Flyga uppochner

Jag har i några tidigare blogginlägg (t ex 2009-03-30) uttryckt mina farhågor för konsekvenserna av det massiva bruket av datorer i dagens trafikflygplan. I den supermoderna jumbon Airbus A380 sitter det en slags laptop framför piloten (piloterna) på den plats där man normalt förväntar sig en rejäl styrspak/ratt. På instrumentpanelerna finns ett tiotal LCD-skärmar, fullproppade med information om vad datorerna (och därmed flygplanet) har för sig.


Jag erinrar mig en incident där ett japanskt trafikflygplan plötsligt gick över i ryggläge och därefter störtdök ett par tusen meter (dessbättre från en betryggande marschhöjd). Förklaringen var trivial: Andrepiloten skulle öppna cockpitdörrens lås för att släppa in kaptenen som tillfälligt varit ute i kabinen. Knappen för det elmanövrerade låset är placerad på mittkonsolen alldeles nära reglaget för sidorodrets trimfunktion. Andrepiloten förväxlade reglagen och initierade därmed ett relativt stort och plötsligt sidroderutslag. Och i ett sådant fall kan lite av varje hända, rent aerodynamiskt. Här är en rekonstruktion av händelseförloppet.


Nu till min poäng: Om det ändå bara är datorer som i praktiken flyger planet, så borde datorn varnat piloten med en dialogruta på huvuddisplayen: "Vill du verkligen flyga uppochner?" och så kan piloten klicka på 'Nej'. En sådan varning är särskilt motiverad om datorn uppfattar det begärda trimroderutslaget som osannolikt stort.

Snorkgädda

Har ni hört talas om ordet "snorkgädda"? Det myntades för ett par decennier sedan, när några skolbarn berättade om sina upplevelser på det lokala biblioteket. Där arbetade en relativt snipig person som dessutom bemötte särskilt de yngre besökarna på ett påfallande snorkigt sätt. Det nyuppfunna ordet presenterades för en lärarvikarie som blev mycket förtjust i begreppet och lovade att föra det vidare i sitt arbete med att förnya det svenska språket. En sökning på google ger dock ingen träff (idag), men inom en vecka blir det säkert en träff som leder till Acta Catastrophica :-)

 

Snorkgäddor kan påträffas även i andra biotoper än biblioteksvärlden. Mitt intryck är dock att arten är på tillbakagång, i takt med att såväl företag som serviceorganisationer insett vikten av bra kundrelationer. Dock har jag träffat på några exemplar på en del bankkontor. Men snart har väl alla bankkontor (med kontanthantering) lagts ner, och då är ju problemet ur världen.

Ironimarkeringar

Ironi  utgör en vanlig ingrediens i kåserier. Många av inläggen i Acta Catastrophica är av kåserande natur. Tyvärr är det så att en del människor har en genuin oförmåga att uppfatta ironiska utsagor på avsett vis. När jag återupptog bloggarbetet (se inlägget 2013-09-28) misstänkte jag att jag skulle komma att ha svårt för att avstå från att i viss utsträckning använda sådant som ironi, raljans och sarkasm i mina inlägg, så jag utfärdade en mild varning "Spår av ironi...osv...kan förekomma". Redan denna formulering var naturligtvis ironisk i sig - det handlar inte om enbart spår av förekomst.

Ibland kan man direkt i texten behöva markera att en viss formulering ska tolkas som ironi. Det finns några olika metoder för detta:

Citattecken.  Exempel: Märkligt att Naturen inte "tänkt" på detta.  Uttydning: Jag menar alltså inte bokstavligt  att naturen verkligen tänker  (på det sätt vi människor gör), utan jag syftar i det här fallet på naturens egna utvecklingsmekanismer, evolutionen.

Tre punkter.  Exempel: Himla smart ...  Uttydning: Betyder raka motsatsen, dvs helkorkat.

Smileyn ;-)   Tolkas som "med glimten i ögonvrån" eller "ni förstår vad jag menar".

I en del fall har jag skrivit (ironi) som en förtydligande upplysning direkt efter berörd sats. Det är framförallt vid sådana tillfällen där det vore extra olyckligt om läsaren inte uppfattade den ironiska innebörden i en formulering.

Moderata partiklar

”Mindre buller och partiklar”, läser jag på en valaffisch från ’nya m’. Hm, mindre partiklar? Merparten av dagens hälsofarliga luftföroreningar har en partikelstorlek i mikrometerskala, vilket är illa nog. Är partiklarna ännu mindre handlar det om nanopartiklar, och riskerna med sådana har jag i ett tidigare blogginlägg (2014-06-08) varnat för. Kanske vore bäst med moderat storlek, på partiklarna alltså.

Avståndsanpassning

Antag att Bil B ligger 10 meter bakom Bil A, och att bägge kör i 90 km/tim. Ett alldeles på tok för kort avstånd alltså. Enligt Trafikförordningens 3 kap 2 § gäller följande: "Avståndet till ett framförvarande fordon skall anpassas så att det inte finns risk för påkörning om det saktar in eller stannar."  Rent teoretiskt finns det två sätt att öka avståndet i det inledningsvis nämnda fallet:

Nr 1. Bil B minskar farten.

Nr 2. Bil A ökar farten.

Man kan anta att lagstiftaren i första hand tänkt på metod Nr 1. Men lagtexten är faktiskt formulerad i passivum, "skall anpassas" , så även genom metod Nr 2 uppfylls kravet på avståndsanpassning. Man skulle faktiskt kunna hävda att föraren av Bil A hjälper  föraren av Bil B att följa lagen. Min erfarenhet av dylika situationer säger mig att många förare av upphinnande fordon verkar helt oförmögna till adekvat avståndsanpassning. Möjligen kan föraren av Bil A tillfälligt tvingas överskrida gällande hastighetsbegränsning vid tillämpning av metod Nr 2. Om man (dvs jag = föraren av Bil A) i det läget ertappas av polisen för fortkörning, kommer jag att hävda att jag bara hjälpte bakomvarande med dennes avståndsanpassning, samt att jag rimligen måste ha en slags nödvärnsrätt att minska min egen risk att bli påkörd bakifrån. 'See you in court', som de säger i TV-serierna.

Varningslinjen

Landstinget har fått problem. På stora affischer i tunnelbanan (och genom en dedicerad webbsajt) vädjar man om allmänhetens hjälp, om att välja färg på en ny liten tunnelbanelinje. Alltså linjens namn=färg på linjekartor och dylikt. Förstår att det kan vara ett stort problem. En vanlig datorskärm kan återge över 16 miljoner olika färgnyanser. Då är det naturligtvis svårt att välja ”rätt”. Kanske därför man ber allmänheten om hjälp. Tre av de inlämnade förslagen kommer att gå till final. Oklart om några går till "andra chansen", a la melodifestival. Nä, hela spektaklet handlar naturligtvis om medinflytande och delaktighet i väsentliga samhällsfrågor. Eller motsatsen.

