Halvseriöst om klimatet

Klimat finns inte - det är bara en teoretisk konstruktion, en abstraktion. Ingen levande varelse kan med sina sinnen uppfatta klimatet. Vad som verkligen finns och som vi kan uppleva direkt, är väder, och detta endast momentant, i varje ögonblick, och på varje plats på jordytan. Och till vädret och dess växlingar har människan alltid fått anpassa sig. Inget konstigt med det. Så länge havsnivån höjs i den takt som nu sker, med några millimeter per år, så hinner man undan. Om hela Antarktis ismassor skulle smälta på några timmar skulle det förvisso bli världens tsunami, men det lär inte kunna ske. Och om några tusen år eller så blir det sannolikt istid igen, och då tvingas en miljard människor flytta söderut.
De väderrelaterade komponenter vi direkt kan erfara är luftens temperatur, rörelse och humiditet. Dvs hur varmt det är, hur mycket det blåser och hur fuktigt det känns (inkl nederbörd, typ regn och snö). Temperaturen varierar med tiden på dygnet och årstiderna, och mellan olika platser på jordklotet.
Temperaturen i luftskiktet närmast jordytan varierar mellan ytterligheter som +50 och -70 grader Celsius, dvs ett intervall på 120 grader C. Normala svängningar över dygnet kan vara ca 20 grader C, och dito mellan olika årstider också ca 20 grader C. Jordens s k medeltemperatur är för närvarande ca 14.5 grader Celsius, och har ökat med ungefär en grad sedan 1800-talet. Uttryckt enligt den absoluta temperaturskalan, Kelvin-grader, så har Jordens medeltemperatur ökat från 286.65 grader K till 287.65 grader K. Big deal, ja kanske.
Den globala medeltemperaturen anges för övrigt med en förbluffande noggrannhet. Sålunda anses det vara en stor nyhet när temperaturrekord slås med några hundradelar av en grad. Frågan är vilket informationsvärde överhuvudtaget som ligger i det man definierar som Jordens medeltemperatur. Med tanke på hur allting varierar (se ovan) så ter sig måttet som sådant tämligen ointressant; annat än som en indikator, och det är väl så man ska se det. Medelvärden är annars ofta relativt meningslösa. Tidigare (tror jag) bestämdes medelvärdet av dygnets högsta resp lägsta temperatur, dvs endast två mätpunkter per dygn. Vid ett sådant förfarande missar man information om dygnets egentliga "värmeinnehåll", dvs hur skarpa toppar resp dalar det egentligen kan vara i temperaturkurvan över resp dygn. De satellitmätningar som görs sedan 1979 har i alla fall medfört förbättringar på den här punkten (tror jag).
Vindstyrkan nära jordytan varierar mellan 0 m/s (stiltje) upp till som mest kanske 50 m/s (orkan). Vanligt förekommande nivåer är 3-12 m/s, över land, i Sverige. Huruvida några tydliga trender i dessa värden har förmärkts de senaste århundradena är mig obekant.
Utomhusluftens relativa fuktighet brukar ligga nånstans i intervallet 50-99%.
Väderleksförhållandena förändras även storskaligt genom ett antal "fenomen", som varierar över tid och rum; El Nino och La Nina är väl de mest kända, där medeltemperaturen i stora områden kring Stilla Havet påverkas uppåt eller nedåt med flera grader. Andra spännande atmosfäriska företeelser är Nordatlantiska Oscillationen (NAO) som bland annat påverkar förhållandena vintertid här i Norden;  Madden-Julianoscillationen (MJO),  Stratosfäriska polarvirveln, Grönlandsblockering, Arktiska Oscillationen (AO),  Sudden Stratospheric Warming (SSW), Final Stratospheric Warming (FSW), Indian Ocean Dipole (IOD) och the Quasi-Biennial oscillation (QBO).
Jordens atmosfär består till 78% av kväve, 21% syre, vattenånga ca 1%. Koldioxidhalten är 0.04%, metan 0.0002%. Såväl vattenånga som koldioxid och metan är s k växthusgaser. Störst "verkningsgrad" har metanet, därefter koldioxiden och sist vattenångan. Mängderna koldioxid respektive metan ter sig storleksordningsmässigt sett betydelselösa, men så är det icke. Tillsammans svarar dessa gaser för ungefär hälften av växthuseffekten, vattenångan står för resten. Om det inte fanns några växthusgaser alls så skulle Jordens medeltemperatur sjunka till ca -18 grader Celsius, alltså precis som i frysboxen.
Teoretiskt sett torde varje fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären medföra en ökning av medeltemperaturen med ca 1 grad Celsius. Allt annat oförändrat, som man säger. Dvs vare sig återkopplingsmekanismer (positiva och/eller negativa) eller andra klimatpåverkande omständigheter (typ vulkanutbrott) finns då med i kalkylen. Inverkan av dessa andra effekter är tyvärr inte tillräckligt utforskade ännu. Särskilt gäller detta molnbildningen, vars inflytande på klimatutvecklingen är högst okänt. Men sannolikt av stor betydelse.
Mätningarna av atmosfärens koldioxidkoncentration utförs med en löjeväckande exakthet, exempelvis uppmättes 2019-09-20 ett värde av 0.00040808 (dvs 408.08 ppm). För praktiska ändamål torde en noggrannhet på en enhet i fjärde decimalen vara tillräcklig, dvs då kan man skilja mellan 0.0004 och 0.0005. Huruvida ens denna skillnad har någon signifikant betydelse för utvecklingen av den globala medeltemperaturen är tveksamt.
Klimatpaniken håller på att eskalera till masshysterins nivåer. Planeten riskerar "brinna upp" inom några decennier. Man ges intrycket att "medeltemperaturen" håller på att stiga så kraftigt att vi snart når en nivå där allting självantänder. Papper självantänder vid en temperatur på ca 200 grader Celsius, trä vid ca 300 grader Celsius , och det finns förvisso mycket skog här i norra Europa.
Det har tagit evolutionen ett par miljarder år att få fram arten Homo Sapiens. Under de senaste 500 årmiljonerna har jordens medeltemperatur fluktuerat mellan ca 10-25 plusgrader Celsius och koldioxidnivåerna mellan ca 200-3000 ppm (tror man). Det som ter sig lite paradoxalt är att människan, som i vart fall själv säkerligen anser sig vara den intelligentaste art som Naturen frambringat, skulle ha svårigheter att överleva en höjning av medeltemperaturen från 13.5 till säg 15.5 grader Celsius och inte heller en ökning av koldioxidhalten från 280 till säg 600 ppm. Det ter sig också lite märkligt att Jordens geosystem skulle vara så "fine tuned" så att klimatet tippar över ända av ytterligare några graders uppvärmning delvis orsakad av ytterligare några hundra ppm CO2. Jag påstår inte att det inte skulle kunna vara på det viset, men sett ur ett utvecklingshistoriskt och fysikaliskt perspektiv kan man ändå undra.
Alarmister utlyser nödläge för klimatet. Personligen anser jag att mänskligheten står inför ett antal betydligt allvarligare och mer närliggande hot; antibiotikaresistens, virussjukdomar/pandemier, solstormar, kärnvapenkrig, nanotoxikologi, Syntetisk biologi/Genetically Modified Organisms/Genome editing, miljögifter, plasten i haven. Bara för att nämna några.
Nej just det, jag glömde ju det mest fundamentala hotet, människans dumhet. Eller det kanske snarare ska ses som en bakomliggande orsak till många av de uppräknade riskerna, än ett hot i sig. En individ som lever i det tysta och bara är dum lär inte åstadkomma några globala katastrofer. Finns skäl att påminna om motsatsen också, se blogginlägg 2016-02-07 Global verkningsgrad.
Alldeles oaktat mitt raljerande kring klimatproblematiken, så anser jag att användningen av fossila bränslen, särskilt stenkol, bör begränsas kraftigt, och detta av en mängd "klassiska" miljöskäl; hela processen från utvinning till förbränning innebär stora påfrestningar på människor, djur, natur och miljö. Frågan är "bara" hur det ska gå till - Kina svarar för en tredjedel av världens totala koldioxidutsläpp, och mycket av detta handlar om kolkraft. Kina tycks ha föresatt sig att uppnå någon form av världsherravälde inom ett par decennier. En troligen nödvändig framgångsfaktor är tillgång på billig energi - läs kolkraft. En annan fundamental "tillgång" är styrelseskicket - en slags "klimatdiktatur", om man tillåter sig vara lite cynisk. Dock inte av det slag klimatglobalisterna önskar sig. Idealism står mot realism, så att säga.
Det enklaste kanske helt enkelt är att slappna av. Eller som en okänd tänkare uttryckt saken: "We are all part of a giant evolutionary experiment - Life on Earth". Liknande scenarier har säkerligen utspelats lite varstans i universum. Frågan är bara på vilket sätt det går åt skogen, med mänskligheten alltså. En del moderna filosofer formulerar sig så här: "It is not unreasonable to believe that extinction of mankind would be a good idea overall".
(Manusdatum 2019-11-01. Publicerat 2020-04-25)

Från sökruta till nätgigant

Jag försöker dra mig till minnes hur det var i Googles barndom, i slutet av 1990-talet. Vi satt på jobbet och slet med ganska primitiva söksystem för webben. Så kom Google med sin revolutionerande PageRank-teknik. Man kunde plötsligt göra avancerade fritextsökningar  i stora datamängder. Och därefter har utvecklingen fortsatt i rasande tempo. Jag försöker också påminna mig hur den tekniska infrastrukturen runt Google-användning såg ut i början. Jag har för mig att man med hjälp av dåtidens webb browser, typ Netscape, gick in på http:n för Googles sökmotor - där fanns (precis som idag) en ruta där man matade in sin söksträng, och som svar fick man en lista med http-adresser. Men inte var det väl så att Google redan på den tiden samlade in allsköns data om sina användare?
Idag erbjuder Google LLC (alltså företaget Google) närmare 150 egna appar via Google Play Store, som täcker alla upptänkliga aspekter av tillvaron. För egen del vill jag bara ha tillgång till sökrutan, och listan med sökträffar. På många android smartphones jag sett, finns det förvisso en Google sökruta på hemskärmen. Där kan man ju frestas mata in sin söksträng, i tron att det är en slags genväg till Google sökmotor. Men det är betydligt mer än så. I vänsterkanten av sökrutan finns en diskret symbol (ett "googlefärgat"  G) som används som logotyp för det jag kallar The Google Main App (GMA), se blogginlägg 2020-04-14 , där jag bl a redovisat appens långa lista med behörigheter. Så när man som godtrogen användare gör en sökning via rutan på hemskärmen aktiverar man hela GMA-komplexet. Jag har äntligen lyckats 'inaktivera' GMA, och då försvann såväl de inkopierade mms-bilderna som den förrädiska sökrutan på hemskärmen!
För att ändå kunna göra Google-sökningar via mobilen öppnar jag istället en browser och går direkt in på sökmotorns http. Utan att använda några suspekta appar, analogt med hur jag utför Googlesökning på datorn.

