Konsekvensanalytiska föreställningar

Imaginärkanalens innehåll, dvs de inre föreställningarna, är i princip bara mentala konstruktioner. Man gör sig t ex en 'bild' av en hypotetisk omständighet (fantasi). Även de inre bildrepresentationerna av sådant man tycker sig 'minnas' är tyvärr bara konstruktioner, dock baserade på en kognitiv uppfattning  om den faktiska händelsen.

En speciell form av 'tänkande' utgörs av de konsekvensanalytiska inre resonemangen. Dessa kan t ex vara i bildform, framställda som en hypoteskedja av händelser. Ett exempel, fast uttryckt i ord: "Om jag sätter mig längst bak på fyrhjulingen och ger full gas, så stegrar den sig och jag trillar av baklänges." Att döma av mängden videoklipp på youtube i kategorin "Most funny videos", så saknar många människor just den här förutseende förmågan. Eller så är det något mer realkanalsorienterat, primitivt motiv som tar överhanden.

Konsekvensanalys kan alltså betraktas som ett uttryck av förutseende förmåga. I denna vidare bemärkelse handlar det inte bara om de möjliga effekterna av det egna beteendet, utan även om hur t ex en trafiksituation kan komma att utveckla sig. Om man kan föreställa sig hur andra trafikanters beteende inverkar på möjligheterna för ens egen framfart, har man bättre förutsättningar att klara sig helskinnad i dagens komplexa trafik.

Mentalisering

En mycket specifik form av tänkande är förmågan att tänka sig in i vad som sker i andra människors inre värld. Vanligen används begreppet Mentalisering för detta. Det behövs även en term för att beteckna sådana individer som genuint saknar förmåga till mentalisering. Försöksvis benämner jag dessa Amentalister.

 

Egentligen tycker jag att man bör skilja mellan förmågan att leva sig in i andra människors tankevärld, och förmågan att leva sig in i andra människors känslovärld. Den första förmågan kallar jag emkogni, och den andra är redan känd som empati. Ett av skälen till att jag gör denna distinktion, är att det finns människor som har den ena förmågan men saknar den andra.

Att tänka

Vad är det, att tänka?

Med hänvisning till ’tvåkanalsmodellen’(blogginlägg 2014-06-13) så är det företeelser som utspelas i en slags inre värld. Grovt sett kan tänkandet sorteras in i olika modaliteter. Här är några exempel:

 

- Visuellt. Man konstruerar ”bilder” av allt möjligt, för sin ”inre syn”.

 

- Verbalt/fonetiskt. Man sätter ihop språkliga uttryck, för sitt ”inre öra”.

  Musikalisk kreativitet kan betraktas som en form av ”ljud-fantasi”.

 

- Logiskt tänkande. Ett laborerande med algoritmer, t ex Boolska samband.

 

Den relativa balansen mellan de olika formerna för inre föreställningar kan variera kraftigt mellan olika individer. Om man använder den svepande formuleringen ”Folk tänker inte”, så bör man åtminstone specificera vilken modalitet man avser.

Ovanlig titulering

Igår fick jag ett mail av misstänkt phishing-karaktär, som lyckats trassla sig igenom spamfiltret. Det såg vid första anblicken skäligen trovärdigt ut; avsändaren var en person med anknytning till en storbank, och avsändarens angivna mailadress överensstämde med bankens riktiga. Innehållet var formulerat på ovanligt god svenska (för att vara spam), men budskapet var förstås det vanliga - att klicka på en obskyr länk och logga in. Ja, och så den inledande hälsningsfrasen:

"Bäste herre/bordellmamma"

Nästan lite oförskämt, kan man tycka... ;-)

Halkvarning

Jag köpte för en tid sedan ett par nya golfskor, eftersom jag råkat förväxla två kollin i senaste flytten, och kassen med lite nyare skor hamnade på tippen (förlåt, Återvinningscentralen menar jag). Golfskor har ett antal nabbar (eng:softspikes cleats) undertill på sulan, för att ge bättre fäste mot marken när golfaren ska försöka svinga sitt redskap. Förutom de sedvanliga små papperslapparna med reklam för skornas förträfflighet, så fanns en lapp med varningstext. Den var skriven med enbart versaler, och här återger jag texten in extenso, dock med små bokstäver:

"CAUTION: Whilst softspikes cleats offer excellent traction, they, like metal spikes, may not prevent slipping under certain circumstances. To minimise the risk of slipping or falling, exercise caution when walking on wet or oily wood, steep slopes, dead grass, grass cuttings, or on hard smooth surfaces such as, but not limited to, ice, rocks, concrete, tile, marble and hardwood floors."

Ja, det är lätt att förlora fotfästet...

De flesta nya bilar brukar vara utrustade med ett automatiskt stabiliseringssystem, som griper in om föraren misslyckas att hantera bilen på t ex halt väglag. I instruktionsboken till min nya bil står det såhär om det systemet (som kallas DSC på just den bilmodellen): "Trots sin sinnrika konstruktion kan DSC inte upphäva naturlagarna". En närmast ödmjuk formulering, kanske värd att ta efter för golfskotillverkaren.

Avtrubbning

Jag ser mycket sällan på TV, men häromdan var jag i närheten av en TV-apparat där det pågick en nyhetssändning. Jag hör reportern yttra följande: "Vi är numera så vana att se såna här bilder från krigets Syrien att vi knappt reagerar".

Jaha, nu har det alltså gått så långt så att "alla" blivit totalt avtrubbade. Grattis Media, till den bedriften (ironi). Jag tog upp den här utvecklingen till diskussion, i ett blogginlägg 2013-11-15. Förfallet har alltså gått jämförelsevis fort - på mindre än ett år anses den TV-tittande allmänheten ha slutat reagera känslomässigt på makabriteterna i media.

Rapporter om halshuggning blir allt vanligare i nyhetsflödet. Avrättningar genom giljotinering var förr i tiden publikdragande tillställningar. Idag lägger bödlarna ut sina dåd på internet, och jag vågar inte gissa hur många 'views' sådana klipp uppnår. Vad jag undrar är om barn och unga fick bevittna dåtidens avrättningar?

Misshag

Begreppet misshag verkar förekomma relativt sparsamt i den vardagspsykologiska diskussionen. Enligt min uppfattning utgör misshagets psykologi en fundamental del av det interpersonella samspelet, t ex i en parrelation eller i barnuppfostran. Aktörerna utgörs av den misshaglige, och den misshagade. Den misshagade visar sitt missnöje väsentligen genom sitt kroppsspråk, särskilt ansiktsuttrycket. Den misshagade signalerar härigenom att den misshaglige, åtminstone tillfälligt, är förskjuten, inte värd att finnas till. Många människor använder misshagsyttringar som ett sätt att utöva makt över andra människor. De förstår, troligen intuitivt, att det är ett effektivt medel för att kontrollera andra människor, att få sin vilja igenom. Det är med säkerhet vanligt förekommande i privatlivet, men mekanismen utnyttjas även i arbetslivet.