 

Mitt eget förslag, utom tävlan, till namn på linjen framgår av blogginläggets rubrik. Linjens färgsättning ska vara uppbyggd av omväxlande gula respektive svarta segment, precis som den typ av varningslinje som brukar avgränsa områden som är farliga att beträda. Motivering: Ändstation för den nya linjen är Arenastaden. Där ligger en nybyggd multiarena som kan inrymma bl a popkonserter, fotboll och läktarvåld. Arenan är hemmaplan för ett lag som använder just svart och gult i sin marknadsföring på tröjor och dylikt. Ett klockrent förslag, enligt min mening.

Isbaren

Under en av de hetaste sommardagarna får jag syn på ett lite småprovisoriskt anslag en bit bort längs vägen. Där står orden BAR och IS. Smart affärsidé, tänker jag. En välkyld drink (alkoholfri, naturligtvis) är vad alla bilister önskar sig en sådan dag. När jag kommit lite närmare framträder två små betydelsebärande prickar på skylten. Jahaja, så jordgubbarna kostar femton kronor litern nu...

Kan vara läge att påminna om ett gammalt blogginlägg (2009-01-29) på samma tema. I anslutning till det inlägget finns också ett antal roliga kommentarer.

Animism

Animismen, föreställningen att allting är besjälat, breder ut sig. Följande står att läsa på en prefabricerad djupfryst portionsförpackning, i anslutning till en bild av maträtten: "Så här ser jag ut direkt från frysen". Maten talar till oss. Fint, personligt, man får en relation till makaronerna och skinkbitarna. Men inte vill man väl äta upp sin kompis...?

På golfklubben har man anlagt en ny övningsgreen, en slags gräsmatta där golfaren kan försöka förbättra sin puttningsteknik. Runt den alltjämt känsliga gräsytan sitter anslag med texten: "Jag är nysådd". Alltså samma animistiska idé som i fallet ovan. Dock kan man hävda att gräset i alla fall lever , vilket förhoppningsvis inte gäller frysrätten.

Jag köper då och då burkar med målarfärg. Jag har blivit relativt märkestrogen, och för ett antal år sedan infördes uppenbarligen en ny princip av tillverkaren. Produktbeskrivningen på burkarna börjar genomgående med ett glatt "Hej! Det här är en blank oljefärg...osv". Tack och lov att det inte står: "Hej, jag är en giftig tixotrop färg för bottenmålning av båtar" eller något i den stilen.

Varningstexter

Jag kan inte upphöra att fascineras över alla varningstexter i moderna apparaters bruksanvisningar (se blogginlägg 2014-07-10). Så var det inte förr. Visserligen var allting inte lika komplicerat då, men t ex våra vanligaste hushållsmaskiner är i grunden uppbyggda på oförändrat sätt. T ex elektricitet IN och värme UT. Nä, jag tror snarare att det är samhället (människorna, apparatanvändarna) som förändrats. Så här:

- folk förväntas inte kunna tänka själva (vilket möjligen är sant)
- EU har infört mängder av reglerande föreskrifter på konsumentproduktområdet
- i USA kan den enskilde lätt utkräva enorma skadestånd om en tillverkare inte varnat för alla tänkbara misstag som brukaren kan begå.

På pappersmuggarna vid kaffemaskinen på jobbet står det "Content may be hot" och i bruksanvisningen för den nyinköpta elspisen framgår att vissa partier av spisen blir heta vid användning. Aha.

Amerikanska företag har förfinat sina avtalstexter in absurdum; ofta räknar man upp ett antal omständigheter där företaget friskriver sig från ansvar, och sådana exemplifieringar kompletteras regelmässigt med texten "..but not limited to..".

Erinrar mig en strof från Tom Lehrers 60-talsklassiker Pollution, "Don't drink the water and don't breathe the air". Men den handlade förstås om miljöförstöringen. Ett stort problem, det också.

Helande morbidism

Enligt klassisk psykodynamisk teori är det bra om man kan bearbeta sina eventuella tidigare livstrauman. Vad det egentligen är som händer inne i hjärnan (och kroppen) under den processen förefaller dock vara lite oklart. En inte helt ovanlig metod är att patienten (klienten) får gestalta sin problematik i form av teckningar och målningar som sedan analyseras tillsammans med terapeuten.

Några frågor inställer sig, nästan osökt:

1. Bör alstren från sådana processer visas upp i det offentliga rummet, om nu någon skulle komma på en sådan idé? Ja kanske, effekterna av att få exponera sina bekymmer för en större publik kan möjligen vara helande för upphovspersonen. Och de betraktare som går dit får väl skylla sig själva, om de mår dåligt av den konstupplevelsen. Det är ju frivilligt att gå på utställning. Och så finns det antagligen de som ”njuter” av att se morbid konst. Men jag tror inte att ”vanligt folk” mår särskilt bra av att se de makabriteter som kan förekomma i sådana verk.

2. Ska sagda alster med självklarhet betraktas som "konst"? Svår fråga. Vad är konst? Ett näraliggande svar kunde vara "allt som berör". Okej då. Det finns forskare som anser att det är våld  när en man ger en kvinna en, av henne just då oönskad, uppskattande blick. Definitionsfrågor alltså.

3. Är den "svåra", morbida konsten med självklarhet också "bra" konst? Antagligen en ointressant fråga, svår att separera från sådana aspekter som ekonomisk spekulation. Dock är det tveksamt om avbildade makabriteter kan betraktas som vacker konst, men den delen av värdeskalan kanske är passé.

Albatross-flygning

Här kommer lite sommarunderhållning, som uppföljning av föregående blogginlägg (2014-07-17) om ovanliga fåglar. Jag har letat fram två små youtube-filmer som skildrar de stackars albatrossernas försök att ta sig upp i luften. Bildkvaliten är tyvärr på LD-nivå (low definition, dvs dålig upplösning). Dråpliga scener utlovas, det är många tillbud men fåglarna verkar inte ta skada.

Länk till film nr 1
Länk till film nr 2

Den som intresserar sig för säkerhetsaspekter i kommersiell flygtrafik kan finna ett flertal paralleller från albatross-filmerna:

- avbrutna starter
- buklandningar
- landningsställ som viker sig
- kraschlandningar
- kollisioner på marken

Det har förresten funnits ett lågprisbolag med namnet Albatros Airways. Företaget förfogade över ett enda flygplan, och bedrev verksamhet i endast två år. Med tanke på de associationer som fågelfilmerna skapar, så kanske inte namnet på flygbolaget var särskilt lyckat.

När albatrosserna (fåglarna alltså) väl kommit upp i luften är de suveräna glidflygare. Deras aerodynamiska egenskaper är jämförbara med ett segelflygplans. Det finns ett flertal segelflygklubbar som har ordet 'Albatross' i sitt namn. I sådana sammanhang blir associationerna mer adekvata.

