Att parkera

Vissa människors parkeringsbeteende är fascinerande. Jag brukar studera sådana fenomen vid det närbelägna köpcentrat. Parkeringsområdet är stort, men fickorna är trånga. De flesta som ska parkera söker upp den lediga ficka som är allra närmast ingången till affärerna. Det spelar ingen roll hur trångt utrymmet är, eller hur krångliga och tidsödande manövrer som krävs för att komma in i fickan. Är det prestige (en slags tävling) det handlar om, att vara den som lyckas ta den närmaste fickan? Ju trängre man parkerar desto svårare blir det att ta sig ur den egna bilen. Man skapar också problem för de som redan står parkerade bredvid. Vid ett tillfälle då jag skulle hämta min bil (på en annan, mindre parkering) gick det inte att öppna förardörren mer än 10 cm, och det är för lite till och med för mig.

Högljudda män

Varför pratar en del människor så högt? Två män som står invid varandra utomhus och samtalar kan ofta uppfattas tydligt på mer än 50 meters håll. Jag kom in i omklädningsrummet i en sporthall häromkvällen. Där var helt tomt förutom tre män som "samtalade". När min spelpartner anlände kunde vi överhuvudtaget inte kommunicera på normalt sätt. Vi fick köra med teckenspråk. Golfare är också ett högljutt släkte. När några spelare träffas på golfklubben får alla i närheten ta del av deras jargong. Hemifrån hör jag fotbollstränarens gapande på idrottsplatsen 400 meter bort. GÅ-GÅ-GÅ skriker tränaren, vilket tycks betyda att den som har bollen ska springa.

Google vet allt

Jag publicerade nyligen ett blogginlägg om bullerstörningar (från motorsågar och andra maskiner). Direkt efter publiceringen dök det upp en Google annonsruta i bloggverktyget. Den visade sig innehålla länkar till företag som erbjöd trädfällning, decibelmätare(!) och uthyrning av slipmaskiner. Dessutom undrade man i en annons om jag hade avloppsproblem (jag hade ju antytt min ovilja att dela brunn). I princip är denna "service" imponerande, men kanske i än högre grad är den skrämmande. Google vet allt.

Lunch på bygget

Vid elva-tiden drar ROT-verkarna iväg på lunch, och så blir allt tyst. Eller, nähä. Då hör jag hårdrock-konserten från gräsmattan. De har inte stängt av radion. I övrigt ligger byggarbetsplatsen öde. Då tar jag fram handgräsklipparen. Lika bra att lägga en egen ljudridå. Min diskreta gräsklippare överröstas dock av den motoriserade trimmern två kvarter bort, och rockmusiken. Plötsligt uppenbarar sig en av grannskapets småttingar som får syn på det förhistoriska monstret (handgräsklipparen alltså) och börjar gallskrika. Stackars barn tänker jag - har förstås aldrig sett ett motorlöst trädgårdsredskap. Grannarna själva har åkt bort. De stod väl inte ut med allt oväsen.

ROT-fylld sommar

ROT-avdraget, detta arbetsmarknads- och skattepolitiska påfund, har legat som en förbannelse över småhusområdet hela sommaren. Nyligen har ytterligare en granne dragit igång fasadrenovering, med sedvanliga bullerstörningar. ROT-lagen borde försetts med en tilläggsbestämmelse: "ROT-avdrag medges ej för arbeten utförda under juni-sept". Jag tvingas väl åka bort. Kanske skulle gå i kloster. Där bör det vara tyst. Nä förresten - kloster är gamla och behöver säkert renoveras.

Sommarväsen

Den här sommaren har jag försökt koppla av hemma på min uteplats. Näst intill omöjligt. Alltid är det någon i grannskapet som kör motorgräsklippare, kanttrimmer, slipmaskin, vedkap, borrmaskin etc. Ett intressant fenomen är att oljuden oftast avlöser varandra. Strax efter det att en granne är klar med motorsågen, så startar nästa sin slipmaskin. Endast sällan är flera grejer igång samtidigt. Man anar ett mönster i detta. Folk står kanske inte ut med tystnad. Jag tror t o m att en del människor njuter av att väsnas. Köra moppe utan ljuddämpare till exempel. En slags akustisk graffiti. Själv föredrar jag naturens egna ljud. Ett rejält åskväder stör mig mindre än alla dessa motoriserade redskap. Jag får väl flytta ut i skogen. Såg en husannons där det stod "Enskilt läge". Lite längre ner i samma annons stod "Brunn delas med grannen". Så var det med den enskildheten.

