Uttrycket "Idiot"

Jag tycker mig allt oftare ha anledning beteckna folk som idioter. Låter naturligtvis inte så trevligt, och jag får också motta en del kritik för min användning av begreppet. Jag använder det dock endast undantagsvis som direkt tillmäle. Det är definitivt inte tänkt som en (förklenande) benämning på allmänt svagbegåvade individer – det är individens beteende i ett visst sammanhang som är avgörande för om han/hon, just då, riskerar att bli kallad idiot. Egentligen borde jag kanske uttrycka mig som ”Det där var ett idiotiskt beteende”, men det känns enklare med det korta, kärnfulla uttrycket ”Idiot”. Det finns naturligtvis ett flertal omständigheter som kan kvalificera en viss individ för "titeln" idiot. Här är ett förslag till mer generell formulering: ”Individ som genom sitt beteende uppsåtligen eller av ren dumhet framkallar fara eller olägenhet för andra människor må tillfälligt benämnas idiot”. Erinrar mig några illustrativa blogginlägg kring sådant...

Med skator i blick

Av DO:s lagtolkningar framgår att vissa komplimanger och blickar kan uppfattas som sexuella trakasserier. Ta denna komplimang till exempel: "De där brallorna är jättesnygga på dig!" Antagligen ett sexuellt trakasseri, eftersom det är osannolikt att komplimangen avser byxornas egenskaper som sådana. Dock tycker jag det är lite märkligt att ett uttryck som är avsett att vara, och även definitionsmässigt är, något positivt, ska behöva upplevas som negativt. Personligen tycker jag det är mycket jobbigare att bli bemött av misshag, än att få en uppskattande blick oavsett vilken del av kroppen den avser.

Handlingar som att tafsa, eller smeka, samt vissa andra former av beröring kan med fog upplevas som kränkande, om de är oönskade. Komplimanger i största allmänhet kan möjligtvis betraktas som en gråzon (jfr exemplet i ingressen), men grova "komplimanger" är naturligtvis kränkande.

Blickar representerar en annan dimension, tycker jag intuitivt. Kroppslig beröring är en fysisk handling, samma gäller en muntligt uttalad komplimang (ljudvågor hörs). Synsinnet sänder däremot inte ut några fysiska signaler. Blickens primära syfte är att få en viss del av synfältet återgivet på gula fläcken i ögat. Kan detta vara trakasserande? Rimligtvis inte - i sig. Det som upplevs som jobbigt för offret är upplevelsen av att bli betittad, och det är kanske allvarligt nog. Jag gör ibland en del (harmlösa) experiment, i vardagen. Här är ett, som visar betydelsen av blickens riktning:

Ibland när jag är på väg att passera en skata som befinner sig lite vid sidan om min gåriktning, så försöker jag i det längsta hålla blicken riktad stint framåt, men ändå observera skatan i ögonvrån. Vid ett bestämt tillfälle riktar jag blicken direkt mot skatans ögon, och då flyger den omedelbart iväg! Man kan alltså misstänka att bilden i skatans hjärna av att ett par ögon är riktade mot den upplevs som ett hot. Då är det inte så konstigt att även en del människor upplever obehag inför andras blickar, särskilt om blickarna fokuserar på kroppsdelar som är förknippade med erotisk laddning.

Oupplysta förövare

I vissa former av tarvliga mellanmänskliga handlingar finns det uppenbarligen en slags upplysningsskyldighet för offret, gentemot förövaren. Här är några exempel:
  
1. En manlig chef tafsar vid upprepade tillfällen på sin kvinnliga sekreterare. Sekreteraren håller länge tyst, men till slut anmäler hon chefen för sexuella trakasserier. Hon får genast frågan: "Men har du inte berättat för chefen att du ogillar hans beteende?"

2. En lunchrestaurang serverar mig en wienerschnitzel som under paneringen visar sig bestå av väsentligen senor, fettslamsor och brosk. Jag orkar inte klaga på restaurangen, men berättar om händelsen för några vänner. Jag får direkt frågan: "Men varför klagade du inte hos kocken"?

3. Min granne har kört grävmaskin i upp till 10 timmar per dygn i 3-4 månaders tid, utan att åstadkomma särskilt imponerande resultat på sin tomtmark. Grävmaskinen alstrar drygt 90 dB, vilket på min tomt upplevs som ett kraftigt buller. När jag äntligen bestämmer mig för att göra en anmälan, får jag frågan: "Men har du inte berättat för honom att du störs av hans verksamhet?"

Min uppfattning är att i samtliga dessa fall så borde det vara fullständigt uppenbart för "förövaren" att "offret" lidit skada. Men så tycker många i dagens samhälle tydligen inte att det är. Man kan undra varför. En möjlig ledtråd dyker upp när jag läser tolkningarna i anslutning till brottsbalkens paragraf om "ofredande". Där står:

"Den som ofredar måste veta om att det den gör är fel. En person som genom att spela hög musik stör sina grannar ofredar dem från och med den tidpunkt då grannarna talat om för denne att det är störande."