Bondfångarkonto

När jag var liten förekom en tingest kallad bondfångare - en flätad näverstrut i vars ena ände man lurade någon godtrogen person att sticka in ett finger. Genom att själv dra i strutens andra ände snördes struten åt vilket gjorde att "bondens" finger fastnade.  En motsvarighet i dagens digitala värld skulle kunna representeras av The Google Account (Google-kontot). Detta används som inloggning på Googles olika tjänster. När man dragit igång sin nya android-mobil (se inlägget 'Att starta en mobil' 2020-04-11) så är en av de första åtgärderna att etablera kontakt med Google Play Store, dvs den webbsajt varifrån man kan ladda ner allehanda appar. För att kunna använda den funktionen tvingas man logga in i "butiken" med hjälp av sitt Googlekonto. Väl inloggad på Play Store så visar det sig vara omöjligt att logga ut därifrån. Enda sättet är att ta bort Google-kontot helt och hållet från mobilen. Med bondfångar-analogin, att amputera fingret.
Likt bondfångarens näverstrut har Google lyckats fläta ihop de olika Google-tjänsterna i mobilen med hjälp av Google-kontot. I webbrowsern Google Chrome finns en funktion kallad 'Synkronisering'. Med denna aktiverad så ser mobilen till att automatiskt logga in användaren även på diverse andra Google-tjänster i mobilen, exempelvis Gmail. Den som eventuellt inleder sin Google-exkursion med att logga in i Gmail, blir med automatik även inloggad i Chrome. Denna hjälpsamhet går dock att inaktivera. Men inte heller från Gmail kan man logga ut, precis som med Play Store.
Det är för övrigt viktigt att förstå skillnaden mellan att logga in på sitt Googlekonto jämfört med att använda sin Google-login för att logga in på någon av Googles tjänster. Men det är kanske självklart.

Appen Google

Bland de förinstallerade apparna finns en som kort och gott heter 'Google'. För att vi ska kunna särskilja den appen från annat som bär Googles namn, så kallar jag den fortsättningsvis "The Google Main App" (GMA), ty den tycks vara en slags allomfattande installation med uppgift att förbättra användarupplevelsen. Appen är nedladdad över 5 miljarder gånger, så den lär finnas i varenda android-enhet. Här är listan på den appens behörigheter:
- take pictures and videos
- read phone status and identity
- directly call phone numbers
- read call log
- directly call any phone numbers
- read the contents of your USB storage
- modify or delete the contents of your USB storage
- approximate location (network-based)
- precise location (GPS and network-based)
- read calendar events plus confidential information
- add or modify calendar events and send email to guests without owners' knowledge
- read your Web bookmarks and history
- retrieve running apps
- edit your text messages (SMS or MMS)
- read your text messages (SMS or MMS)
- send SMS messages
- view Wi-Fi connections
- record audio
- read phone status and identity
- read your contacts
- modify your contacts
- read your own contact card
- add or remove accounts
- find accounts on the device
- download files without notification
- prevent app switches
- choose widgets
- Hotword detection
- interact across users
- manage preferences and permissions for USB devices
- manage voice keyphrases
- control media playback and metadata access
- Audio Routing
- update component usage statistics
- retrieve running apps
- adjust your wallpaper size
- Preload results
- receive data from Internet
- Permission to write Sound Search matches
- view configured accounts
- contacts data in Google accounts
- Read Google settings
- Modify Google settings
- modify secure system settings
- prevent device from sleeping
- write web bookmarks and history
- expand/collapse status bar
- allow Wi-Fi Multicast reception
- full network access
- change your audio settings
- set an alarm
- use accounts on the device
- connect and disconnect from Wi-Fi
- control vibration
- modify system settings
- draw over other apps
- measure app storage space
- access Bluetooth settings
- control flashlight
- run at startup
- set wallpaper
- change network connectivity
- read Google service configuration
- view network connections
- pair with Bluetooth devices
- control Near Field Communication
- send sticky broadcast
- read sync settings
- install shortcuts
(De angivna behörigheterna baseras på uppgifter avlästa 2020-01-07 och återges här med reservation för eventuella småfel.)
Med en brutal liknelse skulle jag beskriva den här Google-appen som en skenande centraldammsugare. Tänk dig ett hem med vakuum-uttag i varje rum, kopplat till en extremt stark centraldammsugare, som suger i sig i princip allt innehåll därhemma. Och det är du själv som öppnat ventilerna till detta system, genom att godkänna appens behörigheter. Ett exempel: När jag av misstag aktiverade GMA i min förra mobil, så får jag syn på en samling bilder som visade sig härröra från mottagna mms! GMA har alltså självsvåldigt gått igenom alla mina mms och lyft ut (kopierat) alla bilder och placerat dessa i GMA-appen. Och "naturligtvis" även vidarebefordrat dem till Googles högkvarter. Men visst, skärskådar man appens behörigheter så har jag "medgivit" detta.

Googlomobilen

I inlägget 'Att starta en mobil' (2020-04-11) beskrev jag mina vedermödor med att få igång min nya mobil, utan att så att säga "Passera Gå" (där representerat av Googles användarvillkor). Kom då att erinra mig följande:


I den tecknade serien Fablernas Värld förekom ett fordon kallat Drullomobilen (Drulle Sköldpaddas snabba bil).


Det vore kanske inte helt fel att påstå att alla Android-baserade smartphones i grunden är Google-telefoner, ett slags Googlomobiler om ordvitsen tillåts. "Märken" som Sony, Samsung, Huawei (t o m 2019), Xiaomi, Oppo, Nokia, Doro, Motorola kanske bara representerar "kosmetiska" skillnader, som exempelvis antalet kameror (behöver man verkligen fyra kameror i mobilen?)

Att starta en mobil

Jag har precis skaffat en ny android-mobil. Min förra var en Samsung och nu blev det Sony. Tänkte att jag i första vändan bara skulle mixtra lite med inställningar och sådant, så jag har ännu inte satt i SIM-kortet och har inget wifi,  sålunda ingen internet-åtkomst. Jag hälsas välkommen av en komigång-wizard; ställer in språk, tidszon, anger mitt namn (som jag naturligtvis fejkar) och lite andra trivialiteter. Sen tar det stopp. Jag tvingas godkänna Googles användarvillkor och sekretesspolicy, för att överhuvudtaget komma vidare.


Jag kollar upp användarvillkoren via min dator istället. Där framgår bl a att första gången man använder en Google-tjänst, vilket är ett naturligt nästa-steg i uppstarten, så anses man automatiskt ha godkänt villkoren. Jamen dåså, då hade jag väl inte behövt bli stoppad i mobilens komigång-sekvens, eller?


Okej, Google äger Android, så det är i princip deras programvara (operativsystem alltså). Men att man måste godkänna användarvillkoren för Googles tjänster för att överhuvudtaget kunna använda mobilen, känns lite tveksamt.


I nästa steg av mina uppstartprocedurer tillåter jag mobilen att kommunicera med internet, via en wifi-uppkoppling. Då tar mobilen uppenbarligen chansen att ladda ner en massa för mig osynlig programvara (jag kan naturligtvis inte bevisa detta - bara misstänka, baserat på indikationer på mobilskärmen).


Efter en liten stund får jag ett meddelande från Google, på min Samsung-mobil, att min förrförra mobil LG G3 alltjämt är inloggad på Google. Jag har mig veterligen aldrig loggat in själva mobilen på Google. Men jag har nog i något uppstartssammanhang uppmanats att använda mitt Googlekonto. Tror dock att jag varit tämligen restriktiv - och enbart gjort faktisk inloggning på Google Play Store. Tursamt nog fick jag nu en klickbar ruta där jag kunde avsluta Google-kontakten avseende min sedan länge avlagda LG-mobil.

Förinstallerade appar

Jag har i blogginlägget 2020-03-27 beskrivit hur s k 'behörigheter' fungerar när det gäller android-appar. Facebook-appen tycks regelmässigt återfinnas i kategorin 'Förinstallerad app', dvs en som är installerad i mobilen redan när man köper den. Dels verkar  det som att antalet sådana appar ökar, dels verkar det som att man inte på något enkelt sätt kan avinstallera dem, om man nu skulle vilja göra det. Troligen är det i flertalet fall omöjligt. Man kan i princip inaktivera dem (disable). I förlängningen skulle det kunna bli så att mobiltillverkaren lägger in egenproducerad programkod som den bedömer kan bli användbar för t ex nätgiganternas syften, som en del av operativsystemet.
Oklart för mig om förinstallerade appar ställer explicita frågor till användaren angående behörigheterna, t ex första gången man använder respektive app. Den som vågar kan ju testa. Jag avstår.

Mobilappars behörigheter

Egentligen bryr jag mig inte personligen särskilt mycket i att de s k nätgiganterna (främst Google och Facebook) och deras samarbetspartners i princip vet allt om mig, eller i vart fall kan sammanställa ett stort antal detaljerade uppgifter om mina förehavanden,  om de finner anledning till detta. Jag känner mig tämligen övertygad om att våra mobiltelefoner inte bara skickar vidare mer eller mindre exakta positionsuppgifter hela tiden (mobilen samlar t o m in platsdata genom GPS även när telefonen är i 'flygläge')  utan även använder mikrofonen för att lyssna efter spännande signaler (t ex ultraljud) eller intressanta samtal. En genomsnittlig smartphone-användare har ett hundratal appar i sin mobil, av vilka ett flertal säkerligen lever ett eget liv därunder det käcka  mobilskalet. Det tar bara några sekunder att installera en mobil-app. Ibland, men alltmer sällan tycks det mig, får man uttryckliga frågor från appen om man vill ge den åtkomst till exempelvis kamera eller mikrofon. I många fall är det ju nödvändigt för att  appen ska kunna göra sitt jobb, men det finns appar där det känns mera tveksamt. Dessutom finns det inget som hindrar, ja förutom sådana omoderna företeelser som moral, att den som skapat programvaran låter den spionera ändå.


Om den nedinstallerade appen inte självmant ber användaren om lov att använda den ena eller andra funktionaliteten i mobilen, så kan man, om man är lite händig med datormedia, och har oändligt med tid, navigera bland olika menyer i mobilen och i efterhand  justera en del enskildheter i dessa 'medgivanden'. Om man har en android-mobil så kan man alltid själv kolla i Google Play Store vilka behörigheter som respektive app anser sig behöva. MSB:s app 'Krisinformation' kräver t ex följande, i mitt tycke relativt  harmlösa, behörigheter:
- approximate location (network-based)
- precise location (GPS and network-based)
- receive data from Internet
- view network connections
- full network access
- run at startup
- prevent device from sleeping


Efter misstanken att mobilen otillbörligen spionerade på mig, dvs utanför de behörigheter jag aktivt medgivit (se blogginlägget 2017-07-02), så har jag nu gått igenom vilka behörigheter Facebook specificerar för sin mobil-app. Här är "hela listan":


- read calendar events plus confidential information
- add or modify calendar events and send email to guests without owners' knowledge
- read phone status and identity
- take pictures and videos
- read the contents of your USB storage
- modify or delete the contents of your USB storage
- retrieve running apps
- read your text messages (SMS or MMS)
- read your contacts
- modify your contacts
- record audio
- view Wi-Fi connections
- approximate location (network-based)
- precise location (GPS and network-based)
- read your own contact card
- find accounts on the device
- add or remove accounts
- write call log
- directly call phone numbers
- read phone status and identity
- read call log
- download files without notification
- receive data from Internet
- read TV channel/program information
- write TV channel/program information
- adjust your wallpaper size
- pair with Bluetooth devices
- change network connectivity
- run at startup
- full network access
- read Google service configuration
- reorder running apps
- view network connections
- read battery statistics
- change your audio settings
- set wallpaper
- install shortcuts
- modify system settings
- read sync settings
- connect and disconnect from Wi-Fi
- draw over other apps
- prevent device from sleeping
- toggle sync on and off
- create accounts and set passwords
- access Bluetooth settings
- control Near Field Communication
- send sticky broadcast
- control vibration
- expand/collapse status bar
(De angivna behörigheterna baseras på uppgifter avlästa 2020-01-09 och återges här med reservation för eventuella småfel.)


