Med skator i blick

Av DO:s lagtolkningar framgår att vissa komplimanger och blickar kan uppfattas som sexuella trakasserier. Ta denna komplimang till exempel: "De där brallorna är jättesnygga på dig!" Antagligen ett sexuellt trakasseri, eftersom det är osannolikt att komplimangen avser byxornas egenskaper som sådana. Dock tycker jag det är lite märkligt att ett uttryck som är avsett att vara, och även definitionsmässigt är, något positivt, ska behöva upplevas som negativt. Personligen tycker jag det är mycket jobbigare att bli bemött av misshag, än att få en uppskattande blick oavsett vilken del av kroppen den avser.

Handlingar som att tafsa, eller smeka, samt vissa andra former av beröring kan med fog upplevas som kränkande, om de är oönskade. Komplimanger i största allmänhet kan möjligtvis betraktas som en gråzon (jfr exemplet i ingressen), men grova "komplimanger" är naturligtvis kränkande.

Blickar representerar en annan dimension, tycker jag intuitivt. Kroppslig beröring är en fysisk handling, samma gäller en muntligt uttalad komplimang (ljudvågor hörs). Synsinnet sänder däremot inte ut några fysiska signaler. Blickens primära syfte är att få en viss del av synfältet återgivet på gula fläcken i ögat. Kan detta vara trakasserande? Rimligtvis inte - i sig. Det som upplevs som jobbigt för offret är upplevelsen av att bli betittad, och det är kanske allvarligt nog. Jag gör ibland en del (harmlösa) experiment, i vardagen. Här är ett, som visar betydelsen av blickens riktning:

Ibland när jag är på väg att passera en skata som befinner sig lite vid sidan om min gåriktning, så försöker jag i det längsta hålla blicken riktad stint framåt, men ändå observera skatan i ögonvrån. Vid ett bestämt tillfälle riktar jag blicken direkt mot skatans ögon, och då flyger den omedelbart iväg! Man kan alltså misstänka att bilden i skatans hjärna av att ett par ögon är riktade mot den upplevs som ett hot. Då är det inte så konstigt att även en del människor upplever obehag inför andras blickar, särskilt om blickarna fokuserar på kroppsdelar som är förknippade med erotisk laddning.

Oupplysta förövare

I vissa former av tarvliga mellanmänskliga handlingar finns det uppenbarligen en slags upplysningsskyldighet för offret, gentemot förövaren. Här är några exempel:
  
1. En manlig chef tafsar vid upprepade tillfällen på sin kvinnliga sekreterare. Sekreteraren håller länge tyst, men till slut anmäler hon chefen för sexuella trakasserier. Hon får genast frågan: "Men har du inte berättat för chefen att du ogillar hans beteende?"

2. En lunchrestaurang serverar mig en wienerschnitzel som under paneringen visar sig bestå av väsentligen senor, fettslamsor och brosk. Jag orkar inte klaga på restaurangen, men berättar om händelsen för några vänner. Jag får direkt frågan: "Men varför klagade du inte hos kocken"?

3. Min granne har kört grävmaskin i upp till 10 timmar per dygn i 3-4 månaders tid, utan att åstadkomma särskilt imponerande resultat på sin tomtmark. Grävmaskinen alstrar drygt 90 dB, vilket på min tomt upplevs som ett kraftigt buller. När jag äntligen bestämmer mig för att göra en anmälan, får jag frågan: "Men har du inte berättat för honom att du störs av hans verksamhet?"

Min uppfattning är att i samtliga dessa fall så borde det vara fullständigt uppenbart för "förövaren" att "offret" lidit skada. Men så tycker många i dagens samhälle tydligen inte att det är. Man kan undra varför. En möjlig ledtråd dyker upp när jag läser tolkningarna i anslutning till brottsbalkens paragraf om "ofredande". Där står:

"Den som ofredar måste veta om att det den gör är fel. En person som genom att spela hög musik stör sina grannar ofredar dem från och med den tidpunkt då grannarna talat om för denne att det är störande."

Motsvarande formulering finns även i anvisningarna till Diskrimineringslagen, avseende sexuella trakasserier.

Om rättsväsendet inte har högre tankar än så om "förövarnas" förmåga till insikt om effekterna av deras beteende, då är det illa. Jag kommer osökt att tänka på några tidigare blogginlägg på temat hänsyn.