Motsvarande formulering finns även i anvisningarna till Diskrimineringslagen, avseende sexuella trakasserier.

Om rättsväsendet inte har högre tankar än så om "förövarnas" förmåga till insikt om effekterna av deras beteende, då är det illa. Jag kommer osökt att tänka på några tidigare blogginlägg på temat hänsyn.

Konstnärlig immunitet

Häromveckan fick jag via mail en inbjudan till visning av en aktuell konstutställning. Själva mailet var textbaserat, och för mer info hänvisades till en bilagd pdf. Jag öppnade slentrianmässigt filen, och fick faktiskt en chock. Tillsammans med sedvanlig info om tid och plats så fanns ett smakprov på den aktuella konsten. Det var en oljemålning med ett synnerligen makabert motiv. Jag har aldrig sett något liknande. Såväl själva återgivandet som sådant, som de underliggande djuppsykologiska dimensionerna, representerar kvalificerade nivåer av morbiditet. Jag lät omedelbart uttrycka min tveksamhet till det lämpliga i att uppmuntra visning av den här typen av bilder.

Jag förutser att det kan bli en del diskussion kring min kritiska reaktion. En synpunkt jag väntar att få emot mig är att man måste värna om de konstnärliga uttryckens immunitet - att "allt" tål att visas och även göras (typ fejkade psykosgenombrott och videofilmad vandalisering). Jag har aldrig tillmätt den synpunkten någon större argumentstyrka. Snarare skulle jag påstå att det vore hälsosamt med åtminstone någon slags känsla för tabu-begrepp även inom konstens domäner.

I en del TV-program förekommer det att man varnar känsliga tittare för vissa obehagliga inslag. Det är bra att man gör så, eftersom de som ännu inte blivit helt avtrubbade (härdade) kan rädda sig ännu en tid. Varningen kan tyvärr å andra sidan uppfattas som en inbjudande signal om att här kommer några riktigt otäcka scener för den som gillar sådant. Benägenheten hos vissa individer att söka upp extremt perversa bilder och videos på internet är ett allvarligt problem. Jag kommer i ett senare blogginlägg att försöka analysera varför olika människor ändå reagerar på olika sätt (positivt, negativt, neutralt) på bilder av den art jag inledningsvis beskrivit. Det blir alltså en psykologisk analys. Känsliga läsare varnas.

Bullerallergi

Min påtagliga irritation över bullerstörningar leder väl snart till att jag betraktas som ljudöverkänslig, och blir förlöjligad och förföljd så som de tidiga elallergikerna. Men om man tittar evolutionsmässigt på hörselns betydelse förstår man att känslighet för ljud haft ett fundamentalt överlevnadsvärde. Hörselsinnet är t ex överlägset synen när det gäller tidig upptäckt av fara. Du kan inte se en fiende som nalkas dig utanför ditt synfält, men hörseln varskor dig så fort angriparen gör minsta väsen av sig. De ursprungligaste delarna av hjärnan är konstruerade för att väcka alarmberedskap hos individen. Om du blir störd när du sover så aktiveras därigenom de högre hjärnfunktionerna så att du ska kunna göra en mer förfinad analys av situationen. Samtidigt utsätts kroppen för ett fysiologiskt stresspåslag. Och på det viset kan upprepade, kraftiga och plötsliga, bullerstörningar till slut leda till en överkänslighetssituation, på motsvarande sätt som massexponering av t ex björkpollen kan få immunförsvaret att klappa ihop.

Bullerdefinition

Begreppet "buller" har, definitionsmässigt, kommit att användas som ett samlingsbegrepp för sådana ljud som man upplever som störande. Det handlar sålunda om subjektiva bedömningar. Olika lyssnare kan t ex uppfatta en rockkonsert respektive en operaaria väldigt olika, ur ljudstörningssynpunkt. Olika människor har också olika toleransnivåer när det gäller höga ljud överhuvudtaget. Ljudets karaktär har också betydelse. Normal samtalston på en meters håll påstås ge samma utslag på en bullermätare som ljudet från grannens motorsåg 50 meter bort.

Själv förknippar jag ordet buller mest med lågfrekvent oregelbundet ljud, som när en grävmaskin skyfflar omkring jord och stenmassor. Tjutande, vinande eller visslande ljud skulle jag intuitivt inte kalla buller, snarare oväsen. Och rena höga toner, frambringade av något musikinstrument eller den mänskliga rösten, är väl vare sig buller eller oväsen, men kan likväl uppfattas störande. Så frågan är hur väl valt samlingsbegreppet buller egentligen är. Men man får väl lära sig leva med det. Precis som med bullret.