Mycket av det som förtecknas som behörigheter i Facebooks app skulle jag inte ens själv, som användare av mobilen, klara av att utföra. Och som om allt detta inte vore nog - det finns en diskret brasklapp: "När du uppdaterar Facebook-appen kan ytterligare  funktioner läggas till automatiskt i alla behörighetsgrupper."


Men vad innebär det i praktiken att en app har fått en viss behörighet, t ex 'take pictures and videos'. Är det bara ett slarvigt sätt att uttrycka en teknisk omständighet: Om du vill ta en bild med mobilen och direkt ladda upp den på Facebook, så kanske  det är appen som rent tekniskt "hjälper" mobilkameran att ta bilden. Och då måste ju appen ha behörighet att använda kameran. Eller är det så att appen självständigt kan använda kameran, när den själv så önskar? Oavsett vilket, så kan vi inte veta om appen  skickar materialet vidare via internet till någon "okänd" mottagare.


Facebook medger att en del av de begärda behörigheterna kan låta skrämmande, och har därför i sitt Hjälpcenter exemplifierat hur Facebook-appen använder vissa av behörigheterna. Man hänvisar också till att det är Android som definierat och benämnt alla förekommande behörigheter.

Mera om hänsyn

Här är ett försök till vidareutveckling av analysen i inlägget 'Att ta hänsyn' (2020-01-16). Man kan urskilja tre typer av "fall":


Fall 1, en rent subjektiv ansats: A resp B får skatta sina känslor på en skala från 1 till 10. A ska alltså uppskatta graden av upplevt obehag till följd av B:s agerande, medan B ska skatta graden av frustration över att eventuellt behöva avstå från sin aktivitet. Den som anger högst siffervärde "vinner". Metoden har den uppenbara nackdelen att bägge parter troligen kommer att överskatta sina negativa känslor.


Fall 2, en rent formell lösning: Samhället, med eller utan hjälp av den etiska domaren, tar fram en "katalog" över tänkbara (klasser av) situationer i samhället där man stipulerar gränser och definitioner för störande beteende. Exempelvis ska det anses störande att på en konsert i Berwaldhallen börja tuta i sin egen eventuellt medhavda trumpet. Gränserna ska även kunna tolkas "neråt" så att säga - det kan t ex anses att A generellt får tolerera att B:s bebis gallskriker på cafeet.


Fall 3, vägda bedömningar. Utan hinder av A:s resp B:s självskattningar (Fall 1) så ska den etiska domaren kunna döma till nackdel avseende den som angett det högsta siffervärdet. Domaren har alltså rätt att tillföra en egen värdering; även om A tycks (alt. tycker sig) lida avsevärt av B:s beteende, så kan domaren anse att B likväl ska ha rätt att tillfoga A detta lidande. Domaren måste kunna ange skäl för sin bedömning; den får naturligtvis inte vara helt godtycklig. Visst stöd kan kanske hämtas i katalogen (Fall 2) men på det här sättet blir tillämpningen inte så rigid; och betydelsen av de subjektiva elementen tonas ner något.


Apropå inverkan av de subjektiva aspekterna kan det ju vara så att A lättare skulle kunna acceptera B:s beteende om A fick reda på bakgrunden till detta. A skulle alltså påverkas i sin bedömning genom att ha fått en större förståelse för B:s situation. Omvändningen bör också kunna gälla - om B förstod varför A reagerat så starkt, kanske detta kunde få B att reducera graden av störning.


Det är naturligtvis svårt att analysera mellanmänskliga konflikter, men jag tycker ändå att, med hänsyn till detta förhållande, ett antal relevanta aspekter blivit belysta i de här två inläggen. (Se där - ytterligare en användning av begreppet 'hänsyn')

Att ta hänsyn

Vad innebär det egentligen att ta hänsyn? Här är en inledande analys:


Antag att A känner sig illa berörd, eller åtminstone störd, av att bli utsatt för ett skeende som iscensatts av B.
A menar att B borde ta hänsyn till A genom att avstå från aktiviteten ifråga.
B menar å sin sida att A borde tolerera att aktiviteten utförs; alternativt uttryckt som att A borde ta hänsyn till B:s intresse av detta.
Om B faktiskt skulle avstå från aktiviteten, så skapar detta frustration hos B; men samtidigt slipper A känna sig illa berörd/störd.


Att visa hänsyn kan alltså ta sig olika former:
1) den mer klassiska, att inte utsätta andra för obehag, t ex buller.
2) en lite mer abstrakt (passiv) variant där man tolererar att andra utsätter omgivningen för obehag.


Det som är gemensamt för dessa två sätt att utöva hänsynstagande är att det handlar om att sätta andra människors välbefinnande framför sitt eget. Vid ett försök till objektiv bedömning av handlingsalternativen i den tänkta situationen ska alltså "värdet" av två känslotillstånd vägas mot varandra: A:s upplevda obehag ställs mot B:s frustration  av att eventuellt avstå från att iscensätta skeendet.


Om en tänkt "etisk domare" sålunda anser att A:s känsla av obehag inför den aktuella situationen är mer betydande (eller ska tillmätas större vikt) än B:s frustration av att behöva avstå från sitt beteende, ja då bör B inte få utöva aktiviteten ifråga. Men  om det anses viktigare att tillgodose B:s intresse än A:s intresse tvingas alltså A utstå (tolerera) obehaget. Det kan dock vara något problematiskt att väga dessa olika aspekter mot varandra. Exempelvis måste det finnas lämpliga och rimliga kriterier att hänvisa till. En delmängd av sådana kan handla om "allas lika värde", rättigheter, allmän plats, frihet/liberalism.


Man kan även uttrycka dilemmat som på vems villkor situationen ska utspelas; är det A:s villkor (att slippa obehaget) eller B:s villkor (att få utöva aktiviteten), och hur ska man kunna avgöra vems villkor som ska gälla (annat än genom den tänkta  etiska domaren)? Man skulle i och för sig kunna tänka sig att det uppstod en diskussion mellan A och B, som i bästa fall ledde till någon form av kompromiss. Men om diskussionen urartar finns naturligtvis risken att det uppstår handgemäng, och då vinner den  som är störst och starkast, så som det alltid varit under evolutionens lopp.


Önskvärt vore att samhället kunde etablera tydliga normer för mellanmänskligt uppträdande - troligen en utopi så länge den nyliberalistiska ego-vågen härskar - var och en ska få göra precis så som hen önskar. Se blogginlägg 2015-02-25. Rent generellt tycks  det vara så i dagens samhälle att den enes önskan att slippa bli störd är underordnad den andres intresse att utöva de störande aktiviteterna; det må röra sig om såväl oväsen som anstötliga eller förargelseväckande beteenden, låt vara av mindre dignitet än  sådant som kan lagföras, men som likväl kan uppfattas som obehagsskapande.


Slutligen finns frågan om A resp B skulle kunna agera på helt andra sätt: A skulle kanske kunna välja att lämna den plats där det hela utspelas - likaledes skulle B kunna välja en annan plats. Dock skulle såväl A som B troligen kunna anföra personliga skäl  till varför de vill vara på just denna (för de båda gemensamma) plats, just då.


Så här definieras förresten den engelskspråkiga motsvarigheten till adjektivet 'hänsynsfull' (considerate):
- Careful not to inconvenience or harm others.
- Having or showing  regard for the  needs or feelings of others.

Åsiktspåverkan

Jag har övergett föreställningen att man med saklig argumentation skulle kunna få andra människor att ändra uppfattning i den ena eller andra frågan.

- "Jamen vi vill ändå tycka så här", är en vanlig reaktion.
- "Jamen varsågod gör det då" har numer blivit min standardrespons på detta.

Man kan rent generellt fråga sig varför folk vill förändra varandras åsikter och beteenden. Jag har tidigare (2019-05-31 och 2019-09-27) framställt idén att ambitionen till storskalig åsiktspåverkan kan vara en primär psykologisk drivkraft hos vissa människotyper.

Här är några möjliga motiv:

- Relativ (interpersonell) makt, tillfredsställelsen av att känna sig stark och överlägsen andra, något som antagligen har rent evolutionsmässig bakgrund. Det här motivet gäller nog både män och kvinnor; det som skiljer är bara metoderna.

- Vardagsnära egoism; mitt liv förenklas om mina närmaste tänker och beter sig på ett sätt som passar mig, oavsett om detta i någon slags objektiv mening skulle vara ett "bättre" sätt än något annat.

- Politisk makt; man anser att hela samhället skulle fungera bättre om befolkningen anammade just min politiska åskådning. Den typen ambition kan naturligtvis vara en yttring av de två första punkterna.

Det förekommer olika former av åsiktspåverkan på samhällsnivå. Etablerad masskommunikation (Main Stream Media samt sociala media) utgör effektiva verktyg för detta. Framgången beror till stor del på att människan är ett flockdjur (se blogginlägget 2019-05-21).  Fenomenologiskt påminner dessa mekanismer i mycket om masspsykoser; hela flocken vallas i en viss riktning, och detta utan att de enskilda medlemmarna i flocken funderar så värst mycket på varför - man bara gör som alla andra, enklast så. Det här gör också  att flocken ganska snabbt, från tid till annan, kan ändra riktning. Argumentationstekniken i de här sammanhangen är inte sällan av känslomässig natur.

Folk i allmänhet kanske inte är så särskilt intresserade av vilken som är den mest sanna bilden av verkligheten, utan föredrar att leva på de villkor som passar ens egen uppfattning om tingens ordning. I det perspektivet är satsningar som anti-fake-news  tämligen meningslösa - lägg därtill frestelsen att man även där vinklar rapporteringen på ett agendastyrt sätt.

Men som sagt, för egen del har jag gett upp. Då och då kan jag tycka att det ger en rent intellektuell kick att diskutera ett specifikt ämne med någon klok person, men ambitionen att förändra lämnar jag åt sidan. Då slipper man också bli ovänner. Viktigt  är att man i debatter inte kritiserar den andra personen som sådan; man redovisar bara stillsamt sin egen uppfattning och argumenten för denna.

Jag har för övrigt stängt kommentarsfältet på min blogg. Innebär i praktiken ingen större skillnad, eftersom nästan inga läsare brukar kommentera. Men åtgärden bottnar ändå, i första hand principiellt, på resonemangen i det här inlägget. Jag fortsätter att  i Acta Catastrophica presentera mina egna tankar om allt möjligt i tillvaron, och så får läsaren bedöma detta utifrån sina egna referensramar.

Onämnbara områden

Här är några exempel på samhällets våndor att hantera benämningar på vissa uppenbara demografiska omständigheter. Man kan se ett spektrum från överdrivet stigmatiserande uttryck till ambitioner att med ordvrängeri skyla över ett politiskt misslyckande.

Invandrarghetton: Uttryck som började användas i Sverige på 1980-talet. Ghetto låter verkligen otrevligt - det för tankarna till ökända slumområden i en del amerikanska städer. Förståeligt att man tidigt började leta efter andra begrepp.

Utanförskapsområden: Visst, det finns befolkningsgrupper som känner sig stå utanför det övriga samhället. Men mycket mer än så säger ju inte ordet. Vem som helst kan för övrigt känna sig utanför (uppleva utanförskap) i olika omständigheter och skeden av  livet.

Särskilt utsatta områden: Ett alltför generellt och svävande uttryck som i själva verket döljer ett spektrum av faktisk problematik, som explicit borde beskrivas med adekvat terminologi. Dessutom är det knappast området i sig som är 'utsatt', utan de människor  som bor där.