Segelflygare använder bogserplan eller en slags katapultmekanism för att komma upp i luften. Undrar om man skulle kunna bygga nån slags anordning för att hjälpa albatrosserna? T ex en överbacke av det slag som används vid backhoppning på skidor. Man utformar backens underlag som en skålformad ränna, i ett plastmaterial med låg friktion. Borde räcka med en fallhöjd på ca 10 meter. Och så ett torn med hiss där fåglarna kan åka upp. Jag är säker på att albatrosserna skulle stå i kö för att åka upp. Hela grejen skulle bli en turistattraktion av stora mått, the Albatross Flight Academy.

Den som till äventyrs inte tror att djur kan finna nöje i att göra lite ovanligare saker, kan titta på denna video med lekande getter.

Fyrvingad fågel

Inom loppet av bara några timmar publicerades på svt-webben dels nyheten om ett fossil av en fågelliknande dinosaurie med fyra vingar, dels nyheten att några forskare funnit ursprunget till de vinglösa fåglarna, så som kivifåglarna. Alltså har en fågel i genomsnitt två vingar, vilket stämmer bra med dagens verklighet.

Man kan dock undra varför det inte existerar några "riktiga" fåglar med fyra vingar. Enligt evolutionsteorin borde det kunna finnas fyrvingade fåglar om denna konstruktion medför en konkurrensfördel, i någon speciell miljö. Jag tänker genast på albatrossen, en relativt stor och tung fågel med enorm vingbredd (upp till 3,5 meter). Framförallt har den stora svårigheter att lyfta från marken. Ungefär som en överlastad jumbojet. Naturen kanske kunde prova med att sätta dit ett par extravingar på albatrossen, för att ge den mer fart och lyftkraft i starten. Märkligt att Naturen inte kommit på detta...

Bruksanvisningar

Jag har haft anledning köpa ett antal moderna elektronikprodukter på sistone. En intressant omständighet slår mig: Ju mer komplicerad produkt, desto torftigare bruksanvisning (alltså den tryckta versionen). I de allra "värsta" fallen hänvisas enbart till pdf-filer på tillverkarens webbsajt, alternativt följer det med en cd-skiva i förpackningen. När jag köpte en laptop så fanns det inte ens en elementär guide till de vanligaste kommandona, funktionstangenterna och sådant basalt som skärminställningar.

Min misstanke är att inte ens tillverkarna förmår tänka ut och beskriva allting som de kreativa användarna kan komma att testa av apparatfunktionernas närmast oändliga kombinationsmöjligheter. Som enkel användare kan man dock förlita sig på Google. Lösningar till så gott som alla problem som kan uppkomma finns pedagogiskt beskrivna på allehanda diskussionsforum på internet.

När det gäller lite enklare hushållsapparater följer det faktiskt oftast med en tryckt bruksanvisning. Den består dock vanligen till 90% av alla upptänkliga varningstexter. Även denna omständighet verkar vara ett modernt fenomen.

Lämna flygplanet

Framför piloten i AJ37 Viggen sitter en plåtskylt med anvisningar för hur piloten ska bete sig om motorn skulle lägga av precis efter start. En dylik situation är naturligtvis extremt stressande och man har inte många sekunder på sig att utföra den föreskrivna sekvensen av åtgärder. Sista instruktionen på skylten lyder lakoniskt: "Lämna flygplanet". Låter något oprecist. Ska man gå ut genom dörren framme till vänster, eller samla ihop sina grejer och hoppa. Eller bara ställa ifrån sig flygplanet där ute i luften ungefär som när man parkerar sin bil, och gå därifrån. Lite lustigt att denna viktiga avslutande instruktion inte är mer specifik, t ex så här: "Utlös katapultstolens krutladdning", ty det är ju på det sättet man lämnar flygplanet i ett sådant nödläge. Men det låter kanske onödigt dramatiskt...

Flygspråk

Högt specialiserade teknikområden brukar utveckla sin egen terminologi och en egen jargong. Militär flygverksamhet är ett sådant område. Kring klassikern J35 Draken finns ganska mycket skrivet. Flygplanet, som normalt är ensitsigt, byggdes också i en tvåsitsig skolversion. Instruktörsplatsen placerades i tandemposition bakom eleven. Så här beskriver en Draken-veteran den konstruktionslösningen: "Detta var, skulle det visa sig, en ur handhavandesynpunkt mindre bra lösning och incidenter uppstod där ingen av förarna visste vem som försökte flyga flygplanet." Här finns många tolkningsmässiga godbitar:

- "skulle det visa sig", dvs det gick inte att förutse vilka problem man skulle få
- "ur handhavandesynpunkt", man handhar alltså ett flygplan, när man är ute och flyger med det
- "en mindre bra lösning", dvs ett närmast katastrofalt arrangemang
- "incidenter uppstod", dvs man höll på att krascha allt som oftast
- "försökte flyga flygplanet", dvs ingen lyckades egentligen flyga planet särskilt bra, bara vissa försök gjordes...
- "ingen av förarna visste vem"...osv
Med den sista punkten är det dock inga problem med dagens trafikflygplan, där är det ingen av piloterna som flyger planet - den detaljen sköts helt och hållet av datorn, eller som motsvarande teknikpryl kallades på AJ37 Viggens tid, "Centralkalkylatorn".

Ett speciellt problem med instruktörsplatsens placering i J35C Draken, var att instruktörens sikt framåt var starkt begränsad, särskilt vid det kritiska landningsmomentet. Detta löstes dock hjälpligt genom att man monterade ett periskop framför instruktören.

Tekniken har gått framåt, sedan 1960-talet. Inga periskop i cockpit idag, inte.

Skåptorrt

Efter flytt till bostadsrätt har jag fått tillgång till gemensam tvättstuga. Där finns såväl torkskåp som torktumlare. Min tidigare erfarenhet av de sistnämnda är att de har nån slags automatik som stänger av värmen när maskinen anser att tvätten blivit "skåptorr". Hm, lika torr som tvätten i torkskåpet, eller vadå? Nä, de menar förstås att tvätten inte alls är torr, utan fuktig, skåpfuktig alltså. Men vem vill lägga in fuktig tvätt i linneskåpet? Skåptorr är en lika fånig term som snustorr - är nånting torrt så är det. Allt annat är i varierande grad fuktbemängt. Befängt.

 

I praktiken gör jag så att jag kör tumlaren på maxvärme under maximalt inställbar tid. Då blir tvätten torr, riktigt kruttorr!

Bloody art

Jag har i ett antal blogginlägg diskuterat morbidismens framväxt inom konstvärlden. De motivmässiga ingredienserna utgörs av allehanda blodiga makabriteter, gestaltade i form av t ex oljemålningar eller fotografier. Nu har en konstnär tagit ytterligare ett steg när det gäller att tänja på gränserna - han använder riktigt blod, i stället för olje- eller akrylfärg, när han utför sina verk/installationer. Så kreativt (ironi). Vad jag förstår använder konstnären blodpulver som han blandar med något lämpligt lösningsmedel och sedan låter rinna ner över en serie anatomiska kollage, allt detta till konstkritikernas förtjusning. För egen del undrar jag, med viss bävan, vad nästa steg ska bli.