Hästkrafter och tornseglare

Ornitologer har alltså bestämt att de fåglar jag beskrev i föregående bloggpost ska kallas Tornseglare. Tänkte att jag skulle fråga någon inbiten fågelskådare hur stark motor han/hon har i sin bil. Gissar att jag skulle få svaret uttryckt i antal "hästar". För ungefär 15 år sedan ersattes dock enligt svensk lag begreppet hästkraft med kilowatt. Men det är ju skillnad på fåglar och hästar...

Det lär för övrigt finnas ett EU-direktiv som förbjuder användning av begreppet hästkraft vid t ex marknadsföring av bilar. Direktivet sägs träda i full kraft år 2010, så än finns lite tid att försöka vänja sig. Eller som en engelsman lär ha sagt apropå SI-systemets införande: We are approaching the Meter system inch by inch.

Tornsvalor

Vid den här tiden på våren brukar tornsvalorna anlända till Stockholmstrakten. Jag har haft koll på dessa flyttfåglars ankomst i över 40 år, och det har regelmässigt skett mellan 20-25 maj. Först kommer några stycken, och efter 3-4 dagar brukar de ha etablerat sig i större skaror. Igår iakttog jag de första för i år. Senare i veckan lär vi kunna se och höra dem över KTH Campus. Då är sommaren här!

(Benämningen Tornsvala byttes "officiellt" till Tornseglare år 1980. Fågeln är ju inte släkt med svalorna, utan är artmässigt en seglarfågel. Men vare sig bloggredaktören eller fågeln själv bryr sig om den namnändringen.)

Nästa istid

Snart kommer nästa istid. Ja om sisådär några tusen år alltså. Det är ganska snart, paleoklimatologiskt sett. Istider har kommit och gått, relativt regelbundet, under årmiljonerna. En istid kan pågå i närmare 100.000 år, medan de varma perioderna kan vara så korta som 10-15 tusen år. Den nuvarande interglaciala perioden började för ca 12 tusen år sedan, så den kanske är på väg mot sitt slut. Tyvärr vet man inte exakt när nästa istid inträffar. Det enda man kan vara tämligen säker på, är att den kommer. Orsakerna bakom dessa dramatiska klimathändelser tillskrivs förändringar i jordens bana runt solen, och ändring av jordaxelns lutning.

Under perioden 1942-1972 föll jordens medeltemperatur påtagligt. Kloka vetenskapsmän tillkallades, och i Science kunde man år 1972 läsa denna sensationella artikel. Man diskuterade på fullt allvar hypotesen att detta kunde vara början på vägen ner i en ny istid. I dag vet vi ju bättre, eller hur?

Köra bilen

I mitt förra inlägg beskrev jag de tre grundläggande prioriteter som varje pilot fått inpräntade i huvudet. Nu ska det handla om bilkörning. När jag passerar andra bilister på den flerfiliga infartsleden kollar jag ibland in vad som försiggår bakom ratten där. Inte sällan leker folk kontor: en uppslagen pärm på ratten, penna i handen och mobiltelefonen intryckt mot axeln. Då och då en blick på omgivande trafik. Piloternas huvudregel omformulerad för gatbruk bör vara:

1. Köra bilen.

Moderna bilar (liksom flygplan) innehåller ett antal datoriserade hjälpsystem. Farten kan anpassas automatiskt till framförvarande bilar, och i mörker kan IR-system upptäcka älgar och människor längs vägen. Det är väl bara en tidsfråga innan även bilar utrustas med komplett autopilot. Föraren övervakar det hela och kan i bästa fall ingripa om något går snett. Bilens datorer kommer naturligtvis att kunna misstolka information (precis som med höjdmätaren/autopiloten vid Schiphol-kraschen) och då är frågan om föraren snabbt kan vakna till och göra det han/hon egentligen borde gjort hela tiden - nämligen köra fordonet.

Det är för övrigt kul att köra bil, och flygplan, på riktigt! De som hellre vill köra datorer kan väl göra det i nånting som står stilla.