Ensligt läge

Enligt statistik från SCB är det endast 8 personer som bor riktigt ensligt i Sverige. Låter väldigt lite, men då ska man betänka att kriteriet är att avståndet till närmsta granne överstiger 10 km. Som kanske framgått letar jag (hittills förgäves) ett naturnära boende där det är fritt från störande grannar. Jag testar följande sökord, i Hemnet:

 

Ensligt läge: Detta är nog det starkaste begreppet, blir inte fler än ett tiotal träffar i hela Sverige. Och tittar man på objektsbeskrivningarna, så nog handlar det om kvalificerat ensliga lägen.

 

Enskilt läge: Några hundra träffar, blandad kompott.

 

Avskilt läge: Verkar vara det svagaste uttrycket. Men vad betyder ”avskild” egentligen? Enligt ordböckerna är några synonymer ’ostörd’, ’avsides’, ´liggande för sig själv’. Låter ju bra. Men i påfallande många objektsbeskrivningar som utmålar ett ’avskilt läge’ står det dock ”Brunn delas med grannen”. Och jag tror inte att den grannen bor särskilt långt bort...

 

Avskilt borde ju också kunna indikera frihet från buller. I en färsk annons som utlovade avskilt läge (dock delad brunn) så visade satellitbilden ett stenbrott, synbarligen i full drift, endast 50 meter från huset. Ett annat objekt som också marknadsförs som "avskilt" ligger 50 meter ifrån en stor motorväg. Man menar kanske att huset inte ligger i den breda mittremsan, utan helt avskilt från bägge körbanorna. Längre ner i texten erkänner man dock att läget är 'något trafikstört'.

 

Jag tror att man i de flesta fall ska tolka begreppet ’avskilt läge’ som att det berörda objektet tillsammans med en handfull intilliggande fastigheter som grupp betraktad ligger en bit ifrån övrig bebyggelse, ty så verkar det ofta vara.

Störande kyrkklocka

Många av de bullerproblem jag beskrivit handlar i grunden om en intressekonflikt. Den bullrandes intresse att bedriva den bullrande verksamheten ställs mot den bullerstördes intresse att slippa bullret. Miljööverdomstolen avgör en del sådana fall, och den juridiska retoriken kan nå extrema nivåer. Jag tillåter mig citera en strof ur ett mål som gäller störande kyrkklockor (MÖD 2002:3)

"Det begränsade värdet av att i dag via klockringning få reda på vad klockan är står inte i rimlig proportion till den olägenhet som samma klockringning skapar."

Citatet är taget från den klagandes talan, och motsvarande läsupplevelser finns även i inläggen från andra berörda. Jag rekommenderar varmt hela aktstycket ifråga, t ex som kvällsunderhållning.

Garanterad ljudnivå

Jag har länge misstänkt att vissa människors behov att väsnas har sin grund i en primitiv, aggressiv drivkraft. Samma typ av känsla som kan få folk att vilja kasta köksporslin på varandra, eller in i väggen. En fördel med den senare varianten är att det låter mer. Detta handlar också om njutning. Den som kör motorcykel utan ljuddämpare får säkert en kick av såväl ljudet som de mäktiga vibrationerna.

Viljan att bullra har även uppfattats av motorsågstillverkarna. Där anges nu en garanterad ljudnivå, som inte sällan kan uppgå till imponerande 100 dB. Det ni, med denna motorsåg kan ni garanterat komma upp i hela 100 dB!

Lågtempat kött

Blev häromveckan serverad helstekt fläskfilé på lunchrestaurangen. Mums trodde jag, men när jag skar en skiva av filén visade den sig vara randig och fläckig, omväxlande grön och brun. Såg inte så aptitligt ut tyckte jag, och tog upp en diskussion med personalen. Nä det är ingen fara, sa kocken, köttet är lågtempat. Det har stått i ugnen i 12 timmar. Hm, tänkte jag, om kött ligger lång tid i måttlig värme brukar det bli otjänligt. Ingen vettig människa lägger väl en rå bit fläskkött ute i solen en hel dag. Jag har nu frågat experter på området, och sanningen tycks vara att om köttbiten uppnått en viss föreskriven temperatur rakt igenom, så är det ofarligt att äta den. Dock kan den smaka pyton.

Hensyn

Jag kan ha en viss förståelse för det rent språkliga behovet att skapa ett ord som kan användas i sådana fall där det är okänt om objektet tillhör manligt eller kvinnligt biologiskt kön. Man slipper skriva han/hon eller denna/denne eller vederbörande. Om någon vill använda hen i ett sammanhang där den biologiska könstillhörigheten är känd, så tycker jag att det blir mer problematiskt. Man skulle kunna misstänka att den som använder hen som objektsform avseende någon person med känd könstillhörighet gör detta utifrån sin egen uppfattning om könets betydelselöshet. Mot detta invänder jag att man, när man omnämner någon annan person, i första hand ska respektera den personens egen uppfattning om sin könsidentitet. Och än så länge tror jag att den absoluta majoriteten tillskriver sin biologiska könstillhörighet avsevärd signifikans. Och då är det inte riktigt schysst att kalla personen hen. Bristande hensyn, så att säga.