Akutunderhållning

Jag tillbringade några timmar på en akutmottagning igår eftermiddag. På väggen i väntrummet satt en TV där bl a ett entimmesavsnitt av reality-serien 112 visades. Ambulanser, sirener, blåljus, neonvästar och lemlästade människor. Himla smart programval. Men avsikten var kanske att vi patienter skulle komma in i "rätt" sinnesstämning. Om vi nu inte redan var det...

Idiottäthetens betydelse

Jag har i ett tidigare blogginlägg (2014-06-17) redovisat mina beräkningar av idiottätheten, i första hand så som den manifesteras i storstadens biltrafik. Omräknat till andel bilister innebär resultaten att ungefär 1 på 10 beter sig illa. Några läsare kanske tycker att detta inte låter särskilt mycket. Det skulle alltså finnas hopp, när 9 av 10 inte beter sig knäppt. Då ska man dock betänka att effekterna (upprördhet, motaggression) hos den som blivit utsatt för det aggressiva beteendet sitter i betydligt längre tid än det normalt tar innan man åter blir konfronterad av ett liknande beteende. Det är alltså i första hand frekvensen, dvs hur många gånger per tidsenhet som detta sker, som är det viktiga. Om det tar en halvtimme att skaka av sig de omedelbara effekterna av en sådan händelse, så blir det för stor ackumulerad belastning om det bara går tre minuter mellan varje "påhopp". Det är därför jag anser att detta ändå är ett stort problem.

Uteblivna bussar

Lokaltidningar är pålitliga förmedlare av egendomliga nyheter. Som den här: "Ingen vet varför bussarna uteblir".

 

Inte så konstigt med det. Saker försvinner. Hela flygplan kan försvinna. Apropå sådant, här är några av de mer spektakulära ”förklaringarna” till flight MH370:s försvinnande, enligt en artikel i Mirror:

 

- någon lyckades ta över kontrollen genom att fjärrstyra planet

- planet gömde sig, i radarskugga, alldeles under ett annat plan

- planet togs till fånga av ett flygande tefat

- planet försvann inom en okänd motsvarighet till Bermudatriangeln

- planet gjordes osynligt, alternativt upplöstes, med hjälp av hemlig teknologi

 

Kul att det finns människor med livlig fantasi. Undrar förresten hur en utebliven buss ser ut? I vart fall är den osynliggjord för de stackars väntande trafikanterna.

Idiotdensitet

Jag tvingas väl be om ursäkt för att jag återigen beklagar mig över alla idiotiska beteenden i trafiken, men jag tycker faktiskt detta är ett påtagligt problem. Jag har försökt uppskatta ungefär hur ofta man konfronteras med ett dylikt aggressivt (och potentiellt farligt) beteende. Beräkningarna tyder på att ca 20 ggr per timme observerar man, vid färd i storstadstrafiken, beteenden som jag betecknar som idiotiska. (Se definition i blogginlägg 2014-01-23). Förekomsten uppgår alltså till vad som på tyska kanske skulle uttryckas som etwa zwanzig stundenidioten.

Däggfåglar

Vad som föreföll vara en zoologisk sensation dominerade förstasidan på vår lokaltidning. Rubriken löd:
"Talgoxe födde sina ungar i askkopp"

Men antagligen var det bara så att ett ord fallit bort ur rubriken. Så här skulle det nog vara:
"Talgoxe födde upp sina ungar i askkopp"

Förbiflygande fåglar

När fågelskådare registrerar sina iakttagelser används vanligen en standardiserad terminologi avseende den observerade fågelns aktuella beteende. De vanligast förekommande aktiviteterna (hos fåglarna alltså) synes vara 'födosökande' respektive 'förbiflygande'. Den sistnämnda aktiviteten ter sig ur en lekmans synvinkel som skäligen naturlig, när det gäller just fåglar. Den som studerar fiskars beteende anger förmodligen 'förbisimmande', och den som studerar t ex gräshoppor kan ju ange 'förbihoppande'. Detta bara sagt i förbigående...

Skämt åsido. Jag uppfattar 'förbiflygande' som en slags "Övrigt"-kategori. I så fall har jag ett konkret förslag till utökning av beteendekategoriseringen: Jag har i många år studerat tornsvalornas (eg. tornseglarnas) beteende. Jag fascineras, som den flygintresserade person jag är, av dessa fåglars fenomenala luftakrobatik. För mig är det uppenbart att dessa fåglar njuter av att flyga så som de gör; att de lika uppenbart leker med varandra där uppe i lufthavet. Likt små jaktplan jagar de sina kompisar i halsbrytande svängar och dykningar. Alltså: När det gäller den sortens beteende skulle jag vara benägen att införa termen 'leker', som egen term eller som underbegrepp till det neutrala, på gränsen till intetsägande, uttrycket 'förbiflygande'.

Asfaltfåglar

Den fågelart som jag oftast ser trippa omkring ute på landsvägarna är sädesärlan. Om nu denna iakttagelse skulle visa sig vara utbredd, kan man fråga sig varför just sädesärlan uppvisar det beteendet. En klassisk hypotes skulle vara att den hittar föda på eller omedelbart ovanför vägbanan. Men sädesärlan föredrar (flygande) insekter, och sådana brukar vara vanligare i närheten av fuktig mark, inte på en sommarvarm vägbana. Aah, den går kanske omkring där för att värma sina frusna små fötter? Nej, jag har en bättre hypotes: Sädesärlan är som vanligast på vägar med lite sliten, gammal grå asfalt. Just det, lika grå som fågeln. Antagligen tror fågeln att den är kamouflerad när den är på asfaltvägen, att den alltså inte så lätt upptäcks av sina predatorer. Vad den inte "tänker" på, är att bilar också representerar ett hot för små fåglar.

Evolutionen uppvisar många exempel på hur arter anpassar sig till omgivningens betingelser. Rent teoretiskt borde det vara så att de sädesärlor som av något skäl inte uppehåller sig på vägarna borde ha större chans att få sina genetiska varianter fortplantade, och på lång sikt skulle vi alltså få bort sädesärlorna från vägarna. För deras eget bästa, alltså.

Tvåkanalsmodellen

För de flesta människor domineras den vakna här-och-nu-upplevelsen av de intryck som förmedlas via sinnesorganen. Jag kallar den signalvägen för realkanalen. Innehållet i realkanalen har vanligen starka kopplingar till känslor och sinnestillstånd. Faktiska händelser ger upphov till olika reaktioner, som glädje eller ilska. Många människor har härutöver en förmåga att göra sig inre bilder, föreställningar, om sådant som inte är omedelbart närvarande i den yttre världen. Den processen försiggår i något som jag brukar kalla imaginärkanalen (från engelskans imagery). Även innehållet i imaginärkanalen kan ge starka känslomässiga reaktioner. Den relativa balansen mellan de olika kanalerna kan variera väldigt mycket mellan olika individer. Personer där realkanalen är helt dominerande brukar jag benämna realkanaliker, medan sådana personer som påverkas markant av imaginärkanalens innehåll kan kallas imaginärkanaliker. Nattliga drömmar utspelas i imaginärkanalen, och då är det hjärnan själv som styr innehållet, medan realkanalen vilar.