Flygande dator

För många år sedan gick ett passagerarplan i backen till följd av att piloterna var helt upptagna med felsökning av en kontrollampa. Ingen flög egentligen planet, som långsamt förlorade höjd utan att någon märkte det. Efter denna händelse formulerades tre enkla prioriteter som varje flygare ska ha inpräntade i huvudet:

1. Flyga planet
2. Navigera
3. Kommunicera

I första hand ska man alltså manövrera planet, se till att det håller sig flygande. Därefter kolla position och kurs, och tredje prioritet är radiokommunikation. Det verkar kanske självklart att man i första hand ska flyga planet, men med dagens avancerade hjälpsystem går det i princip att flyga pilotlöst, helt automatiskt, från start till landning. Ett modernt passagerarflygplan är tekniskt sett en dator med vingar.

Olyckan vid Schiphol för en tid sedan är ett exempel på hur illa det kan gå: Inflygningen styrdes av autopiloten (=dator). På 600 meters höjd ansåg höjdmätaren att planet befann sig på marknivå. Datorn tolkade detta som att man kommit ner på landningsbanan och stängde därför av motorerna. Och så var även denna stora passagerarjet förvandlad till ett segelflygplan.

Förr i tiden rekryterades i stort sett alla trafikflygare från Flygvapnet. Där hade piloterna tränats i att flyga "för hand" under pressande omständigheter. Att flyga dagens passagerarplan handlar mer om systemövervakning, i vart fall så länge inget går snett. Nu har det varit flera olyckor eller tillbud där motorerna blivit utslagna. Kanske segelflygklubbarna blir nästa rekryteringsbas för trafikflyget.

Ekar i asfalten

Det ekar ihåligt under asfalten när jag klampar omkring ute i mina träskor, så här års. Måste bero på tjällossningen, tänker jag. Isen i den frusna marken under asfalten smälter till vatten, och eftersom vatten tar mindre plats än is så blir det kanske ett tomrum under asfalten? I alla fall under några veckor, tills allt har geggat ihop sig som vanligt igen. Bäst att gå försiktigt.

Läcker baklänges

Har till min initialt endast relativa glädje sett att Google hittat min blogg, trots att jag blockerat sökmotorns besök. Insåg att det inte skulle hålla, det är inte gjort så. Det räcker med att RSS-flödena exponeras i någon inbjudande blogg. Och vips är Google där, slurrrp. Men det gör inte så mycket. Det är klart att det läcker baklänges när allt ändå är hopkopplat. Ganska häftigt, egentligen. Tror jag ska ticka yes i den där Google-boxen. Lika bra. Bara onödigt besvär för Google att behöva gå omvägar till intressant information. Som den här.

Tvånollor

För ett år sedan trodde jag inte att Webb2.0 kunde ha något värde i akademiska sammanhang. För en månad sedan betraktade jag Twitter som en fullständigt hysterisk företeelse. Idag har jag ändrat uppfattning. De nya sätten att kommunicera har sina förtjänster. Även om det finns tveksamheter också. Beträffande integritet och sådant.

En tråkig effekt är segregeringen, det blir ett Webb2.0-lag och ett Webb1.0-lag. Tvånollor och Ettnollor (för att travestera det gamla begreppet nollåttor). Jag tillhör nu tvånollorna; vi utbyter information och "umgås" inom gemensamma referensramar. Men ettnollorna är inte med. De är visserligen inte utestängda genom någon aktiv åtgärd från vår sida - men de är likväl inte med.

Måhända är det ändå ettnollorna som blir vinnare på sikt - vi tvånollor utsätter oss definitivt för större risker genom den globala exponeringen. Men det kanske det är värt.

Twittrande snabbtelefon

Kommer ni ihåg snabbtelefonerna? Man bara tryckte på en knapp och omedelbart stod man i dubbelriktad högtalarkontakt med ett annat rum. En obehaglig känsla av att inte veta vilka personer som var där kunde infinna sig. Tänk om någon obehörig lyssnar till det jag säger. Och även de oskyldigt lyssnande kunde bli illa berörda av att ha uppsnappat någon i deras tycke känslig information. Så tänkte och kände man då, för kanske 20 år sedan. Men idag twittrar och bloggar vi ohämmat inför en skara av miljontals människor. Handlar detta bara om en bedräglig känsla av anonymitet - och att man skriver istället för talar? Eller har motivet att synas blivit starkare?

