Norrskensspanare

Samlarvurm kan ta sig olika uttryck; frimärken, mynt, tändsticksetiketter, flodhästar (miniatyrer alltså). Man kan också samla på observationer; flygplan (flight spotting), tåg (train spotting), taxibilar (på den tiden då varje taxibil hade en liten plåtskylt med ett löpnummer), fågelarter ("kryssare" - personer vars mål är att ha sett (kryssat för) så många arter  som möjligt av de i Sverige förekommande (ca 500 st). Det är lite oklart (för mig) vad det är för egentlig drivkraft hos människan (vissa människor) som ligger bakom alla dessa samlarintressen. Ekorrar samlar nötter, men det är av mer överlevnadsmässiga skäl.

En grupp som jag blivit varse på senare tid är vad som med en ordvits skulle kunna benämnas 'sun-spotters'. Dessa personer följer noga de astronomiska mätningar som detekterar anomaliteter i solens aktivitet; solfläckar men kanske än viktigare s k koronalhål,  från vilka det strömmar ut elektriskt laddade partiklar i stor mängd, vid specifika tillfällen. När sådana partikelströmmar når Jordens atmosfär uppstår Norrsken (och föralldel även Sydsken - men där bor inte särskilt många observatörer...)

Norrskensspanarna har egna webbsajter där man kontinuerligt återger data från den etablerade solforskningen, och tillfogar egna beräkningar om förväntade norrsken - "ankomsttid", intensitet och hur långt ner på hemisfären de kan bli synliga. Upphetsningen  är påtaglig när det registrerats ett jämförelsevis kraftigt utbrott på solens yta, som med 1-3 dygns fördröjning skapar de "önskvärda" effekterna i vår atmosfär. Tyvärr förekommer det även ett antal "bieffekter" - satelliter kan slås ut, radiokommunikation  och navigeringssystem kan påverkas.

Något som norrskensentusiasterna inte tycks bekymra sig över, i vart fall inte såvitt jag hittills kunnat förmärka, är risken för ett nytt Carrington-event (se Blogginlägg 2014-11-12), dvs en gigantisk solstorm som kan komma att slå ut stora delar av norra  halvklotets elförsörjning under lång tid.


Det som kanske ter sig än mer förvånande är att samhällets beredskapsmyndigheter inte verkar ta Carrington-hotet på allvar. Möjligen rör det sig om en klassisk försvarsmekanism - man tränger undan den obehagliga tanken att inte kunna använda Facebook på  flera månader...