 

Den här modellen har visat sig vara oerhört användbar (i alla fall för mig) för att förstå vad det är som styr olika människors upplevelser och beteenden.

Skala kabel

Jag har behov av att sätta på ett par banankontakter, på en högtalarkabel. Letade på webben efter en kabelskalare, alltså en specialtång som gör det lättare att skala kabel. Tänger fanns för olika dimensioner. Tyvärr var det lite oklart om måtten avsåg kabeldiametern eller tvärsnittsarean. Då slog det mig en lustig omständighet, som jag inte tänkt på tidigare: Det måste finnas EN dimension där måttet på diametern överensstämmer exakt med måttet på arean. Formeln för area är ju radien i kvadrat gånger pi. Radien i formeln kan vi uttrycka som halva diametern, och sedan är det bara att sätta areauttrycket lika med diametern. Resultatet blir att om diametern är 4 genom pi, dvs ca 1,27 så överensstämmer detta siffervärde för diametern (i millimeter) exakt med kabelns area (i kvadratmillimeter). Så i just det fallet spelar det alltså ingen roll om uppgiften ang kabeltången avser diameter eller area ;-)

Helikopter

Helikopter är ett intressant ord, rent etymologiskt. Någon kanske tror att det är sammansatt av ordleden heli och kopter. Men så är det inte. Den första delen av ordet helikopter kommer från grekiskans helix som betyder spiral (eller skruv), och den andra delen kommer från pteron, som betyder vinge. o:et i helik-o-pter är bara en bindevokal, eftersom det är lite obekvämt att uttala den direkta sammansättningen helixpter. Och x:et omvandlas till k innan o:et.

Då blir ordets ursprung begripligt, eftersom man kan betrakta en helikopters rotorsystem som en vinge (eg. flera) som skruvar sig upp genom luften, och därmed får farkosten att lyfta vertikalt. Aerodynamiskt är det naturligtvis en aning mer komplicerat...

På tyska heter helikopter Hubschrauber, dvs en slags "uppåtskruvare" (fritt översatt).

I den klassiska amerikanska tecknade serien 'B.C.' förekom en rollfigur med namnet Apteryx, beskriven som "a wingless bird with hairy feathers". (Ett liknande fågelsläkte existerar faktiskt på riktigt, kiwi-fåglar.) I samma serie (tror jag) hade någon uppfinningsrik varelse konstruerat vad som idag skulle kallas helikopter. När uppfinnaren var ute och provflög sin skapelse, sade någon av åskådarna "Han är ute och flyger med sin hackmaskin", alltså enligt den svenska översättningen. Det är kul med språk ;-)

Maildisciplin

Epost har kommit att nästan helt ersätta gamla tiders fysiska brev. Ett fysiskt brev hade, åtminstone som jag minns det, en speciell form av dignitet. Om man fick t ex ett handskrivet brev från Moster Märta, så var det ens moraliska skyldighet att (artigt) besvara det. All post som kom in i brevlådan gicks metodiskt igenom. Om man underlät att besvara ett brev, så kunde avsändaren med viss rätt klandra ens beteende: "Men har du inte läst mitt brev" lät den uppfordrande stämman.

 

Med epost verkar det inte fungera likadant. Jag skriver ofta epost-meddelanden till olika människor, och när jag inte får någon som helst återkoppling (inte ens ett "Tack för ditt mail - jag har läst det, och återkommer") så undrar jag naturligtvis om det kanske kommit bort i cyber-rymden, eller om mottagaren bara struntat i att befatta sig med det. Det verkar som att epost inte lyckats få samma dignitet som de fysiska breven haft (och möjligen alltjämt har). En (teknisk) förklaring kan naturligtvis vara att det kommer så mycket spam etc i adressatens epost-låda så att mina "viktiga" meddelanden drunknar i det samlade mailflödet. Men i så fall anser jag följande:

 

Varje individ borde ha EN (särskild) mailadress där man kan vara säker på att mottagaren tar del av ens mail. Alltså ett mailkonto som innehavaren håller rent från prenumerationer på olika listor, RSS och liknande.

Nanoalarmism

Nanoalarmism. Ett ord som inte finns. Sökning på Google ger noll träff. Då finns inte ordet. Förrän nu. Med begreppet nanoalarmism menar jag en rörelse som med viss (överdriven, kanske någon tycker) skärpa varnar för nanoteknikens risker. Ordet 'nano' kommer från grekiskans nanos som betyder dvärg. Och visst kan man som nanoalarmist känna sin litenhet, när man har att slåss mot det teknokratiska etablissemanget. Men så var det ju även för 1960-talets "könsalarmister", ni kommer ihåg låten "Vi måste höja våra röster för att höras". I början av 2000-talet är det väsentligen klimatalarmister som dominerat scenen. 'Global warming' ger ungefär 20 miljoner träffar i Google.

 

Nä, nu behövs något nytt att oroa sig för, nanokatastrofen. Vad blir effekterna när konstgjorda partiklar av molekylers storlek får möjlighet att härja runt i våra kroppars vävnader? Detta område, som går under namnet Nanotoxikologi, får jag säkert anledning att återkomma till.

Var och varannan

Uttrycket "var och varannan" är intressant. Man kan t ex tänka sig påståendet "Var och varannan man möter på trottoaren stirrar ner på sin smartphone". Ett inte alls osannolikt konstaterande. Men hur stor andel är egentligen "var och varannan"? Låt oss analysera:

 

'Var' kan ses som en kortform av 'varje' och avser i så fall en förekomst på 100%. 'Varannan' betyder 50%. Frågan är då hur vi ska betrakta 'och:et'. Man kan knappast se det som additivt, ty då skulle det bli 100+50=150 %. Måhända är det som att blanda varmt och kallt vatten, dvs resultatet blir ett medelvärde. Ok, då skulle 'var och varannan' kunna tolkas som (100+50)/2=75 %, eller uttryckt med ord, tre av fyra. Jaa, kanske inte så tokigt tänkt.

Henkontakter

Som jag nämnt i föregående blogginlägg (2014-06-05) är det brukligt att inom elektriska tillämpningar tala i termer av hane resp hona för att särskilja de två komplementära typerna av kopplingsdon. Vanliga benämningar är t ex RCA-hane, eller 2-polig DIN-hona.

Uppenbarligen har könsalarmisternas härnadståg ännu inte nått denna bransch. Men det är väl bara en tidsfråga innan vi tvingas ersätta de etablerade könsbefläckade beteckningarna med det samlande begreppet henkontakter. Undrar bara hur de ska se ut - och hur man ska kunna koppla dem samman. Men det kanske är en underordnad frågeställning. Eller uppslag till aprilskämt för något hobbyelektronikföretag.