UV PÅ KTH

Har ni sett Karl Edvard Jr? Håller till i Lill-Jansskogen, bakom KTHs klocktorn. Hörs på kvällarna, då han utstöter sitt arttypiska läte. Undrar om man kan få syn på honom. Det är ju mörkt då, kanske måste använda IR-kikare. Eller snarare UV-kikare.

Nocebo

Mitt föregående inlägg (Nextopisk reflexion) handlade om styrkan hos positiva och negativa förväntningar. Här kommer lite mer i samma ämne.

Placebo-effekten är ett välkänt, och reellt, fenomen. Man så att säga tänker sig frisk. Sockerpiller hjälper. Placebos motsats, nocebo, förefaller mindre känd. Men den är minst lika kraftfull. Man tänker sig sjuk. Det finns anekdotiska exempel på människor som suggererat fram livshotande tillstånd hos sig själva. Vissa former av woodoo skulle i princip kunna fungera på detta sätt.

Vad ska man satsa på - nuet eller framtiden. Nextopikern verkar mest inriktad på kommande häftiga upplevelser. Du måste leva i nuet, säger någon. Men alla lever i nuet. Det är bara så att i nuet finns även de inre föreställningarna med. Och de kan ha ett starkare inflytande än de yttre omständigheterna. På gott eller ont. Placebo eller nocebo.

Nextopisk reflexion

Läser bloggen Tankar från roten, inlägget Nextopia. Handlar om Förväntningssamhället - det ständiga sökandet efter morgondagens lyckorus. Kan vara jobbigt. Och så finns det en annan vinkling:

Förväntningarnas kraft är mäktig. Tänk om det ligger en huggorm i gräset, eller att flygplanet störtar, eller varför inte hissen. Psykologer jobbar hårt med att finna bot för detta plågsamma fenomen. De inre föreställningarnas kraft. Men att även positiva förväntningar skulle behöva innebära problem, det är illa. I-landsproblem, som en del skulle uttrycka det.

Negativ ränta

Riksbanken sänkte idag reporäntan till 1 procent. Eventuellt kan räntan komma att sänkas till noll. Och sen? Antag att en "vanlig" bank skulle införa negativ inlåningsränta. Du sätter in 100.000 på banken, och får höra att de kommer att dra t ex 2.000 om året i negativ ränta. Låter inte klokt, men om det råder deflation så är det ju logiskt. När du så småningom tar ut dina pengar, så har de ju ökat i värde ändå. När det är inflation försöker man genom den positiva inlåningsräntan värdesäkra sina besparingar. Frågan är om ett bolåneinstitut skulle kunna tillämpa negativ utlåningsränta? Varsågod, du får låna 100.000 och får 2.000 på köpet varje år. Bra affär. Då kan man bjuda hur mycket som helst för en etta på Östermalm.

Tema Klimat

Tema Klimat har startat i min blogg. Första klimatinlägget handlade om diverse överraskande effekter av den globala uppvärmningen. Från att ha varit "anti-alarmist" har jag nu övergått till en mer agnostisk hållning: Klimatet är alldeles för komplext, för att man ska kunna uttala sig med säkerhet om utvecklingen. Men även som ödmjuk agnostiker lär man få på pälsen av klimat-alarmisterna. Och visst finns det många intressanta aspekter i klimatdebatten som vi kan belysa.

