Jag blir alltmer irriterad på folk som inte tar hänsyn till
andra. Flera av de föregående blogginläggen har handlat om detta fenomen. När
jag var liten fick man minsann lära sig att ta hänsyn. I lägenheten under oss
bodde ett äldre par. När jag och min lekkamrat lekte inomhus hände det att damen
kom upp och ringde på. "Nu springer de på golvet igen!" ljöd den anklagande
rösten, syftande på oss oskyldigt lekande barn. På söndagarna skulle man helst
inte göra något alls, och definitivt inget som bullrade. Vilodagen var helgad.
Snacka om hänsyn.
Det finns ett par fundamentala sätt att lära sig ta
hänsyn:
- Fostran. Vuxna låter barn förstå hur man ska, respektive
inte ska, bete sig.
- Empati. Man lever sig in i hur andra människor påverkas av
ens eget beteende. Med hjälp av den förståelsen skulle man alltså kunna styra
sina handlingar så att de blir mindre störande. Men det förutsätter förutom den
empatiska förmågan också en vilja att anpassa sitt beteende.
Det är svårt att avgöra om dagens hänsynslöshet bottnar i en
utbredd empatistörning eller är en effekt av bristande uppfostran. Mitt intryck
är dock att det blir allt mer vanligt att man råkar ut för hänsynslöst
beteende.