Nya könsbegrepp

I detta genusupplösningens tidevarv känns det angeläget att försöka komma överens om en otvetydig definition av begreppet kön. Min uppfattning är att man ska basera definitionen på strikt anatomiska (biologiska, medicinska) grunder. Man kan i 999 fall av 1000 fastställa, genom en enkel okulär besiktning, om en viss individ är försedd med ett fortplantningsorgan av typen P eller V. En näraliggande analogi kan hämtas från det elektrotekniska området. Ta banankontakter som exempel. Dessa finns av två typer, stift respektive hylsa (muff). Finurligt nog kallas bananstiftet för hane medan hylsan benämns hona. I t ex hifi-sammanhang kan man föra in ett bananstift i en bananhylsa, lägga på en spänning, och då flyter ström genom dessa kontakter och ljuv musik uppstår (i högtalarna alltså). Analogin känns kristallklar, och kan knappast väcka anstöt.

Mitt förslag blir alltså att människor grupperas, definitionsmässigt, i endera av två grupper med avseende på om individen är utrustad med ett "bananstift" eller en "bananhylsa".

Man kanske t o m ska gå så långt som till att benämna de som innehar stift hane, och de som har hylsa hona. Människan är ju trots allt ett slags djur. Och så kan vi äntligen göra oss av med de förhatliga begreppen 'man' respektive 'kvinna'. En god gärning bara det.

I en enkät som nyligen sändes ut till ett stort antal personer (se blogginlägg 2014-06-02), gavs möjligheten att ange huruvida man betraktade sig som 'Man', 'Kvinna' eller 'Annat'. Det uppges att 2% valde alternativet Annat. Den här typen enkätproblematik försvinner praktiskt taget helt om vi inför mina definitioner/benämningar på kön. Då blir sådana stereotypa begrepp som 'manligt' respektive 'kvinnligt' inadekvata, åtminstone rent språkligt. Eftersom genusdebatten i mångt och mycket handlar om synen på generaliserbara egenskaper hos män resp kvinnor, och huruvida dessa egenskaper i så fall är väsentligen genetiskt (biologiskt) betingade eller relaterade till socialkonstruktivistiska erfarenheter, så kan det vara klokt att helt enkelt avföra orden 'man - manligt' och 'kvinna - kvinnligt' från agendan. Vi använder istället 'hane' resp 'hona' (utan motsvarande adjektivbildningar) och överlåter åt framtidens humanetologer att avgöra om det finns några genuina egenskapsmässiga skillnader mellan människosläktets hanar och honor.

Milgrammer

Milgrams lydnadsexperiment är enligt min mening ett av de starkaste och viktigaste psykologiska experiment som utförts i modern tid (efterkrigstid). Experimentet har kritiserats för att ha haft vissa etiska brister, men själva essensen har ovedersäglig sprängkraft: Att en auktoritär ledare kan få folk att medverka till våldshandlingar.

 

Jag inför nu några definitioner (på engelska):

 

Milgrammer. Person som genom mer eller mindre blind lydnad utför handlingar som beordrats av en överordnad auktoritet och som innebär lidande för andra människor.

 

Milgramming. Själva den handling, beteendet, som utförs av milgrammern.

 

Jag konfronteras ibland med beteenden som kan betecknas som (en lindrig form av) milgramming. Milgrammern hänvisar vanligen till något (mer eller mindre godtyckligt) regelverk, och utövar med stöd att detta MAKT över andra människor. Den som öppet vågar ifrågasätta milgrammerns handlande möts vanligen av svaret "Jag gör bara mitt jobb" eller "Vi har våra bestämmelser" eller "Min chef har sagt att vi ska göra så här".

 

Den omständighet som är mest beklämmande är när milgrammern uppenbart NJUTER av att sätta dit andra människor. Milgrammern kan alltså få utlopp för sina egna aggressiva impulser, och utföra oetiska handlingar, utan att själv behöva känna skuld.

 

Jag tror det finns skäl att vara på sin vakt mot den här sortens tendenser.

Firmabilars reklameffekt

I min pågående kartläggning av idiotiska beteenden i biltrafiken, så slås jag av att dessa inte sällan utövas av förare av firmabilar försedda med företagets namn. Alltså, hur tänker de egentligen? Deras fordon är ju en del i marknadsföringen av företagets varumärke, en slags rullande "reklampelare". Om jag blir utsatt för ett aggressivt beteende från en förare av en viss firmabil, så får jag automatiskt negativa associationer till företaget som sådant. Om jag sedan skulle anlita t ex en hantverkare, så väljer jag definitivt inte ett företag vars förare betett sig hänsynslöst i trafiken.

 

En del företag har t o m varit så "listiga" att de målat företagsnamnet spegelvänt, på fronten av firmabilen, så att det inte ska råda någon tvekan om vem det är som ligger och pressar alldeles bakom mig på motorvägen (jfr blogginlägg 2013-09-29).

Annat kön

I en stor enkätundersökning om arbetsmiljöfrågor fick de som svarade möjlighet att ange sitt kön enligt något av följande alternativ:

o  Man
o  Kvinna
o  Annat

Av de svarande hade 2% kryssat i Annat. Intressant. Undrar vilket/vilka kön som avses? Nästa gång borde enkätkonstruktören utforma svarsalternativen så här, tycker jag:

o  Man
o  Kvinna
o  Annat. Ange vilket: .....................

Då får vi som tillhör de genusmässigt oupplystas skara en möjlighet att upptäcka de nya könen.

Det jag egentligen tror att man menar, även om det inte uttryckts explicit, är huruvida man känner sig som en man, alternativt en kvinna, alternativt något annat, t ex en kastrerad katt. Dvs enkätfrågan handlar antagligen om könsuppfattning, dvs sådant som manligt/kvinnligt. Då vore det mer tydligt att utforma alternativen så här:

"Upplever du dig som:"

o  Man
o  Kvinna
o  Både och
o  Varken eller
o  Vet ej

Alternativet 'Både och' kan användas av t ex transvestiter, och alternativet 'Varken eller' kanske känns lämpligt för en del Queer-personer. Alternativet 'Vet ej' kan vara klokt att ta med, för de stackars människor som, helt förståeligt, lider av total genusförvirring.

Eller så kanske man kunde prova med de inom språkvetenskapen etablerade genusgrupperna.

"Vilket genus tillhör du?"

o  Maskulint
o  Feminint
o  Reale
o  Neutrum

Blir intressant att se om könsförnekarna väljer Reale eller Neutrum.

