas finner njutning (skadeglädje) i att håna, eller lura andra. Ett exempel: Jag parkerar dagligen på ett område där det är relativt ont om p-platser. Merparten platser gränsar mot husfasader, och bilarna står bredvid varandra, vinkelrätt mot väggen. När jag kör längs dessa rader av fullbelagda p-platser för att leta efter en tom plats, ser jag ofta EN till synes ledig lucka, en bit bort. Upprymd över att ha hittat vad som verkar vara en tom plats kör jag snabbt fram till luckan, svänger in --- bara för att finna att någon parkerat en lilleputtbil längst in i luckan. Personen ifråga kör alltid (jag har sett detta ett flertal gånger nu) in så långt som det bara är möjligt. Här är ett par hypoteser till förklaring av det beteendet:

1. Ägaren vill markera att om alla hade lika små bilar, så skulle det få plats två stycken i varje lucka. I praktiken skulle dock ägaren av den första bilen inte kunna köra därifrån om inte den andra bilisten först flyttar undan sitt fordon. Alltså inte så trolig förklaring.

2. Ägaren vill reta oss andra bilister, som luras tro att vi hittat en helt ledig plats, och som sedan blir gruvligt besvikna när vi upptäcker det miniatyriserade fordonet.

Enligt min uppfattning borde ägaren av lilleputtbilen ställa den på ett sådant sätt att bilens bakre del kommer i linje med övriga parkerade bilar. Då ger den inte det falska skenet av ledig lucka. Eftersom jag inte kan komma på något som helst logiskt skäl till att INTE göra på det sättet, så tvingas jag dra slutsatsen att förklaring nr 2 är den sannolika. I vart fall har personen ifråga retat mig till att skriva detta inlägg.