Hänsynslöshet

Jag blir alltmer irriterad på folk som inte tar hänsyn till andra. Flera av de föregående blogginläggen har handlat om detta fenomen. När jag var liten fick man minsann lära sig att ta hänsyn. I lägenheten under oss bodde ett äldre par. När jag och min lekkamrat lekte inomhus hände det att damen kom upp och ringde på. "Nu springer de på golvet igen!" ljöd den anklagande rösten, syftande på oss oskyldigt lekande barn. På söndagarna skulle man helst inte göra något alls, och definitivt inget som bullrade. Vilodagen var helgad. Snacka om hänsyn.

 

Det finns ett par fundamentala sätt att lära sig ta hänsyn:

 

- Fostran. Vuxna låter barn förstå hur man ska, respektive inte ska, bete sig.

 

- Empati. Man lever sig in i hur andra människor påverkas av ens eget beteende. Med hjälp av den förståelsen skulle man alltså kunna styra sina handlingar så att de blir mindre störande. Men det förutsätter förutom den empatiska förmågan också en vilja att anpassa sitt beteende.

 

Det är svårt att avgöra om dagens hänsynslöshet bottnar i en utbredd empatistörning eller är en effekt av bristande uppfostran. Mitt intryck är dock att det blir allt mer vanligt att man råkar ut för hänsynslöst beteende.

Bilen bakom

När jag kör in till stan på motorvägen ligger jag vanligen i vänsterfilen och håller samma fart som bilarna framför. Efter en kort stund blir jag nästan alltid ifattåkt av en annan bilist som lägger sig endast någon billängd bakom mig. Själv håller jag alltid en rimlig lucka till framförvarande. Tvingas jag tvärbromsa skulle den bakomvarande köra in i mig, och så får jag en whiplash-skada. Hur tänker folk? Så här kanske:

- Den bakom mig ser att det skulle få plats flera stycken bilar i luckan mellan mig och framförvarande, om man packar bilarna riktigt tätt.

- Han (det är i nio fall av tio en man) tänker försöka skrämma undan allihop på motorvägen, en i taget.

- Han njuter av revirintrånget som sådant och möjligheten att skada mig. En ren provokation alltså.

Men så tänker jag efter lite mer. Rent teoretiskt blir ju skadan (vid en eventuell kollision) mindre ju närmare han ligger, eftersom hastighetsskillnaden vid smällen då blir mindre. Låg han bara en centimeter bakom skulle jag ju inte hunnit minska min hastighet alls när han kör in i mig. Sämsta avståndet är gissningsvis 20-30 meter. Om jag då tvingas tvärbromsa så hinner min bil minska farten betydligt medan den bakomvarande knappt fått över foten till bromspedalen. Då blir hastighetsskillnaden vid krocken som störst. Hm, jag borde alltså uppmuntra de där bakom att ligga ännu närmare...

Bloggen återupptas

Jag återupptar nu arbetet med bloggen Acta Catastrophica, och välkomnar såväl nya som gamla läsare. Inläggen fortsätter att spinna på invanda temata - mina personliga reflektioner kring allehanda egendomligheter i tillvaron. En mindre justering av de gamla etiketterna har genomförts. Kommentarer till blogginläggen välkomnas!

Varning: Inläggen kan innehålla spår av ironi, raljans och sarkasm. Mycke´ nöje!

Att parkera

Vissa människors parkeringsbeteende är fascinerande. Jag brukar studera sådana fenomen vid det närbelägna köpcentrat. Parkeringsområdet är stort, men fickorna är trånga. De flesta som ska parkera söker upp den lediga ficka som är allra närmast ingången till affärerna. Det spelar ingen roll hur trångt utrymmet är, eller hur krångliga och tidsödande manövrer som krävs för att komma in i fickan. Är det prestige (en slags tävling) det handlar om, att vara den som lyckas ta den närmaste fickan? Ju trängre man parkerar desto svårare blir det att ta sig ur den egna bilen. Man skapar också problem för de som redan står parkerade bredvid. Vid ett tillfälle då jag skulle hämta min bil (på en annan, mindre parkering) gick det inte att öppna förardörren mer än 10 cm, och det är för lite till och med för mig.

Högljudda män

Varför pratar en del människor så högt? Två män som står invid varandra utomhus och samtalar kan ofta uppfattas tydligt på mer än 50 meters håll. Jag kom in i omklädningsrummet i en sporthall häromkvällen. Där var helt tomt förutom tre män som "samtalade". När min spelpartner anlände kunde vi överhuvudtaget inte kommunicera på normalt sätt. Vi fick köra med teckenspråk. Golfare är också ett högljutt släkte. När några spelare träffas på golfklubben får alla i närheten ta del av deras jargong. Hemifrån hör jag fotbollstränarens gapande på idrottsplatsen 400 meter bort. GÅ-GÅ-GÅ skriker tränaren, vilket tycks betyda att den som har bollen ska springa.