Retfull parkering

Att retas är i princip en form av aggression. Den som retas finner njutning (skadeglädje) i att håna, eller lura andra. Ett exempel: Jag parkerar dagligen på ett område där det är relativt ont om p-platser. Merparten platser gränsar mot husfasader, och bilarna står bredvid varandra, vinkelrätt mot väggen. När jag kör längs dessa rader av fullbelagda p-platser för att leta efter en tom plats, ser jag ofta EN till synes ledig lucka, en bit bort. Upprymd över att ha hittat vad som verkar vara en tom plats kör jag snabbt fram till luckan, svänger in --- bara för att finna att någon parkerat en lilleputtbil längst in i luckan. Personen ifråga kör alltid (jag har sett detta ett flertal gånger nu) in så långt som det bara är möjligt. Här är ett par hypoteser till förklaring av det beteendet:

1. Ägaren vill markera att om alla hade lika små bilar, så skulle det få plats två stycken i varje lucka. I praktiken skulle dock ägaren av den första bilen inte kunna köra därifrån om inte den andra bilisten först flyttar undan sitt fordon. Alltså inte så trolig förklaring.

2. Ägaren vill reta oss andra bilister, som luras tro att vi hittat en helt ledig plats, och som sedan blir gruvligt besvikna när vi upptäcker det miniatyriserade fordonet.

Enligt min uppfattning borde ägaren av lilleputtbilen ställa den på ett sådant sätt att bilens bakre del kommer i linje med övriga parkerade bilar. Då ger den inte det falska skenet av ledig lucka. Eftersom jag inte kan komma på något som helst logiskt skäl till att INTE göra på det sättet, så tvingas jag dra slutsatsen att förklaring nr 2 är den sannolika. I vart fall har personen ifråga retat mig till att skriva detta inlägg.

Rappeltyg

Ett annat underbart dialektalt uttryck, alltså vid sidan av hä (se blogginlägg 21/5), som jag snappat upp i min barndom, är adjektivet rapplig. Även detta tycks ha sitt ursprung i Norrland, och det betyder ungefär skranglig, ostadig, fallfärdig. En bristfälligt sammanfogad mekanisk konstruktion skulle nog betraktats som just rapplig. På något märkligt vis tycker jag att ordet låter precis som den omständighet det betecknar. En ordsammansättning (samtidig substantivering) som jag särskilt kommer ihåg är rappeltyg. Det kan alltså användas som benämning på sådana föremål som inte tål normal användning utan att genast falla sönder i sina beståndsdelar.

Att hä

En del dialektala uttryck är underbara. Här är ett (med norrländskt ursprung) som är mycket användbart: Verbet att hä

 

Några illustrativa exempel:

 

- hä undan grejerna

- hä i grönsakerna

- hä fram potatisen

- hä bort matresterna

- hä av locket

- hä på ugnen

 

Detta lilla verb har sålunda liknande betydelse som det engelska put (sätta, ställa, lägga), men 'hä' kan som synes ha en något vidare användning än så. Ordets tempusformer är:

 

Hä-hädde-hätt

 

Med tanke på avsaknaden i svenska språket av ett verb som samlar alla de nämnda betydelserna, så kanske Svenska Akademien skulle kunna intresseras för att upphöja denna lingvistiska delikatess till rikssvensk status.

NTF

För jämnt 80 år sedan bildades Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, NTF. Jag erinrar mig den logotyp som föreningen använde på 1960-talet; en klassisk triangelformad varningsskylt med orden ANSVAR OMDÖME HÄNSYN i den röda bården. Idag förstår jag varför man valde just en varningsskylt, och varför texten placerades nära kanten. Budskapet var väl en varning för att de tre begreppen var på väg att försvinna ut ur samhället. I dagens NTF-logga finns de inte kvar - inte i biltrafiken heller.

Indiskt trafikkaos

Jag börjar bli allt mer övertygad om att folk inte är riktigt kloka. Här är ett klipp från en nyhetsnotis ang biltrafiken i Bombay.

"De allra flesta förare tutar regelbundet och ofta utan anledning. Tutandet har blivit ett sätt att kommunicera och många skaffar sig dessutom extra kraftfulla tutor för att kunna överrösta andra."

Och längre ner i notisen beskrivs ett förslag som en uppfinnare tagit fram för att komma till rätta med trafikanternas beteende:

"... utvecklat en röd lampa som blinkar till i bilen varje gång man tutar. Tanken är att påminna föraren om att han eller hon tutar och att skapa en reflektion kring varför man gör det."

Min inledningsvis nämnda övertygelse blir inte mindre när jag begrundar det angivna lösningsförslaget.

Hemligt reg-nr

Jag ser ibland en bil vars ägare med fog kan påstå att fordonets registreringsnummer är hemligt. Tänk er situationen när bilen ska in på verkstad, och kundmottagaren frågar "Vad har fordonet för registreringsnummer" och ägaren svarar "Det är hemligt".

Helt genialt!

En stor lätt

En stor lättöl (50 cl) innehåller 11 ml ren alkohol. Hos mig ger det en alkoholhalt på närmare 0.3 promille, inom en halvtimme. Jag skulle alltså kunna ertappas och antagligen dömas för rattfylleri. Polisen skulle sannolikt misstro mig när jag påstår att jag bara druckit en lättöl, låt vara en stor sådan.

Vid ett tillfälle åt jag middag med en kollega som drack två st 33cl flaskor lättöl, detta med hänvisning till stark törst kombinerat med att hon skulle köra bil direkt efter middagen. Själv tog jag ett litet glas vin (12 cl), eftersom det kändes roligare. Även jag skulle köra (egen) bil från krogen. Kollegan undrade om jag var riktigt klok som drack vin i det läget, medan jag kontrade med att hon faktiskt druckit lika mycket alkohol som jag.

För mig är det ren rutin att räkna om alkoholintaget till antal milliliter ren alkohol. Då kan man undgå en plötslig körkortsåterkallelse med 12 månaders varaktighet, bara för att man tagit en stor lätt till lunchen.

Virtual Reality våld

Snart är den här - 3D hjälmen för allemansbruk som förmedlar en TOTAL upplevelse till din stackars hjärna. De olika scenerierna täcker praktiskt taget hela ditt synfält, och du kan även interagera med det virtuella skeendet. Den primära tillämpningen är dataspel, men i princip borde det vara möjligt att mata hjälmen med reella videofilmer, t ex allehanda morbiditeter från internet. I en entusiastisk nätartikel kan man se försökspersonen åka en simulerad berg-och-dalbana, vilket säkert är en extrem upplevelse där inne i hjälmen (dvs inne i hjärnan). En annan sekvens sägs innehålla en avrättning medelst giljotin, och jag antar att det är försökspersonen som är offer. Ja, vad häftigt (ironi).

Interaktionen är också viktig - sannolikt kan du ha ett tänkt vapen i din hand (ja varför inte en motorsåg) och röra din faktiska arm in i den virtuella världen på ett sådant sätt att du sågar av huvudet på en "fiende". Ja, vad kul (ironi). Jag har för mig att jag hört talas om ett psykologiskt experiment där försökspersonen fick sin egen (virtuella) arm avsågad i 3D-världen, något som naturligtvis också måste vara möjligt att animera. Försökspersonen tyckte dock att det var obehagligt. Tack för det.