Områden med låg socioekonomisk status: Uttrycket har under lång tid använts som ett slags "förklarande" mantra i en närmast papegojmässig akademisk retorik.

No-Go zoner: Ett lite väl dramatiskt begrepp, med rötter i bl a gerilla-sammanhang. En uppmjukning kunde kanske vara 'Preferably-not-goto' zoner.

Områden med socioekonomiska utmaningar: Äntligen, där kom det - 'utmaningar'!

Avslutningsvis mitt eget blygsamma bidrag:

Områden med stor integrationspotential: Klockrent enligt min uppfattning. Ordledet 'potential' för tankarna till fastighetsmäklarnas försök att få renoveringsbehov att framstå som nånting positivt.

Kundväggen

Uttrycket 'Betalvägg' illustrerar det man möts av när man utnyttjat sin kvot av gratisartiklar på t ex en tidnings webbsajt. En liknande omständighet stöter jag ofta på när jag försöker få kontakt med t ex en nätoperatörs kundtjänstfunktion. "Just nu är det många som ringer - ditt samtal är placerat i kö - din plats i kön är 143". Och även om man tålmodigt väntar kvar, så är det inte alltid så att supportpersonen lyckas lösa ens problem. Man har s.a.s. slagit huvudet i 'Kundväggen'. Alla stora serviceorganisationer gömmer sig numera bakom den här typen av kundvägg - ett sätt att minska kostnaderna och samtidigt låta företagets verkliga experter jobba i fred.

En tillbakablick kan vara på sin plats:

I gamla tiders bilverkstäder (fram till ca 1960/70) kunde man oftast få prata direkt med den mekaniker som tog hand om ens bil. Då var det enkelt att förklara vad man upplevde att det var för fel på bilen, och få sakkunnig återkoppling från den erfarne yrkesmannen.  Några decennier senare hade alla verkstäder med självaktning placerat ett "filter", kallat Kundmottagare, mellan kunden och verkstadsfolket. I bästa fall kunde man som kund få förmedlat några telegrammatiskt kortfattade synpunkter via arbetsordern. Av det  informationsinnehåll som förekom i den forna verkstadsmiljön återstod nu bara en bråkdel.

Motsvarande fenomen (s k Kundtjänst) har nu etablerats i snart sagt varenda miljö där det finns en relation kund/serviceföretag. Inom IT-branschen har man dessutom flera nivåer; du kommer som kund primärt till 'first line support', den kompetensmässigt minst  kvalificerade nivån. Så här kan kvalifikationskraven för de jobben vara formulerade:


- För att få jobb som IT-supporttekniker behövs inte alltid erfarenhet. Du kommer långt med ett servicetänk och bra bemötande. Har du arbetat med människor tidigare, kanske i kundtjänst, på restaurang, eller i butik så är det alltid en fördel.

- Men för vissa jobb kan du behöva ha erfarenhet av teknisk felsökning, IT-support och problemlösning. Det kan vara att du har hjälpt bekanta med IT-relaterade problem utöver det vanliga.

- Oavsett bakgrund behöver du ha ett intresse för IT, system och teknik.

Det var bättre förr. Gäller såväl kommunikationen på bilverkstan som den direktkontakt man även i andra sammanhang kunde ha med olika experter.

Högtidsbundna bakverk

Ända sedan första advent har jag kunnat frossa i saffransbullar på stadens cafeer. Men redan i mellandagarna verkar bagerierna ha upphört med den produkten. Egentligen lite märkligt, tycker jag. Hur kan det vara "tillåtet" att börja sälja semlor flera månader  innan fettisdagen? Är det viktigare att hålla på "stopp-datum" än "start-datum"? Förr i tiden var såväl kräftpremiären som surströmmings-dito strikt datumfixerade. Nu kan folk äta såväl kräftor som surströmming lite när som. Men detta tycks inte gälla saffransbröd.  Dock verkar det vara helt okej att använda saffran i t ex fiskrätter, året om. Hm - kanske saffransdoftande surströmmingsgryta kunde vara nå't.


En vanligt förekommande (under december månad alltså) form av saffransbröd benämns 'saffransknut'. Detta borde kunna användas som argument för att fortsätta tillverkningen fram till i vart fall Tjugondag Knut, dvs 13 januari. Eller så kunde man, i analogi  med Kanelbullens dag (4 okt), instifta 13 januari som 'Saffransknutens dag'. Såvitt jag kan se är inte det datumet upptaget av någon konkurrerande begivenhet vad gäller s k temadagar.


Kan i sammanhanget inte låta bli att påminna om detta gamla kåseri: Världsdjurdagen (2014-10-04)

3D-kartläggning av galleria

Jag har i en serie blogginlägg (1-4 nov, samt 13 dec) spekulerat kring de tekniska förutsättningarna att använda ultraljudssignaler för exakt positionsbestämning av besökarna i t ex köpcentra. För att insamlade data ska kunna åskådliggöras för "beställarna"  krävs en del bearbetning. Rådata utgörs av rumsliga koordinater, och dessa borde relativt enkelt kunna presenteras som punkter i ett grafiskt gränssnitt på en dataskärm.


Plötsligt erinrar jag mig ett tillfälle för något år sedan, då jag i det aktuella köpcentret observerade en person som gick omkring med ett egendomligt, stativförsett mätinstrument. Han placerade utrustningen, i tur och ordning, utanför öppningarna till  de respektive butikerna i gallerian, utförde sina mätningar under några minuter och flyttade sedan alltihop stegvis vidare i centrumgången. Jag frågade faktiskt mannen, med artig nyfikenhet, vad han höll på med. Han föreföll bli något generad av frågan, men  berättade att han utförde en 3D-kartläggning och att denna var beställd av fastighetsägaren.


En dylik uppmätning borde kunna resultera i en animerad 3D-karta över köpcentret; och sen är det en enkel match att översätta mobilernas platsdata till 'prickar' i 3D-animationen. I vart fall rent teoretiskt.

Tyst i skogen!

När man är ute i naturen, t ex vandrar på en slingrande skogsstig, så handlar det om att uppleva intrycken med alla sina sinnen. Dofterna, ljuden och de vackra scenerier naturen presenterar för oss.



Understundom händer det att en grupp förskolebarn gör en liten exkursion i det närbelägna skogsområdet hemmavid. Småttingarnas vilda skränande hörs ända in i lägenheterna, mer än hundra meter bort. Det verkar som att nutidsmänniskan förlorat känslan för naturens inneboende storhet; nödvändigheten av den personliga utlevelsen tycks vara viktigare än inlevelsen i naturens mäktighet. Likadant är det när man ser någon joggare på väg genom skogen - iförd hörlurar med lämplig "störmusik".



Nu kan det naturligtvis vara så att barnens skrikande i själva verket är glädjetjut, över att ha hittat något spännande naturföremål. Den sortens upptäckarglädje är självklart positiv. Något mindre roligt tycker jag det är om ledarna introducerat någon form av tävlingsmoment, t ex vem hittar den största svampen eller något i den stilen. Själva tävlingsmomentet tar bort en del av den genuina naturupplevelsen, och leder även till mer skrik "Titta vilken stor svamp jag har hittat!"

Ultraljudsmysteriet löst!

Jag har i fyra inlägg (1-4 nov) kåserat kring min upptäckt av ultraljudssignaler i köpcentra. Nu har mysteriet fått sin lösning; man skickar kontinuerligt ut en 20 kHz signal genom alla högtalarkablar i PAVA-systemen (Public Address/Voice Alarm) för att kunna upptäcka eventuella fel i överföringen (kortslutning eller avbrott). En bieffekt av detta är att den akustiska signalen också går ut i lokalerna - ohörbar för de flesta människor, men fullt möjlig att detektera med en smartphone.

Högtalarna fungerar sålunda som ett slags Ultrasonic Beacons (jfr inlägget 1:a nov) men i de anläggningar jag studerat används de inte för positionsbestämning (Ultrasonic Indoor Positioning Systems, UIPS). Förrädiskt nog utnyttjar de integritetsproblematiska UIPS-fyrarna samma frekvenser som pilottonen i PAVA-systemen, vilket kan skapa ett slags kamouflage som gör det svårare för en vanlig mobilförsedd konsument att upptäcka ultraljudsfyrarna.

Bland de tänkbara svarsalternativen i inlägget 2:a november är det alltså (första delen av) alternativ 6 som är korrekt. Svar Nr 9 ligger helt inom de tekniska möjligheternas ram, och jag skulle inte bli förvånad om de realiseras inom en inte alltför avlägsen framtid. Experiment i laboratoriemiljö har redan utförts med goda resultat, och en lite trubbigare positionsbestämning med hjälp av ultraljudsfyrar utanför specifika butiker har också testats, i smyg förstås.

Min beskrivning av det perfekta övervakningssystemet (3:e nov) verkar inte behöva revideras alls. Med tanke på alla dess "fördelar" skulle det som sagt inte förvåna mig om det implementeras nånstans i världen. Och i ett sådant läge handlar det kanske inte primärt om att i realtid dela ut digitala rabattcheckar till butikskunderna, utan om renodlade övervakningsintressen.

Och slutligen, de rekommendationer jag gav i inlägget 4:e november kan vara bra att spara för framtida bruk.

Ultraljudsfyrar - so what?

Måhända är det så att nutidsmänniskan, Homo Digitalus, resignerat eller i vart fall accepterat att minsta steg hen tar registreras nånstans i cyberrymden. Min upptäckt att positionsbestämning nu tycks kunna göras med centimeterprecision i sådana lokaler som utrustats med ultraljudsfyrar kanske bara möts med ännu en axelryckning. Men för den som alltjämt vill bjuda motstånd mot denna utveckling presenterar jag här några förslag:

1. Lämna mobilen hemma. Kan dock ge vissa abstinenssymptom.

2. Sätt ett ultraljudstätt skydd över mikrofonöppningen. Tvättsvampgurka (Luffa) påstås vara bra.

3. Sätt smartphonen i flygläge - då kan den inte vidarebefordra de bearbetade positionsuppgifterna, i vart fall inte i realtid.

4. Stoppa hela mobilen i foliehatten.

5. Stäng av strömmen till smartphonen när du är inne i berörd lokal.

6. Skaffa en simpel telefon-mobil, som vare sig har appar eller internet.

Tips: Det finns appar som effektivt detekterar ultraljud i det frekvensområde jag beskrivit. Om du installerar en sådan app larmar den vid upptäckt av misstänkta ultraljudssändare, och då kan du vidta någon av åtgärderna 2-5 ovan.

Det perfekta övervakningssystemet

Jag har i ett par blogginlägg (2019-11-01 och 2019-11-02) beskrivit min upptäckt av vad som skulle kunna vara grunden för ett ultraljudsbaserat positioneringssystem inne i ett stort köpcentrum. Här beskriver jag ett antal "fördelar" med sådana system.


- Systemet använder inte radiovågor, dvs det förekommer ingen elektromagnetisk strålning, så det krävs inget tillstånd från PTS.


- Installationen är i praktiken osynlig, och ljudvågorna är ohörbara (utom för hundar, men sådana får inte vistas i köpcentret). Det finns inga misstänkta synliga sändare, eller mottagare/avläsare som t ex kameror. Ultraljudet sänds ut i köpcentrets normala högtalarsystem integrerat med sedvanlig bakgrundsmusik.


- Det krävs inga skyltar som informerar om förekomsten av detta system; till skillnad från fallet med kameraövervakning.


