I
vissa former av tarvliga mellanmänskliga handlingar finns det uppenbarligen en
slags upplysningsskyldighet för offret, gentemot förövaren. Här är några
exempel:
1. En manlig chef tafsar vid upprepade tillfällen på sin kvinnliga sekreterare. Sekreteraren håller länge tyst, men till slut anmäler hon chefen för sexuella trakasserier. Hon får genast frågan: "Men har du inte berättat för chefen att du ogillar hans beteende?"
2. En lunchrestaurang serverar mig en wienerschnitzel som under paneringen visar sig bestå av väsentligen senor, fettslamsor och brosk. Jag orkar inte klaga på restaurangen, men berättar om händelsen för några vänner. Jag får direkt frågan: "Men varför klagade du inte hos kocken"?
3. Min granne har kört grävmaskin i upp till 10 timmar per dygn i 3-4 månaders tid, utan att åstadkomma särskilt imponerande resultat på sin tomtmark. Grävmaskinen alstrar drygt 90 dB, vilket på min tomt upplevs som ett kraftigt buller. När jag äntligen bestämmer mig för att göra en anmälan, får jag frågan: "Men har du inte berättat för honom att du störs av hans verksamhet?"
Min uppfattning är att i samtliga dessa fall så borde det vara fullständigt uppenbart för "förövaren" att "offret" lidit skada. Men så tycker många i dagens samhälle tydligen inte att det är. Man kan undra varför. En möjlig ledtråd dyker upp när jag läser tolkningarna i anslutning till brottsbalkens paragraf om "ofredande". Där står:
"Den som ofredar måste veta om att det den gör är fel. En person som genom att spela hög musik stör sina grannar ofredar dem från och med den tidpunkt då grannarna talat om för denne att det är störande."
Motsvarande formulering finns även i anvisningarna till Diskrimineringslagen, avseende sexuella trakasserier.
Om rättsväsendet inte har högre tankar än så om "förövarnas" förmåga till insikt om effekterna av deras beteende, då är det illa. Jag kommer osökt att tänka på några tidigare blogginlägg på temat hänsyn.
1. En manlig chef tafsar vid upprepade tillfällen på sin kvinnliga sekreterare. Sekreteraren håller länge tyst, men till slut anmäler hon chefen för sexuella trakasserier. Hon får genast frågan: "Men har du inte berättat för chefen att du ogillar hans beteende?"
2. En lunchrestaurang serverar mig en wienerschnitzel som under paneringen visar sig bestå av väsentligen senor, fettslamsor och brosk. Jag orkar inte klaga på restaurangen, men berättar om händelsen för några vänner. Jag får direkt frågan: "Men varför klagade du inte hos kocken"?
3. Min granne har kört grävmaskin i upp till 10 timmar per dygn i 3-4 månaders tid, utan att åstadkomma särskilt imponerande resultat på sin tomtmark. Grävmaskinen alstrar drygt 90 dB, vilket på min tomt upplevs som ett kraftigt buller. När jag äntligen bestämmer mig för att göra en anmälan, får jag frågan: "Men har du inte berättat för honom att du störs av hans verksamhet?"
Min uppfattning är att i samtliga dessa fall så borde det vara fullständigt uppenbart för "förövaren" att "offret" lidit skada. Men så tycker många i dagens samhälle tydligen inte att det är. Man kan undra varför. En möjlig ledtråd dyker upp när jag läser tolkningarna i anslutning till brottsbalkens paragraf om "ofredande". Där står:
"Den som ofredar måste veta om att det den gör är fel. En person som genom att spela hög musik stör sina grannar ofredar dem från och med den tidpunkt då grannarna talat om för denne att det är störande."
Motsvarande formulering finns även i anvisningarna till Diskrimineringslagen, avseende sexuella trakasserier.
Om rättsväsendet inte har högre tankar än så om "förövarnas" förmåga till insikt om effekterna av deras beteende, då är det illa. Jag kommer osökt att tänka på några tidigare blogginlägg på temat hänsyn.