Männens parti

Valaffischernas välbekanta budskap flimrar förbi. Plötsligt ser jag en nykomling i branschen, och omedvetet kommer jag att tänka på ett famöst uttalande av en f d ROKS-ordförande: ”Män är djur” som hon sa i TV-programmet. Just det, nu har männen fått ett eget politiskt parti: Djurens parti. Bra. Om alla män röstar på det partiet, och alla kvinnor röstar på Feministiskt initiativ, så kommer uttrycket blockpolitik att få en ny spännande innebörd. Skulle kännas som en naturlig utveckling – det är ju ändå krig mellan könen i det här landet.

Cyklistkompetens

Redan i början av 1970-talet skrev jag mitt första debattinlägg beträffande den tilltagande laglösheten bland storstadens cyklister. Idag är det många som klagar på cyklisterna, men för egen del har jag slappnat av i den frågan - jag koncentrerar mig mest på förekomsten av idioter i biltrafiken. Ett intressant antagande som framhållits av cyklisthatarna, är att många cyklister inte har körkort för bil, och därmed kan förmodas vara okunniga om gällande trafikregler. Argumentet tillbakavisas av cykelförespråkarna som tagit reda på att mellan 85-90% av cyklisterna faktiskt innehar körkort för bil. Och det låter väl som en betryggande stor andel, eller...? Nja. Det finns beräkningar som visar att det finns ca 100.000 cyklister i Stockholm. Då betyder dessa uppgifter att 10.000-15.000 av cyklisterna saknar  körkort. Och det är ju ganska många människor, ungefär som befolkningen i en liten svensk stad. Dessbättre är det inte särskilt många bilförare i Stockholm som inte tagit körkort. Men skulle det röra sig om flera tusen så tror jag det skulle väcka en viss uppståndelse.

Nu är det ju så att Trafikförordningen i tillämpliga delar gäller även cyklister. Och i princip är alla medborgare skyldiga att känna till de lagar som man kan beröras av. Skillnaden mellan cyklister och bilister i just det avseendet är att bilisterna har genomgått formell prövning avseende sina trafikkunskaper medan detta inte gäller cyklister. Idén med ett slags cykelkörkort har hörts i debatten, men har väl aldrig riktigt slagit igenom....

Det sker ganska många olyckor inom cykeltrafiken. Av antalet singelolyckor med svåra personskador så sker var tionde i samband med på- eller avstigning av cykeln. Jag erinrar mig ett uttalande av en trafiksäkerhetsforskare för några år sedan: "Cykeln är ett komplicerat fordon som vi aldrig helt kommer att kunna behärska". Så sant, inte ens när den står stilla...

Petimeterviktning

I golfsammanhang förekommer en teknik för tillverkning av järnklubbor som kallas perimeterviktning. Klubbhuvudet (bladet) på en sådan klubba har proportionellt mer massa runt bladets periferi, än mitt på klubbladet. Jag tycker detta är ett så lustigt ord, både etymologiskt och fonetiskt, så att det stimulerat mig till att konstruera ett (snarlikt) ord men med helt annan (alltså påhittad) betydelse, nämligen petimeterviktning. Det ordet skulle kunna användas för att beteckna ett framträdande personlighetsdrag hos människor som regelmässigt lägger extra stor vikt vid små, ofta i andras ögon meningslösa, detaljer. Lustigt nog träffar man på rätt många sådana individer just inom golfsporten.

Födelsedagshälsning

Jag blev för en tid sedan uppvaktad på min födelsedag genom ett glatt, och till synes ”personligt”, mail från en stor nätbutik, där jag tidigare gjort några inköp. Möjligtvis har jag matat in mina födelsedata i deras register (men glömt att det skett) eller så har de plockat fram uppgifterna på något annat sätt, kanske via birthday.se, ty jag har inte uppgett något kontokortsnummer (om det nu hade hjälpt dem), men postadressen har de ju. Hursomhelst måste det vara en delikat avvägning som nätbutiken gör. På plussidan står att jag blir glad över uppmärksamheten på min bemärkelsedag, samt att de naturligtvis ger mig en rabattkod (värd 50 kr). På minussidan borde finnas medvetenheten om folks irritation över att fler och fler företag och myndigheter vet ”allt” om en. För egen del har jag med tiden intagit ett lätt resignerat förhållningssätt till NSA och allt sådant – jag accepterar att den personliga integriteten är urholkad.

fly-by-wire

När jag lärde mig flyga på 1970-talet överfördes styrspakens och pedalernas rörelser till rodren med hjälp av stålvajrar. Bara några år därefter fick jag höra talas om begreppet fly-by-wire. Fyndigt, tyckte jag då, och tänkte naturligtvis på stålvajrarna i segelflygplanet. Men så var det faktiskt inte menat. Med fly-by-wire avses den teknologi där pilotens styrkommandon överförs till rodren med hjälp av signaler i elektriska kablar.  Ja ja, det är ju också en form av 'wires'.

Stålvajrar och liknande förekommer faktiskt också i flera andra flygrelaterade sammanhang:

- Vinschstart av segelflygplan. En lång stålvajer som fästs i planet lindas snabbt upp på en lintrumma, och drar därmed upp segelflygplanet i luften.

- Linflygning av modellplan. "Piloten" håller i två tunna vajrar (linor), och flygplanet flyger i cirklar runt personen.

- Gammalmodig styrning av robotar där styrimpulserna överförs som elektriska signaler i en lång "wire" mellan avskjutningsramp och missil.

Så att uttrycket fly-by-wire enbart avser en  av de fem nämnda teoretiskt tänkbara företeelserna, ja det får man väl bara lära sig att acceptera.

Ordet vart

Den hos många nutida språkanvändare till synes helt utsuddade distinktionen mellan rumsadverbialet var  och riktningsadverbialet vart  börjar kännas som ett relativt uttjatat ämne (dock ännu inte i denna blogg ;-)  Det vanligaste missbruket är väl att man använder vart  som ett rumsadverb, t ex "Vart är du nånstans" (vanlig inledningsfras i mobilsamtal). Nu har jag sett omvändningen, dvs man använder var  när man faktiskt menar vart. Jag läser en rubrik i frågespalten i en golftidning, där en nybliven golfare önskar tips om lämplig golfresa. Frågan lyder: "Var ska vi åka?" Nåja, tänker jag, då finns det i alla fall en slags konsekvens i galenskapen. Man har helt enkelt förväxlat begreppen var  respektive vart.

Förutom användningen som riktningsadverb har ordet vart  ytterligare några praktiska användningsområden:

Som preteritumform av det något gammalmodiga verbet att varda, dvs att bli.
Exempel: "Vart det bra?" dvs 'Blev det bra?'

Som kortform av varit. Exempel: "Har du redan vart där?"

Och slutligen, som variant av varje.

Sålunda är vart  ett mycket användbart litet ord. Men frågan är om det inte är den felaktiga användningen som dominerar idag...

Joystick i cockpit

Någon som läste inlägget om uppochnerflygande trafikplan (2014-08-30) kanske undrar vart den traditionella styrspaken/ratten tagit vägen - jo den har faktiskt på flera flygplanstyper (framförallt Airbus-maskiner) ersatts av en joystick som sitter vid sidan av respektive pilot. Spaken ser precis ut som den vi har när vi leker med flight simulator hemma på PC:n.