Google vet allt

Jag publicerade nyligen ett blogginlägg om bullerstörningar (från motorsågar och andra maskiner). Direkt efter publiceringen dök det upp en Google annonsruta i bloggverktyget. Den visade sig innehålla länkar till företag som erbjöd trädfällning, decibelmätare(!) och uthyrning av slipmaskiner. Dessutom undrade man i en annons om jag hade avloppsproblem (jag hade ju antytt min ovilja att dela brunn). I princip är denna "service" imponerande, men kanske i än högre grad är den skrämmande. Google vet allt.

Lunch på bygget

Vid elva-tiden drar ROT-verkarna iväg på lunch, och så blir allt tyst. Eller, nähä. Då hör jag hårdrock-konserten från gräsmattan. De har inte stängt av radion. I övrigt ligger byggarbetsplatsen öde. Då tar jag fram handgräsklipparen. Lika bra att lägga en egen ljudridå. Min diskreta gräsklippare överröstas dock av den motoriserade trimmern två kvarter bort, och rockmusiken. Plötsligt uppenbarar sig en av grannskapets småttingar som får syn på det förhistoriska monstret (handgräsklipparen alltså) och börjar gallskrika. Stackars barn tänker jag - har förstås aldrig sett ett motorlöst trädgårdsredskap. Grannarna själva har åkt bort. De stod väl inte ut med allt oväsen.

ROT-fylld sommar

ROT-avdraget, detta arbetsmarknads- och skattepolitiska påfund, har legat som en förbannelse över småhusområdet hela sommaren. Nyligen har ytterligare en granne dragit igång fasadrenovering, med sedvanliga bullerstörningar. ROT-lagen borde försetts med en tilläggsbestämmelse: "ROT-avdrag medges ej för arbeten utförda under juni-sept". Jag tvingas väl åka bort. Kanske skulle gå i kloster. Där bör det vara tyst. Nä förresten - kloster är gamla och behöver säkert renoveras.

Sommarväsen

Den här sommaren har jag försökt koppla av hemma på min uteplats. Näst intill omöjligt. Alltid är det någon i grannskapet som kör motorgräsklippare, kanttrimmer, slipmaskin, vedkap, borrmaskin etc. Ett intressant fenomen är att oljuden oftast avlöser varandra. Strax efter det att en granne är klar med motorsågen, så startar nästa sin slipmaskin. Endast sällan är flera grejer igång samtidigt. Man anar ett mönster i detta. Folk står kanske inte ut med tystnad. Jag tror t o m att en del människor njuter av att väsnas. Köra moppe utan ljuddämpare till exempel. En slags akustisk graffiti. Själv föredrar jag naturens egna ljud. Ett rejält åskväder stör mig mindre än alla dessa motoriserade redskap. Jag får väl flytta ut i skogen. Såg en husannons där det stod "Enskilt läge". Lite längre ner i samma annons stod "Brunn delas med grannen". Så var det med den enskildheten.

Hästkrafter och tornseglare

Ornitologer har alltså bestämt att de fåglar jag beskrev i föregående bloggpost ska kallas Tornseglare. Tänkte att jag skulle fråga någon inbiten fågelskådare hur stark motor han/hon har i sin bil. Gissar att jag skulle få svaret uttryckt i antal "hästar". För ungefär 15 år sedan ersattes dock enligt svensk lag begreppet hästkraft med kilowatt. Men det är ju skillnad på fåglar och hästar...

Det lär för övrigt finnas ett EU-direktiv som förbjuder användning av begreppet hästkraft vid t ex marknadsföring av bilar. Direktivet sägs träda i full kraft år 2010, så än finns lite tid att försöka vänja sig. Eller som en engelsman lär ha sagt apropå SI-systemets införande: We are approaching the Meter system inch by inch.

Tornsvalor

Vid den här tiden på våren brukar tornsvalorna anlända till Stockholmstrakten. Jag har haft koll på dessa flyttfåglars ankomst i över 40 år, och det har regelmässigt skett mellan 20-25 maj. Först kommer några stycken, och efter 3-4 dagar brukar de ha etablerat sig i större skaror. Igår iakttog jag de första för i år. Senare i veckan lär vi kunna se och höra dem över KTH Campus. Då är sommaren här!

(Benämningen Tornsvala byttes "officiellt" till Tornseglare år 1980. Fågeln är ju inte släkt med svalorna, utan är artmässigt en seglarfågel. Men vare sig bloggredaktören eller fågeln själv bryr sig om den namnändringen.)

Nästa istid

Snart kommer nästa istid. Ja om sisådär några tusen år alltså. Det är ganska snart, paleoklimatologiskt sett. Istider har kommit och gått, relativt regelbundet, under årmiljonerna. En istid kan pågå i närmare 100.000 år, medan de varma perioderna kan vara så korta som 10-15 tusen år. Den nuvarande interglaciala perioden började för ca 12 tusen år sedan, så den kanske är på väg mot sitt slut. Tyvärr vet man inte exakt när nästa istid inträffar. Det enda man kan vara tämligen säker på, är att den kommer. Orsakerna bakom dessa dramatiska klimathändelser tillskrivs förändringar i jordens bana runt solen, och ändring av jordaxelns lutning.

