Antag att ett trafikflygplan med 200 passagerare störtar i Östersjön, och att vraket hamnar på 50 meters djup. Man skulle utan tvekan plocka upp vartenda fragment av flygplanet, och låta haveriutredarna bokstavligen lägga pussel med bitarna för att fastställa olycksorsaken. Även kvarlevorna efter de omkomna skulle säkerligen omhändertagits.
När ett fartyg med närmare 1000 passagerare förliser, så föredrar man istället att bokstavligen lägga locket på. Till detta ansåg sig de högsta ansvariga säkert haft goda skäl. Om motiven rört sådant som fara för rikets säkerhet, eller risk för underminering av allmänhetens förtroende för Staten, vet vi inte. Kan de värden, som ytterst sett regeringen försvarat, verkligen motivera vad som uppfattas som en mörkläggning? Det lär väl knappast ha blivit världskrig om sanningen kommit fram? Om det nu inte är (hela) sanningen som redovisats i haveriutredningens (JAICs) rapport från 1997.
Alla trafikflygplan är sedan 1960-talet utrustade med två "svarta lådor" (egentligen orange till färgen); den ena lagrar mängder av tekniska data från flygningen (FDR, Flight Data Recorder), den andra innehåller ljudupptagningar från cockpit (CVR, Cockpit Voice Recorder). Något liknande arrangemang blev inte obligatoriskt inom sjöfarten förrän 2002.
M/S Estonias förlisning 1994 ter sig alltjämt som en gåta, såväl vad gäller de bakomliggande orsakerna, som det exakta händelseförloppet. Om det hade funnits en Voyage Data Recorder (VDR) ombord, så skulle utredningsarbetet ha underlättats dramatiskt. Frågan är bara om inte den svarta lådan skulle ha försvunnit ner i det 10-15 meter djupa dylagret runt fartygsvraket...