Jag anser att det finns flera allvarliga nackdelar med en sådan lösning. Här är den kanske viktigaste:

- De gamla spakarna var mekaniskt hopkopplade (ett slags dubbelkommando), så den ena piloten hade hela tiden full koll på vad den andre piloten gjorde för roderutslag, när man flög manuellt alltså. En bidragande orsak till Air France 447-kraschen kan möjligen ha varit att det inte var uppenbart för den ena piloten vilka (högst olämpliga) roderkorrigeringar som den andra piloten vidtog.

Kaptenens styrspak sitter alltså till vänster på sidopanelen. Undrar om alla flygkaptener är vänsterhänta...

Här är en fin film från inflygning till San Fransisco, med just en sån här joystickförsedd flygmaskin. Lägg särskilt märke till kaptenens hantering av styrspaken i landningens slutskede (tid 7:30 in i videon). Det gäller att vara både lätt och precis på handen (alltså inte darra på manschetten) när man ska ta ner 400 ton flygplan lite elegant på marken.

Våldsam gymnastik

Visst var det nån gång på 1970-talet som gymkulturen tog fart på allvar. Några av de första aktörerna på den marknaden hade väl under en längre tid en slags tönt-stämpel i många atleters ögon. Gympa-pass a la P H Ling, men med modern musik och mer varierade rörelser.

Idag har gymmens framtoning ändrat skepnad. Den klassiska fys-träningen finns kvar, men man har kompletterat utbudet med sådant som boxning och olika kampsporter (kickboxning, Muay Thai och taekwondo). I en annons nyligen lockar man nya kunder till vad man kallar "multikulturell samvaro" under ledning av en SM-boxare. Att lära sig slå ner andra människor betecknas alltså som "samvaro", och med "multikulturell" tycks man mena att våldet utövas mellan människor med olika etnisk bakgrund.

Och när en montessoriskola skickar sina högstadieelever på idrottsdag får de välja på bl a kickboxning och taekwondo, läser jag i deras skoltidning. Verkar i senaste laget tycker jag - inom kampsportförbunden pågår redan verksamhet för barn i åldersgruppen 8-12 år.

Även kampsporternas extremvariant, MMA, är uppenbarligen på frammarsch. Ja ja, redan de gamla grekerna höll ju på med sånt här. Varför ska vi moderna nordbor vara "sämre"...

Självkörande bilar

Transportstyrelsen håller på att utreda vilka lagändringar som eventuellt kan behövas om (när) man inför självkörande bilar på våra vägar. Generaldirektören menar att en stor del av ansvaret för bilarnas framfart i ett sådant läge kommer att härledas till tillverkaren. Han förutsåg t o m att det skulle kunna vara OK att "föraren" sover och/eller är berusad. Om detta uttalande inte bara är ett (dåligt) skämt, finns det anledning att påminna om mina blogginlägg (t ex 2009-03-30) ang vissa negativa effekter av datorernas intåg i trafikflygplanen. Min återkommande ståndpunkt är att oavsett hur raffinerad teknik som än implementeras i alla våra fantastiska motoriserade farkoster, så måste det finnas en kompetent förare (pilot) på plats som snabbt kan ta över om (när) tekniken fallerar.

Rörelsedetektorn

Jag har nyligen flyttat till ett nytt arbetsrum på jobbet. Där sitter en rörelsedetektor på väggen (eller så är det en spionkamera från NSA). Detektorn är kopplad till takbelysningen på så sätt att denna släcks efter en viss tid av inaktivitet i rummet. Tyvärr verkar detektorn vara okänslig för intellektuell aktivitet. Funderar på att skaffa en mörkrädd papegoja, som med sitt då regelbundet vettskrämda flaxande triggar detektorn. Typiskt I-landsproblem, eller?

Flyga uppochner

Jag har i några tidigare blogginlägg (t ex 2009-03-30) uttryckt mina farhågor för konsekvenserna av det massiva bruket av datorer i dagens trafikflygplan. I den supermoderna jumbon Airbus A380 sitter det en slags laptop framför piloten (piloterna) på den plats där man normalt förväntar sig en rejäl styrspak/ratt. På instrumentpanelerna finns ett tiotal LCD-skärmar, fullproppade med information om vad datorerna (och därmed flygplanet) har för sig.


Jag erinrar mig en incident där ett japanskt trafikflygplan plötsligt gick över i ryggläge och därefter störtdök ett par tusen meter (dessbättre från en betryggande marschhöjd). Förklaringen var trivial: Andrepiloten skulle öppna cockpitdörrens lås för att släppa in kaptenen som tillfälligt varit ute i kabinen. Knappen för det elmanövrerade låset är placerad på mittkonsolen alldeles nära reglaget för sidorodrets trimfunktion. Andrepiloten förväxlade reglagen och initierade därmed ett relativt stort och plötsligt sidroderutslag. Och i ett sådant fall kan lite av varje hända, rent aerodynamiskt. Här är en rekonstruktion av händelseförloppet.


Nu till min poäng: Om det ändå bara är datorer som i praktiken flyger planet, så borde datorn varnat piloten med en dialogruta på huvuddisplayen: "Vill du verkligen flyga uppochner?" och så kan piloten klicka på 'Nej'. En sådan varning är särskilt motiverad om datorn uppfattar det begärda trimroderutslaget som osannolikt stort.

Snorkgädda

Har ni hört talas om ordet "snorkgädda"? Det myntades för ett par decennier sedan, när några skolbarn berättade om sina upplevelser på det lokala biblioteket. Där arbetade en relativt snipig person som dessutom bemötte särskilt de yngre besökarna på ett påfallande snorkigt sätt. Det nyuppfunna ordet presenterades för en lärarvikarie som blev mycket förtjust i begreppet och lovade att föra det vidare i sitt arbete med att förnya det svenska språket. En sökning på google ger dock ingen träff (idag), men inom en vecka blir det säkert en träff som leder till Acta Catastrophica :-)

 

Snorkgäddor kan påträffas även i andra biotoper än biblioteksvärlden. Mitt intryck är dock att arten är på tillbakagång, i takt med att såväl företag som serviceorganisationer insett vikten av bra kundrelationer. Dock har jag träffat på några exemplar på en del bankkontor. Men snart har väl alla bankkontor (med kontanthantering) lagts ner, och då är ju problemet ur världen.

Ironimarkeringar

Ironi  utgör en vanlig ingrediens i kåserier. Många av inläggen i Acta Catastrophica är av kåserande natur. Tyvärr är det så att en del människor har en genuin oförmåga att uppfatta ironiska utsagor på avsett vis. När jag återupptog bloggarbetet (se inlägget 2013-09-28) misstänkte jag att jag skulle komma att ha svårt för att avstå från att i viss utsträckning använda sådant som ironi, raljans och sarkasm i mina inlägg, så jag utfärdade en mild varning "Spår av ironi...osv...kan förekomma". Redan denna formulering var naturligtvis ironisk i sig - det handlar inte om enbart spår av förekomst.