- Köpcentrets ansvariga ledning kan hävda att man enbart tillhandahåller en infrastruktur i form av ett finmaskigt tredimensionellt positionsnät.


- Det är köpcentrets besökare som svarar för 'mottagarna' i positionssystemet, genom att bära med sig sina mobiler/smartphones. Telefonen fångar upp ultraljudssignalen, bearbetar den och skickar eventuellt data vidare nånstans...


- Troligen kan inte ens GDPR-spöket och/eller Datainspektionen komma åt detta, i dagens läge. Kunden får ju "skylla sig själv" om hen är så "obetänksam" att hen bär på en smartphone som fungerar som mottagare och vidareförmedlare av dold information.


- Köpcentret kan naturligtvis även tänkas ha eget intresse av en kartläggning av konsumenternas rörelsemönster inne i köpcentret, t ex för att kunna optimera placeringen av de olika butikerna.


- Med den här teknologin borde det också vara möjligt att med extrem exakthet placera ut Pokemon-figurer på strategiskt utvalda platser i köpcentret. Här kan man verkligen snacka om 'augmented reality'. Eller att förena nytta med nöje.


- Positionssystemet är för övrigt helt suveränt om man råkar tappa bort mobilen nånstans i köpcentret - det blir då möjligt att ta reda på, teoretiskt sett med centimeterprecision i tre dimensioner, var den ligger nånstans.


- Systemet "övervakar" i första hand alla s k kommunikationsytor, så som gångar inne i köpcentret. Men även stora enskilda butikslokaler kan ha glädje av ultraljudspositionering - då kan man se exakt vilken monter/hylla som en specifik kund stannar upp invid, för att direkt därefter anpassa annonseringen i mobilen - t ex locka med tillfälligt extrapris på utvalda varor som kunden är i närheten av. Ett underlag för "bättre" köpbeslut, eller hur?

Ultraljudsfyrar i köpcentret

Som jag beskrev i blogginlägget "Ultrasonic beacons" (2019-11-01) så har jag av en ren slump upptäckt att högtalarna i ett stort köpcentrum sänder ut en kraftig ultraljudssignal på ca 20 kHz. Funderar på att maila till centrumledningen och fråga vad det kan vara för nånting. Här är några mer eller mindre tänkbara svar:

1. Det var märkligt - det får vi undersöka.

2. Det var nog bara en tillfällighet.

3. Du behöver inte vara orolig - strålningen är helt ofarlig.

4. Jaså den där gamla signalen - ja det var nånting vi experimenterade med för ett par år sedan - men idag tjänar den inget syfte.

5. Det är en del av centrumanläggningens tekniska infrastruktur som förhöjer din kundupplevelse.

6. Det har att göra med vårt avancerade utrymningslarm. En slags testsignal, samt att vi ska kunna förvissa oss om att ingen är kvar i lokalerna efter att utrymningslarm har aktiverats.

7. Vi kan tyvärr inte besvara din fråga. Vänd dig istället till vårt huvudkontor.

8. Signalen är en teknisk förutsättning för att vi ska kunna placera ut Pokemon-figurer med större exakthet inne i köpcentret.

9. Tack för din fråga! Jo det är en ohörbar akustisk signal som gör det möjligt att med centimeterprecision följa dina rörelser i köpcentret. Vissa appar i din mobil kan skicka dessa positionsdata vidare till de s k nätjättarna.

Ultrasonic beacons

Jag har nyligen installerat en mobil-app som kan göra frekvensanalyser av ljud i omgivningen. Den använder sig av mobilens mikrofon och scannar av ett frekvensområde som motsvarar det mänskliga örats. Plus lite till, nämligen en bit upp i  ultraljudsområdet, dvs sådana akustiska signaler som vi inte uppfattar medvetet som ljud. Häromveckan upptäckte jag av en slump att det inne i ett stort köpcentrum förekom starka "ljudsignaler" på 20 kHz. Lite egendomligt, tänkte jag först, men sedan förstod  jag vad det skulle kunna vara - Ultrasonic Beacons. Läs gärna återigen inläggen "Facebook vet allt" (2017-07-02) och "PeopleRadar24" (2017-12-02). Jag redovisade i det första av dessa två inlägg mina spekulationer om hur Facebook kunde ha snappat upp att jag  befunnit mig i Täby Centrum (vid just det tillfället). Även om flera av de hypoteser jag presenterat där mycket väl hade kunnat vara korrekta, så representerar den här 20 kHz-signalen ytterligare en möjlighet, åtminstone rent teoretiskt. Centrumets högtalaranläggning,  som levererar sedvanlig bakgrundsmusik, sänder även ut ett ohörbart ultraljud (20 kHz) som mobilen kan fånga upp och omvandla till mycket exakt platsinformation som i princip kan skickas vidare. Egentligen är det lite märkligt att denna typ av positionsbestämning  med hjälp av ultraljudssignaler, om den nu faktiskt tillämpas på det sättet, kan tillåtas ske helt i det fördolda.

Optimerad kundupplevelse

Det omvända Turingtestet (se blogginlägg 2017-07-08) har "lyckats" om kommunikatören i en datoriserad session ger intryck av att vara en AI-robot. Här är några (anonymiserade) exempel på hur det kan låta när ett företag bemöter kundernas klagomål:
　
- Hej, tack för att du lämnat omdöme här på sajten, din åsikt är viktig för oss. Vi strävar alltid efter att optimera vår kundupplevelse och är förstås intresserade av hur vi kan utvecklas. Det verkar som du upplevt att vår tjänst inte fungerade som den  ska.
　
- Hej, tråkigt att du känner så! Vi jobbar konstant på att utveckla vår tjänst och ditt omdöme bidrar till vår utveckling!
　
- Vi strävar ständigt efter en bättre kundupplevelse.

Jag känner mig personligen tveksam till om kundens upplevelse av företaget förbättras genom den här sortens bemötande.

Norrskensspanare

Samlarvurm kan ta sig olika uttryck; frimärken, mynt, tändsticksetiketter, flodhästar (miniatyrer alltså). Man kan också samla på observationer; flygplan (flight spotting), tåg (train spotting), taxibilar (på den tiden då varje taxibil hade en liten plåtskylt med ett löpnummer), fågelarter ("kryssare" - personer vars mål är att ha sett (kryssat för) så många arter  som möjligt av de i Sverige förekommande (ca 500 st). Det är lite oklart (för mig) vad det är för egentlig drivkraft hos människan (vissa människor) som ligger bakom alla dessa samlarintressen. Ekorrar samlar nötter, men det är av mer överlevnadsmässiga skäl.

En grupp som jag blivit varse på senare tid är vad som med en ordvits skulle kunna benämnas 'sun-spotters'. Dessa personer följer noga de astronomiska mätningar som detekterar anomaliteter i solens aktivitet; solfläckar men kanske än viktigare s k koronalhål,  från vilka det strömmar ut elektriskt laddade partiklar i stor mängd, vid specifika tillfällen. När sådana partikelströmmar når Jordens atmosfär uppstår Norrsken (och föralldel även Sydsken - men där bor inte särskilt många observatörer...)

Norrskensspanarna har egna webbsajter där man kontinuerligt återger data från den etablerade solforskningen, och tillfogar egna beräkningar om förväntade norrsken - "ankomsttid", intensitet och hur långt ner på hemisfären de kan bli synliga. Upphetsningen  är påtaglig när det registrerats ett jämförelsevis kraftigt utbrott på solens yta, som med 1-3 dygns fördröjning skapar de "önskvärda" effekterna i vår atmosfär. Tyvärr förekommer det även ett antal "bieffekter" - satelliter kan slås ut, radiokommunikation  och navigeringssystem kan påverkas.

Något som norrskensentusiasterna inte tycks bekymra sig över, i vart fall inte såvitt jag hittills kunnat förmärka, är risken för ett nytt Carrington-event (se Blogginlägg 2014-11-12), dvs en gigantisk solstorm som kan komma att slå ut stora delar av norra  halvklotets elförsörjning under lång tid.


Det som kanske ter sig än mer förvånande är att samhällets beredskapsmyndigheter inte verkar ta Carrington-hotet på allvar. Möjligen rör det sig om en klassisk försvarsmekanism - man tränger undan den obehagliga tanken att inte kunna använda Facebook på  flera månader...

Klimatagnostiker

I den polariserade debatten om klimatfrågorna har det utbildats två tydliga läger - på den ena sidan står 'alarmister/troende' och på den andra 'förnekare/skeptiker'. Ett relativt nytt uttryck har dykt upp: Klimatpopulist. Med detta skulle man alltså avse de stora skaror människor som tror sig veta bäst "även" om deras uppfattning tillkommit genom en form av masshysteri, orkestrerad av mäktiga influencers. Alltfler börjar också associera klimatpaniken med nån slags pseudoreligiös rörelse. Just denna senare iakttagelse får mig att lansera ett uttryck för de individer som tar avstånd från alarmister/troende/klimatpopulister. Mitt förslag är KLIMATAGNOSTIKER. Jag räknar mig själv till den gruppen; jag menar att vi ännu inte har tillräcklig kunskap (a gnosis) om klimatet. Den klassiska användningen av 'agnostiker' brukar avse den mer avgränsade betydelsen att man inte kan veta nånting om en eventuell guds existens. Men även med den uttydningen är ju uttrycket klimatagnostiker väl valt, med tanke på det religiösa elementet i klimatalarmismen.

Maktråttor

Det finns olika typer 'maktmänniskor'. Lättast att identifiera är den makthungrige psykopaten, som eftersträvar en synlig maktposition. En ur psykologisk synvinkel intressant variant är vad jag brukar benämna 'maktråttor'. En maktråtta fungerar som en slags ställföreträdande diktator; maktråttan förmedlar på ett mer subtilt sätt vad som är önskvärda åsikter och beteenden, men retirerar snabbt in i skuggan om det börjar brännas. Möjligen kan man betrakta detta som ett förstadium till, eller mild variant av, milgramism (se blogginlägg 2014-06-04). Maktråttor har en förkärlek för statliga institutioner, och arbetar ofta som ett "osynligt" stöd åt högsta chefen. Njuter av sitt inflytande men vill inte skylta öppet med detta, och är i princip konflikträdd.
　
Maktråttan vill inte bli ställd till svars för sin uppfattning i brännande frågor. När det börjar kännas obehagligt, och/eller när råttans argument sviktar, så drar den sig undan. Detta skiljer den från Vallhunden (2019-05-31) som i ett sådant läge bara skäller ännu högre; även ifrån milgramisten som tydligt hänvisar till sin ledare och vad denne bestämt. Milgramisten är inriktad på att sätta dit människor, en i taget. Inte ovanligt bland parkeringsvakter, eller inom liknande "serviceyrken" ;-)  Reseräkningsgranskare i Staten är ett annat typiskt exempel; lågnivå-byråkrater som njuter av att hänvisa till ett stelbent regelverk, och ofta hakar upp sig på betydelselösa detaljer (se inlägget Petimeterviktning 2014-09-11).

Anarkistisk despoti

Kapitalism enligt den nyliberalistiska globala modellen har lett till att en liten andel av befolkningen, den finansiella eliten, skapat enorma privata förmögenheter. Man får lätt intrycket att det är förmögenheten i sig som är själva målet för dessa individers strävanden.