Under perioden 1942-1972 föll jordens medeltemperatur påtagligt. Kloka vetenskapsmän tillkallades, och i Science kunde man år 1972 läsa denna sensationella artikel. Man diskuterade på fullt allvar hypotesen att detta kunde vara början på vägen ner i en ny istid. I dag vet vi ju bättre, eller hur?

Köra bilen

I mitt förra inlägg beskrev jag de tre grundläggande prioriteter som varje pilot fått inpräntade i huvudet. Nu ska det handla om bilkörning. När jag passerar andra bilister på den flerfiliga infartsleden kollar jag ibland in vad som försiggår bakom ratten där. Inte sällan leker folk kontor: en uppslagen pärm på ratten, penna i handen och mobiltelefonen intryckt mot axeln. Då och då en blick på omgivande trafik. Piloternas huvudregel omformulerad för gatbruk bör vara:

1. Köra bilen.

Moderna bilar (liksom flygplan) innehåller ett antal datoriserade hjälpsystem. Farten kan anpassas automatiskt till framförvarande bilar, och i mörker kan IR-system upptäcka älgar och människor längs vägen. Det är väl bara en tidsfråga innan även bilar utrustas med komplett autopilot. Föraren övervakar det hela och kan i bästa fall ingripa om något går snett. Bilens datorer kommer naturligtvis att kunna misstolka information (precis som med höjdmätaren/autopiloten vid Schiphol-kraschen) och då är frågan om föraren snabbt kan vakna till och göra det han/hon egentligen borde gjort hela tiden - nämligen köra fordonet.

Det är för övrigt kul att köra bil, och flygplan, på riktigt! De som hellre vill köra datorer kan väl göra det i nånting som står stilla.

Flygande dator

För många år sedan gick ett passagerarplan i backen till följd av att piloterna var helt upptagna med felsökning av en kontrollampa. Ingen flög egentligen planet, som långsamt förlorade höjd utan att någon märkte det. Efter denna händelse formulerades tre enkla prioriteter som varje flygare ska ha inpräntade i huvudet:

1. Flyga planet
2. Navigera
3. Kommunicera

I första hand ska man alltså manövrera planet, se till att det håller sig flygande. Därefter kolla position och kurs, och tredje prioritet är radiokommunikation. Det verkar kanske självklart att man i första hand ska flyga planet, men med dagens avancerade hjälpsystem går det i princip att flyga pilotlöst, helt automatiskt, från start till landning. Ett modernt passagerarflygplan är tekniskt sett en dator med vingar.

Olyckan vid Schiphol för en tid sedan är ett exempel på hur illa det kan gå: Inflygningen styrdes av autopiloten (=dator). På 600 meters höjd ansåg höjdmätaren att planet befann sig på marknivå. Datorn tolkade detta som att man kommit ner på landningsbanan och stängde därför av motorerna. Och så var även denna stora passagerarjet förvandlad till ett segelflygplan.

Förr i tiden rekryterades i stort sett alla trafikflygare från Flygvapnet. Där hade piloterna tränats i att flyga "för hand" under pressande omständigheter. Att flyga dagens passagerarplan handlar mer om systemövervakning, i vart fall så länge inget går snett. Nu har det varit flera olyckor eller tillbud där motorerna blivit utslagna. Kanske segelflygklubbarna blir nästa rekryteringsbas för trafikflyget.

Ekar i asfalten

Det ekar ihåligt under asfalten när jag klampar omkring ute i mina träskor, så här års. Måste bero på tjällossningen, tänker jag. Isen i den frusna marken under asfalten smälter till vatten, och eftersom vatten tar mindre plats än is så blir det kanske ett tomrum under asfalten? I alla fall under några veckor, tills allt har geggat ihop sig som vanligt igen. Bäst att gå försiktigt.

Läcker baklänges

Har till min initialt endast relativa glädje sett att Google hittat min blogg, trots att jag blockerat sökmotorns besök. Insåg att det inte skulle hålla, det är inte gjort så. Det räcker med att RSS-flödena exponeras i någon inbjudande blogg. Och vips är Google där, slurrrp. Men det gör inte så mycket. Det är klart att det läcker baklänges när allt ändå är hopkopplat. Ganska häftigt, egentligen. Tror jag ska ticka yes i den där Google-boxen. Lika bra. Bara onödigt besvär för Google att behöva gå omvägar till intressant information. Som den här.

Tvånollor

För ett år sedan trodde jag inte att Webb2.0 kunde ha något värde i akademiska sammanhang. För en månad sedan betraktade jag Twitter som en fullständigt hysterisk företeelse. Idag har jag ändrat uppfattning. De nya sätten att kommunicera har sina förtjänster. Även om det finns tveksamheter också. Beträffande integritet och sådant.