Ibland kan man direkt i texten behöva markera att en viss formulering ska tolkas som ironi. Det finns några olika metoder för detta:

Citattecken.  Exempel: Märkligt att Naturen inte "tänkt" på detta.  Uttydning: Jag menar alltså inte bokstavligt  att naturen verkligen tänker  (på det sätt vi människor gör), utan jag syftar i det här fallet på naturens egna utvecklingsmekanismer, evolutionen.

Tre punkter.  Exempel: Himla smart ...  Uttydning: Betyder raka motsatsen, dvs helkorkat.

Smileyn ;-)   Tolkas som "med glimten i ögonvrån" eller "ni förstår vad jag menar".

I en del fall har jag skrivit (ironi) som en förtydligande upplysning direkt efter berörd sats. Det är framförallt vid sådana tillfällen där det vore extra olyckligt om läsaren inte uppfattade den ironiska innebörden i en formulering.

Moderata partiklar

”Mindre buller och partiklar”, läser jag på en valaffisch från ’nya m’. Hm, mindre partiklar? Merparten av dagens hälsofarliga luftföroreningar har en partikelstorlek i mikrometerskala, vilket är illa nog. Är partiklarna ännu mindre handlar det om nanopartiklar, och riskerna med sådana har jag i ett tidigare blogginlägg (2014-06-08) varnat för. Kanske vore bäst med moderat storlek, på partiklarna alltså.

Avståndsanpassning

Antag att Bil B ligger 10 meter bakom Bil A, och att bägge kör i 90 km/tim. Ett alldeles på tok för kort avstånd alltså. Enligt Trafikförordningens 3 kap 2 § gäller följande: "Avståndet till ett framförvarande fordon skall anpassas så att det inte finns risk för påkörning om det saktar in eller stannar."  Rent teoretiskt finns det två sätt att öka avståndet i det inledningsvis nämnda fallet:

Nr 1. Bil B minskar farten.

Nr 2. Bil A ökar farten.

Man kan anta att lagstiftaren i första hand tänkt på metod Nr 1. Men lagtexten är faktiskt formulerad i passivum, "skall anpassas" , så även genom metod Nr 2 uppfylls kravet på avståndsanpassning. Man skulle faktiskt kunna hävda att föraren av Bil A hjälper  föraren av Bil B att följa lagen. Min erfarenhet av dylika situationer säger mig att många förare av upphinnande fordon verkar helt oförmögna till adekvat avståndsanpassning. Möjligen kan föraren av Bil A tillfälligt tvingas överskrida gällande hastighetsbegränsning vid tillämpning av metod Nr 2. Om man (dvs jag = föraren av Bil A) i det läget ertappas av polisen för fortkörning, kommer jag att hävda att jag bara hjälpte bakomvarande med dennes avståndsanpassning, samt att jag rimligen måste ha en slags nödvärnsrätt att minska min egen risk att bli påkörd bakifrån. 'See you in court', som de säger i TV-serierna.

Varningslinjen

Landstinget har fått problem. På stora affischer i tunnelbanan (och genom en dedicerad webbsajt) vädjar man om allmänhetens hjälp, om att välja färg på en ny liten tunnelbanelinje. Alltså linjens namn=färg på linjekartor och dylikt. Förstår att det kan vara ett stort problem. En vanlig datorskärm kan återge över 16 miljoner olika färgnyanser. Då är det naturligtvis svårt att välja ”rätt”. Kanske därför man ber allmänheten om hjälp. Tre av de inlämnade förslagen kommer att gå till final. Oklart om några går till "andra chansen", a la melodifestival. Nä, hela spektaklet handlar naturligtvis om medinflytande och delaktighet i väsentliga samhällsfrågor. Eller motsatsen.

 

Mitt eget förslag, utom tävlan, till namn på linjen framgår av blogginläggets rubrik. Linjens färgsättning ska vara uppbyggd av omväxlande gula respektive svarta segment, precis som den typ av varningslinje som brukar avgränsa områden som är farliga att beträda. Motivering: Ändstation för den nya linjen är Arenastaden. Där ligger en nybyggd multiarena som kan inrymma bl a popkonserter, fotboll och läktarvåld. Arenan är hemmaplan för ett lag som använder just svart och gult i sin marknadsföring på tröjor och dylikt. Ett klockrent förslag, enligt min mening.

Isbaren

Under en av de hetaste sommardagarna får jag syn på ett lite småprovisoriskt anslag en bit bort längs vägen. Där står orden BAR och IS. Smart affärsidé, tänker jag. En välkyld drink (alkoholfri, naturligtvis) är vad alla bilister önskar sig en sådan dag. När jag kommit lite närmare framträder två små betydelsebärande prickar på skylten. Jahaja, så jordgubbarna kostar femton kronor litern nu...

Kan vara läge att påminna om ett gammalt blogginlägg (2009-01-29) på samma tema. I anslutning till det inlägget finns också ett antal roliga kommentarer.

Animism

Animismen, föreställningen att allting är besjälat, breder ut sig. Följande står att läsa på en prefabricerad djupfryst portionsförpackning, i anslutning till en bild av maträtten: "Så här ser jag ut direkt från frysen". Maten talar till oss. Fint, personligt, man får en relation till makaronerna och skinkbitarna. Men inte vill man väl äta upp sin kompis...?

På golfklubben har man anlagt en ny övningsgreen, en slags gräsmatta där golfaren kan försöka förbättra sin puttningsteknik. Runt den alltjämt känsliga gräsytan sitter anslag med texten: "Jag är nysådd". Alltså samma animistiska idé som i fallet ovan. Dock kan man hävda att gräset i alla fall lever , vilket förhoppningsvis inte gäller frysrätten.

Jag köper då och då burkar med målarfärg. Jag har blivit relativt märkestrogen, och för ett antal år sedan infördes uppenbarligen en ny princip av tillverkaren. Produktbeskrivningen på burkarna börjar genomgående med ett glatt "Hej! Det här är en blank oljefärg...osv". Tack och lov att det inte står: "Hej, jag är en giftig tixotrop färg för bottenmålning av båtar" eller något i den stilen.

Varningstexter

Jag kan inte upphöra att fascineras över alla varningstexter i moderna apparaters bruksanvisningar (se blogginlägg 2014-07-10). Så var det inte förr. Visserligen var allting inte lika komplicerat då, men t ex våra vanligaste hushållsmaskiner är i grunden uppbyggda på oförändrat sätt. T ex elektricitet IN och värme UT. Nä, jag tror snarare att det är samhället (människorna, apparatanvändarna) som förändrats. Så här:

- folk förväntas inte kunna tänka själva (vilket möjligen är sant)
- EU har infört mängder av reglerande föreskrifter på konsumentproduktområdet
- i USA kan den enskilde lätt utkräva enorma skadestånd om en tillverkare inte varnat för alla tänkbara misstag som brukaren kan begå.

På pappersmuggarna vid kaffemaskinen på jobbet står det "Content may be hot" och i bruksanvisningen för den nyinköpta elspisen framgår att vissa partier av spisen blir heta vid användning. Aha.