Drivkrafterna bakom de vänsterliberala rörelserna (feminism, migration, klimat) är svårare att förstå i en kapitalistisk kontext. Kommer dessa aktivister verkligen att kunna tjäna massor med pengar på de omställningar av samhället som man eftersträvar? Jag känner mig lite tveksam till detta. Här är en alternativ "teori":
　
Bakom de nämnda rörelserna kanske döljer sig ett begränsat antal "global influencers", som drivs av rent ideologiska intressen att storskaligt förändra folks tänkande och beteende. Då kan pengar, istället för att vara ett mål i sig, bli ett medel. Den som har miljarder i förmögenhet kan t ex finansiera en mängd organisationer som arbetar infiltrativt världen över med opinionsbildning.

På det här sättet skulle t ex klimatalarmisternas önskedröm om en 'Världsdiktatur' kunna förverkligas i form av en slags "anarkistisk despoti", där samhällspåverkan utgår från stora gruppers antidemokratiska beteende i form av civil olydnad mm, vilket till slut tvingar de formella makthavarna att förändra sin politik i enlighet med aktivisternas strävanden.

Huskatterna

Metaforen med fårskocken, vallhundarna och vildkatterna (Blogginlägg 2019-05-21) behöver kompletteras med ytterligare en kategori, som jag försöksvis benämner 'huskatter'. Den gruppen är lite mer diffus, och dess individer återfinns nog såväl  inom fårskocken som här och där bland vildkatterna. Medan fårskocken karakteriseras av att dess medlemmar tycker det är okej att låta sig uppfostras av vallhundarna till det beteende samhället statuerat som politiskt korrekt, så är huskatternas attityd mer  av arten "Who cares", dvs de är medvetna om att det pågår ett påverkansprojekt; det kanske kan se ut som att de lydigt följer med strömmen, men i själva verket tar de avstånd från den ideologi som de i skocken förväntas efterfölja. De rör sig ytligt sett likt  flocken, men är ideologiskt immuna. De huskatter som sökt sig till vildkatterna, tar där rollen som ett slags passiva sympatisörer.

Relativt meningsfullt

- Hej, har du skänkt några pengar till Röda Korset?
  - Nej faktiskt inte. Om det ska vara någon mening med sådana privata insatser så borde man väl bidra med åtminstone några tusen kronor, och det känns lite tveksamt för min del.
- Aha, jag förstår. Vet du, jag skänkte faktiskt 1 krona idag till Röda Korset. Kändes riktigt meningsfullt, tyckte jag.
  - Men du är ju inte klok, en krona gör väl ingen som helst skillnad i deras hjälparbete!?
- Mja, hur menar du då? Du tänker ju avstå från flygresor i ett år för att bidra i kampen mot den globala uppvärmningen.
  - Jamen det är väl skillnad!
-Öh jaha, hur då?
  - Men det fattar du väl själv, vad är en futtig liten krona värd i det här sammanhanget!?
- Jo, jag har räknat lite på det där; en krona utgör lika stor andel av Röda Korsets totala budget som ditt bidrag till minskningen av de globala koldioxidutsläppen.
  - Äh, löjligt, minskningen av mitt koldioxidavtryck i atmosfären motsvarar ett helt ton CO2, 1000 kg, betydligt mer än din lilla enkrona. Så det så.
- Mmmm...

Professionella vallhundar

Jag har tidigare analyserat tänkbara psykologiska mekanismer bakom sådant vallhundsbeteende som "vanliga" människor kan utveckla. En del av dessa psykologiska drivkrafter återfinns sannolikt även bland de professionella opinionsbildarna, men där tillkommer även ekonomiska motiv (lön/arvode, vinst). Renodlat partipolitiska motiv är också vanligt förekommande, särskilt hos de massmedia som verkar inom den politiskt korrekta åsiktskorridoren.


De professionella vallhundarna uppträder i "ideologiska flockar". Här är några exempel på sådana områden i samhällsdebatten, och vilka skällsord som hundarna använder för att skrämma motståndarna till tystnad:


- Klimatet: Den som inte anser att klimathotet är mänsklighetens största ödesfråga, betecknas klimatförnekare.


- Migrationen: Den som är tveksam till om Sverige klarar av storskalig invandring, betraktas som rasist (eller det något svagare främlingsfientlig), eller nationalist och naturligtvis högerpopulist (vad det nu är för någonting).


- Feminism: Den som anser att män och kvinnor är olika i vissa grundläggande avseenden, betraktas som biologist, misogynist (kvinnohatare), jämlikhetsmotståndare, eller som en allmänt reaktionär figur.

En fotoblixt för klimatet

Svenskarnas "bidrag" till klimatproblemen vad gäller flygresor uppgår till i genomsnitt 1 ton CO2 per person och år. Låter tungt. Den mängden CO2 motsvarar Kinas totala utsläpp under några millisekunder, dvs lika lång (kort) tid som en fotoblixt. Den svensk som drabbats av flygskam och tror sig rädda klimatet genom att avstå flygresor, kan ju ta ett snack med Kinas politiska ledning. Eller läsa blogginlägget Symbolhandlingar, 2019-06-10.

Symbolhandlingar

"Det är bättre att skänka en krona till Röda Korset än att inte göra det". Ja, rent moraliskt är det väl så, även om just det bidraget inte har någon märkbar effekt på organisationens hjälparbete. "Jamen tänk om alla resonerar så..."
Användningen av plastpåsar i Sverige har halverats, tack vare en intensiv kampanj. Bakgrunden till denna var de helt berättigade larmrapporterna avseende all plast som ansamlas i världshaven. Någon signifikant effekt på just denna globala miljöproblematik får dock svenskens följsamhet inte. En vetenskaplig studie har visat att 90% av plasten i haven härrör från tio stora floder i Asien och Afrika. Det verkar finnas två huvudsakliga anledningar till detta: Brister i den regionala infrastrukturen, samt den cyniska exporten av plastavfall från rika länder för "återvinning" i mottagarländerna.

Och så detta hackande på svenskar som åker på flygresor. Svenskarnas "bidrag" till CO2-utsläppen pga flygresor är fullständigt försumbart. "Hur kan DU bidra till att minska koldioxidutsläppen", en insinuativ förmaning man ofta ser i pressen.

Den obekväma sanningen är att den här typen enskilda handlingar är enbart symbolhandlingar, i det att de inte har någon märkbar effekt på miljö eller klimat. Ändå är det världens hysteri kring sånt här. Varför? Jag tror svaret finns i blogginläggen "Får, hund eller katt" (2019-05-21) och "Vallhundsbeteende" (2019-05-31).

Sveriges befolkning utgör ca 0.13% av Jordens befolkning. Det enda som i konkreta termer skulle kunna motivera alla dessa symbolhandlingar vore att omvärlden, alltså stora delar av de 99.87%, faktiskt tog intryck av svenskarnas beteenden, och förändrade sina sätt att leva på motsvarande sätt. Jag känner mig personligen lite tveksam till att så skulle vara fallet.

En rent intrapsykisk effekt, som man i och för sig inte ska förringa, är att den som utför nämnda exempel på symbolhandlingar känner sig bättre till mods. Det är helt okej - det är när godheten antar hybrisliknande dimensioner och inbegriper känslan av att vara förmer än andra, eller där den viktigaste komponenten blir att öppet yvas över sin godhet, som steget inte är så långt till vallhundens beteende.

Vallhundsbeteende

Vad är det som gör vissa människor benägna att utveckla vallhundsbeteende? (Jfr blogginlägg 2019-05-21: Får, hund, eller katt). Fenomenet yttrar sig genom att personen ifråga ("vallhunden") försöker påverka andra till att omfatta "rätt" inställning i någon aktuell samhällsfråga, exempelvis migration, feminism, klimat. Vallhunden utgår ifrån att det finns en "korrekt" uppfattning om själva sakförhållandet, inte sällan med hänvisning till vetenskap ("forskning visar att...") eller till de förhärskande politiska/ideologiska tongångarna (den s k åsiktskorridoren). Den metod vallhunden använder är skam- och skuldbeläggning av de oönskade beteendena och därmed också ett direkt eller indirekt avståndstagande från de individer som har "fel" uppfattning. Här är några försök att kartlägga orsakerna till det beskrivna vallhundsbeteendet utifrån ett psykologiskt perspektiv:


- Makt över människor: Vissa individer verkar drivas av en vilja att påverka andra människors åsikter och beteenden, nästan som ett slags självändamål, en maktutövning.


- Föräldraskap/lydnad: Upplevelser av auktoritära förhållanden under uppväxten kan spöka i det undermedvetna, och yttra sig som impulser att "ge igen" på vuxna människor; en slags psykologisk bearbetning av egna traumata. Föräldrarollen gentemot egna barn kan också ha gett bränsle. Ta exempelvis det klassiska svaret på barnets upprepade frågor om varför det måste göra på ett visst sätt. Svaret är alltså "Därför att pappa (eller mamma) säger det!". Spöket i hjärnan har svårt att hantera frustrationen över att, i det här fallet barnet, inte gör så som föräldern önskar.


- Duktig flicka/pojke, dvs visa för sitt överjag (och omgivningen) hur duktig man är. Även detta handlar om barndomen, i relation till upplevt beröm från föräldrar.


- Besserwisser-mentalitet: Känslan av att man faktiskt vet bäst och är moraliskt mer högtstående, samt vikten av att exponera detta inför andra och vägleda de mindre vetande. Bidrar till att förstärka den egna självbilden.


- Milgramist-tendenser: Varningslamporna lyser när personen tillrättavisar andra med hänvisning till vad en "auktoritet" anser vara korrekt beteende. Se blogginlägg 2014-06-04 och 2015-10-08.


- Missriktad/överdeterminerad aggression: Här avses den klassiska psykologiska mekanism där ett vredesutbrott inte står i rimlig proportion till dispytens sakinnehåll, och heller inte borde riktats mot den aktuella personen. Aggressiva utspel kan också vara tecken på att vallhunden börjar få slut på hållbara sakargument.


- Lusten att smådjävlas med andra människor; en slags skadeglädje.


- Avundsjuka. Inte så ovanligt att folk blir provocerade av att se andra bete sig på ett sätt som man egentligen själv också skulle vilja, men där man hindras av det egna överjaget eller andra tillbakahållande krafter.


- Markering av grupptillhörighet: Den som omfattar en viss ideologi, politik eller människosyn, vill naturligtvis markera tillhörighet till den egna gruppen. Ett sätt är då att gruppens medlemmar förenas i sitt förkastande av oliktänkarnas ideologier.


- Ideologisk förblindning: Man kan vara så styrd, omedvetet, av en viss ideologi, att man inte förmår se saker och ting på ett annat sätt än det som är konsistent med, eller föreskrivet av, just den ideologi man själv omfattar.


Flertalet av dessa psykologiskt grundade förklaringar har inte särskilt mycket att göra med själva sakfrågan, dvs innehållet i det som vallhunden bråkar om. Ett tydligt exempel i dessa dagar är den s k flygskammen, där vallhunden tagit till sin uppgift att skälla på de medmänniskor som åker på flygresor.


Det finns studier som påvisar ett samband mellan SDO (Social Dominance Orientation) och faktaresistens, särskilt s k klimatförnekelse. Mitt intryck är att det (även) finns ett samband mellan SDO och vallhundsbeteende.

Får, hund eller katt

Det tycks mig som att befolkningen grovt sett kan indelas i tre grupper, med en analogi hämtad från djurens värld.


Fårskocken: Utgör den ojämförligt största gruppen. Består av individer som mer eller mindre reflektionslöst anpassar sig till de ideologiska förhållningssätt som auktoriteter inom politik och massmedia linjerar upp.