Flygande tegelsten

Som psykologi- och flygintresserad kan jag inte upphöra att imponeras av nödlandningen i Hudsonfloden. Det är dels en extrem prestation mentalt sett, dels en ren flygarbragd. Att efter tusentals timmar av händelsefattiga rutinflygningar plötsligt hamna i ett akut nödläge, och då kunna hålla huvudet kallt och fatta ett antal svåra beslut och sedan elegant nödlanda på vattnet - det är stort. Den som till äventyrs har lite kunskap om segelflygning, inser svårigheterna att landa ett flygplan utan hjälp av motorer. Du måste så att säga pricka rätt direkt - du får ingen second chance. Och ska du landa ute i naturen (typ Hudsonfloden) så finns inga inflygningshjälpmedel att lita till. Ett "riktigt" segelflygplan sjunker med ca 1 meter per sekund. Det är hanterbart - man har i regel god tid på sig att korrigera inflygningen. Ett jetplan med utslagna motorer faller med kanske 5-10 m/s. Världens mest extrema motorlösa flygplan är ju Rymdfärjan. Väger ungefär som en Airbus A320, men sjunker med ca 50 m/s (180 km/h vertikalhastighet). När den avslutar färden i rymden skall den bromsas ner från 30.000 km/h till 350 km/h vid landning. Då gäller det också att pricka rätt. Det mesta sköts förstås av datorer, så där handlar det väsentligen om en ingenjörsmässig bedrift. Sista minuterna av landningsfasen brukar dock piloten/astronauten få ta över och flyga manuellt. En del (avundsjuka?) flygare beskriver det som att försöka landa en flygande tegelsten. I en spektakulär video från NASA kan ni följa inflygning och landning, filmad från rymdfärjans cockpit. Den som alltid undrat hur det ser ut i cockpit kan kolla denna vackra bild.

Vara först

Sorry. Det räcker inte med att synas. Man ska helst vara först också. Kollade på Twitter, där gemene man kan agera nyhetsrapportör. Ta nödlandningen i Hudsonfloden som exempel: En passagerare på den färja som först kom till undsättning blev den förste att förmedla nyheten. Utrustad med Iphone ansluten till Twitter och Twitpic så var han först med denna nyhet. Och jag måste faktiskt säga, att den bilden ger en mycket större närvaro-känsla än de bilder som senare kablades ut av etablerade nyhetsmedia.

Läsa för fort

När man läser en text alldeles för snabbt "ser" man ibland andra ord än de som verkligen står där. Ett fenomen som psykologer kan dra nytta av, eftersom feltydningarna ofta avslöjar vad läsaren undermedvetet förväntar sig. Här är två komiska och aktuella exempel:

Jag "läser" följande i den övergripande kursbloggen tjugotresaker #3:
>>2. lära oss att tänka (men det står faktiskt länka, inte tänka)
>>5. läsa några extrema bloggar (det står alltså externa)

Mycket avslöjande, som sagt!

Feta fåglar

En flock gäss förvandlade häromveckan en Airbus 320 till ett 70 ton tungt segelflygplan. Piloten genomförde en perfekt nödlandning på Hudsonfloden, och så fick New York sitt eget Gottröra. Här i Sverige ökar risken för fatala kollisioner med fåglar, enligt en artikel i SvD. Skälet skulle vara det allt varmare klimatet, som skapar fetare fåglar. En jetmotor påstås klara av en fågel på högst 1 kg. En fet kanadagås blir för mycket. Nature strikes back. Titta gärna på denna lista över annat elände som påstås bero på den globala uppvärmningen.

Google forever

I Googles villkor står att användaren ger Google rätt att i evig tid förfoga över det material man lägger in (§11.1). Hur länge är det? Om 5 miljarder år slocknar solen. As long as there is Earth, there is Google. Google Earth.

Blogito ergo sum

Syns du inte finns du inte. Det brutala budskapet har jag mötts av på en ljusreklamtavla. Fruktansvärt. Jag förstår vad de menar, men för t ex en alienerad storstadsbo kan det kännas som ett hugg i hjärtat. Du måste vara med på Facebook, Blogger, Twitter och allt vad det nu heter. För att synas. För att finnas.

Googles finstilta

Skapa Google-konto. I princip enkelt. Några klick och så är det klart. En försåtligt minimal textruta med lite villkor. Ser överkomligt ut vid en snabbscroll. Men skriver man ut all text blir det 12 sidor! Vem orkar sätta sig in i alla paragrafer? Nä, det får bli som vanligt - man bara klickar Godkänn och hoppas att allt ska gå bra. Skit samma förresten, Google registrerar ju ändå allt man gör. Eller så gör FRA det.

Introduktion

Acta Catastrophica. Låter riktigt biblioteksmässigt. Nästan lite anrikt. Och lagom oseriöst. Ska innehålla mina personliga reflektioner över allehanda företeelser i tillvaron. Seriösa inlägg blandade med mer lättsamma betraktelser. Räknar med att fånga ca 1% av VILs läsare, dvs 0.7 personer, alltså nån enstaka deltidare. Och går mitt bloggexperiment helt åt skogen, så får bloggtiteln verkligen göra skäl för namnet, Acta Catastrophica.