Amerikanska företag har förfinat sina avtalstexter in absurdum; ofta räknar man upp ett antal omständigheter där företaget friskriver sig från ansvar, och sådana exemplifieringar kompletteras regelmässigt med texten "..but not limited to..".

Erinrar mig en strof från Tom Lehrers 60-talsklassiker Pollution, "Don't drink the water and don't breathe the air". Men den handlade förstås om miljöförstöringen. Ett stort problem, det också.

Helande morbidism

Enligt klassisk psykodynamisk teori är det bra om man kan bearbeta sina eventuella tidigare livstrauman. Vad det egentligen är som händer inne i hjärnan (och kroppen) under den processen förefaller dock vara lite oklart. En inte helt ovanlig metod är att patienten (klienten) får gestalta sin problematik i form av teckningar och målningar som sedan analyseras tillsammans med terapeuten.

Några frågor inställer sig, nästan osökt:

1. Bör alstren från sådana processer visas upp i det offentliga rummet, om nu någon skulle komma på en sådan idé? Ja kanske, effekterna av att få exponera sina bekymmer för en större publik kan möjligen vara helande för upphovspersonen. Och de betraktare som går dit får väl skylla sig själva, om de mår dåligt av den konstupplevelsen. Det är ju frivilligt att gå på utställning. Och så finns det antagligen de som ”njuter” av att se morbid konst. Men jag tror inte att ”vanligt folk” mår särskilt bra av att se de makabriteter som kan förekomma i sådana verk.

2. Ska sagda alster med självklarhet betraktas som "konst"? Svår fråga. Vad är konst? Ett näraliggande svar kunde vara "allt som berör". Okej då. Det finns forskare som anser att det är våld  när en man ger en kvinna en, av henne just då oönskad, uppskattande blick. Definitionsfrågor alltså.

3. Är den "svåra", morbida konsten med självklarhet också "bra" konst? Antagligen en ointressant fråga, svår att separera från sådana aspekter som ekonomisk spekulation. Dock är det tveksamt om avbildade makabriteter kan betraktas som vacker konst, men den delen av värdeskalan kanske är passé.

Albatross-flygning

Här kommer lite sommarunderhållning, som uppföljning av föregående blogginlägg (2014-07-17) om ovanliga fåglar. Jag har letat fram två små youtube-filmer som skildrar de stackars albatrossernas försök att ta sig upp i luften. Bildkvaliten är tyvärr på LD-nivå (low definition, dvs dålig upplösning). Dråpliga scener utlovas, det är många tillbud men fåglarna verkar inte ta skada.

Länk till film nr 1
Länk till film nr 2

Den som intresserar sig för säkerhetsaspekter i kommersiell flygtrafik kan finna ett flertal paralleller från albatross-filmerna:

- avbrutna starter
- buklandningar
- landningsställ som viker sig
- kraschlandningar
- kollisioner på marken

Det har förresten funnits ett lågprisbolag med namnet Albatros Airways. Företaget förfogade över ett enda flygplan, och bedrev verksamhet i endast två år. Med tanke på de associationer som fågelfilmerna skapar, så kanske inte namnet på flygbolaget var särskilt lyckat.

När albatrosserna (fåglarna alltså) väl kommit upp i luften är de suveräna glidflygare. Deras aerodynamiska egenskaper är jämförbara med ett segelflygplans. Det finns ett flertal segelflygklubbar som har ordet 'Albatross' i sitt namn. I sådana sammanhang blir associationerna mer adekvata.

Segelflygare använder bogserplan eller en slags katapultmekanism för att komma upp i luften. Undrar om man skulle kunna bygga nån slags anordning för att hjälpa albatrosserna? T ex en överbacke av det slag som används vid backhoppning på skidor. Man utformar backens underlag som en skålformad ränna, i ett plastmaterial med låg friktion. Borde räcka med en fallhöjd på ca 10 meter. Och så ett torn med hiss där fåglarna kan åka upp. Jag är säker på att albatrosserna skulle stå i kö för att åka upp. Hela grejen skulle bli en turistattraktion av stora mått, the Albatross Flight Academy.

Den som till äventyrs inte tror att djur kan finna nöje i att göra lite ovanligare saker, kan titta på denna video med lekande getter.

Fyrvingad fågel

Inom loppet av bara några timmar publicerades på svt-webben dels nyheten om ett fossil av en fågelliknande dinosaurie med fyra vingar, dels nyheten att några forskare funnit ursprunget till de vinglösa fåglarna, så som kivifåglarna. Alltså har en fågel i genomsnitt två vingar, vilket stämmer bra med dagens verklighet.

Man kan dock undra varför det inte existerar några "riktiga" fåglar med fyra vingar. Enligt evolutionsteorin borde det kunna finnas fyrvingade fåglar om denna konstruktion medför en konkurrensfördel, i någon speciell miljö. Jag tänker genast på albatrossen, en relativt stor och tung fågel med enorm vingbredd (upp till 3,5 meter). Framförallt har den stora svårigheter att lyfta från marken. Ungefär som en överlastad jumbojet. Naturen kanske kunde prova med att sätta dit ett par extravingar på albatrossen, för att ge den mer fart och lyftkraft i starten. Märkligt att Naturen inte kommit på detta...

Bruksanvisningar

Jag har haft anledning köpa ett antal moderna elektronikprodukter på sistone. En intressant omständighet slår mig: Ju mer komplicerad produkt, desto torftigare bruksanvisning (alltså den tryckta versionen). I de allra "värsta" fallen hänvisas enbart till pdf-filer på tillverkarens webbsajt, alternativt följer det med en cd-skiva i förpackningen. När jag köpte en laptop så fanns det inte ens en elementär guide till de vanligaste kommandona, funktionstangenterna och sådant basalt som skärminställningar.

Min misstanke är att inte ens tillverkarna förmår tänka ut och beskriva allting som de kreativa användarna kan komma att testa av apparatfunktionernas närmast oändliga kombinationsmöjligheter. Som enkel användare kan man dock förlita sig på Google. Lösningar till så gott som alla problem som kan uppkomma finns pedagogiskt beskrivna på allehanda diskussionsforum på internet.

När det gäller lite enklare hushållsapparater följer det faktiskt oftast med en tryckt bruksanvisning. Den består dock vanligen till 90% av alla upptänkliga varningstexter. Även denna omständighet verkar vara ett modernt fenomen.

Lämna flygplanet

Framför piloten i AJ37 Viggen sitter en plåtskylt med anvisningar för hur piloten ska bete sig om motorn skulle lägga av precis efter start. En dylik situation är naturligtvis extremt stressande och man har inte många sekunder på sig att utföra den föreskrivna sekvensen av åtgärder. Sista instruktionen på skylten lyder lakoniskt: "Lämna flygplanet". Låter något oprecist. Ska man gå ut genom dörren framme till vänster, eller samla ihop sina grejer och hoppa. Eller bara ställa ifrån sig flygplanet där ute i luften ungefär som när man parkerar sin bil, och gå därifrån. Lite lustigt att denna viktiga avslutande instruktion inte är mer specifik, t ex så här: "Utlös katapultstolens krutladdning", ty det är ju på det sättet man lämnar flygplanet i ett sådant nödläge. Men det låter kanske onödigt dramatiskt...