Konstnärlig immunitet

Häromveckan fick jag via mail en inbjudan till visning av en aktuell konstutställning. Själva mailet var textbaserat, och för mer info hänvisades till en bilagd pdf. Jag öppnade slentrianmässigt filen, och fick faktiskt en chock. Tillsammans med sedvanlig info om tid och plats så fanns ett smakprov på den aktuella konsten. Det var en oljemålning med ett synnerligen makabert motiv. Jag har aldrig sett något liknande. Såväl själva återgivandet som sådant, som de underliggande djuppsykologiska dimensionerna, representerar kvalificerade nivåer av morbiditet. Jag lät omedelbart uttrycka min tveksamhet till det lämpliga i att uppmuntra visning av den här typen av bilder.

Jag förutser att det kan bli en del diskussion kring min kritiska reaktion. En synpunkt jag väntar att få emot mig är att man måste värna om de konstnärliga uttryckens immunitet - att "allt" tål att visas och även göras (typ fejkade psykosgenombrott och videofilmad vandalisering). Jag har aldrig tillmätt den synpunkten någon större argumentstyrka. Snarare skulle jag påstå att det vore hälsosamt med åtminstone någon slags känsla för tabu-begrepp även inom konstens domäner.

I en del TV-program förekommer det att man varnar känsliga tittare för vissa obehagliga inslag. Det är bra att man gör så, eftersom de som ännu inte blivit helt avtrubbade (härdade) kan rädda sig ännu en tid. Varningen kan tyvärr å andra sidan uppfattas som en inbjudande signal om att här kommer några riktigt otäcka scener för den som gillar sådant. Benägenheten hos vissa individer att söka upp extremt perversa bilder och videos på internet är ett allvarligt problem. Jag kommer i ett senare blogginlägg att försöka analysera varför olika människor ändå reagerar på olika sätt (positivt, negativt, neutralt) på bilder av den art jag inledningsvis beskrivit. Det blir alltså en psykologisk analys. Känsliga läsare varnas.

Bullerallergi

Min påtagliga irritation över bullerstörningar leder väl snart till att jag betraktas som ljudöverkänslig, och blir förlöjligad och förföljd så som de tidiga elallergikerna. Men om man tittar evolutionsmässigt på hörselns betydelse förstår man att känslighet för ljud haft ett fundamentalt överlevnadsvärde. Hörselsinnet är t ex överlägset synen när det gäller tidig upptäckt av fara. Du kan inte se en fiende som nalkas dig utanför ditt synfält, men hörseln varskor dig så fort angriparen gör minsta väsen av sig. De ursprungligaste delarna av hjärnan är konstruerade för att väcka alarmberedskap hos individen. Om du blir störd när du sover så aktiveras därigenom de högre hjärnfunktionerna så att du ska kunna göra en mer förfinad analys av situationen. Samtidigt utsätts kroppen för ett fysiologiskt stresspåslag. Och på det viset kan upprepade, kraftiga och plötsliga, bullerstörningar till slut leda till en överkänslighetssituation, på motsvarande sätt som massexponering av t ex björkpollen kan få immunförsvaret att klappa ihop.

Bullerdefinition

Begreppet "buller" har, definitionsmässigt, kommit att användas som ett samlingsbegrepp för sådana ljud som man upplever som störande. Det handlar sålunda om subjektiva bedömningar. Olika lyssnare kan t ex uppfatta en rockkonsert respektive en operaaria väldigt olika, ur ljudstörningssynpunkt. Olika människor har också olika toleransnivåer när det gäller höga ljud överhuvudtaget. Ljudets karaktär har också betydelse. Normal samtalston på en meters håll påstås ge samma utslag på en bullermätare som ljudet från grannens motorsåg 50 meter bort.

Själv förknippar jag ordet buller mest med lågfrekvent oregelbundet ljud, som när en grävmaskin skyfflar omkring jord och stenmassor. Tjutande, vinande eller visslande ljud skulle jag intuitivt inte kalla buller, snarare oväsen. Och rena höga toner, frambringade av något musikinstrument eller den mänskliga rösten, är väl vare sig buller eller oväsen, men kan likväl uppfattas störande. Så frågan är hur väl valt samlingsbegreppet buller egentligen är. Men man får väl lära sig leva med det. Precis som med bullret.