09 januari 2020

Åsiktspåverkan

Jag har övergett föreställningen att man med saklig argumentation skulle kunna få andra människor att ändra uppfattning i den ena eller andra frågan.

- "Jamen vi vill ändå tycka så här", är en vanlig reaktion.
- "Jamen varsågod gör det då" har numer blivit min standardrespons på detta.

Man kan rent generellt fråga sig varför folk vill förändra varandras åsikter och beteenden. Jag har tidigare (2019-05-31 och 2019-09-27) framställt idén att ambitionen till storskalig åsiktspåverkan kan vara en primär psykologisk drivkraft hos vissa människotyper.

Här är några möjliga motiv:

- Relativ (interpersonell) makt, tillfredsställelsen av att känna sig stark och överlägsen andra, något som antagligen har rent evolutionsmässig bakgrund. Det här motivet gäller nog både män och kvinnor; det som skiljer är bara metoderna.

- Vardagsnära egoism; mitt liv förenklas om mina närmaste tänker och beter sig på ett sätt som passar mig, oavsett om detta i någon slags objektiv mening skulle vara ett "bättre" sätt än något annat.

- Politisk makt; man anser att hela samhället skulle fungera bättre om befolkningen anammade just min politiska åskådning. Den typen ambition kan naturligtvis vara en yttring av de två första punkterna.

Det förekommer olika former av åsiktspåverkan på samhällsnivå. Etablerad masskommunikation (Main Stream Media samt sociala media) utgör effektiva verktyg för detta. Framgången beror till stor del på att människan är ett flockdjur (se blogginlägget 2019-05-21).  Fenomenologiskt påminner dessa mekanismer i mycket om masspsykoser; hela flocken vallas i en viss riktning, och detta utan att de enskilda medlemmarna i flocken funderar så värst mycket på varför - man bara gör som alla andra, enklast så. Det här gör också  att flocken ganska snabbt, från tid till annan, kan ändra riktning. Argumentationstekniken i de här sammanhangen är inte sällan av känslomässig natur.

Folk i allmänhet kanske inte är så särskilt intresserade av vilken som är den mest sanna bilden av verkligheten, utan föredrar att leva på de villkor som passar ens egen uppfattning om tingens ordning. I det perspektivet är satsningar som anti-fake-news  tämligen meningslösa - lägg därtill frestelsen att man även där vinklar rapporteringen på ett agendastyrt sätt.

Men som sagt, för egen del har jag gett upp. Då och då kan jag tycka att det ger en rent intellektuell kick att diskutera ett specifikt ämne med någon klok person, men ambitionen att förändra lämnar jag åt sidan. Då slipper man också bli ovänner. Viktigt  är att man i debatter inte kritiserar den andra personen som sådan; man redovisar bara stillsamt sin egen uppfattning och argumenten för denna.

Jag har för övrigt stängt kommentarsfältet på min blogg. Innebär i praktiken ingen större skillnad, eftersom nästan inga läsare brukar kommentera. Men åtgärden bottnar ändå, i första hand principiellt, på resonemangen i det här inlägget. Jag fortsätter att  i Acta Catastrophica presentera mina egna tankar om allt möjligt i tillvaron, och så får läsaren bedöma detta utifrån sina egna referensramar.