Flygspråk

Högt specialiserade teknikområden brukar utveckla sin egen terminologi och en egen jargong. Militär flygverksamhet är ett sådant område. Kring klassikern J35 Draken finns ganska mycket skrivet. Flygplanet, som normalt är ensitsigt, byggdes också i en tvåsitsig skolversion. Instruktörsplatsen placerades i tandemposition bakom eleven. Så här beskriver en Draken-veteran den konstruktionslösningen: "Detta var, skulle det visa sig, en ur handhavandesynpunkt mindre bra lösning och incidenter uppstod där ingen av förarna visste vem som försökte flyga flygplanet." Här finns många tolkningsmässiga godbitar:

- "skulle det visa sig", dvs det gick inte att förutse vilka problem man skulle få
- "ur handhavandesynpunkt", man handhar alltså ett flygplan, när man är ute och flyger med det
- "en mindre bra lösning", dvs ett närmast katastrofalt arrangemang
- "incidenter uppstod", dvs man höll på att krascha allt som oftast
- "försökte flyga flygplanet", dvs ingen lyckades egentligen flyga planet särskilt bra, bara vissa försök gjordes...
- "ingen av förarna visste vem"...osv
Med den sista punkten är det dock inga problem med dagens trafikflygplan, där är det ingen av piloterna som flyger planet - den detaljen sköts helt och hållet av datorn, eller som motsvarande teknikpryl kallades på AJ37 Viggens tid, "Centralkalkylatorn".

Ett speciellt problem med instruktörsplatsens placering i J35C Draken, var att instruktörens sikt framåt var starkt begränsad, särskilt vid det kritiska landningsmomentet. Detta löstes dock hjälpligt genom att man monterade ett periskop framför instruktören.

Tekniken har gått framåt, sedan 1960-talet. Inga periskop i cockpit idag, inte.

Skåptorrt

Efter flytt till bostadsrätt har jag fått tillgång till gemensam tvättstuga. Där finns såväl torkskåp som torktumlare. Min tidigare erfarenhet av de sistnämnda är att de har nån slags automatik som stänger av värmen när maskinen anser att tvätten blivit "skåptorr". Hm, lika torr som tvätten i torkskåpet, eller vadå? Nä, de menar förstås att tvätten inte alls är torr, utan fuktig, skåpfuktig alltså. Men vem vill lägga in fuktig tvätt i linneskåpet? Skåptorr är en lika fånig term som snustorr - är nånting torrt så är det. Allt annat är i varierande grad fuktbemängt. Befängt.

 

I praktiken gör jag så att jag kör tumlaren på maxvärme under maximalt inställbar tid. Då blir tvätten torr, riktigt kruttorr!

Bloody art

Jag har i ett antal blogginlägg diskuterat morbidismens framväxt inom konstvärlden. De motivmässiga ingredienserna utgörs av allehanda blodiga makabriteter, gestaltade i form av t ex oljemålningar eller fotografier. Nu har en konstnär tagit ytterligare ett steg när det gäller att tänja på gränserna - han använder riktigt blod, i stället för olje- eller akrylfärg, när han utför sina verk/installationer. Så kreativt (ironi). Vad jag förstår använder konstnären blodpulver som han blandar med något lämpligt lösningsmedel och sedan låter rinna ner över en serie anatomiska kollage, allt detta till konstkritikernas förtjusning. För egen del undrar jag, med viss bävan, vad nästa steg ska bli.

Akutunderhållning

Jag tillbringade några timmar på en akutmottagning igår eftermiddag. På väggen i väntrummet satt en TV där bl a ett entimmesavsnitt av reality-serien 112 visades. Ambulanser, sirener, blåljus, neonvästar och lemlästade människor. Himla smart programval. Men avsikten var kanske att vi patienter skulle komma in i "rätt" sinnesstämning. Om vi nu inte redan var det...

Idiottäthetens betydelse

Jag har i ett tidigare blogginlägg (2014-06-17) redovisat mina beräkningar av idiottätheten, i första hand så som den manifesteras i storstadens biltrafik. Omräknat till andel bilister innebär resultaten att ungefär 1 på 10 beter sig illa. Några läsare kanske tycker att detta inte låter särskilt mycket. Det skulle alltså finnas hopp, när 9 av 10 inte beter sig knäppt. Då ska man dock betänka att effekterna (upprördhet, motaggression) hos den som blivit utsatt för det aggressiva beteendet sitter i betydligt längre tid än det normalt tar innan man åter blir konfronterad av ett liknande beteende. Det är alltså i första hand frekvensen, dvs hur många gånger per tidsenhet som detta sker, som är det viktiga. Om det tar en halvtimme att skaka av sig de omedelbara effekterna av en sådan händelse, så blir det för stor ackumulerad belastning om det bara går tre minuter mellan varje "påhopp". Det är därför jag anser att detta ändå är ett stort problem.

Uteblivna bussar

Lokaltidningar är pålitliga förmedlare av egendomliga nyheter. Som den här: "Ingen vet varför bussarna uteblir".

 

Inte så konstigt med det. Saker försvinner. Hela flygplan kan försvinna. Apropå sådant, här är några av de mer spektakulära ”förklaringarna” till flight MH370:s försvinnande, enligt en artikel i Mirror:

 

- någon lyckades ta över kontrollen genom att fjärrstyra planet

- planet gömde sig, i radarskugga, alldeles under ett annat plan

- planet togs till fånga av ett flygande tefat

- planet försvann inom en okänd motsvarighet till Bermudatriangeln

- planet gjordes osynligt, alternativt upplöstes, med hjälp av hemlig teknologi

 

Kul att det finns människor med livlig fantasi. Undrar förresten hur en utebliven buss ser ut? I vart fall är den osynliggjord för de stackars väntande trafikanterna.

Idiotdensitet

Jag tvingas väl be om ursäkt för att jag återigen beklagar mig över alla idiotiska beteenden i trafiken, men jag tycker faktiskt detta är ett påtagligt problem. Jag har försökt uppskatta ungefär hur ofta man konfronteras med ett dylikt aggressivt (och potentiellt farligt) beteende. Beräkningarna tyder på att ca 20 ggr per timme observerar man, vid färd i storstadstrafiken, beteenden som jag betecknar som idiotiska. (Se definition i blogginlägg 2014-01-23). Förekomsten uppgår alltså till vad som på tyska kanske skulle uttryckas som etwa zwanzig stundenidioten.

Däggfåglar

Vad som föreföll vara en zoologisk sensation dominerade förstasidan på vår lokaltidning. Rubriken löd:
"Talgoxe födde sina ungar i askkopp"

Men antagligen var det bara så att ett ord fallit bort ur rubriken. Så här skulle det nog vara:
"Talgoxe födde upp sina ungar i askkopp"

Förbiflygande fåglar

När fågelskådare registrerar sina iakttagelser används vanligen en standardiserad terminologi avseende den observerade fågelns aktuella beteende. De vanligast förekommande aktiviteterna (hos fåglarna alltså) synes vara 'födosökande' respektive 'förbiflygande'. Den sistnämnda aktiviteten ter sig ur en lekmans synvinkel som skäligen naturlig, när det gäller just fåglar. Den som studerar fiskars beteende anger förmodligen 'förbisimmande', och den som studerar t ex gräshoppor kan ju ange 'förbihoppande'. Detta bara sagt i förbigående...