En tråkig effekt är segregeringen, det blir ett Webb2.0-lag och ett Webb1.0-lag. Tvånollor och Ettnollor (för att travestera det gamla begreppet nollåttor). Jag tillhör nu tvånollorna; vi utbyter information och "umgås" inom gemensamma referensramar. Men ettnollorna är inte med. De är visserligen inte utestängda genom någon aktiv åtgärd från vår sida - men de är likväl inte med.

Måhända är det ändå ettnollorna som blir vinnare på sikt - vi tvånollor utsätter oss definitivt för större risker genom den globala exponeringen. Men det kanske det är värt.

Twittrande snabbtelefon

Kommer ni ihåg snabbtelefonerna? Man bara tryckte på en knapp och omedelbart stod man i dubbelriktad högtalarkontakt med ett annat rum. En obehaglig känsla av att inte veta vilka personer som var där kunde infinna sig. Tänk om någon obehörig lyssnar till det jag säger. Och även de oskyldigt lyssnande kunde bli illa berörda av att ha uppsnappat någon i deras tycke känslig information. Så tänkte och kände man då, för kanske 20 år sedan. Men idag twittrar och bloggar vi ohämmat inför en skara av miljontals människor. Handlar detta bara om en bedräglig känsla av anonymitet - och att man skriver istället för talar? Eller har motivet att synas blivit starkare?

UV PÅ KTH

Har ni sett Karl Edvard Jr? Håller till i Lill-Jansskogen, bakom KTHs klocktorn. Hörs på kvällarna, då han utstöter sitt arttypiska läte. Undrar om man kan få syn på honom. Det är ju mörkt då, kanske måste använda IR-kikare. Eller snarare UV-kikare.

Nocebo

Mitt föregående inlägg (Nextopisk reflexion) handlade om styrkan hos positiva och negativa förväntningar. Här kommer lite mer i samma ämne.

Placebo-effekten är ett välkänt, och reellt, fenomen. Man så att säga tänker sig frisk. Sockerpiller hjälper. Placebos motsats, nocebo, förefaller mindre känd. Men den är minst lika kraftfull. Man tänker sig sjuk. Det finns anekdotiska exempel på människor som suggererat fram livshotande tillstånd hos sig själva. Vissa former av woodoo skulle i princip kunna fungera på detta sätt.

Vad ska man satsa på - nuet eller framtiden. Nextopikern verkar mest inriktad på kommande häftiga upplevelser. Du måste leva i nuet, säger någon. Men alla lever i nuet. Det är bara så att i nuet finns även de inre föreställningarna med. Och de kan ha ett starkare inflytande än de yttre omständigheterna. På gott eller ont. Placebo eller nocebo.

Nextopisk reflexion

Läser bloggen Tankar från roten, inlägget Nextopia. Handlar om Förväntningssamhället - det ständiga sökandet efter morgondagens lyckorus. Kan vara jobbigt. Och så finns det en annan vinkling:

Förväntningarnas kraft är mäktig. Tänk om det ligger en huggorm i gräset, eller att flygplanet störtar, eller varför inte hissen. Psykologer jobbar hårt med att finna bot för detta plågsamma fenomen. De inre föreställningarnas kraft. Men att även positiva förväntningar skulle behöva innebära problem, det är illa. I-landsproblem, som en del skulle uttrycka det.

Negativ ränta

Riksbanken sänkte idag reporäntan till 1 procent. Eventuellt kan räntan komma att sänkas till noll. Och sen? Antag att en "vanlig" bank skulle införa negativ inlåningsränta. Du sätter in 100.000 på banken, och får höra att de kommer att dra t ex 2.000 om året i negativ ränta. Låter inte klokt, men om det råder deflation så är det ju logiskt. När du så småningom tar ut dina pengar, så har de ju ökat i värde ändå. När det är inflation försöker man genom den positiva inlåningsräntan värdesäkra sina besparingar. Frågan är om ett bolåneinstitut skulle kunna tillämpa negativ utlåningsränta? Varsågod, du får låna 100.000 och får 2.000 på köpet varje år. Bra affär. Då kan man bjuda hur mycket som helst för en etta på Östermalm.

Tema Klimat

Tema Klimat har startat i min blogg. Första klimatinlägget handlade om diverse överraskande effekter av den globala uppvärmningen. Från att ha varit "anti-alarmist" har jag nu övergått till en mer agnostisk hållning: Klimatet är alldeles för komplext, för att man ska kunna uttala sig med säkerhet om utvecklingen. Men även som ödmjuk agnostiker lär man få på pälsen av klimat-alarmisterna. Och visst finns det många intressanta aspekter i klimatdebatten som vi kan belysa.