Olaga våldsskildring

När filmcensuren sålunda avskaffats inställer sig frågan huruvida vilken morbid smörja som helst verkligen får visas offentligt, låt vara endast inför personer som fyllt 15 år. Neej, det finns faktiskt en paragraf i Brottsbalken (16 kap 10 c § SFS 2010:1881), där sådant regleras. Där framgår att det är olagligt att sprida rörliga bilder som närgånget eller utdraget skildrar grovt våld. Då är det, åtminstone i princip, möjligt att anmäla filmer som innehåller sådana skildringar. Lagstiftaren har dock valt synnerligen tänjbara begrepp - vad menar man med 'närgånget', 'utdraget' och 'grovt'.

En av poängerna med den dåvarande filmcensuren var att denna i praktiken tillämpade samma kriterier som formuleringarna i brottsbalken. Det fanns alltså inte lika stor anledning att polisanmäla filmer på den tiden, som det skulle kunna göra nu. Man kan dock undra om det varit något sådant rättsfall på senare tid.

Filmcensur

Filmcensuren avskaffades i Sverige för tre år sedan. Den som idag vill visa film på bio, och som accepterar en åldersgräns på 15 år, behöver inte lämna in filmen för förhandsgranskning. Det är bara i de fall där man önskar en lägre åldersgräns, som filmen måste underkastas granskning. Jahaja, så idag kan ungdomar som inte ens börjat gymnasiet få se vilken morbid smörja som helst på den stora bioduken. Jag är personligen tveksam till om alla 15-åringar mår bra av sådant.

Nu kan man naturligtvis hävda att eftersom biografbesök svarar för endast några få procent av den totala filmkonsumtionen, så skulle någon form av förbud mot visning av t ex grovt våld på bio bara ha marginell effekt. Och ett mer generellt förbud mot visning av videovåld skulle i praktiken vara omöjligt att kontrollera. Men jag tycker ändå att lagstiftning har ett värde i sig, genom att den statuerar vilka företeelser samhället inte accepterar. Staten tycks dock gå i motsatt riktning. Man har tillsatt en utredning som ska se över systemet med åldersgränser för biograffilm (Dir. 2013:77). Prövning med avseende på lägre åldersgränser än 15 år (dvs 11 år, 7 år eller helt barntillåten) utförs idag av Statens Medieråd. Utredarens uppdrag verkar vara att ta fram ett förslag där den filmgranskande verksamheten läggs över på "branschen" . Självreglering, som man uttrycker det.

Graphic video

Jag trodde i min enfald att det engelska ordet graphic helt enkelt betyder grafisk, dvs att det handlar om olika sätt att rent tekniskt framställa bilder. I datorer har vi 'grafikkort', som bearbetar bildinformation. Dagstidningar åskådliggör ofta olika skeenden i form av 'grafik', och då rör det sig om schematiska "teckningar". Men så oskyldigt trivial är inte uttolkningen av det engelska begreppet, som vi ska se.

Nå, vad tror ni att "graphic video"  kan vara för nånting? Låter ju lite som tårta på tårta (tautologi alltså). Jag menar, 'video' är väl definitionsmässigt 'grafisk' till sin karaktär. Provar att mata in söksträngen "graphic video" i Google och får en halv miljon träffar, där sida efter sida av sökresultaten utgörs av fullständigt makabra videoklipp! Helt förbryllad konsulterar jag några ordböcker på nätet och får snabbt en förklaring: Det engelska ordet graphic kan användas även i betydelsen 'detaljrikt återgivande, t ex av morbida omständigheter'. Då blir sammanhangen begripliga. Man har alltså kommit på ytterligare ett sätt att "etikettera" de vidrigheter som cirkulerar på internet. Allmänheten varnas.

Makabriteter på internet

Det är naturligtvis inte bara i konstens värld som makabriteter är allmänt förekommande. Det finns massvis med fullständigt vidriga videoklipp på internet, en del av dessa tillgängliggörs systematiskt genom särskilda webbsajter som specialiserat sig på det morbida temat. Eller, som en av grundarna av en sådan sajt uttrycker saken: "Det är så här världen ser ut, detta är på riktigt, vi måste visa det".

Jag tror inte det är nyttigt att konsumera videovåld. Det ter sig fortfarande som en gåta att så många människor uppenbarligen attraheras av morbida scener.

Morbidism

Impressionism, realism, surrealism, expressionism, minimalism, futurism. Välkända konstriktningar. Men det verkar vara dags att mynta ett nytt begrepp, för att beteckna vad som tycks vara en av de mer upplyfta konstformerna idag: Morbidismen. Den ena konstnären efter den andra utnämns till nånting "fint" av konstetablissemanget. Deras konstverk präglas vanligen av olika former av makabriteter, ju värre desto "bättre". Samtidigt beskrivs den traditionellt vackra konsten som jolmig, tråkig och intetsägande. Om det är så att en majoritet av den konstintresserade allmänheten omfattar kulturelitens värderingar, då är det på samma gång bra och illa. Bra eftersom det publika konstlivet i så fall är en korrekt avspegling av vad folk i allmänhet tycker; illa om man vill ha högre tankar om människor än att de skulle njuta av att frossa i makabriteter. Frånvaron av massmediala protester mot den morbida konsten är måhända en ledtråd i tolkningen av stämningsläget i nationen. Vid enstaka tillfällen lyckas dock "moraliska extremister"(?) ta sig in på morbidistiska konstutställningar och förstöra verken.

Makabritet

Jag behöver skapa ett nytt ord: Makabritet = makaber omständighet.

Jag håller på att försöka analysera de mekanismer i själsdjupen som får vissa människor att fascineras av våldsskildringar där de makabra dimensionerna är dominerande. För att det ska bli enklare rent språkligt, kommer jag att använda begreppet makabriteter för sådant innehåll i t ex bilder, filmer eller konstverk som representerar makabra omständigheter, t ex brutala avrättningar. Rent språkligt finns ju bara adjektivet makaber, men i analogi med substantiveringen av celeber -> celebritet så borde ordet makabritet kunna accepteras.

Konst som berör

Konst ska beröra, sägs det. I princip kan det vara såväl positiva som negativa känslor som väcks upp. Men i många nutida konstsammanhang förefaller det vara den negativa reaktionen som konstnären vill framkalla. Alltså att uppröra, utmana, tänja gränser och chockera. Ju mer makabert, desto "bättre". Allt detta till kulturetablissemangets ohöljda förtjusning.

Jag har svårt att förstå varför just konsten valts ut att fylla denna upprörande funktion i våra själsliv. Det räcker väl att följa nyhetssändningarna i TV för att man ska få dygnsdosen av elände återgivet på näthinnan. Min personliga åsikt är att konsten snarare borde vara en motvikt mot de makabra och morbida verklighetsskildringarna.

Jag läste nyligen en "programförklaring" från en konstnär jag just lärt känna. Hennes uttryckliga ambition var att betraktaren ska uppleva hennes konst som en stråle av solljus och glömma bort alla bekymmer. En sådan inställning uppskattar jag verkligen!