Skämt åsido. Jag uppfattar 'förbiflygande' som en slags "Övrigt"-kategori. I så fall har jag ett konkret förslag till utökning av beteendekategoriseringen: Jag har i många år studerat tornsvalornas (eg. tornseglarnas) beteende. Jag fascineras, som den flygintresserade person jag är, av dessa fåglars fenomenala luftakrobatik. För mig är det uppenbart att dessa fåglar njuter av att flyga så som de gör; att de lika uppenbart leker med varandra där uppe i lufthavet. Likt små jaktplan jagar de sina kompisar i halsbrytande svängar och dykningar. Alltså: När det gäller den sortens beteende skulle jag vara benägen att införa termen 'leker', som egen term eller som underbegrepp till det neutrala, på gränsen till intetsägande, uttrycket 'förbiflygande'.

Asfaltfåglar

Den fågelart som jag oftast ser trippa omkring ute på landsvägarna är sädesärlan. Om nu denna iakttagelse skulle visa sig vara utbredd, kan man fråga sig varför just sädesärlan uppvisar det beteendet. En klassisk hypotes skulle vara att den hittar föda på eller omedelbart ovanför vägbanan. Men sädesärlan föredrar (flygande) insekter, och sådana brukar vara vanligare i närheten av fuktig mark, inte på en sommarvarm vägbana. Aah, den går kanske omkring där för att värma sina frusna små fötter? Nej, jag har en bättre hypotes: Sädesärlan är som vanligast på vägar med lite sliten, gammal grå asfalt. Just det, lika grå som fågeln. Antagligen tror fågeln att den är kamouflerad när den är på asfaltvägen, att den alltså inte så lätt upptäcks av sina predatorer. Vad den inte "tänker" på, är att bilar också representerar ett hot för små fåglar.

Evolutionen uppvisar många exempel på hur arter anpassar sig till omgivningens betingelser. Rent teoretiskt borde det vara så att de sädesärlor som av något skäl inte uppehåller sig på vägarna borde ha större chans att få sina genetiska varianter fortplantade, och på lång sikt skulle vi alltså få bort sädesärlorna från vägarna. För deras eget bästa, alltså.

Tvåkanalsmodellen

För de flesta människor domineras den vakna här-och-nu-upplevelsen av de intryck som förmedlas via sinnesorganen. Jag kallar den signalvägen för realkanalen. Innehållet i realkanalen har vanligen starka kopplingar till känslor och sinnestillstånd. Faktiska händelser ger upphov till olika reaktioner, som glädje eller ilska. Många människor har härutöver en förmåga att göra sig inre bilder, föreställningar, om sådant som inte är omedelbart närvarande i den yttre världen. Den processen försiggår i något som jag brukar kalla imaginärkanalen (från engelskans imagery). Även innehållet i imaginärkanalen kan ge starka känslomässiga reaktioner. Den relativa balansen mellan de olika kanalerna kan variera väldigt mycket mellan olika individer. Personer där realkanalen är helt dominerande brukar jag benämna realkanaliker, medan sådana personer som påverkas markant av imaginärkanalens innehåll kan kallas imaginärkanaliker. Nattliga drömmar utspelas i imaginärkanalen, och då är det hjärnan själv som styr innehållet, medan realkanalen vilar.

 

Den här modellen har visat sig vara oerhört användbar (i alla fall för mig) för att förstå vad det är som styr olika människors upplevelser och beteenden.

Skala kabel

Jag har behov av att sätta på ett par banankontakter, på en högtalarkabel. Letade på webben efter en kabelskalare, alltså en specialtång som gör det lättare att skala kabel. Tänger fanns för olika dimensioner. Tyvärr var det lite oklart om måtten avsåg kabeldiametern eller tvärsnittsarean. Då slog det mig en lustig omständighet, som jag inte tänkt på tidigare: Det måste finnas EN dimension där måttet på diametern överensstämmer exakt med måttet på arean. Formeln för area är ju radien i kvadrat gånger pi. Radien i formeln kan vi uttrycka som halva diametern, och sedan är det bara att sätta areauttrycket lika med diametern. Resultatet blir att om diametern är 4 genom pi, dvs ca 1,27 så överensstämmer detta siffervärde för diametern (i millimeter) exakt med kabelns area (i kvadratmillimeter). Så i just det fallet spelar det alltså ingen roll om uppgiften ang kabeltången avser diameter eller area ;-)

Helikopter

Helikopter är ett intressant ord, rent etymologiskt. Någon kanske tror att det är sammansatt av ordleden heli och kopter. Men så är det inte. Den första delen av ordet helikopter kommer från grekiskans helix som betyder spiral (eller skruv), och den andra delen kommer från pteron, som betyder vinge. o:et i helik-o-pter är bara en bindevokal, eftersom det är lite obekvämt att uttala den direkta sammansättningen helixpter. Och x:et omvandlas till k innan o:et.

Då blir ordets ursprung begripligt, eftersom man kan betrakta en helikopters rotorsystem som en vinge (eg. flera) som skruvar sig upp genom luften, och därmed får farkosten att lyfta vertikalt. Aerodynamiskt är det naturligtvis en aning mer komplicerat...

På tyska heter helikopter Hubschrauber, dvs en slags "uppåtskruvare" (fritt översatt).

I den klassiska amerikanska tecknade serien 'B.C.' förekom en rollfigur med namnet Apteryx, beskriven som "a wingless bird with hairy feathers". (Ett liknande fågelsläkte existerar faktiskt på riktigt, kiwi-fåglar.) I samma serie (tror jag) hade någon uppfinningsrik varelse konstruerat vad som idag skulle kallas helikopter. När uppfinnaren var ute och provflög sin skapelse, sade någon av åskådarna "Han är ute och flyger med sin hackmaskin", alltså enligt den svenska översättningen. Det är kul med språk ;-)

Maildisciplin

Epost har kommit att nästan helt ersätta gamla tiders fysiska brev. Ett fysiskt brev hade, åtminstone som jag minns det, en speciell form av dignitet. Om man fick t ex ett handskrivet brev från Moster Märta, så var det ens moraliska skyldighet att (artigt) besvara det. All post som kom in i brevlådan gicks metodiskt igenom. Om man underlät att besvara ett brev, så kunde avsändaren med viss rätt klandra ens beteende: "Men har du inte läst mitt brev" lät den uppfordrande stämman.