Flygande tegelsten

Som psykologi- och flygintresserad kan jag inte upphöra att imponeras av nödlandningen i Hudsonfloden. Det är dels en extrem prestation mentalt sett, dels en ren flygarbragd. Att efter tusentals timmar av händelsefattiga rutinflygningar plötsligt hamna i ett akut nödläge, och då kunna hålla huvudet kallt och fatta ett antal svåra beslut och sedan elegant nödlanda på vattnet - det är stort. Den som till äventyrs har lite kunskap om segelflygning, inser svårigheterna att landa ett flygplan utan hjälp av motorer. Du måste så att säga pricka rätt direkt - du får ingen second chance. Och ska du landa ute i naturen (typ Hudsonfloden) så finns inga inflygningshjälpmedel att lita till. Ett "riktigt" segelflygplan sjunker med ca 1 meter per sekund. Det är hanterbart - man har i regel god tid på sig att korrigera inflygningen. Ett jetplan med utslagna motorer faller med kanske 5-10 m/s. Världens mest extrema motorlösa flygplan är ju Rymdfärjan. Väger ungefär som en Airbus A320, men sjunker med ca 50 m/s (180 km/h vertikalhastighet). När den avslutar färden i rymden skall den bromsas ner från 30.000 km/h till 350 km/h vid landning. Då gäller det också att pricka rätt. Det mesta sköts förstås av datorer, så där handlar det väsentligen om en ingenjörsmässig bedrift. Sista minuterna av landningsfasen brukar dock piloten/astronauten få ta över och flyga manuellt. En del (avundsjuka?) flygare beskriver det som att försöka landa en flygande tegelsten. I en spektakulär video från NASA kan ni följa inflygning och landning, filmad från rymdfärjans cockpit. Den som alltid undrat hur det ser ut i cockpit kan kolla denna vackra bild.

Vara först

Sorry. Det räcker inte med att synas. Man ska helst vara först också. Kollade på Twitter, där gemene man kan agera nyhetsrapportör. Ta nödlandningen i Hudsonfloden som exempel: En passagerare på den färja som först kom till undsättning blev den förste att förmedla nyheten. Utrustad med Iphone ansluten till Twitter och Twitpic så var han först med denna nyhet. Och jag måste faktiskt säga, att den bilden ger en mycket större närvaro-känsla än de bilder som senare kablades ut av etablerade nyhetsmedia.

Läsa för fort

När man läser en text alldeles för snabbt "ser" man ibland andra ord än de som verkligen står där. Ett fenomen som psykologer kan dra nytta av, eftersom feltydningarna ofta avslöjar vad läsaren undermedvetet förväntar sig. Här är två komiska och aktuella exempel:

Jag "läser" följande i den övergripande kursbloggen tjugotresaker #3:
>>2. lära oss att tänka (men det står faktiskt länka, inte tänka)
>>5. läsa några extrema bloggar (det står alltså externa)

Mycket avslöjande, som sagt!

Feta fåglar

En flock gäss förvandlade häromveckan en Airbus 320 till ett 70 ton tungt segelflygplan. Piloten genomförde en perfekt nödlandning på Hudsonfloden, och så fick New York sitt eget Gottröra. Här i Sverige ökar risken för fatala kollisioner med fåglar, enligt en artikel i SvD. Skälet skulle vara det allt varmare klimatet, som skapar fetare fåglar. En jetmotor påstås klara av en fågel på högst 1 kg. En fet kanadagås blir för mycket. Nature strikes back. Titta gärna på denna lista över annat elände som påstås bero på den globala uppvärmningen.

Google forever

I Googles villkor står att användaren ger Google rätt att i evig tid förfoga över det material man lägger in (§11.1). Hur länge är det? Om 5 miljarder år slocknar solen. As long as there is Earth, there is Google. Google Earth.

Blogito ergo sum

Syns du inte finns du inte. Det brutala budskapet har jag mötts av på en ljusreklamtavla. Fruktansvärt. Jag förstår vad de menar, men för t ex en alienerad storstadsbo kan det kännas som ett hugg i hjärtat. Du måste vara med på Facebook, Blogger, Twitter och allt vad det nu heter. För att synas. För att finnas.

Googles finstilta

Skapa Google-konto. I princip enkelt. Några klick och så är det klart. En försåtligt minimal textruta med lite villkor. Ser överkomligt ut vid en snabbscroll. Men skriver man ut all text blir det 12 sidor! Vem orkar sätta sig in i alla paragrafer? Nä, det får bli som vanligt - man bara klickar Godkänn och hoppas att allt ska gå bra. Skit samma förresten, Google registrerar ju ändå allt man gör. Eller så gör FRA det.

Introduktion

Acta Catastrophica. Låter riktigt biblioteksmässigt. Nästan lite anrikt. Och lagom oseriöst. Ska innehålla mina personliga reflektioner över allehanda företeelser i tillvaron. Seriösa inlägg blandade med mer lättsamma betraktelser. Räknar med att fånga ca 1% av VILs läsare, dvs 0.7 personer, alltså nån enstaka deltidare. Och går mitt bloggexperiment helt åt skogen, så får bloggtiteln verkligen göra skäl för namnet, Acta Catastrophica.