Twittrande snabbtelefon

Kommer ni ihåg snabbtelefonerna? Man bara tryckte på en knapp och omedelbart stod man i dubbelriktad högtalarkontakt med ett annat rum. En obehaglig känsla av att inte veta vilka personer som var där kunde infinna sig. Tänk om någon obehörig lyssnar till det jag säger. Och även de oskyldigt lyssnande kunde bli illa berörda av att ha uppsnappat någon i deras tycke känslig information. Så tänkte och kände man då, för kanske 20 år sedan. Men idag twittrar och bloggar vi ohämmat inför en skara av miljontals människor. Handlar detta bara om en bedräglig känsla av anonymitet - och att man skriver istället för talar? Eller har motivet att synas blivit starkare?