 

Med epost verkar det inte fungera likadant. Jag skriver ofta epost-meddelanden till olika människor, och när jag inte får någon som helst återkoppling (inte ens ett "Tack för ditt mail - jag har läst det, och återkommer") så undrar jag naturligtvis om det kanske kommit bort i cyber-rymden, eller om mottagaren bara struntat i att befatta sig med det. Det verkar som att epost inte lyckats få samma dignitet som de fysiska breven haft (och möjligen alltjämt har). En (teknisk) förklaring kan naturligtvis vara att det kommer så mycket spam etc i adressatens epost-låda så att mina "viktiga" meddelanden drunknar i det samlade mailflödet. Men i så fall anser jag följande:

 

Varje individ borde ha EN (särskild) mailadress där man kan vara säker på att mottagaren tar del av ens mail. Alltså ett mailkonto som innehavaren håller rent från prenumerationer på olika listor, RSS och liknande.

Nanoalarmism

Nanoalarmism. Ett ord som inte finns. Sökning på Google ger noll träff. Då finns inte ordet. Förrän nu. Med begreppet nanoalarmism menar jag en rörelse som med viss (överdriven, kanske någon tycker) skärpa varnar för nanoteknikens risker. Ordet 'nano' kommer från grekiskans nanos som betyder dvärg. Och visst kan man som nanoalarmist känna sin litenhet, när man har att slåss mot det teknokratiska etablissemanget. Men så var det ju även för 1960-talets "könsalarmister", ni kommer ihåg låten "Vi måste höja våra röster för att höras". I början av 2000-talet är det väsentligen klimatalarmister som dominerat scenen. 'Global warming' ger ungefär 20 miljoner träffar i Google.

 

Nä, nu behövs något nytt att oroa sig för, nanokatastrofen. Vad blir effekterna när konstgjorda partiklar av molekylers storlek får möjlighet att härja runt i våra kroppars vävnader? Detta område, som går under namnet Nanotoxikologi, får jag säkert anledning att återkomma till.

Var och varannan

Uttrycket "var och varannan" är intressant. Man kan t ex tänka sig påståendet "Var och varannan man möter på trottoaren stirrar ner på sin smartphone". Ett inte alls osannolikt konstaterande. Men hur stor andel är egentligen "var och varannan"? Låt oss analysera:

 

'Var' kan ses som en kortform av 'varje' och avser i så fall en förekomst på 100%. 'Varannan' betyder 50%. Frågan är då hur vi ska betrakta 'och:et'. Man kan knappast se det som additivt, ty då skulle det bli 100+50=150 %. Måhända är det som att blanda varmt och kallt vatten, dvs resultatet blir ett medelvärde. Ok, då skulle 'var och varannan' kunna tolkas som (100+50)/2=75 %, eller uttryckt med ord, tre av fyra. Jaa, kanske inte så tokigt tänkt.

Henkontakter

Som jag nämnt i föregående blogginlägg (2014-06-05) är det brukligt att inom elektriska tillämpningar tala i termer av hane resp hona för att särskilja de två komplementära typerna av kopplingsdon. Vanliga benämningar är t ex RCA-hane, eller 2-polig DIN-hona.

Uppenbarligen har könsalarmisternas härnadståg ännu inte nått denna bransch. Men det är väl bara en tidsfråga innan vi tvingas ersätta de etablerade könsbefläckade beteckningarna med det samlande begreppet henkontakter. Undrar bara hur de ska se ut - och hur man ska kunna koppla dem samman. Men det kanske är en underordnad frågeställning. Eller uppslag till aprilskämt för något hobbyelektronikföretag.

Nya könsbegrepp

I detta genusupplösningens tidevarv känns det angeläget att försöka komma överens om en otvetydig definition av begreppet kön. Min uppfattning är att man ska basera definitionen på strikt anatomiska (biologiska, medicinska) grunder. Man kan i 999 fall av 1000 fastställa, genom en enkel okulär besiktning, om en viss individ är försedd med ett fortplantningsorgan av typen P eller V. En näraliggande analogi kan hämtas från det elektrotekniska området. Ta banankontakter som exempel. Dessa finns av två typer, stift respektive hylsa (muff). Finurligt nog kallas bananstiftet för hane medan hylsan benämns hona. I t ex hifi-sammanhang kan man föra in ett bananstift i en bananhylsa, lägga på en spänning, och då flyter ström genom dessa kontakter och ljuv musik uppstår (i högtalarna alltså). Analogin känns kristallklar, och kan knappast väcka anstöt.

Mitt förslag blir alltså att människor grupperas, definitionsmässigt, i endera av två grupper med avseende på om individen är utrustad med ett "bananstift" eller en "bananhylsa".

Man kanske t o m ska gå så långt som till att benämna de som innehar stift hane, och de som har hylsa hona. Människan är ju trots allt ett slags djur. Och så kan vi äntligen göra oss av med de förhatliga begreppen 'man' respektive 'kvinna'. En god gärning bara det.

I en enkät som nyligen sändes ut till ett stort antal personer (se blogginlägg 2014-06-02), gavs möjligheten att ange huruvida man betraktade sig som 'Man', 'Kvinna' eller 'Annat'. Det uppges att 2% valde alternativet Annat. Den här typen enkätproblematik försvinner praktiskt taget helt om vi inför mina definitioner/benämningar på kön. Då blir sådana stereotypa begrepp som 'manligt' respektive 'kvinnligt' inadekvata, åtminstone rent språkligt. Eftersom genusdebatten i mångt och mycket handlar om synen på generaliserbara egenskaper hos män resp kvinnor, och huruvida dessa egenskaper i så fall är väsentligen genetiskt (biologiskt) betingade eller relaterade till socialkonstruktivistiska erfarenheter, så kan det vara klokt att helt enkelt avföra orden 'man - manligt' och 'kvinna - kvinnligt' från agendan. Vi använder istället 'hane' resp 'hona' (utan motsvarande adjektivbildningar) och överlåter åt framtidens humanetologer att avgöra om det finns några genuina egenskapsmässiga skillnader mellan människosläktets hanar och honor.

Milgrammer

Milgrams lydnadsexperiment är enligt min mening ett av de starkaste och viktigaste psykologiska experiment som utförts i modern tid (efterkrigstid). Experimentet har kritiserats för att ha haft vissa etiska brister, men själva essensen har ovedersäglig sprängkraft: Att en auktoritär ledare kan få folk att medverka till våldshandlingar.

 

Jag inför nu några definitioner (på engelska):

 

Milgrammer. Person som genom mer eller mindre blind lydnad utför handlingar som beordrats av en överordnad auktoritet och som innebär lidande för andra människor.

 

Milgramming. Själva den handling, beteendet, som utförs av milgrammern.

 

Jag konfronteras ibland med beteenden som kan betecknas som (en lindrig form av) milgramming. Milgrammern hänvisar vanligen till något (mer eller mindre godtyckligt) regelverk, och utövar med stöd att detta MAKT över andra människor. Den som öppet vågar ifrågasätta milgrammerns handlande möts vanligen av svaret "Jag gör bara mitt jobb" eller "Vi har våra bestämmelser" eller "Min chef har sagt att vi ska göra så här".

 

Den omständighet som är mest beklämmande är när milgrammern uppenbart NJUTER av att sätta dit andra människor. Milgrammern kan alltså få utlopp för sina egna aggressiva impulser, och utföra oetiska handlingar, utan att själv behöva känna skuld.

 

Jag tror det finns skäl att vara på sin vakt mot den här sortens tendenser.