Vallhundarna:  Professionella opinionsbildare som ser till att fåren håller sig inom den utstakade åsiktskorridoren. Även vanliga människor kan börja agera som vallhundar, inom släkt eller vänkrets. Vanliga medel är skam- och skuldbeläggning av åsikter och beteenden som av samhällets styrande anses som oönskade.


Vildkatterna: Individer som tänker och reflekterar självständigt; som skaffar sig information på egen hand, väljer sin egen väg, och inte låter sig påverkas av vallhundarnas skällande.

Korta avstånd

Ett ständigt återkommande gissel i trafiken är de bilister som lägger sig alldeles bakom min bil, och detta i farter mellan 70-120 km/tim. Om jag skulle tvingas tvärbromsa så har den bakomvarande inte en chans att få stopp på sitt fordon. Det finns några specifika situationer där jag anser att man inte ska behöva få nån i häcken:

- Om man på en enfilig väg håller hastighetsbegränsningen plus 30 km/tim.

- Om man går ut i vägrenen för att underlätta omkörning, men sådan ändå inte sker.

- Om man i högerfilen på motorvägen håller lagstadgad hastighet.

- Om man i vänsterfilen på motorvägen håller samma fart som framförvarande trafik.

Observera att några av exemplen ovan är rent teoretiska ;-)

Att kunna missförstå

Några exempel där verbet 'kunna' inte nödvändigtvis syftar på 'kunskap'.
På cafeet:
- Kan du göra en cappuccino också (alltså utöver att expediera en kanelbulle)?
  - Ja det kan jag, det är därför jag jobbar här!
- Jo det förstår jag, men vill du göra en cappuccino till mig?
  - Nej det vill jag inte.
- Okej, då skiter vi i det.
  - Nä jag skojade bara.
- Jag också ;-)
Hos SL-ombudet:
- Kan du ladda på ytterligare 300 kr i reskassa på mitt SL-kort?
  - Ja det kan jag, jag har gjort det flera gånger idag faktiskt.
- Just 300 kr alltså?
  - Ja precis.
- Himla tur då, så bra!
Exemplen får mig osökt att tänka på den gamla klassikern:
- Kan farbror säga hur mycket klockan är?
  - Ja det kan farbror.

Klimatsmart kylskåp

Ambitionerna att spara energi vid användning av våra populära vitvaror, typ kylskåp, har nått nya höjder. Sålunda läser jag i produktbeskrivningen för ett nytillverkat kylskåp att man använder energisnål LED-belysning. Jag antar att denna omständighet lyfts fram som ett försäljningsargument, för att få mig som klimatmedveten konsument att välja just detta kylskåp. Men undra hur mycket energi som en gammaldags glödlampa gjorde slut på, därinne i kylskåpets närmast beständiga mörker. En mycket ungefärlig bedömning ger vid handen att den lilla lampan är tänd högst 10 timmar per år. Om lampan hade en märkeffekt på 10W så blev årsförbrukningen blygsamma 0,1 kWh, vilket motsvarar en elkostnad på 10 öre per år.

Den fantastiska LED-lampan, installerad i det nya kylskåpet, drar bara ca 1 W. Årsförbrukning sålunda 0,01 kWh. Elkostnad 1 öre per år. Inte dåligt, jag kommer att spara elenergi motsvarande en kostnad av 9 öre. Varje år! Måste köpa det kylskåpet, genast. (Varning: Detta är ironi!)

LED-lampan har fler fördelar (som märkligt nog inte nämns i broschyren), den har nämligen en livslängd (total brinntid) som vida överstiger den gamla glödlampans. LED-lampan i kylskåpet har sannolikt en livslängd i storleksordningen 10.000 timmar, vilket gör att den kommer att hålla i 1.000 år! Så länge håller inte kylskåpets kompressor.

Den som influerats av filosofin kring 'sustainability', ett hållbart samhälle, kan ju bidra genom att när man byter kylskåp flytta över den inte alls förbrukade lilla LED-lampan till det nya kylskåpet, om detta sistnämnda går att köpa utan monterad lampa.

Finns mycket att göra, för klimatmedvetna och hållbarhetsinriktade vitvarukonsumenter.

PeopleRadar24

Det tycks bli allt vanligare att våra ständiga övervakare (typ Google och Facebook) "hjälper till" att förhöja här-och-nu-upplevelserna var vi än råkar befinna oss. Plötsligt fick jag en idé:

Det finns något som heter FlightRadar24, till stor glädje för alla flygintresserade. Man öppnar en karta (på PC/webb eller i en mobil-app) och där visas alla trafikflygplan med klickbar symbol, exakt där de just då befinner sig. Klickar man på ikonen så får man basala data om flighten ifråga, så som flygplanstyp, höjd, fart, destination osv. I varje flygplan finns en s k transponder, som regelbundet sänder ut dessa data.

Det borde vara en enkel match att skapa motsvarande applikation avseende personers rörelser. Nästan alla människor är ju också utrustade med en slags transponder (smart-phonen) som uppenbarligen skickar iväg en massa användbar information (iaf till Google, Facebook, FRA och NSA). Föreställer mig att man etablerar en webbsajt (samt en app, förstås) där man visar var alla människor befinner sig i ett visst ögonblick, och genom att klicka på symbolen ska man få fram en mängd intressanta data om individen. Alternativt skulle man kunna ha en sökruta i webbformuläret där man skriver in personnummer, kreditkortsnummer eller andra kända uppgifter om en viss person, och så vips får man på kartan se var personen befinner sig. Tror att detta skulle bli en succé ;-)

Googles överdrivna hjälpsamhet

Besökte idag ett lite avsides beläget köpcentrum i norra förorterna. Efter en kort stund där får jag en 'avisering' i mobilen som informerar mig om att jag befinner mig i ett populärt köpcentrum och jag uppmuntras även att ta en bild och ladda upp den på Google Maps, så att "tusentals" (ja det stod så) människor kan se den. Jag har tidigare vant mig vid att få personaliserad reklam på kvällen när jag går in på Facebook, men det här var nytt - realtidsuppmaningar. Tur att man inte bryr sig.

Jag har stängt av GPS-funktionen i min mobil, men jag låter den ibland (passivt) känna av tillgängliga wifi-nät i grannskapet. Om jag tar en bild (med mobilen alltså) så är Google genast framme med sin hjälpsamhet och föreslår något geografiskt begrepp som jag kan tagga bilden med. Om jag tar en bild på en blåmes i buskarna utanför porten där jag bor så föreslår Google att jag ska tagga bilden med namnet på ett konsultbolag som tydligen har ett wifi-nät i närheten. Alltså, hur knäppt får det bli?

Idiotmaskiner

Jag har på sistone konfronterats med en del moderna hushållsmaskiner. Till samtliga finns en bruksanvisning, vanligen i elektronisk form, där merparten av sidorna upptas av säkerhetsföreskrifter (se även blogginlägg 2014-07-10). Oftast finns en passus om att apparaten inte får användas av idioter (även om detta inte uttrycks riktigt så brutalt). Samtidigt är utrustningen utformad så att den verkar gjord för just idioter. En På/Av-knapp och en Auto-funktion för själva användningsområdet. Inget mer, inga inställningsmöjligheter.

Hemma i bostadsföreningens gemensamma tvättstuga har vi efter en större renovering begåvats med ett helautomatiskt torkskåp. Efter en kort tidsrymd har fläkten i skåpet blåst ner den då halvblöta tvätten till en stor hög på torkskåpets golv, och stängt av värmen. Jag skulle själv vilja kunna välja tid, temperatur och fläkthastighet. Manuellt alltså. Frågan är om tillverkaren inte betror oss användare om att klara av alla dessa val. Så frågan är huruvida det är tillverkaren, användarna eller maskinen som förtjänar idiotstatus.

Dubbel timme

En tänkt dialog, igen:

- I natt regnade det som tusan, i en halvtimme.

- Jaha, när var det?

- Det började kvart i tre och slutade kvart över två.

Sensmoral: För sådant som inträffar mellan kl 02:00 och kl 02:59 under den natt då man övergår från sommartid till normaltid, så bör man ange om klockslaget avser sommartid eller normaltid.

Den sista meningen ovan borde alltså förtydligats, på följande vis:

- Det började kvart i tre (sommartid) och slutade kvart över två (normaltid).

Dejta en panschis

Har fått idé till en ny dokusåpa, med rubricerad titel. Upprinnelsen är en inte helt otänkbar dialog mellan två gamla vänner, en man och en kvinna.

- Jag har blivit jätteförälskad i en ny kvinna.
  - Jaha?
- Fast hon är ju lite yngre förstås...
  - Mmm, tänkte väl det...
- Typ 20.
  - Jaja, 20 år yngre är väl okej.
- Nej, hon är 40.
  - Jaså, är hon bara 40 bast, jaja, men det kan nog fungera.
- Mmm, nja, neej, hon är alltså 40 år yngre....öh
  - Suck.
- Vadå 'suck'?
  - Men det fattar du väl, det kan ju inte bli något!
- Vadå 'bli något', varför måste allting 'bli' något, varför kan det inte bara få vara så som det är, så länge det är så?
  - Jag har minsann levt ihop med samma man i 40 år, vi är jämngamla, jämställda, och har verkligen jobbat med vårt förhållande.
- Jamen det låter ju jättefint.
  - Hallå är du sarkastisk eller..?
- Vem, jag? Icke det ringaste..
  - Grrr...
- Precis. Hellre gubbsjuk än avundsjuk, säger jag ;-)

Svår sport

Råkade hamna på en lustig webbsida, med ursprung i USA, men text på svenska, uppenbarligen automatöversatt sådan. Tillåter mig citera några av webbsidans goda råd till den som tänker börja spela golf:

"Bestämma vilken golfklubb ska användas för en viss skott är inte längre bara ett val mellan ett strykjärn eller en skog"

Svårt val, men golf är en svår sport. Det gäller att, som det står i texten, "kombinera de bästa egenskaperna hos ett strykjärn och en skog." Försök med det, den som kan!

Under rubriken 'Kvinnors Hybrider' kan man läsa följande:

"En kvinno hybrid med en vindsvåning på 18 till 20 grader..."

Hm, kvinnohybrid, nån ny slags HBTQ-variant? Kylig lägenhet.

Svårtolkad flirtsituation

Antag att en man upplever att en kvinna i hans omgivning börjar bli "intresserad" av honom. Han tycker att hon uppträder på ett särdeles inbjudande sätt, just mot honom. Mannen har en längre tid känt förtjusning till kvinnan, och signalerar nu också tydligt detta. Han vill dock inte själv vara den som tar initiativ till en tänkbar fördjupning av relationen, eftersom kvinnan är gift och mannen skild. Han menar att eftersom det är hon som tar den största risken, så borde det vara hon som tar de första stegen. Men tiden går, och "ingenting händer". Varför? Här är några möjliga förklaringar, som torde äga generell giltighet i likartade situationer:

- Kvinnan anser att det är mannen som ska ta initiativet.

- Kvinnan vill inte riskera sitt äktenskap.

- Kvinnan är seriöst intresserad av att fördjupa relationen, men vågar inte själv ta initiativet, av rädsla att göra bort sig, i det fall hon misstagit sig på mannens intresse.

- Kvinnan är förvisso attraherad av mannen, men en fördjupning av deras relation vore i strid med hennes moraluppfattning.

- Kvinnan söker bekräftelse genom att göra mannen attraherad - men hon vill inte ha något utöver denna avståndsbekräftelse.

- Kvinnan är egentligen inte särskilt intresserad, men vill inte säga detta rakt ut, av rädsla att såra mannen.

