Reaktioner på morbid konst

Antag att vi låter två utvalda personer titta på en oljemålning som åskådliggör en extremt morbid situation. Personerna har valts ut genom psykologiska test, så att de representerar två distinkt olika sätt att fungera mentalt. Person nr 1 tittar på bilden, och beskriver på ett mycket sakligt sätt vilken typ av figurer som är avbildade och vad de är sysselsatta med. Och det är allt. När person nr 2 på motsvarande sätt tar del av bildens "formella" innehåll, så uppstår ytterligare ett antal processer inne i hjärnan. Personen associerar med liknande scenarios, verkliga eller fantiserade, självupplevda eller omtalade av andra, och skapar ett antal inre föreställningar på basis av det presenterade bildinnehållet. De inre föreställningarna är dessutom förknippade med starka känslomässiga reaktioner.

Vi utvidgar experimentet genom att leta upp ett antal försökspersoner som i princip fungerar på samma sätt som person nr 2 i det inledande tankeexperimentet. Nu vill vi försöka förstå varför vissa av dessa personer reagerar känslomässigt negativt på bilden, vissa positivt, och vissa inte alls.

Den sistnämnda gruppen är intressant genom att den, trots att personerna kan göra sig de inre föreställningarna, inte tycks reagera känslomässigt. En rimlig tolkning är att dessa personer sett så många hemska bilder att de helt enkelt blivit avtrubbade.

Gruppen som reagerar positivt, eller i vart fall "attraheras" av bildens innehåll, är särskilt intressant. Vad är det för drivkrafter i själsdjupen som får vissa människor att intressera sig för perversa och morbida skildringar i konstnärlig eller verklig form? Psykologer har länge försökt utröna dessa mekanismer, men ”förklaringarna” känns något konstruerade. Förespråkarna för den här typen massmediala yttringar brukar hävda att man måste visa verkligheten så som den faktiskt ser ut, dvs ofta i all sin hemska brutalitet. Detta framförs som en slags självklarhet, något som inte kan (eller bör) ifrågasättas. Jag ser det nog mer som en uppfattning, som jag dessutom sällan funnit underbyggd med vettiga argument.

Slutligen har vi dem som reagerar med avsky, avsmak, upprördhet och vämjelse över bildinnehållet. De personerna har alltså förmåga att föreställa sig hur fruktansvärt det skulle vara om det skeende som utspelas på bilden också skulle hända i verkligheten, och de får dessutom starka känslomässiga reaktioner bara av själva tanken. De vet naturligtvis att det de ser på bilden inte är "på riktigt", men kan leva sig in i hur det skulle vara om det vore verkligt. De kan också föreställa sig hur andra betraktare, t ex barn, skulle kunna uppleva bildinnehållet. Frågan är om den här sortens betraktare snart utgör en minoritet i det moderna samhället. I vart fall riskerar dessa personer att bli betraktade som överdrivet "känsliga", när man lika gärna (eller snarare ännu hellre) borde betrakta de andra som skäligen avtrubbade, eller perverst lagda.