- Kvinnan bara retar mannen, av något skäl.

- Kvinnan bara spelar intresserad, för att framstå som en allmänt behaglig och älskvärd person.

- Kvinnan är helt omedveten om att hon uppträder på ett sätt som av mannen uppfattas som klart inbjudande.

Slutligen finns ju den teoretiska möjligheten att mannen fullständigt misstolkat situationen.

Allt är ihopkopplat

Börjar bli dags för oljebyte i bilen, tänkte jag, och gick in på min verkstad, för att höra hur lång väntetid de hade för service. Ca en månad, visade det sig. Ok, bäst att jag åtminstone kollar oljenivån nu, ifall det behöver fyllas på lite. Åker hem, och utför oljekontrollen som sker elektroniskt i min moderna lilla bil. Uj uj, miniminivån nästan passerad, inte bra.

Mindre än en halvtimme senare får jag ett SMS från biltillverkarens centrala kundcenter: "Din bil indikerar servicebehov. Ta kontakt med verkstaden". Slump? Javars, det var ett bra tag sedan förra oljebytet, så kanske kalenderväckarklockan ringt där på bilfirman. Men ändå, lite spöklikt kändes det, så jag försökte rekapitulera, och spekulera kring, omständigheterna.

Alltså, en timme tidigare besökte jag märkesverkstaden, dock utan att identifiera mig (eller bilen), i vart fall inte aktivt. Och så min elektroniska kontroll av oljenivån. Men okej, jag hade förstås med mig mobilen in på verkstaden, och den "vet" naturligtvis var jag befinner mig, och kan rapportera det vidare på vanligt sätt. Men till kundcentret? Avancerat, i så fall.

Nej, jag misstänker nog att bilen själv kontaktat kundcentret för att påtala sin oljebrist. Hurdå? Jag har visserligen en bluetooth-förbindelse mellan bilens entertainmentanläggning (en simpel radio) och min mobil, så rent teoretiskt skulle bilen kunna använda sig av min mobil för kommunikationen. Långsökt.

Men så kom jag på det: Som tillval när bilen var ny fanns nån slags funktion (som jag inte valde att skaffa) där bilen själv ringer 112 om jag kraschar och blir medvetslös. Bra funktion, i och för sig. Sannolikt är det så att bilen, trots att jag inte köpt detta tillval, ändå har denna funktionalitet tekniskt förberedd i bilens dator; dvs ett eget SIM-kort med tillbehör.

Nästa dag går jag in på verkstadskontoret och beskriver vad jag upplevt, och frågar lite försåtligt om det verkligen kan vara slumpen. Då avslöjas hela sanningen för mig, och jo, jag hade helt rätt i min misstanke - bilen har detta (hemliga) SIM-kort; en dator känner av resultatet av oljenivåmätningen och skickar diskret iväg ett meddelande till kundcentret. Jisses!

Ett av skälen till att jag lyckades lista ut bakgrunden, kan vara mitt intresse för flygplan, även försvunna sådana. Ni vet, MH370, som automatiskt skickade iväg signaler med information om motorernas tillstånd. Samma idé, alltså.

Ett modernt uttryck för allt detta är "Internet-of-things", Sakernas internet. Det är en 'ding things värld', för att travestera en gammal biofilm.

Dialogrutor och tyfoner

Jag har ingen inblick i hur datamiljön ser ut för de operatörer som har mandat att dra igång Hesa Fredrik, men jag misstänker att man har dataskärmar med diverse symboler och så en muspekare. Gissningsvis krävs det några knapptryck för att aktivera en skarp sändning av VMA-signalen, det som alltså resulterade i ett falsklarm över hela Stockholm förra söndagen. Rimligen borde det komma upp en dialogruta på operatörens bildskärm med frågan "Vill du verkligen skrämma slag på hela Stockholms befolkning?" Och så ska Nej-rutan vara mycket större än Ja-rutan. Alltså samma idé som mitt förslag ang passagerarflygplanet som plötsligt var på väg över i ryggläge (Se blogginlägg 2014-08-30).

En annan bidragande orsak till det utdragna signalerandet i söndags var det faktum att operatören (av säkerhetsskäl naturligtvis) sitter så till att hen inte hör det larm som satts igång utomhus. Man borde kanske sätta upp en särskild tyfon i operatörsrummet, som går igång samtidigt som de externa larmen.

Det var bättre förr (tror jag). Då tryckte operatören på stora, mekaniska och försänkta knappar (omöjliga att utlösa av misstag) och omkopplaren mellan skarp sändning resp övning var monterad i en särskild dosa på väggen och manövrerades med fysisk nyckel, antagligen av den person som var betrodd att övervaka verksamheten i dåtidens larmcentral.

Svårt test

Det som avgör svårighetsgraden hos ett kunskapstest med flervalsfrågor är inte frågorna i sig utan svarsalternativens utformning. Ett exempel är det test som personer som söker medborgarskap i Danmark måste genomgå. Där finns bl a en fråga om vilket år som en populär filmserie (Olsen-banden) lanserades. Svarsalternativen är 1968, 1970, 1971. Troligen en svår fråga även för många av de infödda danskarna. Paradoxalt nog torde frågan vara enklare för den invandrade målgruppen, eftersom dessa personer fått i läxa att läsa in sig på ett kompendium omfattande ca 200 sidor, där bl a Olsen-årtalet förekommer. Det som testet "mäter" är alltså den sökandes förmåga att lära sig skäligen meningslösa men exakta årtal utantill. Undrar om man blir en bättre samhällsmedborgare av sådant.

Omvänt Turingtest

I det klassiska Turingtestet kommunicerar en försöksperson (FP) med två olika "individer", A respektive B. Den ena är en vanlig människa, medan den andra utgörs av en avancerad dator programmerad att simulera mänskligt tänkande. Kommunikationen sker som chat-sessioner; FP ställer frågor via sin bildskärm och får svar från A resp B. Försökspersonens uppgift är att avslöja vilken av A eller B som är datorn. Misslyckas FP med detta anser man att datorn klarat Turingtestet.

Efter att jag sett några TV-utfrågningar av svenska politiker så har jag fått idén till ett "omvänt" Turingtest: Antag att A är en känd partiledare och att B är en någorlunda ordinär dator men med hyfsad artificiell intelligens. Om FP då bedömer att det är A som är datorn så menar jag att partiledaren "klarat" det omvända Turingtestet, dvs uttrycker sig så stereotypt att FP tror sig kommunicera med en maskin.

Facebook vet allt

När jag försöker ta bort annonser ur mitt Facebook-flöde så beskriver FB ibland orsaken till att just jag fått just den aktuella annonsen. Häromdagen angavs ett av skälen vara att annonsen gick till alla som var minst 27 år gamla. Lustig gräns, i och för sig, och i mitt fall överträffas den med råge. Ett annat skäl angavs vara att jag nyligen befunnit mig i Täby (jag bor alltså inte där). Började fundera över hur Facebook kunde veta det. Här är några idéer:

- Jag hade stängt av Google Platstjänster, GPS och sådant, men mobilen skickar ju ändå information om min ungefärliga position, till teleoperatören, FRA, NSA, troligen även till Google och Facebook.

- Jag köpte en espresso macchiato på ett café i Täby Centrum, och betalade med mitt kontokort. Uppgifter om den transaktionen går säkert också vidare.

- Parkeringsgaraget har ett betalningssystem som automatiskt avläser bilens regnummer, så där är ännu en källa.

- Måhända finns övervakningskameror med ansiktsigenkänning också (ja varför skulle det inte finnas det?)

- Jag har nyligen skrivit mail till Täby Centrum. Även om jag inte använder Gmail, så kan operatörerna säkert scanna av innehållet i mina mail, och skicka vidare.

Men så plötsligt fick jag ytterligare en ledtråd från det allvetande Facebook-maskineriet: Jag hade tillfälligt använt internet genom uppkoppling med mobilen på caféets wifi! Men vänta nu - vad vet Facebook om mitt mobilinnehav...? Observera att jag inte har Facebook-appen i mobilen. Och jag har inte uppgett mitt mobilnummer till Facebook, även om de tjatar om att jag ska göra det. Men FB har kanske listat ut det ändå. Kvarstår ändå frågan hur FB snappat upp min internetaktivitet där på caféet - jag körde inte Google-sökning och har inte Google Chrome i mobilen. MEN så kom jag på att det jag gjorde var att uppdatera några android-appar och det gör man ju i Google Play butik. Och den är förstås kopplad till Facebook. Då så.

Missvisande missvisning

I dessa GPS-navigeringens tidevarv kan det te sig något gammalmodigt att använda traditionella kompasser. Men vid ett mycket långvarigt strömavbrott eller annat globalt elektroniskt haveri kan det vara bra att i alla fall hjälpligt kunna ta sig fram i luften och till sjöss. Då konfronteras man med begreppet 'missvisning'. Eftersom den magnetiska nordpolen ligger en bit ifrån den geografiska så kommer kompassnålen i många fall att peka lite tokigt. I Syd- och Mellansverige anges missvisningen till ca 5 grader, ostlig. Med ostlig missvisning menas att kompassnålen "tror" att Nordpolen ligger 5 grader mer österut än vad som faktiskt är fallet. Sådan missvisning (dvs ostlig) benämns även som positiv, vilket kanske inte är helt intuitivt:

Antag att vi ritar en geografiskt korrekt kompassros i sanden, och märker ut gradtal på periferin. Norr-symbolen ska peka mot den geografiska nordpolen. Om vi sedan håller en fritt svängande kompassnål ovanför den sandiga kompassrosen så kommer nålen att peka på 5 grader, om missvisningen på platsen har fastställts till just 5 grader ostlig. Antag nu att vi kompletterar den lösa nålen med en 360-graders-skala, som i de klassiska kompasserna. Vi vrider in kompasshuset (med skalan) så att nålen pekar på 360 grader (dvs norr, noll grader). Då kommer kompassens skalmarkering för 355 grader att sammanfalla med en linje mot sandkompassens norr-riktning. Jag skulle då påstå att kompassens missvisning är negativ eftersom den visar ett för lågt värde. För att få fram den geografiskt korrekta riktningen måste man alltså korrigera magnetkompassens gradtalsvisning genom att lägga till 5 grader. Denna korrektion är förvisso positiv (dvs mot högre värden), men det är ju korrektionen det - inte själva missvisningen.

Möjligen härrör uttrycket 'positiv missvisning' från iakttagelsen att kompassnålen rört sig i positiv riktning (dvs mot högre värden) på den tänkta sandfasta kompassrosen.

Osynlig brevlåda

Folk som har brevlådor vid husknuten brukar nästan reflexmässigt, tycks det, titta ner i lådan varje gång de passerar den, bara för att kolla om det kommit någon post. Med tanke på att fysiska försändelser i stor utsträckning ersatts av elektronisk post är det kanske lite överdrivet med denna frekventa kontroll av det eventuella innehållet i lådan. Men vad som egentligen är än mer egendomligt är hur sällan folk i allmänhet kollar sin epost. Många tittar inte ens en gång om dan, utan kanske bara nån gång i veckan. Jag misstänker att en förklaring till denna obalans kan vara att man faktiskt ser brevlådan där utanför ingången, medan den elektroniska motsvarigheten kanske kräver att man drar igång en dator, läsplatta eller dylikt. Lösningen vore kanske en datorskärm på väggen inne i tamburen, där de senast inkomna mailen presenteras. Skärmen kan vara ansluten till bostadens wifi, så att man sedan lätt kan behandla posten (e-mailen alltså).